I veckan uppmärksammades 70-årsminnet av flyktingfartyget s/s Exodus, som 1947 försökte ta sig till Palestina.

Den krigsärrade steamern President Warfield hade köpts 1946 av den judiska självständighetsrörelsen Haganah. Fartyget döptes om till Exodus 1947, ett namn som anspelade på förfädernas uttåg ur Egypten några årtusenden tidigare.

Sommaren 1947 avseglade hon från sydfranska Sète med drygt 4.500 passagerare ombord, mestadels överlevande judar från förintelselägren. Destinationen var Haifa i det då brittiskstyrda mandatområdet Palestina.

Den 18 juli 1947 bordades s/s Exodus av Royal Navy, 20 nautiska mil utanför kusten. Besättningen och passagerarna protesterade, eftersom övergreppet skedde rättsvidrigt på internationellt vatten. Flera dog och många skadades av det våld som britterna tillgrep. Övriga internerades på det likaledes brittiskstyrda Cypern eller sändes tillbaka till Tyskland. De kunde nå sitt hägrande resmål först sedan Israel blivit en självständig stat 1948.

Händelsen ombord på s/s Exodus väckte stor och berättigad harm i omvärlden.

Det finns inget direkt samband, men samtidigt med 70-årsminnet genomförde Israel denna vecka en dygnslång militärövning. Det var den israeliska flottans elitförband Shayetet 13 som agerade sedan ‒ enligt övningens scenario ‒ ett handelsfartyg och dess besättning hade kapats av terrorister. Målet var att oskadliggöra terroristerna och frita de gisslantagna sjömännen. Dessvärre är sådana scenarior långt ifrån osannolika i dagens värld.

Shayetet 13 omges av en aura av hemlighetsmakeri, men det står klart att förbandet vid flera tillfällen under årens lopp har lyckats infiltrera fientliga grannländers hamnar i syfte att utföra sabotage. Förbandet har dessutom genomfört en lång rad aktioner mot fartyg som har ansetts hota Israel, däribland dem som nämns längre fram i detta inlägg. Det gäller även den beryktade bordningen av turkiskflaggade m/s Mavi Marmara den 31 maj 2010, en aktion som krävde ett tiotal turkiska dödsoffer.

Havsrätten kan uppenbarligen tolkas och tillämpas godtyckligt. Det visade Israels bemötande av biståndskonvojen Ship to Gaza 2010. Civila fartyg under vänskapliga staters flaggor, däribland Mavi Marmara, bordades av kommandostyrkor långt ute på internationellt vatten.

Men Ship to Gaza-dramat är långt ifrån den enda händelsen i den segslitna konflikthärden där civila fartyg varit inblandade.

I november 1968 tuffade den Liberiaflaggade 1.790-tonnaren Scheersberg A ut från Antwerpen, destinerad till Genua. I lastrummet hade hon 560 fat eller 200 ton yellowcake, som är ett slags halvförädlat uran. Fartyget ankom aldrig till destinationshamnen. Först efter 15 dygn dök hon plötsligt upp ”på lätten” i den turkiska hamnen Iskenderun. Av uranlasten fanns inte ett spår. Vad hade hon i det östligaste Medelhavet att göra?

Senare uppdagades det att det egentliga rederiet bakom Scheersberg A var den israeliska underrättelsetjänsten Mossad (som har hämtat sitt valspråk från den gammaltestamentliga Ordspråksboken 11:14: ”Utan ledarskap går ett rike under, med många rådgivare kan det räddas”). Det och ytterligare några fartyg användes för vad som i branschen kallas ”särskilda operationer”.

Några år tidigare hade en topphemlig kärnreaktor tagits i bruk utanför den israeliska staden Dimona i Negevöknen. Israel har som princip att varken bekräfta eller dementera saken, men det anses ställt utom allt tvivel att Dimona-reaktorns huvuduppgift är tillverkning av kärnvapen. Detta bedöms också

vara förklaringen till Scheersberg A:s irrvägar och uranlastens mystiska försvinnande, för att inte tala om dimridåerna kring fartygets och lastens egentliga ägare.

Dimmorna kring Dimona-reaktorn skingrades 1986. En anställd tekniker, Mordechai Vanunu, hade i lönndom samlat data och tagit bilder som skulle bevisa tillverkningen av kärnvapen. Sedan hans anställning upphört flyttade han utomlands och hamnade så småningom i London, där Sunday Times erbjöds att publicera hans material. När så skett var det läge för ytterligare en i raden av ”särskilda operationer”.

Vanunu ”råkade” komma i kontakt med en charmig amerikansk kvinna. Hon lockade honom att följa med till Rom, där hennes syster hade en lya som de kunde få låna. Men det visade sig vara en så kallad honey trap, ”kärleksfälla”. I Rom väntade kvinnans agentkollegor. De slog ned Vanunu, drogade honom och förde ut honom med speedbåt till ett väntande fartyg, kamouflerat till en Panama-flaggad lasttramp. En vecka senare var han tillbaka i Israel, där han fick skaka galler i 18 år.

