Här hittar svenskarna sitt andra hem till sjöss

Trots att det är sommar syns fortfarande snön på de högsta bergstopparna runt norska Ålesund vid inloppet till den världsberömda Geirangerfjorden. Den 15 kilometer långa fjorden är ett av Norges mest besökta turistmål med upp till en miljon turister årligen, varav många kommer med kryssningsfartyg. Några av dem finns ombord på Hurtigrutens fartyg Nordnorge som glider igenom det spegelblanka vattnet på ännu en tur igenom fjorden som en delsträcka på resan mellan Bergen och Kirkenes. Längst fram på soldäcket i fören, precis under bryggan flockas gästerna för att häpnas av de lodräta bergsväggarna, vattenfallen och de märkliga gårdarna som finns byggda på avsatser här och där utmed klippväggarna.

I fartygets utflyktsreception sitter reseledaren Per-Robin Gustafsson och svarar på frågor från en tysk gäst som har problem med att komma in på fartygets interna informationsportal. Per-Robin tar snacket på klanderfri tyska.

– Jag tycker om att prata olika språk, jag pratar både tyska, lite franska och engelska. Det är knappt så att jag pratar svenska längre, när jag kommer hem brukar jag få höra att jag pratar norska, säger han.

Lagar minnen åt människor

I Explorer Lounge & Bar på däck 7 står Stéphanie Jungsand i baren och serverar en drink åt en gäst som vill sitta och njuta av utsikten genom panoramafönstren. Hon gör sin första säsong på Hurtigruten, en arbetsgivare hon sökt sig till efter åratal av ledarskapsutbildningar med fokus på hållbarhet inom turism.

– Jag sökte mig hit på grund av Hurtigrutens hållbarhetstänk med att ha lokala samarbeten, använda lokala råvaror och leverantörer. Det är precis det jag är intresserad av att lära mer om. Dessutom står man här och jobbar med att laga minnen åt människor. Det måste vara ett av världens bästa jobb, säger hon.

Nere i huvudrestaurangen Torget på däck 4 förbereder servitören Lasse Koskelainen inför lunchen genom att duka fram bestick på borden. Han gör sitt andra år och uppskattar kamratskapen ombord.

– Den är fantastisk. Vid frukosten brukar vi jobba så effektivt som möjligt för att sedan kunna äta en skön frukost själva tillsammans när vi är klara. Då kan även vi få chans att njuta av den vackra utsikten, säger han.

Mats Peres är restaurangchef på Nordnorge och går en av sina många rundor ombord. Nu liksom många andra gånger blir han stoppad av en gäst som bara vill prata lite.   

– Häromdagen fastande jag med en dam från Australien. Det är mötet med alla människor här som är så fantastiskt. Folk som kommer hit och åker är intresserade och nyfikna. Jag tror man behöver vara det för att åka här, annars kan man lika gärna åka och lägga sig på en strand i Medelhavet, säger han.

Flest svenskar efter norrmän

Per-Robin, Stéphanie, Lasse och Mats är långt ifrån ensamma svenskar på Hurtigruten. Förutom norrmän är svenskar den enskilt största nationaliteten bland medarbetarna på de tio fartyg som ingår i rederiets flotta. 

Svenskar har sedan en lång tid rest till Norge för att arbeta, vilket också märks inom sjöfarten. Enligt en rapport från Sjöbefälsföreningen som släpptes i början av sommaren är Norge den största utländska arbetsmarknaden för svenska sjöbefäl. Under 2025 tjänstgjorde minst 622 svenska sjöbefäl i Norge, och i fackets egen medlemsundersökning uppger 40 procent av de svarande att de arbetar under norsk flagg. På Hurtigruten är dock majoriteten anställda inom intendenturen ombord.

På Nordnorge arbetar 56 svenskar totalt. Toppar listan över fartygen med flest svenskar gör Trollfjord och Midnatsol med 107 respektive 97 svenskar i besättningen.

Restaurangchefen Mats Peres har arbetat i rederiet i drygt tio år. Han ser flera anledningar till att Hurtigruten blivit en så populär arbetsgivare bland svenskar.

– Det är bra arbetskultur och bra schema. Man jobbar 22 dagar och är ledig 22. Det passar mig bra, och det passar många andra också. Det är ett bra jobb, så enkelt är det och då stannar folk.

