Ariadne vid Skeppsbron i Stockholm den 9 juli 1968.
I juli 1968 gjorde familjen en resa – idag skulle man säga kryssning – till Stockholm. Emellertid var det inte vilken resa som helst. Fartyget hette Ariadne och denna veteran från 1914 var under sin sista sommar insatt som extrabåt för de Samseglande på linjen mellan Åbo och Skeppsbron i Stockholm.
Däcket på en passagerarångare dominerades av en skog av ventilatorer och master och den majestätiska skorstenen. Dävertarna från 1914 och livbåtarna av trä skulle knappast godkännas idag.
Detta stilrena Lindholmenbygge hade redan gjort sitt, men trots detta kunde man inte se en rostfläck. Ångaren Ariadne såg ut som ny till det bittra slutet. Efter sommaren 1968 lades hon upp i Helsingfors och ett år senare höggs hon upp. Om jag minns rätt var en av de främsta orsakerna att hon inte längre uppfyllde skärpta brandskyddsregler.
Ariadnes befälhavare Birger Andersson.
Befälhavare var Birger Andersson, en kaphornare av gamla stammen. Han hade rundat Kap Horn med den tremastade barken Penang på sin första sjöresa 1935. I Finska Ångfartygs Aktiebolaget hade han tjänstgjort sedan 1946.
Far hade via kontakter på rederiet ordnat så att vi fick besöka både brygga och maskinrum. Till maskin tog man sig ned för en brant lejdare. Där öppnade sig en ny värld i dunkla ljuset.
Jag minns värmen i pannrummet och det sävliga, rytmiska dunkandet från kolvångmaskinen som drev det smäckra skrovet framåt med en fart av 14 knop. Värmen i pannrummet med de stora oljeeldade pannorna var intensiv. Överallt låg en genomträngande doft av brännolja och smörjolja. Det pyste och väste av ånga. En oförglömlig upplevelse för en tioåring.
Lastning av personbilar – lolo, inte roro.
Jag minns också när fartyget låg vid Skeppsbron och tiden för avgång närmade sig. Några bilar stod på kajen i väntan på att lyftas ombord med fartygets ångvinschar. Jag kommer inte ihåg om de placerades i lastrummet eller på lastluckan. Idag har jag svårt att förstå att någon bilburen passagerare valde Ariadne i stället för någon av färjorna. Redan då fanns det ju gott om moderna fartyg och enbart från Stockholm kunde man resa med såväl Fennia som Botnia. Och om man trots det insisterade att använda Skeppsbron som avgångskaj skulle Svea Jarl akter om Ariadne säkert ha varit ett bättre alternativ. Där kunde man ju köra ombord genom en sidoport.
Vi var uppe på bryggan när Ariadne på kvällen lade ut från Skeppsbron. Fartyget hade en propeller med fasta blad, ett roder och ingen bogpropeller. Maskintelegrafen klingade och nere i maskinrummet kvitterade maskinchefen befälhavarens order till maskin. Med hjälp av förspringet vände befälhavaren långsamt ut aktern innan han gav order till styrman om att även lägga av förspringet. Snart pekade aktern mot Nationalmuseum och sakta började Ariadne göra fart framåt. En signal från ångvisslan varskodde en annalkande Djurgårdsfärja om att hålla sig undan.
– Men vet aldrig vad det är för spårvagnsförare som kör, sade kaphornaren Birger Andersson, där han stod lugn och självsäker och tittade ut genom bryggventilen medan han gav order åt rorgängaren. Man förstod att han hade varit med förr.
Tillsammans med lillebror på Ariadnes akterdäck sommaren 1968. I bakgrunden Svea Jarl.
Så här i efterhand, 47 år senare, inser jag att jag fick en sista glimt av en epok som redan då egentligen hade gått i graven. Det fanns seriösa planer på att bevara Ariadne för eftervärlden. Hon hörde till de absolut sista i sitt slag och de ombyggnader som hade gjorts var mycket skonsamma. Ariadne var en tidskapsel som tog resenären 50 år tillbaka i tiden.
Kommentarer
John Hedqvist.
Som en jungman 1955+1956 o ännu mycket intresserad än idag av sjön o vad som flyter därpå,mycket har ju blivit annorlunda,M!S Modesta var en mycket gammal koleldad tramp som hade en medelfart av 6 knop. Jag drömmer mycket än om att jag är på sjön fast det är 25 år sen jag slutade det goda sjömans livet.
Artikeln är stängd för fler kommentarer