Ett helt yrkesliv med bogserbåtar

I annonsen söktes en yngling i västra Göteborg med cykel och telefon i hemmet. Året var 1948 och fjortonårige Per-Olof Torwaldson från Majorna var skoltrött. Egentligen ville han gå till sjöss men Per-Olofs föräldrar, med sjömän i släkten och världskrigets fasor i färskt minne, sa blankt nej. Han sökte och fick tjänsten som springpojke i Röda Bolaget.

Två år senare behövdes en sommarvikarie när Per-Olof hade semester. Barndomsvännen Sture Larsson ryckte in. 

Att vara springpojke var spännande. Bogserbåtarna skulle passa trafiken i hamnen både natt och dag och när tider hastigt ändrades måste besättningar kallas in.

–Alla hade inte telefon och då ringde nattvakten och sa ”nu Sture, får du ta en taxi eller cykla och väcka den och den, för nu är det en tankbåt som ska komma”.

Klättrade in på gårdar

Vissa adresser var knepigare än andra. Per-Olof berättar om när han skulle hämta en besättningsmedlem i ett landshövdinge-hus på Vegagatan. 

–Jag skulle in på en gård som var låst, men jag lyckades klättra upp på taket på dasset på gården intill och kom upp på en mur och kunde hasa mig ner så vackert.

Bärgningsångaren Karl hade ständig jour och där måste alla i besättningen ombord ha telefon.

–Om någon gick på bio fick han säga det till befälhavaren. Sedan fick han be om en biljett längst ut på en rad och säga till vaktmästaren att ”ringer de från Röda Bolaget så sitter jag här”, säger Per-Olof. 

Många bogseruppdrag kom från varven och var förbokade. Men när det blåste mycket eller var dimma kunde det komma jobb med kort varsel. När lotsen ville ha bogserbåt blåste han två långa och en kort, som var Röda Bolagets signal.

En av springpojkens arbetsuppgifter var att varje morgon tömma en brevlåda där skepparna lämnade dagrapporter. 

–När man kom cyklande och såg Röda Bolagets brygga och bärgningsångaren var borta, då förstod man att något hade hänt. Då var det spännande.

När strömmen var stark kunde fartyg som gick på död räkning lätt hamna alltför nära den svenska kusten. 

–Fartygen hade varken radar eller något annat och båtar gick ju på grund. Vi hade nästan en bärgning i veckan.

Per-Olof berättar nästan vördnadsfullt om duktiga besättningar, skeppare och bärgningsinspektörer. Ibland när han var ledig följde han med bogserbåtar ut. 

Började på trafikexpeditionen

Efter några år började Per-Olof och Sture på Röda Bolagets trafikexpedition. 

–Vi tog emot beställningar och såg till att det fanns bogserbåtar som kunde göra jobben. Vi hade bra dialog med hamnlotsarna och väldigt bra kontakt med dockmästarna på varven, säger Per-Olof. 

På eftermiddagarna var det ofta mycket att göra på expeditionen. Då skulle nästa morgons jobb förberedas och samtidigt ringde telefonerna som mest. Det fanns två vanliga telefoner och en direkttelefon med vev ut till bogserbåtsbryggan. 

När Per-Olof började 1948 höll Röda Bolaget på att installera radio i sina båtar. 

–Båtarna kunde inte tala med varandra men med kontoret. Det räckte en bit utanför Vinga men gick inte så långt som till Marstrand eller Nidingen, säger han. 

Stökig natt

Per-Olof minns en stökig och dimmig höstnatt 1949. Ett norskt motorfartyg, Maur, gick på grund norr om Nidingen. Några timmar senare gick en annan norrman, Rapid 2, på grund utanför Marstrand. 

–När jag kom på morgonen var det full rulle. Bärgningsångaren Karl hade gått ner till Maur och Einar skulle iväg till Rapid 2 så fort radiotelefonen var installerad. Jag fick hjälpa ingenjören med det sista. Harald kom upp från Malmö och drog loss Rapid 2 och Einar bogserade ner henne till Göteborg medan Harald fick gå direkt ner till Maur och hjälpa till, minns han. 

När bogserbåtarnas ångmaskiner successivt började bytas ut till dieselmotorer gick det snabbare att göra klart för avgång. 

–På ångbåtarna fick vi räkna med en timmes klargöring när vi skulle ha båt färdig. Vi hade en anställd som vi kallade för värmaren, han ringde till kontoret på kvällen och frågade när alla båtar skulle vara gångklara, och gjorde förberedelser innan eldaren kom, säger Per-Olof.

Starkare bogserbåtar

1984 köptes Röda Bolaget ut från Broströms och sedan följde en rad uppköp, samgåenden och namnbyten. Sture var numera trafikchef och Per-Olof arbetade på personal- och sedan på marknadsavdelningen. Under sina sista år före pensioneringen 1996 var han involverad i försäljning av bogserbåtar. I samma veva kom de nya starkare bogserbåtarna. 

–Det var en helt ny typ av bogserbåtar med vridbar propeller akterut och även bogpropeller, så de drog ju lika mycket på backen som fram. Hamnbogseraren John var den första och den fick vi 1990. Röda Bolaget var väldigt tidiga med detta. Det gjorde att på fartyg som vi tidigare hade haft fyra bogserbåtar räckte det med två eller tre, säger Per-Olof.