Filippinsk matros evigt tacksam mot svensk redare

Varje onsdag lägger nätupplagan av den filippinska dagstidningen Manila Times en särskild tonvikt på sjöfarten, ofta med Yashika F. Torib som skribent. Den 24 januari 2024 berättar hon en gripande historia om den filippinske matrosen Willy Abesamis Madulid, som har tillbringat halva sitt liv till sjöss.

Madulid älskar att flacka runt i världen, liksom umgänget med skeppskamraterna. Samtidigt längtar han under sjötörnarna efter sin familj hemmavid. Men 2020 blev han, då just 50 år fyllda, så sjuk i Covid-19 att han befarade att han aldrig skulle återse sin hustru och sina tre barn.

Sjömannen var så illa däran att han evakuerades till intensivvård i svensk hamn. Läkarna gav honom en 50-50-chans att överleva. (Jag har ett vagt minne i bakhuvudet av att ha hört eller läst om detta när dramat var färskt, och att det utspelade sig i Göteborg.)

I sitt miserabla dvalatillstånd upplevde han sig låta sitt liv passera revy:

– Jag såg mina föräldrar… Men plötsligt hörde jag en röst som sade: ”Min son, din tid är inte inne ännu. Kom tillbaka!”

Efter ett antal dygn var han på bättringsvägen. När han slutligen kunde lämna sjukhuset fick han en fristad för konvalescens hemma hos sitt fartygs redare i dennes bostad:

– Kan du tänka dig, en skeppsredare som välkomnar en sjuk matros i sitt hem, dessutom mitt under pandemin!

I väntan på nästa sjötörn minns matros Madulid, nu i familjens sköte hemma i Filippinerna, sin nära döden-upplevelse, samt den medmänskliga värme och generositet han mötte i främmande land.

Så långt mitt referat av Yashika F. Toribs berättelse. Vilket fartyg och rederi det rörde sig om framgår inte, men den berörde skeppsredaren känner helt säkert igen sig av dessa rader.

Äras den som äras bör!