Han hade redan erfarenhet från svensk passagerarsjöfart när han sökte sig till Hurtigruten. Efter att en första ansökan inte ledde någonstans åkte han till en rekryteringsmässa i Stavanger och fick kontakt med rederiet.

– Sedan var det bara att göra säkerhetsutbildningen och börja jobba.

Det som framförallt överraskade honom var skillnaden i arbetskultur.

– Här är det ingen hierarki. Alla vet vem som är chef, men det är ingen som går runt och visar upp sig med sina stripes. Alla äter tillsammans i mässen, alla människor behövs och alla är lika mycket värda, säger han.

Mats Peres började arbeta i huvudrestaurangen Torget och arbetade därefter bland annat i à la carte-restaurangen och baren innan han blev hovmästare och senare restaurangchef. Förutom alla möten med gästerna uppskattar han att följa livet längs den vackra norska kusten.

– Jag har åkt här i tio år och tycker att det är lika vackert varje gång. Vädret är olika och årstiderna är olika. Det är ljust, mörkt, skymning och gryning. Det är jättevackert.

Mer än bara kryssningar

Men Hurtigruten är inte bara till för turister. För många som bor längs kusten fungerar fartygen fortfarande som transportmedel mellan orterna. Lokalresenärer kan köra ombord bilen och ta sjövägen förbi några av de mer tidskrävande vägsträckorna.

– Att åka bil i Norge är inte riktigt som att köra på E4:an. Det är sväng efter sväng, det går upp och det går ner. Då är det bättre att åka ombord här, chilla och äta lite god mat, säger Mats Peres.

Det tredje benet utöver turister och persontransporter är gods. När Nordnorge är tillbaka i Ålesund igen efter en heldag på Geirangerfjorden förbereds för en resa vidare norrut, bland annat genom lastning av gods. Ett par stora axlar till en maskin baxas ombord på fartygets bildäck tillsammans med ett flertal pallar med lådor i olika storlekar.

– Även de stackarna som bor längst upp vill ha saker levererade. Vi kör allt från hönsfoder till traktordäck, säger Mats Peres.

I hamnar där fartygen ligger inne lite längre har fartygen dessutom en annan lokal funktion. I bland annat Ålesund, Trondheim, Honningsvåg och Hammerfest händer det regelbundet att ortsbor går ombord under hamnuppehållen enbart för att fika.

– I början tänkte jag: ”Vad är det frågan om?”. Det bara vällde in folk som skulle fika. I Ålesund kan det komma 20 pensionärer för att dricka kaffe och äta våfflor. Det är supervanligt, säger Mats Peres.

Besökarna visar legitimation, får ett gästkort och kan sedan slå sig ner på det flytande kaféet innan fartyget fortsätter längs kusten.

Ny upphandling av trafiken stundar

Samtidigt pågår just nu en diskussion om framtiden för Kystruten och de båda rederierna som har avtal med den norska staten, Hurtigruten och Havila Kystruten som kör med fyra fartyg. Det handlar om hur trafiken ska se ut efter att dagens statliga avtal löper ut år 2030. De båda rederierna får idag omkring 1,24 miljarder norska kronor i statligt stöd för trafiken. Inför nästa avtalsperiod utreds bland annat kostnader, antal anlöp, lokaltrafik, gods och beredskap längs kusten. Men utredningen är inget som oroar personalen ombord speciellt mycket, i alla fall inte vad Mats Peres märker.

– Det är ingen stor snackis ombord och det är skönt för annars skulle det bara störa det dagliga arbetet. De jobbar med det på kontoret iland, så får vi se hur det blir. 

Spanade på lönespecifikationer 

När klockan närmar sig 20.00 på kvällen har Per-Robin Gustafsson klarat av dagens pass. Normalt arbetar han runt tolv timmar per dag, ibland med lite olika tider beroende på fartygets rutt. Han började arbeta på Hurtigruten för drygt tio år sedan efter att själv ha sökt sig dit efter att ha blivit nyfiken på det. Tidigare arbetade han i receptionen på Sjöfartshotellet i Stockholm där sjömän kan få rabatterat boende om de kan styrka att de arbetar till sjöss.

– Jag tittade på många lönespecifikationer och såg att de från Hurtigruten alltid såg bäst ut. Sedan insåg jag att man jobbar tre veckor på och tre veckor av och tyckte det lät ganska nice så jag hamnade här.

