I tider när coronaviruset härjar för fullt över stora delar av världen visar sjöfarten sig som den verkligt samhällskritiska resurs den är. Politik, myndigheter och näringen i sig arbetar intensivt för att sjöfarten, i den märkliga situation vi nu befinner oss, ska fungera så bra och så likt ett normalläge den bara kan. Det gäller såväl sett ur ett samhälleligt försörjningsläge som sett ur ett rederi- eller ombordperspektiv.

En av de mest kritiska delarna rör möjligheten, eller i vissa fall omöjligheten, till besättningsbyten. När man av olika anledningar är förhindrad att byta besättning och inte heller kan göra hamnanlöp på normalt sätt ställs besättningen på än hårdare prov än vad man brukar göra. Det innebär att tiden ombord kan bli betydligt längre än den vanligtvis är. Det kan innebära minskad oro för att man personligen ska bli smittad men det kan samtidigt innebära ökad oro för dem därhemma. Oavsett om ”hemma” då är i Sverige eller någon annanstans. Kanske har man begränsade möjligheter att få information om hur de nära och kära mår. När denna situation förlängs i tiden innebär det, i kombination med arbetet ombord, förstås att man blir trött såväl fysiskt som psykiskt. Situationer blir allt mer ansträngda och arbetsklimatet ombord förändras. Det kan jag förstås förstå rent intuitivt men jag får också bilden bekräftad när jag pratar med vänner som seglar. I sådana tider är det viktigare än någonsin att vi alla agerar som medmänniskor, erbjuder stöd och tar hjälp av varandra när så behövs.

Men även bland oss som permanent arbetar med fast mark under fötterna är det förstås viktigt att vi ser denna högst speciella situation och hanterar den på ett bra sätt. Dels för att rederiernas landanställda skapar förutsättningarna för de ombordanställda men också för att rederiernas ledning ska kunna bidra till en så bra arbetsmiljö ombord och iland som möjligt givet de märkliga förutsättningar vi nu har. I tider som denna är det kanske ännu viktigare att vara tydlig – kränkningar, oavsett i vilken form och mot vem, är aldrig acceptabla. När vi utmanas som människor blir också vår sårbarhet större. Det är därför man nu ska agera på det sätt som vi själva vill bli behandlade. Med respekt, omtanke och medmänsklig kärlek.

Min förhoppning är att vi i dessa pressade tider, när delar av samhället arbetar hemifrån i större utsträckning och andra delar, såsom sjöfolk, mer än någonsin är förhindrade att vara just hemma, tar oss samman, växer som människor och svetsas samman. Min förhoppning är att vi gör det bästa av situationen, lär oss och kommer ut ur denna kris och utvecklar den sociala hållbarhetspelaren inom sjöfarten ytterligare. Du som läser detta har en viktig roll att spela i detta arbete och då är det a och o att hålla igång dialogen och bemöta varandra respektfullt oavsett om man är ny eller gammal i gemet, chef eller medarbetare, iland eller ombord och framförallt som nu då situationen blir extra påfrestande.

Tiderna nu är tuffa och oroliga. Men tillsammans tar vi oss igenom det – bland annat genom fysiskt avstånd men inte genom social distans. Jag tror och hoppas att vi, tillsammans, kan komma ur krisen med en arbetsmiljö som är ett steg närmre att vara i världsklass. Tillsammans gör vi oss än mer stolta över sjöfartens funktion och bidrag till det mer hållbara samhället.

Rikard Engström är vd för föreningen Svensk Sjöfart. Innan han anställdes 2016 kom han närmast från en tjänst som chefsstrateg på Trafikverket med ansvar för gods- och logistik samt uppdrag för EU-kommissionen. Tidigare har han arbetat som logistikexpert vid Vägverket och också undervisat i logistik- och transportekonomi vid Handelshögskolan i Göteborg. Han sitter också i styrgruppen för Vågrätt-samarbetet.