Polarfarare i motvind

"Öfver oss utbredde sig en molnfri, djupblå himmel, omkring oss det mörka, vida hafvet, som nu ej längre häfde sig i höga, hvitryggade böljor, på dess af dyningen bugtade och af en svag bris krusade yta gungade skaror af måsar, alkor, grisslor och rottges, i öster visade sig ett i solskenet glittrande isblock af väldiga dimensioner och i norr framskymtade Spetsbergens isbetäckta höjder."

Målet för den svenska Spetsbergsexpeditionen 1872–1873 är att med hjälp av slädar nå Nordpolen efter övervintring på norra Spetsbergen. Längs vägen planerar man att utföra astronomiska, geomagnetiska och meteorologiska observationer. Sommartid vill man även bedriva biologisk och geologisk forskning i det arktiska landskapet.

Bland finansiärerna finns inte bara svenska staten utan även privata donatorer som affärsmannen Oscar Dickson. Till expeditionens ledare har en erfaren polarfarare, geologen Adolf Erik Nordenskiöld, utsetts. Bland övriga medlemmar finns löjtnant Louis Palander – som för befäl på postångfartyget Polhem – tillsammans med botanikern Frans Reinhold Kjellman, fysikern August Wijkander samt läkaren och fotografen Axel Enwall.

Expeditionen får en bra start. Polhem lägger tillsammans med örlogsbriggen Gladan ut från Göteborgs hamn den 4 juli. Längs med Norges kust fyller man på proviant och i Tromsö ansluter sig Nordenskiöld.

Besättningen består, förutom manskapet, av vetenskapsmän, en konservator, en läkare och två samiska renskötare. En kvinna finns med på expeditionen – kokerskan Amanda Wennberg.

Till expeditionen ansluter även ett tredje fartyg, ångfartyget Onkel Adam, som är lastat med stenkol, 40 renar som ska användas som dragdjur, tre grisar, några höns och två renhundar.

Vädret på resan är gynnsamt och man undersöker vegetation och växtliv. Ingressen, som hämtats ur Frans Reinhold Kjellmans bok om expeditionen, antyder en optimistisk stämning ombord. Men snart kommer problemen att börja hopa sig och inte mycket går som planerat under den långa färden.

Isen kommer, solen försvinner

"Blåsten och det upprörda hafvet var ej det enda, som oroade oss, ej heller det, som oroade oss mest. Det var från ett annat håll olyckan närmast skulle komma. …. Det är isens ankomst, man befarar, det är denna, som redan förut korsat våra planer, och som vi frukta å nyo skall gifva oss en bitter erfarenhet om sin obetvingliga makt."

Kjellmans anteckning skvallrar om att vintern kommer tidigt 1872. I september visar mätaren på -29 grader. Den 16 september fastnar fartygen i den tjocka ismassan och besättningen på alla tre fartyg är nu innestängda i Mosselbukten på norra delen av Spetsbergen. Tanken är att bara 22 personer på Polhem ska övervintra eftersom fartyget är bättre rustat för väderförhållandena. Nu är de istället 67 personer som ska dela på mat och utrymme.

Olyckorna slutar inte här. Alla renar utom en rymmer en kväll och försvinner in i snöyran. I skymningen den 30 september syns några mörka föremål närma sig på isen. Man tror att det är sälar, men visar sig när de kommer närmare vara människor på väg mot dem. Ett par norska fångstmän har också blivit innestängda i isen och man hjälper dem ombord. Det visar sig att totalt 58 fångstmän från fyra olika båtar behöver hjälp. Sammanlagt är man nu alltså 125 personer som ska dela på maten, som inte ens beräknas räcka till själva besättningen på expeditionen.

Befälhavarna på de svenska fartygen bestämmer sig för att bistå med viss mat under ett par månader, men hänvisar fångstmännen att försöka nå ett hus vid Kap Thordsen i Isfjorden där det ska finnas proviant.

Den 22 oktober försvinner solen. Mörkret omsveper Spetsbergens nordkust. Månen tittar fram ibland och då och då flammar norrsken på himlen och skänker visst ljus. Den 27 november går även månen ner och de mörka polarnätterna börjar nu på riktigt.

Mörkrets påverkan på hälsan

I Sjöhistoriskas arkiv finns en rapport till Sundhetskollegium skriven av skeppsläkaren Axel Enwall. Den behandlar hygien och sjukvård ombord under polarexpeditionen 1872–1873 och slår fast att i princip alla besättningsmedlemmar drabbades av skörbjugg. Häftiga reumatiska smärtor, uppluckrat tandkött, tandlossning och kraftlöshet är några av de symptom de flesta uppvisar. Diarréer går nästan ingen fri ifrån. De stillas med opium eller Dovers pulver, men besvären återkommer oftast.

Det olidliga mörkret gör besättningen trött och deprimerad. Många lider av ”egendomlig retlighet i lynnet”. Snöblindhet är även något som drabbar de som inte har på sig speciella glasögon. Patienterna upplever sig insvept i dimma och får starka smärtor i ögon och huvud.

Den 20 december avlider den unge båtsmannen Svan till följd av bl.a. lungödem. Två dagar senare begravs han. Enwall skriver: En begrafningspsalm uppstämdes. Högtidligt, men svagt ljödo de allvarsamma tonerna genom stormens dån och hemska tjut.

Situationen ombord på fartygen ter sig mer och mer dyster.