Sedan dess har han hunnit arbeta på samtliga av rederiets fartyg och är nu assisterande expeditionsledare, vilket innebär att han då och då följer med gästerna på exempelvis olika vandringar.

Vid sidan av sjöjobbet har han en karriär som stand up-komiker, vilket han gjort i omkring 20 år. Det är något som också letar sig in i arbetsdagarna ombord. 

– Det kommer aldrig stå i programmet att nu blir det stand-up. Men det kommer alltid bli stand-up. Oannonserat. En gång om dagen, säger han. 

Det är en anledning till att han gillar sitt jobb – att det finns utrymme för hans personlighet.

– När jag jobbade på hotellet fick jag höra att jag var duktig, men att det kanske vore bra om jag tonade ner mig själv lite. Här i Norge har jag alltid blivit uppmuntrad att fortsätta vara precis som jag är. Det finns utrymme för att vara lite crazy här, säger han.

Svenskar är eftertraktade

Bilden av att Hurtigruten och svenskar passar bra ihop delas av Tonje Aga Lauritzsen, personalchef på Hurtigruten. Hon ser ett återkommande mönster i jobbansökningarna från Sverige, egenskaper som är eftertraktade.

– Svenskarna är lite mer äventyrslystna. De har varit mycket ute i världen, söker sig till internationella arbetsplatser och har gjort mycket spännande på kort tid. De är utåtriktade, reslystna och äventyrslystna, säger hon.

Just kombinationen av resande, värdskap och ett omväxlande arbete tror hon gör Hurtigruten attraktivt. Samtidigt uppskattar rederiet svenskarnas sätt att arbeta.

– Svenskarna har en väldigt stark serviceinställning, är nyfikna och har god förmåga att samarbeta. De vill skapa goda upplevelser för våra gäster.

För många svenskar går vägen till jobb på Hurtigruten via ordets makt genom att vänner och tidigare kollegor tipsar om varandra. Precis så har exempelvis Mats Peres själv rekryterat flera svenskar till Nordnorge.

– Jag vill ha bra folk omkring mig, så jag har tagit in ganska många på det sättet, säger han.

Hurtigruten annonserar i Sverige, men precis som i fallet med Mats Peres kommer många nya medarbetare genom rekommendationer och anställdas nätverk.

– De värvar varandra och jobbar sedan kvar här i åratal. Det är en väldigt bra match mellan personligheten och den arbetsplats vi kan erbjuda.

Hon pekar också på den speciella gemenskap som uppstår när kollegorna lever och arbetar tillsammans under längre perioder.

– Vi hör hela tiden att de ombord ser kollegorna som sin andra familj, det ligger liksom i vårt DNA att det ska vara så. Precis som i en vanlig familj finns det både temperament och kärlek även i denna, precis som det ska vara, säger Tonje Aga Lauritzsen. 

Gick ner i position för Hurtigruten

Men alla vägar till Hurtigruten går inte via vänner eller annonser. För bartendern Stéphanie Jungsand är situationen den motsatta. När Sjöfartstidningen träffar henne ombord på Nordnorge har hon bara hunnit med två 22-dagarsrotationer. Hon har tidigare bland annat arbetat som hotellchef, restaurangchef på Ishotellet och barchef vid Riksgränsen. Trots det sökte hon en tjänst som bartender på Hurtigruten.

– Jag har gått ner lite i position för att vara här eftersom jag ville jobba här. Man måste krypa innan man kan gå. Jag vill se hur bolaget fungerar från grunden, säger hon. 

För Stéphanie är arbetet i baren därför också ett sätt att skaffa sig praktisk erfarenhet inför framtiden. Efter fyra års studier funderar hon på att läsa en master i hållbar turism och är särskilt intresserad av hur mat, dryck och lokala produkter kan bli en del av en mer hållbar besöksnäring.

– Vem som helst kan söka ett jobb för det man är utbildad i, men man måste ha förståelse för alla stegen för att kunna påverka på ett bra sätt.

Hon har lovat att arbeta två år i baren och ser tiden ombord som en möjlighet att både lära känna verksamheten och pröva om livet till sjöss passar henne.

– Det är jättehäftigt att jobba på sjön, men man ska inte ta det för givet. Det är lite tufft och lite hårt, och jag vill se att jag faktiskt klarar av det, säger hon.