När detta skrivs har krisen i Mellanöstern ställt världssjöfarten på ända. Hormuzsundet är i det närmaste stängt eftersom Iran hotat attackera fartyg som väljer att passera. Tusentals fartyg, varav många tankfartyg, är i skrivande stund fast väster om sundet, och uppskattningsvis 20.000 sjöfarare rapporteras befinna sig ombord på dem. Det totala antalet fartyg som passerat Hormuzsundet sedan den 28 februari är färre än vad som normalt passerar under en enda dag. 

Oljepriset sköt snabbt i höjden, och även om vi i Sverige och övriga Europa endast får en liten del av vår oljeimport från Mellanöstern så märks ökningen tydligt även här.

Än en gång visas hur viktig sjöfarten är för handeln. Den är blodomloppet. När allt rullar på märks det inte, men blir det en propp någonstans så syns symptomen överallt. 

Flera civila handelsfartyg i området kring Persiska viken har utsatts för attacker. Att civil sjöfart dras in i militära konflikter och beskjuts är oerhört allvarligt, och IMO har i skarpa uttalanden fördömt attackerna. En rad länder, däribland Sverige, har gjort likadant och uppmanat Iran att omedelbart upphöra med attackerna. Det talas om att deeskalera situationen och att följa internationell rätt. Hormuzsundet är ett internationellt sund där flera länders fartyg har rätt att trafikera. 

Uttalanden och fördömanden är naturligtvis bra – det måste skrikas ut att det som pågår nu är galet – men ord räcker inte. Orden måste leda till handling för att göra skillnad för de sjöfarare som befinner sig i området. Styrmannen som har vakt på bryggan och facetajmar med familjen efter vaktskiftet. Motormannen som byter filter och räknar dagarna till avlösaren kommer. 

De är vanliga civila människor som befinner sig på sina arbetsplatser. De ska inte bli del av ett krig. 

De gör bara sitt jobb.