Sjömännens skyddshelgon

S:t Nikolaus har kommit i ropet, som sig bör i juletid. Han är ju den yttersta förebilden till vår älskade jultomte. Men nu handlar det även om att man tror sig ha funnit hans grav i en äldre kyrkoruin under Sankt Nikolaskyrkan ‒ på turkiska Noel Baba Kilisesi – i forntidens lykiska stad Myra, västanatoliska Demre på dagens karta.

Nikolaus föddes i Patara i Mindre Asien och blev så småningom biskop i närbelägna Myra. Bland annat blev han sjömännens – och så småningom även Rysslands – beskyddare. När han bad bedarrade stormar på havet. En gång undsatte han på så vis tre sjömän som höll på att drunkna. Och under en hungersnöd lossade han några skepp på dess spannmålslast men såg genast till lastrummen ombord förblev fyllda. Gör om det den som kan!

Han vigde sitt liv åt att hjälpa fattiga och utsatta medmänniskor. Periodvis studerade han i Alexandria. Därför var han en flitig resenär på havet och gjorde sig snart känd för att ha räddat nödställda sjömän. Så blev han också ett av deras främsta skyddshelgon. Det är skälet till att Storkyrkan i Gamla Stan i Stockholm är en av otaliga hamnkyrkor som uppkallats efter honom; den heter egentligen Sankt Nicolaikyrkan.

Nikolaus blev även barnens skyddshelgon. Upprinnelsen var följande. En ensamstående far till tre döttrar var så desperat fattig att han tänkte sälja flickebarnen till ett ”glädjehus”. Nikolaus fick höra talas om detta. Han smög sig nattetid hem till dem och kastade i tur och ordning in tre påsar med guldmynt. Det räckte till flickornas hemgift, så att de i stället kunde gifta sig. Som tack blev han nu även skyddshelgon för unga ogifta kvinnor.

De tre påsarna med guldmynt anses vara upphovet till Sankt Nikolaus symbol, tre prickar i triangelform – därav handveckets ”luffarprickar” (som dessutom blivit pantbankernas logotyp, han är även deras skyddspatron).

Helgonet lär ha ljutit martyrdöden någon gång på 300-talet. Italienska pirater påstås ha rövat bort hans stoft 1087, inför hotet av en muslimsk invasion i Mindre Asien, och fört det till den syditalienska hamnen Bari. Stoftet sägs utsöndra en väldoftande balsam som botar allahanda sjukdomar. Turkiet har krävt att det skall återlämnas, men det var innan turkiska arkeologer nyligen påstod sig ha funnit hans verkliga stoft. Om det stämmer kommer stoftet i Bari antagligen från en annan, anonym prästman.

Det har också hävdats att S:t Nikolaus är en helt uppdiktad figur; att han bygger på antikens legender kring Poseidon/Neptun och rentav har fått namnet från den skandinaviske Näcken, ett fiolspelande sötvattenväsen som förför unga damer och lockar människor i fördärvet. Nikolaus som med som band många andra välgärningar hade räddat tre flickor från hotande prostitution!

Dessutom påstår diktteorins förespråkare att hans godhet mot barn har lånats från den unga modern Befana, som gav de tre vise männen presenter att förmedla till Jesusbarnet. Därefter fick hon inta rollen presentutdelare till barn; en tradition som lär leva kvar på Trettondagen (Epifania) i dagens Italien.

På Nikolaus namnsdag den 6 december, eller snarare på aftonen dessförinnan, kommer Sinterklaas till de nederländska barnen. Passande nog ankommer han per ångfartyg, numera gissningsvis oftare med bogserbåt eller liknande. Firandet präglar särskilt Amsterdam, vars skyddshelgon han är. Med sig har han presenter, som motsvarar våra julklappar knappt tre veckor senare. Hans omdiskuterade följeslagare Zwarte Piet, ”Svarte Petter”, hotar med att stoppa elaka barn i sin säck och ta med dem tillbaka till någon främmande hamn. I tyskspråkiga miljöer kallas han Krampus eller Knecht Rupert.

Den äktsvenska tomten tecknades av Kilian Zoll 1851, med vadmalsdräkt och röd tomteluva. I Norden har på något förunderligt sätt den hedniske julbocken omvandlats till tomte, med drag av både gårdstomten och S:t Nikolaus; därtill färglagd av Jenny Nyström, som inspirerades av Viktor Rydbergs berömda tomtedikt (”Midvinternattens köld är svår…”).

Vår hedniske gårdstomte var en argsint liten gråklädd varelse som vakade över skörden och gårdens liv. Han höll till på gårdens tomt, därav namnet. Hans sjögående kollega – skeppsrået – kallas ibland Kabelgatt-Nisse, ett namn som bör syfta på S:t Nikolaus. Så värst mycket samband med julen har inte den ursprunglige tomtenissen, förutom att han gärna vill ha en tallrik gröt just då. Det gäller nog även Kabelgatt-Nisse.

