KULTUR

Överstyrman Joacim Hemlin till vänster och andre styrman Per Ringbom till höger älskar sin arbetsplats, det klassiska cementfartyget Östanvik från 1974.

När den sista resan närmar sig

Cementfartyget Östanvik är ett unikum i svenska handelsflottan och som lever vidare tack vare besättningar som vårdat henne i decennier. Nu väntar besättningen på slutet.

Publicerad

Bara ett stenkast från Liljeholmstorget i centrala Stockholm ligger hon. Östanvik, det sista av de klassiska cementfartygen från 1960- och 1970-talen som i decennier varit stående inslag på Mälaren och i Slite.

Efter nära 60 år lämnade Västanvik den svenska handelsflottan 2023. Året därefter var det dags för Sunnanvik från 1978 att göra sin sista resa under svensk flagg. Sista svensk ombord blev överstyrman Per Ringbom som följde med till Kanada där de nya ägarna tog över. Nu är han andre styrman på Östanvik vars liv också närmar sig slutet.

Bara ett stenkast från Liljeholmstorget i centrala Stockholm ligger hon. Östanvik, det sista av de klassiska cementfartygen från 1960- och 1970-talen som i decennier varit stående inslag på Mälaren och i Slite.

Efter nära 60 år lämnade Västanvik den svenska handelsflottan 2023. Året därefter var det dags för Sunnanvik från 1978 att göra sin sista resa under svensk flagg. Sista svensk ombord blev överstyrman Per Ringbom som följde med till Kanada där de nya ägarna tog över. Nu är han andre styrman på Östanvik vars liv också närmar sig slutet.

–Inget är bestämt ännu, säger han. 

Östanvik byggdes 1974 av AB Nya Sölvesborg Varv för Cementa AB i Malmö. Idag är Eureka Shipping Ltd ägare, bemanning står svenska AdMare Ship Management för och lastplanering sköter Heidelberg Materials.

Upplärd av originalbesättningen

Per Ringbom, som själv är gotlänning, har en lång karriär bakom sig i cementbåtarna. Han började i Sunnanvik 1991 som matros innan han några år senare började på Sjöbefälsskolan. Sedan kom han tillbaka år 2000.

–När jag började på Sunnanvik var det många kvar av de som tog ut henne från varvet. Det var de som lärde upp mig.

På Östanvik arbetar han tillsammans med överstyrman Joacim Hemlin. De trivs bra att jobba ihop och gillar att sitta och snacka med varandra.

–Jag började i rederiet 2015, först på Sunnanvik och sedan här, säger Joacim Hemlin och fortsätter: 

–Jag bor bara 20 minuter härifrån och när mina barn var små var det väldigt mycket värt. Barnen kunde komma ner över en helg och jag kunde i princip åka hem och natta dem på kvällarna.

–Du är till och med billigare än mig i resekostnader, jag har trots allt fyra mil hem från Slite, säger Per Ringbom.

Många som har minnen

Liksom Sunnanvik och Västanvik är det många svenska sjöfarare som har en relation till Östanvik. 

–Det här rederiet har alltid tagit väldigt många elever och de alla har minnen från de här båtarna, säger Per Ringbom.

De visar runt i de väl tilltagna utrymmena ombord för besättningen, de nästan orimligt stora hytterna och nere i maskin. Tekniskt är det långt ifrån någon modern teknik ombord, lastning och lossningen av cementen görs med mekanisk utrustning. Standard på samma typ av fartyg idag i världen är luftlossning med pneumatik och stora kompressorer.

–Jag gillar verkligen det här mekaniska. När jag började här kom jag från en toppmodern tankbåt till detta där allt sker manuellt. Det tog ett tag innan man blev varm i kläderna, men det är något speciellt med det gamla, säger Joacim Hemlin.

Rundturen går förbi aktern och de svarta förtöjningsspelen, original från varvet.

–Det är inte bara besättningen som gör ett bra jobb ombord, de här spelen liksom de framme på backen är fruktansvärt bra trots att vi kör så hårt med dem i slussar och annat, säger Per Ringbom.

Besättning som trivs har vårdat henne

De båda har många tankar om varför Östanvik kunnat bli kvar i över 50 år.

–Dels har alla byggen i Stockholm gjort att det varit ett stort behov av cement, sedan är det ett fartyg som har en perfekt storlek för slussarna i Södertälje. Vi kan gå med i princip full last till Liljeholmen. Sedan tror jag också det beror på att folk tagit så väl hand om båten, säger Joacim Hemlin.

Per Ringbom ser kopplingar till 1970-talets sjöfart då rederierna fick slåss om sjöfolket.

–Det gjorde att man byggde bättre och bättre båtar med större ytor och sociala utrymmen, bastu och bättre ljudisolering. När de byggde Sunnanvik lyssnade de exempelvis på besättningen från Östanvik och gjorde så att skorstenen blev skild från bygget för att minska vibrationerna.

Ansågs vara billigt bygge

Varvet i Sölvesborg levererade ett kvalitetsbygge, även om det inte var det absolut bästa som gick att beställa då.

–Det lustiga är att det här ansågs vara ett billigt bygge, säger Joacim Hemlin.

Oavsett hur framtiden blir för Östanvik så tror ingen av dem att det går att hitta en lika bra arbetsplats.

–Det är knappt att jag ser detta som ett jobb. När jag ska ut får jag nästan lite dåligt samvete över att inte bli mer ledsen över att åka hemifrån, säger Joacim Hemlin.

–Vi strävar hela tiden efter att vi ska ha det bra och fint här. Alla vill hela tiden göra så att båten blir i lite bättre skick än vad den var förra månaden, säger Per Ringbom.

Men kanske finns det en räddning ändå.

–Vi brukar skoja och säga att vi skulle vilja köpa loss båten och fortsätta köra den själva, säger Per Ringbom.

FAKTA: Capitan San Luis – Östanviks okända Kubasyster

Östanvik hade även en något mer okänd syster. Året efter leveransen byggde Sölvesborgs varv en kopia på statligt initiativ som motåtgärd för att stoppa varvsdöden. Fartyget skänktes till Kuba där hon fick namnet Capitan San Luis.

Fartyget var identiskt med Östanvik, men hade öppna bryggvingar.

I februari 1989 sjönk fartyget på 13 minuter efter att ha brutits itu efter en kollision med kryssningsfartyget Celebration, byggt av Kockums i Malmö 1987.

Powered by Labrador CMS