Skärgårdsvägen

Det skärgårdsområde som breder ut sig sydväst om Åbo och där det svenska språket är starkt dominerande bland den ursprungliga befolkningen kallas Åboland. 

Relaterade artiklar

Till Åboland räknas kommunerna Väståbolands stad och Kimitoöns kommun. Åboland har ingen officiell status som region, men för att bevaka medlemskommunernas intressen och utveckla samarbetet finns föreningen Region Åboland. 

Mycket ändrades i Åbolands skärgård med skärgårdsvägens tillkomst på 1950-talet. Vägen innebar den definitiva dödsstöten för alla de små passagerarbåtar som tidigare skötte transporter av passagerare och gods. Å andra sidan gav möjligheten att resa med buss eller egen bil skärgårdsborna en rörelsefrihet som de aldrig hade haft förut.

Skärgårdsvägen mellan Pargas och Houtskär kom till under 1950-talet. Dels byggdes en helt ny väg på vissa sträckor, dels förbättrades befintliga lokala körvägar. Till en början utfördes en stor del av arbetet för hand eller med primitiva hjälpmedel.

Mellan 1950 och 1955, innan skärgårdsvägen var helt utbyggd, svarade färjan Fix för transport av fordon mellan Sattmark i Pargas och Prostvik i Nagu. Naguredaren Rudolf Johnsson hade tillsammans med Leontius Lindberg köpt skärgårdsångaren Pargas, som de lät bygga om till bilfärja 1950. Trafiken med Fix var rätt omfattande. Under 1953 transporterade hon 15000 passagerare och 2500 fordon – ingen dålig prestation med tanke på att färjan endast var 25 meter lång och 5,8 meter bred.

Nya vägfärjor gjorde Fix överflödig och hon såldes 1956 till Georg Engblom och hans två söver Kurt och Kaj. Fix fick namnet Hulda och blev sönernas elddop som redare. De fortsatte på denna bana och tillsammans grundade de Rederi Ab Engship 1973.

Ringväg sommartid

Skärgårdsvägen börjar eller slutar – beror på hur man ser det – i Houtskär. Turismen är en viktig näring i hela Åboland och den har ökat med introduktionen av den 250 km långa Skärgårdens ringväg, vilken sommartid erbjuder möjlighet att åka bil eller cykel runt hela skärgården med Åbo som start- och ändpunkt. Houtskär har nämligen sommartid färjeförbindelse till Iniö, som i sin tur har året runt färjeförbindelse med den övervägande finskspråkiga skärgårdskommunen Gustavs. Från Gustavs leder fast vägförbindelse till fastlandet.

Första färjehamnen

Houtskär och grannön Norrskata har året runt färjeförbindelse till Korpo. I Korpo anlöper färjan Galtby, som gått till sjöfartshistorien som den första internationella bilfärjehamnen på Finlands fastland i trafiken över Ålands hav.

Det var till Galtby som Vikinglinjens första bil- och passagerarfärja Viking inledde reguljär trafik från Gräddö i Roslagen den 1 juni 1959. Den nya skärgårdsvägen gjorde färjetrafiken möjlig, eftersom Vikinglinjen inte hade någon möjlighet att erhålla kajplats i Åbo. Däremot var skärgårdsvägen inte planerad för de stora trafikvolymer som genererades av Vikinglinjens snabbt växande trafik. Invånarna längs skärgårdsvägen hade hoppats på att Sverigeresenärerna skulle utnyttja de turistiska tjänster som ställdes till buds, men i praktiken visade det sig att de använde den vackra skärgårdsleden enbart som en transportväg, utan att stanna för annat än att vänta på färjorna.

De många färjpassen blev allvarliga flaskhalsar och ledde till att Vikinglinjen 1962 flyttade från Galtby till ön Lillmälö i Pargas, som redan då hade fast vägförbindelse ända till Åbo.

Därefter användes Galtby aldrig mer som internationell färjehamn. Idag anlöps hamnen dessutom av Ålands landskapsregerings bil- och passagerarfärjor på väg mot Långnäs via Kökar.

Förbindelsebåtar

Efter bara några kilometers färd över Korpo mot Åbohållet kommer man till nästa färjpass. Färjan tar oss över Storströmmen, sundet mellan Korpo och Nagu, och farleden mellan Åbo och Utö. På Nagusidan anländer färjan till Pärnäs, och bakom tallarna skymtar den höga byggnad som Archipelago VTS och Gränsbevakningen förfogar över.

I den lilla hamnen i Pärnäs har passagerarfartyget Eivor sin kajplats. Hon ägs av Rosita Ab och är livlinan till Utö, dit hon seglar året runt via ett flertal bryggor om isläget så tillåter. Den koncessionsbelagda trafiken upphandlas av Närings- trafik- och miljöcentralen.

Nagu kyrkby med sin gråstenskyrka från 1400-talet utgör följande sjöfartsmiljö längs skärgårdsvägen. Gästhamnen i Nagu är, som redan namnet antyder, främst en hamn för besökande nöjesbåtar, men intill hamnen finns också den pir som anlöps av de passagerarfartyg som sköter trafiken till de mindre öarna. På finlandssvenska kallas de förbindelsebåtar och deras linjenätverk omfattar så gott som hela den Åboländska skärgården, inklusive tidigare nämnda trafik till Utö.

