Kategori: Politik | Ekonomi

Tonnageskatt – det går om man vill

Ännu en debatt om tonnageskatt har hållits i riksdagen, ingen blev klokare för det. Den var närmast ett eko.

I den svenska Riksdagen har det hållits interpellationsdebatt efter en fråga riktad till finansminister Anders Borg från Leif Jakobson (s) om införandet av en tonnageskatt.

Finansministern började med att upprepade sitt mantra om en redan skattegynnad sjöfartsnäring och att ”tonnageskatten måste ses i ett bredare perspektiv där även övriga stöd för sjöfarten beaktas”.  I detta ligger möjligen också ett dolt hot mot näringen och tonnageskatte-förespråkarna att ”om ni fortsätter pressa på en tonnageskatt så viss kan ni få den, men då kommer vi att minska bemanningsstödet”, något som naturligtvis vore katastrofalt för de fartyg som ännu finns kvar under svensk flagg.

Han lovade att under året ta fram direktiv för en utredning om tonnageskatt, ett ämne som redan utretts på längden och tvären. Han var dock inte säker på att ens en ny utredning skulle klara av att hitta en lösning för de latenta skatteskulderna. Detta beskrev Borg som extremt komplicerat. Han hävdade också att om man inför ett sådant system som föreslogs i den senaste utredningen så skulle det leda till en ökad utflaggning. 

Frågan är från vadå? Flottan är redan nere i cirka 120 fartyg och minst 10 till försvinner i år. När det här färdigutrett och förslag lagts, så lär det inte finnas många fartyg kvar att flagga ut.

Hur komplicerat kan det vara? Man har uppenbarligen fixat detta i övriga nordiska länder och de flesta andra av EU:s sjöfartsnationer.

Tonnageskatteutredningen kom 2006. Finansdepartementet kom då med ett särskilt yttrande om problemet med de latenta skulderna. Sedan dess har inget hänt. När man har frågat departementet har svaret alltid varit att ”frågan bereds”. För en icke-politiker innebär ”bereds” att någon gör något. 

Ännu en debatt om tonnageskatt har hållits i riksdagen, ingen blev klokare för det. Den var närmast ett eko.

I den svenska Riksdagen har det hållits interpellationsdebatt efter en fråga riktad till finansminister Anders Borg från Leif Jakobson (s) om införandet av en tonnageskatt.

Finansministern började med att upprepade sitt mantra om en redan skattegynnad sjöfartsnäring och att ”tonnageskatten måste ses i ett bredare perspektiv där även övriga stöd för sjöfarten beaktas”.  I detta ligger möjligen också ett dolt hot mot näringen och tonnageskatte-förespråkarna att ”om ni fortsätter pressa på en tonnageskatt så viss kan ni få den, men då kommer vi att minska bemanningsstödet”, något som naturligtvis vore katastrofalt för de fartyg som ännu finns kvar under svensk flagg.

Han lovade att under året ta fram direktiv för en utredning om tonnageskatt, ett ämne som redan utretts på längden och tvären. Han var dock inte säker på att ens en ny utredning skulle klara av att hitta en lösning för de latenta skatteskulderna. Detta beskrev Borg som extremt komplicerat. Han hävdade också att om man inför ett sådant system som föreslogs i den senaste utredningen så skulle det leda till en ökad utflaggning. 

Frågan är från vadå? Flottan är redan nere i cirka 120 fartyg och minst 10 till försvinner i år. När det här färdigutrett och förslag lagts, så lär det inte finnas många fartyg kvar att flagga ut.

Hur komplicerat kan det vara? Man har uppenbarligen fixat detta i övriga nordiska länder och de flesta andra av EU:s sjöfartsnationer.

Tonnageskatteutredningen kom 2006. Finansdepartementet kom då med ett särskilt yttrande om problemet med de latenta skulderna. Sedan dess har inget hänt. När man har frågat departementet har svaret alltid varit att ”frågan bereds”. För en icke-politiker innebär ”bereds” att någon gör något.

Att finansminstern står i Riksdagen och berättar att Regeringen på sex år inte lyckats få till mer än ett beslut om vidare utredning är ju nästan att inkompetensförklara sitt eget departement som det enda inom EU som inte lyckats lösa en skattefråga.