I mars 1973 låg Cypern-flaggade Sounion (ex Royal Ulsterman) i Beirut med 250 amerikanska passagerare. Fartyget, som uppges ha varit på väg till Israel, sjönk vid kaj. Enligt obekräftade uppgifter sprängdes hon av den palestinska ordanisationen PFLP med vägledning från en svensk dykare och infiltratör. Egentligen arbetade denne för den militära underrättelsetjänsten IB, som senare samma år skulle avslöjas i tidskriften FiB Kulturfront. Agenten påstår sig ha räddat livet på passagerarna genom att tipsa Mossad. De utplacerade sjunkminorna briserade medan amerikanerna var iland, inte under gång med alla ombord som det egentligen var tänkt.

I IB-affärens periferi figurerade även Svenska Orient Liniens m/s Sunnanland, som påstods ha använts för underrättelseinhämtning i arabiska medelhavshamnar. Just efter avslöjandet 1973 ville ödet att jag skulle mönstra som telegrafist på Sunnanland. Det slog mig att vi besättningsmän kunde ha råkat riktigt illa ut i någon av de hamnarna för aktiviteter som låg långt över våra huvuden.

I oktober 1985 kapade representanter för den palestinska organisationen PLF kryssningsfartyget Achille Lauro under gång mellan Alexandria och Port Said. Fartyget omdestinerades till syriska Tartus, där hon emellertid avvisades. Kaparnas krav var att 50 palestinska fångar i israeliska fängelser skulle friges. En av kaparna mördade en rullstolsbunden amerikansk-judisk passagerare och kastade honom i havet. Achille Lauro återvände till egyptisk hamn, där kaparna gick med på att lämna fartyget i utbyte mot fri lejd.

1988 köpte den palestinska paraplyorganisationen PLO den 40-åriga färjan Sol Phryne, som nu döptes om till al-Awda (”Återvändandet”). Redan 1982 hade hon anlitats vid evakueringen av palestinska väpnade grupper från Beirut, men nu var tanken att göra en ”omvänd Exodus”.

Även för al-Awda var planen att tuffa till Haifa, men nu med palestinska förtecken. Hon hann inte. Natten till den 15 februari 1988 slet en explosion upp ett hål i skrovet under vattenlinjen. Inga människoliv krävdes ombord, men fartyget fick snabbt slagsida och sjönk. Ingen gärningsman har kunnat lagföras för dådet.

1991 påstås Israel ha varit ytterst nära att sänka det syriska lastfartyget al-Yarmouk, som hade drygt 20 Scud-missiler från Nordkorea i lasten. Fartyget rundade Afrika för att undgå uppmärksamhet, men Mossad ansågs ha placerat avancerad utrustning ombord och haft full kontroll över hennes rörelser.

I januari 2002 iscensatte Israel, det vill säga Shayetet 13, ”Operation Noaks Ark” på internationellt vatten i Röda havet. Det Tonga-flaggade och palestinskbemannade lastfartyget Karine A uppbringades, lastat med 50 ton vapen.

På liknande sätt uppbringades Antigua/Barbuda-flaggade Francop i östra Medelhavet i november 2009, lastad med 320 ton vapen som påstods vara avsedda för den libanesiska shia-rörelsen Hizbollah.

Tillslaget kallades ”Operation De Fyra Växtslagen”, efter den judiska Lövhyddohögtiden. Grannen Syrien mullrade om piratdåd.

I början av augusti 2005 gick larmet. Några kryssningsfartyg som trafikerade Haifa och turkiska Alanya med israeliska passagerare skulle angripas från RIB-båtar lastade med sprängmedel. En syrier med påstådda band till terrornätverket al-Qaida greps av turkisk polis, troligen efter tips från Mossad. Ett av fartygen var Dream Princess (gamla Song of Norway, som under sitt sista namn Formosa Queen ljöt skrotdöden i Kina 2014).

Konvojen Ship to Gaza sommaren 2010 var inte det första försöket att bryta blockaden av den Hamas-styrda palestinska exklaven, och ej heller det sista. Andra skulle följa de närmaste åren, med liknande resultat.

I december 2008 försökte libyska al-Marwa ta sig dit med 3.000 ton mat, medicin och annat bistånd i lasten. Fartyget lade om sin kurs innan det kom till konfrontation med den israeliska flottan.

I februari 2009 gjorde Togoflaggade och libanesbemannade Tali likaledes. Men hon girade inte undan utan uppbringades och bordades av israelisk militär, gissningsvis Shayetet 13. Vittnen ombord berättade om misshandel.

Fortsättning följer alldeles säkert i dessa stormiga farvatten.