Paraderande skönheter

Ångfartyg är både maritim kultur och spännande teknikhistoria. Därför var det helt på sin plats att Sjöhistoriska museet och Stiftelsen Skärgårdsbåten arrangerade en jubileumskortege i Stockholm den 26 augusti. Det hade nämligen gått 200 år sedan reguljär svensk ångbåtstrafik inleddes i augusti 1818.

Kortegen tuffade längs samma farled som den ursprungliga för två sekler sedan: Från Riddarholmen till Drottningholm och åter.

Där fanns exempelvis ångslupen Gerda anno 1865, s/s Ejdern anno 1880, s/s Motala Express anno 1895, ångfärjan Djurgården 3 anno 1897, ångslupen Frithiof anno 1897, ångbogseraren Örnen anno 1903, s/s Mariefred anno 1903, s/s Storskär anno 1908, s/s Drottningholm anno 1909 och s/s Blidösund anno 1911. De flesta av dem pryddes med stor flaggning (”över topp”).

Som nyinflyttad göteborgare i Stockholm fick jag i slutet av 1970-talet ett särskilt förhållande till göteborgsbyggda s/s Blidösund, där jag var en flitig fripassagerare (kompis med chiefen, tillika huvudredaren). Dessutom fick jag en afton törna till som eldare sedan den ordinarie eldaren hade skadat sig.

Plötsligt anslöt sig s/s Drottningholms syster Angantyr till kortegen. Men hon skiftade 1955 ut sin ångmaskin mot en diesel-dito och tituleras därefter m/s i stället för s/s (som i steam ship). Således en katt bland hermelinerna!

Ett annat slags katt bland kortegens hermeliner var ångslupen Hjerter Kung av Vaxholm. Hon har förvisso ångmaskin och säkerligen inslag av både mahogny och blankverk ombord. Till yttermera visso förde hon den för hennes förebilder tidstypiska svensk-norska unionsflaggen. Men hon är byggd 2010 och räknas därmed ej in i de äkta traditionsfartygens celebra krets.

Under kortegen ställde Sjöhistoriska museet sin veteranminsvepare M 20 till mediernas förfogande. Ett varmt tack till museet och dess värd ombord, Fredrik Blomqvist, samt till skepparen Åke Foghammar och hans besättning från fartygets stödförening!

Bland mediefolket fanns Tobias Svanelid från Vetenskapsradion Historia. Han intervjuade Stockholms ”Mr Ångbåt”, Lennart Rydberg, för ett kommande program. Jag passade på att fråga Rydberg hur länge han har ägnat sig åt dessa flytetyg:

‒ Det började på 1950-talet. Ångfartygen var på väg ut. Jag gick runt i affärerna och köpte vykort med ångbåtsmotiv. På den vägen är det.

Även bjässen Sankt Erik, Sveriges första havsisbrytare från 1915, fick kasta loss från sin kajplats på Galävarvet och och lufta sig i farlederna. Men vattenståndet var oroväckande lågt på sina håll, så M 20 fick loda innan det 60 meter långa ångfartyget fick grönt ljus. Hon och övriga fartyg hälsade på varandra med sina brölande ångvisslor så att det stod härliga till.

Bilderna föreställer i tur och ordning följande fartyg: Storskär i Hammarbyslussen, Hjerter Kung, Örnen och Sankt Erik, Mariefred, Storskär, Blidösund, Frithiof, samt lilla tugbåten Robert, anno 1882. Rökmolnet vittnar om att hon brölar för fullt med ångvisslan.