Det blir jul och trots allt firar man med toddy och dans. Till julgran har man en tall som dekoreras med knivar, böcker och cigarrer och det delas till och med ut julklappar. Strax efter jul föds ett par valpar som muntrar upp besättningen något. Men hur länge ska besättningen orka? Finns någon räddning i närheten?

Infrusna med för lite proviant

Dagligen bakar man bröd gjord på surdeg av potatis. Annars äter besättningen konserverat kött, grönsaker och torkad frukt och försöker få maten att räcka. Några råvaror är extra nyttiga anser doktor Enwall: "Chocolad utspisades istället för kaffe ett par gånger i veckan och anser jag det vara särdeles lämpligt i de arktiska trakterna, ehuru det egentligen ej var särdeles omtyckt, åtminstone i början, men smaken utpekar långt ifrån alltid det nyttigaste.”

Limejuice eller konserverad citronsaft är "utan tvifvel också ett godt medel mot sjukdomar. Bäst af allt syntes mig hjortron, helst 3 á 4 stora dessertskedar dagligen. Jag hade flera gånger tillfälle att observera skillnaden mellan patienter som fingo hjortron och sådana som jag på försök till en början undanhöll därifrån. De förres förbättring började ganska snart och gjorde stora framsteg, under det de sednare nästan förblefvo på samma punkt, till de de fingo samma behandling, hvarefter deras förbättring äfven snart inträdde." Även lingon har god inverkan, liksom pickles och pepparrot.

Rutin och disciplin ombord

Förutom kost är disciplin och hygien extra viktiga i arktiska områden, konstaterar doktor Enwall: ”En väl ordnad routin och disciplin är utan tvifvel af den alldra största vigt och betydelse för hygienen under en öfvervintring i de arktiska trakterna.”

Manskapet på Polhem följer en tydlig ordning. Dagen börjar med tvagning, därefter gymnastik och resten av dagen består till största del av arbete. På Gladan tillämpas full örlogsroutin. På Onkel Adam däremot förföll manskapet i ”liknöjdhet och dåsighet och ombord herskade stor oreda och manskapet tillhölls, oaktadt mina föreskrifter, föga till renlighet och snygghet.”

Besättningen på Onkel Adam verkar vara sjukast. Om det beror på dålig disciplin eller sämre uppvärmning och andra omständigheter låter vi vara osagt.

Öden som berör

I arkivet finns även en journal från de norska fångstmännen som tar sig till ”svenskhuset”. De kommer dit i mitten av oktober och fram till december är allt väl. Men i februari dör den första av dem, och efter det markeras fler och fler kors i anteckningarna.

Två av fångstmännen får till uppgift att se till de infrusna norska fartygen vid Gråhuken. En av dem är kvänen Mattilas Johannesen, en riktig ishavsveteran som färdats på Ishavet i 42 somrar. Varje dag antecknar han om väder och vind. Med tiden handlar anteckningarna mer och mer även om deras hälsotillstånd.

Måndagen den 6 januari. Dagarna är långa för oss, som skall bo emellan två båtar hela vintern. Men vi tacka Gud för att vi äro friska ännu och ha litet att lefva af, så vi hoppas ännu med Guds hjelp att komma hem.

Senare i januari blir Mattilas kompanjon, kocken Gabriel Andersen, sjuk. Själv är han inte heller helt kry och inom kort är båda männen mycket sjuka.

Fredagen 7 februari. Döden visar sig närmare än uppståndelsen och Gud vare med oss, det vill jag bedja om.

Den 18 februari är sista anteckningen: (…) vi se ingen räddning om icke Gud vill snart förbarma sig öfver oss och Gud vare vår arma själ nådig....

Solens återkomst

När mörkret sakta börjar skingras i mitten av februari blir även sinnena i den svenska besättningen ljusare. Flaggorna hissas till solens ära. Framåt juni börjar växt- och djurliv återkomma till Spetsbergen och allt blir nu lättare. Isen lossnar och fartygen kan komma loss och äntligen lämna Mosselbukten.

På väg hemåt, vid Gråhuken, hittas Mattilas Johannesen och Gabriel Andersen döda i sitt tält och det ordnas med begravning.

Den 29 augusti 1873 är den svenska besättningen tillbaka i Göteborg där allting började. Ett par år senare kommer Nordenskiöld, Palander och Kjellman bli hyllade som hjältar efter den berömda Vega-expeditionen.

Fler arkivminnen av expeditionen

2026 kunde Sjöhistoriska med hjälp av museets vänförening förvärva spännande föremål som bär vittnesbörd om den strapatsrika expeditionen.

Ett fotoalbum med titeln "Vuer från Spetsbergen 1872" innehåller 61 fotografier tagna av Axel Enwall under expeditionen. Bilderna är monterade på kartongblad med tryckta titlar och samlade i ett grönt bokband med gulddetaljer och guldsnitt. Sannolikt framställdes albumet för expeditionens deltagare och just museets exemplar har tillhört Louis Palander. Glasplåtsnegativen till bilderna finns hos Kungliga Vetenskapsakademin. Fler av Enwalls fotografier från resan finns hos Grenna Museum – Andréexpeditionen Polarcenter.

I Sjöhistoriskas arkiv finns nu även ett minnesherbarium med 15 stycken torkade och pressade växter. Växterna samlades in av botanikern Frans Reinhold Kjellman och har monterats på papp.

Kjellman har noggrant beskrivit hela expeditionen med hjälp av egna anteckningar och andra besättningsmedlemmars dagböcker i en skrift som utgavs 1875 och som finns tillgänglig i sin helhet via Projekt Runeberg.