De vårdar Sveriges första elfärja

Med yviga rattrörelser svänger Lars Strömberg runt den lilla Spårvagnen, som färjan kallas i folkmun och som enligt många är mer känd än självaste Carlstens fästning uppe på toppen av Marstrandsön. 

–Den här färjan är svårare att manövrera än Stena Danica, säger han.

Och som tidigare befälhavare på nuvarande Stena Danica vet han vad han talar om. Men faktum är att Spårvagnen, eller Hamnfärjan II som den heter officiellt, inte är byggd för att svänga, utan att gå rakt fram mellan Marstrandsön och Koön i Kungälvs kommun på västkusten.

Dieseldrift bara krånglar

År 1948 invigdes Spårvagnen som ersättare till föregångaren Hamnfärjan I. Totalt 49 passagerare kunde transporteras på samma gång i den lilla färjan som påminner om en spårvagn, både till utseendet men också rent tekniskt. Istället för diesel-drift körs den helt på el. En elektrisk motor på åtta hästkrafter från Asea drivs av 40 batterier på två volt vardera, vilka sammankopplade ger 80 volt.

–Vi brukar säga att detta är Sveriges första helt eldrivna färja. Jag vet inte om det stämmer, men eftersom ingen har opponerat sig ännu stämmer det nog, säger Bosse Sandgren som är ordförande i Färjans vänner, den förening som vårdar och driver den gamla färjan. 

Faktum är att redan den första färjan, som invigdes år 1913, också var eldriven.

–Den hade exakt samma teknik, men en lite svagare motor och var dessutom lite mindre. Den färjan hade även en dieselmaskin, men när den nya skulle byggas kom de fram till att den aldrig användes. Det var bara besvärligt med dieseldrift, eltekniken fungerade såpass bra att den andra färjan bara fick eldrift, säger Bosse Sandgren.

När den första färjan byggdes var hälften av alla bilar som fanns eldrivna, vilket gjorde det naturligt att titta på den tekniken även för den lilla färjan.

–Tekniken bygger på likströmsdrift, plus- och minuspool i motorn och blybatterier. Det är en teknik som utvecklades redan på 1880-talet, säger Bosse Sandgren som själv har arbetat som skeppsarkitekt och bland annat ritat den nuvarande Marstrandsfärjan Lasse-Maja.

Transporterade åtta miljoner 

När Spårvagnen togs ur trafik i juni 1985 hade den transporterat omkring åtta miljoner människor mellan Koön och Marstrandsön. Färjans öde höll likt föregångaren på att bli en målarflotte vid Marstrands Mekaniska Verkstad. Men i kulisserna började ett gäng Marstrandsbor med Bosse Sandgren i spetsen, att uppvakta Kungälvs politiker för att försöka bevara färjan som ritats av den legendariske båtbyggaren Gösta Johansson från Orust.

–Vi var ett tiotal personer som uppvaktade politikerna eftersom vi ansåg att den här färjan är värd att visa upp för eftervärlden. Först ville politikerna -använda den som en lekstuga på en lekplats, men sedan fanns också intresse från Åmål att köpa den för att köra där, säger Bosse Sandgren.

Men diskussionerna tog en vändning när en av Kungälvs politiker förde fram vikten av att det fanns redundans i trafiken till Marstrand.

–Det var den sista reserven. När inget annat fungerar så funkar den elektriska färjan, sa man. Och vi har faktiskt använt den så ett par gånger när de stora -färjorna inte gått. Jag minns att jag körde 200 människor här över en gång när det var stopp, säger Bosse Sandgren.

Fick köpa Spårvagnen för två kronor

Entusiasterna bildade föreningen Färjans vänner och fick till slut köpa färjan för den symboliska summan två kronor, men med motkravet att de skulle renovera upp den. 

–Vi fick lova att inte konkurrera med de stora färjorna. Vi började renovera henne, vi höll på under kvällar och lediga dagar, la nytt däck och gjorde nytt ekbord.

Efter ett och ett halvt års arbete, lagom till färjans 40-årsjubileum sommaren 1988, kunde Spårvagnen återinvigas av landshövding Åke Norling. 

Efter ytterligare en hel del arbeten genom åren kör föreningen regelbundet specialturer med Spårvagnen inom Marstrands Hamn och Albrektsunds kanal, både vid bröllop, begravningar och födelsedagsfirande.

–Det har blivit en stor framgång, vi är bokade varje lördag hela sommaren, säger Bosse Sandgren.