Sjöbefälsutbildningen vs learning how to do

Sjöbefälsutbildningen är främst en yrkesutbildning. Jag vill betona vikten av att blivande sjöbefäl får mer praktiska kunskaper under skoltiden, både i klassrummet, ombord och i verkstaden, skriver Sjökapten Jan Horck i Malmö.

Det är utan tvivel så att beslutsfattarna när det gäller sjöbefälsutbildningen i riket inte har greppat att utbildningen främst är en yrkesutbildning och så bör förbli. Att underordna sjöbefälsskolorna ett universitet är förvisso helt i sin ordning. Att blanda det teoretiska kunnandet med praktik är högst behjärtansvärt. Det är det som näringen, redarna, borde vara intresserade av att de nyanställda varit med om.

Inte produktivt

Det medför dock en merkostnad för utbildaren, men det är det värt för att gynna landets sjöfartsnäring; en väsentlig politikeruppgift. Att redaren skall behöva vidareutbilda det nyexaminerade sjöbefälet för att dessa skall kunna utföra sitt arbete är inte produktivt; en i tycket omotiverad merkostnad för att kunna bedriva meningsfullt transportarbete.

How to do-kunskap bör få hög prioritet i undervisningen. För att kunna leverera en sådan slutprodukt från sjöbefälsskolorna måste lärarna där ha gedigen erfarenhet från sjölivet. Det duger inte att som i Filippinerna låta en nyexaminerad sjökapten göra en resa till Japan och tillbaka för att sedan ställas i ett klassrum och utbilda sjöbefäl. Läs rapporten från EU:s CIIPMET-projekt (en studie i sjöbefälsskolors undervisningskvalitet i Kina, Indien, Indonesien och Filippinerna 1997–1998). Gamla studier visar sig ofta fortfarande vara aktuella.

Praktiskt erfarenhet nedprioriteras

Ett tydligt exempel på kostnadsproblematiken i en delpraktisk utbildning är undervisningen på IMO:s sjöfartsuniversitet i Malmö, WMU. Från början ingick i utbildningen en flera veckor lång on-the-job training just för att eleverna skulle kunna sättas i effektivt arbete direkt efter examen. Det har man sedan många år slutat med. Universitetet med dess ledare Sölve Arvedson insåg vitsen och behovet av att leverera kvalificerad arbetskraft som så snabbt som möjligt efter utbildning kunde sättas att utföra angelägna arbeten inom sjöfartsnäringen. Idag, tyvärr, anses det viktigare att lärarna har höga akademiska kvalifikationer än praktisk erfarenhet inom sjöfarten. Sarkastiskt sagt så är det kanske en tidsfråga innan också utbildningsanstaltens sekreterare skall ha disputerat.

Forskningen bör vara sekundär

Situationen är jämförbar med de svenska sjöbefälsskolorna. Forskning i all sin prydnad, men det skall inte vara sjöbefälsskolelärarnas huvuduppgift. Att tillhöra ett universitet innebär förvisso att institutionen skall bedriva forskning men i fallet sjöbefälsutbildning bör forskningen vara sekundär och tiden i klassrummet bör vara riktad till förmån för eleverna.

Forskning skall riktas till gagn för näringen och bedrivas av disputerade, men majoriteten av de anställda lärarna bör ha gedigen erfarenhet till sjöss. Inte nog med det, lärarna bör med tidsintervall erbjudas tjänst i handelsfartyg för att hålla kunskaperna vid liv och att på plats se och höra vilka hjälpmedel, procedurer, utmaningar och problem som utövarna måste hantera i det dagliga arbetet.

Kinesiska exemplet

Att fastställa en sådan möjlighet för lärarna är förvisso lättare sagt än genomförbart. I Sverige existerar inga statliga rederier som lärarna smidigt kan få anställning i. Det vore också i lärarnas intresse att få möjligheten att behålla sina respektive COC (Certificates of Competence). Som exempel kan nämnas att i Kina skickas sjöbefälsskolelärarna på praktik ombord med bestämda tidsintervall. Där har beslutsfattarna insett vikten av att lärarna i lektionssalen kan berätta hur det verkligen går till på en modern brygga och i ett modernt maskinrum.

Svenska redare kanske kan bli mer öppna i denna fråga och erbjuda lärarna plats i rederiets fartyg. Kanske detta är en förutsättning för att behålla en någorlunda konkurrenskraftig handelsflotta med duktiga sjöbefäl i riket. Det borde naturligtvis ligga i redarnas intresse för det är ju de som skall använda sjöbefälsskolans slutprodukt. Det vore också bra för läraren att kunna behålla sitt COC i händelse katederyrket inte visade sig vara vad som förespeglats.

Att behärska sextanten

Enligt reglerna skall handelsfartyg vara utrustade med en fungerande kompass. Ett ålderdomligt och förlegat navigeringsinstrument tycker en del, men inte lagstiftarna. Liknande krav finns att kunna bestämma fartygets position med celesta objekt och det med hjälp av den ålderdomliga sextanten och efemerider.

Det tycks mej att många av dagens utbildade sjöfolk inte behärskar denna fina teknik. Undervisarna i de svenska sjöbefälsskolorna har tydligen inte ansett det viktigt att ge eleverna denna kunskap. Det skulle inte förvåna mej om dagens navigationslärare inte heller kan använda sextanten.

Att betona sextantfärdighet är inte en reformfientlig propå utan ett bidrag till bevarande av säkerhet till sjöss. När t.ex. en nyexaminerad sjökapten insisterar på att fartygets position kan bestämmas med blott en solhöjd är det ett tydligt tecken på att undervisningen har spårat ur. Utbildningen av positionsbestämning med hjälp av celesta objekt kan övervägas om VTMIS (Vessel Traffic Management and Information Service – en försiktig motsvarighet till STM, Ship Traffic Management) blir verklig för alla oceangående fartyg.

Genomgångsyrke

För många examinerade sjöbefäl har arbete ombord blivit ett första steg i karriären. Arbete till sjöss är för många ett genomgångsyrke. Att arbeta i land blir ett alternativ och då ofta t.ex. på rederikontoret, i hamnen, på kraftverk, varv, på sjukhus eller som lärare på sjöbefälsskola. Därför är det bra för individen att utbildningen har fått akademisk status och bra för den nye arbetsgivaren att den anställde har skaffat sig gedigna sjörelaterade erfarenheter. Kunskap som inhämtats i unga år brukar vara lättare att ta åt sig.

À la bonne heure, jag vill göra gällande och vill betona vikten av att blivande sjöbefäl får mer praktiska kunskaper under skoltiden, både i klassrummet, ombord och i verkstaden, än som situationen är i dagens sjöbefälsutbildning – learn how to do.

Jan Horck

Master Mariner, Extra Master Mariner,
PhD (Pedagogy), Former Faculty Member World Maritime University, WMU