Är du spantad för traden?

Jag gjorde en ovanlig och trevlig utflykt från mina vanliga sysslor häromdagen. Då blev träffen med kulturskapande kvinnor inom sjöfart och varvsnäring äntligen av. Vi träffades på Sjöfartsmuseet och blev först guidade av fotografen Lena Öritsland som tillsammans med Maria Bard har skapat utställningen Arven efter Varven, som efter ett år nu har tagits ned. Efter det talade författarna Britt Edenstjärna, Emily Gyllenspetz, Karin Poulsen, Cathrine Sandberg och Aino Trosell om sina konstnärskap. Publiken bestod av medlemmar ur två av mina favoriter bland sjöfartsföreningarna: Wista och Sjöfartens kultursällskap. 

Jag hade uppdraget att leda samtalet med författarna. Även om de fem i panelen har en del gemensamt är de också väldigt olika, så det var lite klurigt att hitta rätt frågor att ställa till dem alla. Men de pratade på och hade en hel del spännande att berätta om att använda fartyget och varvet som miljö i sina skildringar. 

En fråga som föll platt till marken, kanske främst för att jag inte lyckades formulera den särskilt tydligt, var när jag försökte få dem att diskutera uttrycket att vara spantad för traden. Flera i rummet var inte bekanta med uttrycket alls, andra verkade tycka att det är ett självklart och otvetydigt begrepp, inte mycket att snacka om, liksom. Det blev inte den diskussion jag hade hoppats på, så vi gick vidare till att tala om annat. Men i mitt huvud fortsätter funderingarna.

För en landkrabba som jag är det nog inte möjligt att förstå hela innebörden av att vara spantad för traden. Men det verkar vara det finaste man kan kallas som sjöman, åtminstone förr. Och det verkar innefatta att inte bara vara duglig i sin yrkesutövning utan också att stå ut med vedermödorna ombord, att ha skinn på näsan och att inordna sig i det som gäller på båten.

Uttrycket går förstås att dänga i huvet på folk också, som en effektiv härskarteknik i den hierarkiska ombordmiljön. Att anklagas för att inte vara spantad för traden är en ordentlig skymf.

Jag har hört uttrycket diskuteras bland ombordarbetande kvinnor. Då kan det handla om att tjejerna minsann ska tåla killarnas tuffa tag och hårda jargong. På liknande sätt har jag hört det användas för att fnysa åt ”unga nuförtiden”, som anses både klena och krävande, med vanföreställningar om att det jämt ska vara enkelt och trivsamt ombord. Alltså inte spantade för traden.

Jag har också hört begreppet avfärdas som förlegat, ett uttryck för en attityd som inte är hållbar. Det blir förstås problematiskt om sjömän är så upptagna med att visa sig spantade att de inte har rimliga krav på en arbetsmiljö där arbetskamrater inte behöver sätta sig på varann och där man inte måste klara allt själv utan hjälps åt.

Uttrycket fascinerar mig. Berätta gärna vad du tycker!

Text: Anna Janson

Denna text publiceras också under vinjetten Akterspegeln i nr 1, 2024 av Sjöfartstidningen, med utgivning 26 januari.