Den senaste tiden har media svämmat över av rapporter och expertkommentarer kring situationen i Hormuzsundet som tog sin början den 28 februari i år, då USA och Israel inledde operation ”Epic Fury” mot Iran, och Iran svarade med att blockera fartyg från ett transitera Hormuzsundet. Detta har skett genom hot om beskjutning mot fartyg som försöker passera, genom att minor har lagts ut samt genom att försöka störa ut fartygens navigationssystem. Under krigets första månad tycks upp emot 30 fartyg ha attackerats.

I slutet av mars rapporterades att Iran hade börjat släppa igenom fartyg, i första hand från närliggande länder, Sydostasien och Kina, i vissa fall mot en ”tull” på upp till två miljoner dollar per fartyg.

Den 13 april initierade USA en formell blockad i syfte att hindra fartyg från att gå in i iranska hamnar. I skrivande stund rapporteras dock att USA:s president i sociala media tillkännagivit att ”han” nu öppnar Hormuzsundet ”permanent”. Under alla omständigheter tycks viss trafik kunnat ske genom sundet sedan USA:s blockad inleddes.

Vi har sedan Irans blockad inleddes hört att folkrätten, och då i synnerhet FN:s havsrättskonvention (UNCLOS), ger alla fartyg rätt att transitera sundet och att Irans blockad därför är olaglig. Hormuzsundet ligger inom Irans, Omans respektive Förenade Arabemiratens territorialhav, men utgör ett så kallat internationellt sund, vilket garanterar rätten till transitpassage (även om fartyg generellt sett har rätt till oskadlig genomfart, ”innocent passage”, även i territorialhav).

Samtidigt är UNCLOS i första hand en överenskommelse om staters rättigheter och skyldigheter i fredstid, och man kan inte slå fast rätten till genomfart genom Hormuzsundet utan att konsultera krigets lagar. Krig är föremål för ett mycket stort antal internationella konventioner. En av de äldsta är Parisdeklarationen angående sjörätten i krigstid från 1856 vars syfte var att värna handeln under krig.

Krigets lagar ligger utanför mitt eget expertområde, men jag har kunnat läsa mig till att en blockad är en operation i krig avsedd att förhindra fartygstrafik från alla stater från att anlöpa fiendens kust och hamnar och är, om den deklareras på rätt sätt, tillåten enligt folkrätten.

Vidare tycks en stat i krigstid ha rätt att neka utländska fartyg (även sådana som är flaggade i stater som inte är inblandade i konflikten) oskadlig genomfart genom dess vatten, eller upprätta en säkerhetszon för att hindra utländska fartyg tillträde till dess kust eller hamnar. Utgångspunkten är dock att detta bara kan ske i statens territorialhav.

Internationella sund är alltså ett slags internationell farled genom en stats territorialhav. Reglerna i UNCLOS om dessa sund garanterar kuststaten suveränitet i alla andra avseenden än att utländska fartyg har rätt till genomfart. Sunden utgör alltså fortsatt territorialhav men där kuststaten får tåla lite större intrång i dess suveränitet än i andra delar av territorialhavet.

Krigets lagar och UNCLOS tycks alltså stå i strid med varandra och frågan är vilka regler som har företräde. I sammanhanget kan det vara värt att framhålla att särskilda lagar träder i kraft inom många områden även i Sverige om landet skulle bli indraget i krig, och som då trumfar de civila lagar som vi tillämpar i fredstid. Att folkrättens civila regler trumfas av dess krigslagar är därför en naturlig utgångspunkt. Dessutom är folkrätten, i motsats till nationell lag, inte ett enhetligt system. Om nya folkrättsliga regler kommer till, ändras sällan de gamla för att nya och gamla regler ska passa ihop – särskilt inte om de äldre reglerna tillkommit genom internationella konventioner (som närmast är en omöjlighet att ändra). Man får därför kanske tåla att det finns motstridiga rättigheter och att, så länge en stat i krig kan åberopa rättigheter under krigets lagar andra ”civila” rättigheter kanske får stå tillbaka.

Allt är definitivt inte tillåtet i krig, men väldigt mycket mer är nog tillåtet i krig än i fred.