Nederländska utvandrare tog med sin Sinterklaas till Amerika, där han blev Santa Claus eller bara ”Santa”. Ibland kallas han även Kriss Kringle, som är en förvanskning av tyska Christkindlein. Holländarna tog med sig legender, som bidrog till helgonets rödvita uppenbarelse där han tar sig fram med rensläde genom ett vintrigt landskap som har föga med Mellanösterns normala klimat att göra.

Santa Claus började ta form med jultomtens slutgiltiga attribut kring 1821, då amerikanen William Gilley publicerade en dikt om honom, klädd i päls och åkande i en släde dragen av två renar. Fler variationer på temat kom vid samma tid. På 1860-talet tecknades han av Thomas Nast i julutgåvorna av Harper’s Magazine. Samtidigt användes han i den psykologiska krigföringen med syfte att demoralisera sydstatsarmén under inbördeskriget; bilder spreds föreställande Santa Claus tillsammans med nordstatssoldater.

Under 1900-talets första hälft blev tomten färdigdesignad; en överviktig och fryntlig farbror med yvigt vitt skägg och vitbrämade röda kläder. Så småningom smälte han samman med tyskarnas Weinachtsmann och britternas Father Christmas. Hans framtoning förstärktes av den svenskamerikanske tecknaren Haddon Sundblom, som hårdlanserade tomten i den årliga julreklamen för en sliskig läskedryck.

Det utsatta sjömansyrket har begåvats med en lång rad andra skyddshelgon, som jag tänker återkomma till i samlad tropp någon gång framöver. Men en av de mest prominenta av dem är Sankt Elmo.

Corpo santo eller saintelmselden är det glödande ljus som kan skapas i ett fartygs rigg av elektriska urladdningar under en storm. Känslan av något övernaturligt förstärks av ett vinande eller svagt sprakande ljud som åtföljer skenet. Som ofta i sjöfolkloren kan fenomenet tolkas på olika sätt. Det är antingen förebud om sämre väder eller om raka motsatsen, dvs att stormen nu kommer att bedarra.

Någon kom på en förklaring, ingalunda oomtvistad: En elmseld förebådar sämre väder, medan två varslar om att stormen skall börja avta. Förr sågs det som mycket olycksbådande om skenet inte höll sig kvar i masttoppen utan kom ned på däck. Det ansågs också livsfarligt att försöka närma sig elmselden eller försöka vidröra den.

Enligt legenden omkom de neapolitanska sjömännens skyddshelgon Sankt Elmo under en storm till sjöss. I dödsögonblicket lovade han sjömännen att ”gå igen” i någon form för att leda dem ur farofyllda situationer. Strax efter hans död sken ett sällsamt ljus i masttoppen. Det var helgonet som höll sitt löfte. Därav fenomenets binamn corpo santo, ”helgonets kropp”, som förvanskats i flera led till de skotska sjömännens namn på fenomenet, Corbie’s Aunt (faster eller moster till någon Corbie).

Det berättas också att Elmo var ute på resa en stormig natt. Han tände ett ljus, och stormen till trots brann den med stadig låga. En annan version är att en sjöman räddade honom från att drunkna, och att Elmo som tack skulle varna för annalkande stormar, genom eldfenomenet. Ytterligare en version är att Elmo var eremit i en grotta vid Messinasundet, då transportarbetarnas skyddshelgon S:t Kristofer kom dit med en lykta och bad kollegan tända den som vägledning för nödställda fartyg.

Båda ingår i den krets av 14 helgon som kallas nödhjälparna. En tredje är Santa Katarina, som ljöt martyrdöden i hamnstaden Alexandria. Hon verkar inte ha varit särskilt sea minded i sin gärning men anses ändå vara identisk med den Kajsa skandinaviska sjömän brukade åkalla, när de ville ha mer vind i seglen: ”Blås Kajsa, blås!”

Den historiske Elmo var antagligen en biskop som ljöt martyrdöden i Neapeltrakten kring år 300.

Även Jungfru Maria är närvarande till sjöss. Under sitt tillnamn Mater Cara, ”Kära Mor”, skyddar hon sjömän på havet. Därav Mother Carey’s chickens;* stormfåglar och stormsvalor, genom vilka hon varnar för annalkande storm. Om det snöar är det hon som plockar dun: *Mother Carey plucking her goose.

Jungfru Marias roll som maritimt skyddshelgon framgår av hela namnet på det vi något förkortat kallar BA: Ciudad de la Santissima Trinidad y Puerto de Nuestra Señora de la Virgen Maria de Buenos Aires, således en hamn som tillägnas ”Vår Fru Jungfru Maria av de Goda Vindarna”. Uttrycket to have been kissed by Mother Carey betyder ”en gång sjöman, alltid sjöman”. Man trodde att en sjöman fått sitt yrkesliv utstakat efter att som litet barn i symbolisk mening ha blivit kysst av Mater Cara.

God Jul!

Få vårt nyhetsbrev!

 

Bli uppdaterad med de senaste sjöfartsnyheterna. Prenumerera på vårt nyhetsbrev.