I Finland löste man det med att rederierna kunde minska sina skulder för investeringar i nya fartyg eller miljöteknik. Andra länder har gjort det på andra sätt. Ge en tjänsteman en vecka på sig för att resa runt och prata med sina nordiska kollegor, så bör det inte vara en övermänsklig uppgift att även hitta en lösning som passar i Sverige. 

Om man vill. Det är nog snarast där svaret ligger på varför långbänken har blivit så extremt lång. Det finns nog ingen politisk vilja på Finansdepartementet.

Anders Borg visar bristande kunskap om hur sjöfarten fungerar. Han jämför villkoren för sjöfarten med andra svenska sektorer och beskriver den som extremt skattegynnad, och tar upp bemanningsstödet, den nuvarande rederibeskattningen samt energi- och koldioxidskatt, vad nu de sistnämnda ha med svensk flagg att göra.

Man kan ju också fråga sig om den svenska rederinäringen är så extremt gynnad, varför flyttar den då härifrån? Och då framförallt till länder som Danmark, Finland och Holland i stället för till Östeuropa eller Asien där övrig svensk industri investerar?

Det går inte att jämföra förutsättningarna för sjöfarten med andra industrisektorer i Sverige. Jag har skrivit det förr och skriver det igen: Rederinäringen kan inte jämföras med lädervaruindustrin som Anders Borg gärna drar till med som exempel när han talar sjöfart i Riksdagen. Mellan dessa båda finns överhuvudtaget inget konkurrensgränssnitt.

Däremot hade lädervaruindustrin fått klappa ihop rätt fort om inte sjöfarten fanns. Sverige är ett av världens mest sjöfartsberoende länder. Det är därför vi behöver en svenskflaggad handelsflotta, vi är som nation totalt beroende av den kompetens som flottan gererar.

Och hur skall samhället i längden kunna locka ungdomar för en karriär inom en näring när en minister som Anders Borg signalerat att man tror inte på den själv?

Att finansminstern står i Riksdagen och berättar att Regeringen på sex år inte lyckats få till mer än ett beslut om vidare utredning är ju nästan att inkompetensförklara sitt eget departement som det enda inom EU som inte lyckats lösa en skattefråga.

I Finland löste man det med att rederierna kunde minska sina skulder för investeringar i nya fartyg eller miljöteknik. Andra länder har gjort det på andra sätt. Ge en tjänsteman en vecka på sig för att resa runt och prata med sina nordiska kollegor, så bör det inte vara en övermänsklig uppgift att även hitta en lösning som passar i Sverige. 

Om man vill. Det är nog snarast där svaret ligger på varför långbänken har blivit så extremt lång. Det finns nog ingen politisk vilja på Finansdepartementet.

Anders Borg visar bristande kunskap om hur sjöfarten fungerar. Han jämför villkoren för sjöfarten med andra svenska sektorer och beskriver den som extremt skattegynnad, och tar upp bemanningsstödet, den nuvarande rederibeskattningen samt energi- och koldioxidskatt, vad nu de sistnämnda ha med svensk flagg att göra.

Man kan ju också fråga sig om den svenska rederinäringen är så extremt gynnad, varför flyttar den då härifrån? Och då framförallt till länder som Danmark, Finland och Holland i stället för till Östeuropa eller Asien där övrig svensk industri investerar?

Det går inte att jämföra förutsättningarna för sjöfarten med andra industrisektorer i Sverige. Jag har skrivit det förr och skriver det igen: Rederinäringen kan inte jämföras med lädervaruindustrin som Anders Borg gärna drar till med som exempel när han talar sjöfart i Riksdagen. Mellan dessa båda finns överhuvudtaget inget konkurrensgränssnitt.

Däremot hade lädervaruindustrin fått klappa ihop rätt fort om inte sjöfarten fanns. Sverige är ett av världens mest sjöfartsberoende länder. Det är därför vi behöver en svenskflaggad handelsflotta, vi är som nation totalt beroende av den kompetens som flottan genererar.

Och hur skall samhället i längden kunna locka ungdomar för en karriär inom en näring när en minister som Anders Borg signalerat att man tror inte på den själv?