Sommartrafik

Under sommaren upprätthåller färjan Linta en genvägslinje från Nagu via Själö till Rimito i den norra delen av skärgården. Denna överfart ingår i den så kallade lilla ringvägen. Från Åbo blir skärgårdens lilla ringväg cirka 100 kilometer lång.

Det livligaste färjpasset längs skärgårdsvägen överbryggar vattnet mellan Nagu och Pargas. I Lillmälö på Pargassidan, finns ett annat minne från färjetrafikens barndom. Här låg den hamn som Vikinglinjen tog i bruk efter att rederiet flyttade bort från Galtby. Lillmälö var Vikinglinjens ändhamn på finska sidan fram till hösten 1967, då den byttes ut mot Nådendal. Lillmälö behöll emellertid sin status som internationell färjehamn ytterligare några år, eftersom Silja Line lämnade Nådendal och flyttade sin lågpristrafik till Lillmälö istället. Efter sommaren 1970 har färjehamnen stått öde och förfallit.

Cementhamn i Pargas

Förvaltningen för Väståbolands stad är förlagd till Pargas centrum, den största av de tidigare kommunerna i Åboland. Pargas består av sju större öar, av vilka flera sammanbinds av skärgårdsvägens många broar. Denna betydande industriort har vuxit upp kring sitt stora kalkbrott.

Lokalt hade man redan i hundratals år idkat kalkbränning i Pargas, men gruvdrift i större skala blev lönsam med industrialismens genombrott. Pargas Kalkbergs Aktiebolag bildades 1898, och produktionen inleddes i stor skala 1905, då man tog i bruk en ny, tekniskt avancerade ringugn. Cementfabriken, som färdigställdes 1914, var den första i Finland.

Numera drivs dagbrottet av Nordkalk, som i sin helhet ägs av Rettig Group. Nordkalk har sitt huvudkontor i Pargas.

Cementfabriken ägs av Finncement. I den tillverkas en betydande del av all cement för den finländska marknaden. Finncement hyr in specialfartyget Envik för att ta hand om de stora flödena inom cementtransporterna. Envik lastar regelbundet i den egna industrihamnen och går främst i kusttrafik till företagets egna depåer.

Industrihamnen i Pargas har en förhållandevis stor godsomsättning med närmare 600 000 ton 2009. Av denna volym var ungefär hälften cement som skeppades ut. Tillgången på kalksten i dagbrottet i Pargas täcker inte fabrikens behov och därför importeras stora volymer kalksten från främst Storugns på Gotland. Även andra bulkvaror för produktionen, som exempelvis kol, lossas i hamnen. Sträckan mellan Pargas och Åbo är den äldsta av skärgårdsvägen. Pargas Kalkbergs Aktiebolag drev givetvis aktivt på en utveckling av landsvägen. I början av 1900-talet skedde så gott som alla bolagets transporter av råvaror och produkter sjövägen. Bolaget hade en ansenlig flotta av pråmar som drogs av egna bogserare. I flottan ingick också några lastfartyg. Ännu under 1920-talet var vägen ytterst primitiv. Exempelvis på den 240 meter långa överfarten över Rävsundet användes en roddfärja. Det var en enorm förbättring då denna 1925 byttes ut mot en 6 tons motorfärja, byggd av Crichton Vulcan i Åbo. Redan 1932 introducerades en dubbelt så stor färja på leden. År 1938 ersattes den av en 20 tons färja.

Under 1930-talet förbättrades vägförbindelsen när broarna över Hessund och Kustö sund färdigställdes. Då blev det möjligt att i större skala distribuera cement även landvägen.

Vid Hessundsbron ligger f d Navires fabrik för tillverkning av lastluckor. Navire lät t o m bygga specialfartyget Navire 1969 för transport av lastluckor från anläggningen i Pargas till olika varv i Europa. Anläggningen med sin karakteristiska bana för traverskranen finns fortfarande kvar och inhyser nu legotillverkaren Paramet. 

Pontoner från Normandie

En sevärdhet i sig är Rävsundsbron, som markerar gränsen mellan Väståboland och St Karins. Rävsundsbron var med sina 30 meter höga pyloner den längsta hängbron i Finland när den byggdes 1963. Den satte dock stopp för trafik med större fartyg längs farleden i Rävsundet. Farleden hade använts av bland annat tyska och holländska coasters som lastade trävaror vid sågen på Harvarö. Den sista vägfärjan på Rävsundet ersattes 1950 av en pontonbro. En av pontonerna kunde vändas så att det uppstod en 20 meter bred öppning för fartygstrafiken till sågen.

Pontonerna hade byggts 1944 för de flytande hamnar som de allierade tog i bruk för att klara av logistiken efter landstigningen i Normandie. Några av dessa pontoner köptes till Finland efter kriget.


Lämna en kommentar på "Skärgårdsvägen"

Hittills finns det 0 kommentarer. Samtliga kommentarer granskas i förhand innan publicering.
Läs våra regler för kommentering!


Än så länge så har ingen kommenterat artikeln. Bli först!