Åklagaren: Domen kan leda till ändrade rutiner

Sjöåklagare James von Reis är nöjd när Sjöfartstidningen når honom dagen efter tingsrättens dom.

– Som åklagare är jag förstås nöjd med att det blev fällande dom för både befälhavaren och lotsen. Jag hade blivit förvånad och besviken om det inte hade blivit som jag tänkt mig med mitt åtal. Jag tyckte att jag hade väldigt goda skäl för det, säger han.

Under rättegången för några veckor sedan yrkade James von Reis på fängelse för båda. Påföljden blev istället villkorlig dom för båda plus dagsböter för lotsen.

– Det är en påföljd som jag kan acceptera eftersom den är förväntad och enligt praxis. Det är inget jag kommer att klaga på, säger han.

"En rimlig dom"

– Jag är också nöjd med de pedagogiskt skrivna domskälen. Både vad som ansågs bevisat av tingsrätten om sakförhållandena, det var i och för sig inte jätteförvånande eftersom vi hade en fantastisk utredning med mycket information från fartygets VDR och så vidare. Men jag är också imponerad över att tingsrätten lagt så mycket möda på rättsliga överväganden. Framför allt har de fördjupat sig i lotsens ansvar. Sammanfattningsvis upplever jag domen som rimlig utifrån framkomna sakomständigheter och hur regelverket ska tillämpas. Jag har gott hopp om att den här kloka och välmotiverade domen kommer att stå sig även vid eventuell hovrättsprövning, fortsätter James von Reis. 

Det har pratats en hel del om ansvar och arbetsfördelning och att det är väldigt ovanligt att en lots döms. Vad tänker du om det?

– Jag tycker det är jättebra att det blev såhär. Det var tanken. Jag hade inte kunnat åtala bara befälhavaren, utan det var nödvändigt att höra de här två mot varandra i en rättegång. Genom åren som sjöåklagare har jag lärt mig att lotsarna, särskild när det gäller lotsning av det mindre tonnaget, regelmässigt brukar vilja köra själva. Det är en praxis som är unik i vissa skandinaviska länder och skiljer sig från hur lotsning går till i resten av världen. Om det leder till att man invaggar den ordinarie fartygsbesättningen i någon slags trygghet att det här sköter lotsen bra själv, så att de slappnar av och inte ägnar sig åt någonting som har med fartygets säkra framförande att göra, då tycker jag det är ganska självklart att lotsen måste få ta ett straffansvar för eventuella klantigheter vid framförandet. Då kan han inte skylla på att det ändå ligger på den ordinarie besättningen. Ska man fortsätta med ordningen att lotsarna kör själva i så stor utsträckning, så får de också räkna med att klantar de till det så får de ta straffansvar för vad som kan hända, säger James von Reis. 

Han hoppas att domen kan komma att leda till en förändrad praxis kring lotsning. 

– Det är väldigt olyckligt att det blir på det här sättet att de kan skylla på varandra. Bristen på tydlig ansvars- och rollfördelning är säkert en starkt bidragande orsak till att den här olyckan överhuvudtaget inträffade. Ingen tog det här med utkik på riktigt allvar. Det är livsfarligt att köra utan ögon och öron. Då händer sådana här grejer. Jag hoppas att det här leder till rutinändringar i arbetssättet, säger James von Reis.

Fanns det från din sida i något skede en tanke om att åtala även den som framförde fritidsbåten?

– Nej. Av erfarenhet vet jag att även om kravet på utkik ligger även på den som blir offer vid en sjöolycka så rangordnar man sjövägsreglerna lite grann. Man måste läsa till exempel utkikskravet enligt sjövägsregel 5 mot de övriga sjövägsreglerna. Det säger sig självt att kravet på att ha ögon i nacken, det vill säga uppsikt akterut, inte alls är lika långtgående som kravet på uppsikt förut. Så ska man tolka sjövägsreglerna. Så det fanns inte på kartan att det skulle vara straffbar sjöoaktsamhet från fritidsbåtens sida. Och tingsrätten har heller inte lagt någon som helst skuld på fritidsbåtens sätt att framföras.

Tingsrättens dom ska överklagas senast den 21 oktober.