Vägen till Rosenvik

Vägen till Rosenvik 1Den 31 maj bjöd Sjöfartsforum in till maritimt mingel på Sjöfartsverkets anläggning Rosenvik, där organisationen har sitt kontor. Samtidigt avtackandes dess avmönstrande skeppare Anna Hammargren. Det gav mig anledning att besöka och återuppleva den ljuva Djurgårdsön. Premiär för min del var för exakt ett halvsekel sedan, då jag som värnpliktig telegrafist på minsveparen HMS Nämdö tillbringade några dygn på Rosenviks granne Beckholmsvarvet.

Det har diskuterats huruvida Stockholm fortfarande är en sjöfartsstad. Låt en före detta sjöman med rötter i salta Göteborg på rikets lovartssida slå fast: Visst är Stockholm det, även om ett och annat har hunnit bli historia. Inte minst exponeras det rika arvet genom Djurgårdsöns maritima miljöer.

Vägen till Rosenvik 2

Djurgårdsön är med sina knappt tusen bofasta invånare en glesbygd i storstaden. I likhet med sommarens turisthorder tar sig flertalet arbetspendlare till öns västra del. För många går vägen dit till lands, med spårvagn via Djurgårdsbron ända bort till målarprinsen Eugens Waldemarsudde.

Under några års placering på Rosenvik fram till pensioneringen 2013 tog jag mig ofta till Djurgårdsön som Bellman gjorde: Sjövägen från Skeppsbron. På Carl Michaels tid under 1700-talets senare hälft var det barska roddarmadammer som stod för kollektivtrafiken i Nordens Venedig. Under 1800-talet utmanades de av betydligt tjusigare dalkullor på moderna vevslupar med handdrivna skovelhjul. Men även deras tid var utmätt.

Ångbåtarna tog över. Stockholms Ångslups AB – Waxholmsbolagets föregångare på traden – hade rentav sitt eget varv här på ön: Djurgårdsvarvet vid Beckholmssundet.

Dagens djurgårdsfärjor går på fast tidtabell mellan Räntmästartrappan på Skeppsbron och Allmänna gränd på Djurgårdsön. Den som följer Allmänna gränd upp till Djurgårdsvägen hamnar vid idel namnkunniga attraktioner. Här kan besökaren smörja kråset på Hasselbacken. Eller på Solliden inne på Skansen, som vid starten 1891 lär ha varit världens första friluftsmuseum. Vi kan låta fantasin kittlas under besök i vattenmuseet Aquarias tropiska regnskog eller låta oss förundras av Biologiska museet, vars mörka träbyggnad i fornnordisk drakstil inte liknar något annat.

Biologiska museet och närbelägna Liljevalchs konsthall är exempel på donationer från sjöfartsmannen Carl Fredrik Liljevalch Jr, som bland mycket annat var initiativtagare till Grängesbergsbolaget och dess rederi, saligt i åminnelse.

Om Liljevalchs redarkollega Abraham Rydberg erinrar en patriciervilla borta på Djurgårdsvägen 136. Dess trädgård sträcker sig ned till Waldemarsvikens stängda strand. Där fanns Rydbergska Stiftelsens hemmahamn mellan 1882 och 1929. Abraham Rydberg bildade stiftelsen i mitten av 1800-talet, ”till danande av skicklige sjömän”. Stiftelsen drev sammanlagt fem egna segelfartyg under sitt första sekel men stödjer numera sjömansutbildning i andras regi. En av de mera namnkunniga rydbergsgastarna var visdiktaren Nils Ferlin. En annan var konstnären Gösta Werner. Numera består Besättningen Rydbergsgastarna av grånande gamla elever. De brukar återses för årsmönstring den 1 maj varje år, det datum då det förr om åren bar ut på seglats.

Många besökare kliver av spårvagnen framför Nordiska museet och viker av nedåt Lejonslätten till Galärvarvet, vars örlogsmarina arv sträcker sig tillbaka till 1723. Först 1969 flyttade varvet ut till Muskö i södra skärgården.

Örlogsvarvets gamla minsveparhall återfinns barnens paradis Junibacken, som har inspirerats av Astrid Lindgrens värld. Här återknyts bekantskapen med Pippi Långstrump och hennes pappa Efraim, som är sjökapten och kung på en söderhavsö.

Lite längre österut reser sig Vasamuseet med regalskeppet Vasa, som sjönk utanför Beckholmen på jungfruresan 1628. Hon bärgades 1961 och har blivit en världsattraktion i sin spännande museimiljö.

Strax intill finns Miroslaw Balkas minnesvård över en annan haverist, som tog mångdubbelt fler offer med sig i djupet: Estonia, hösten 1994. Den reser sig i anslutning till Galärkyrkogården, där titlar som amiral och övermachinist vittnar om de begravdas födkrokar i jordelivet.

Vid bryggan utanför Vasa ligger fyrskepp nr 25 Finngrundet, byggt 1903 och i aktiv tjänst till 1969. Där ligger även ångisbrytaren Sankt Erik (ex Isbrytaren II), som var farlederna trogen mellan 1915 och 1977. Båda vårdas pietetsfullt av Statens Maritima Museer.

Engagerade eldsjälar med pensionerade kommendören Gustaf Taube i spetsen agerar outtröttligt till skydd för och utveckling av de unika maritima miljöerna i Stockholms Sjögård, som även omfattar Beckholmen, Djurgårdsvarvet och Rosenvik, samt Skepps- och Kastellholmarna.

Vägen till Rosenvik 4

På salig Lindgårdens tomt reser sig Abba The Museum, ett tempel för människor från alla väderstreck som uppskattar kvartettens musik. Själv fortsätter jag längs Allmänna gränd och styr in på den korsande Lilla Allmänna gränd. Lillgränden delar Gröna Lund i två delar, som förbinds via en inbyggd bro över flanörens huvud. Hit tog sig gärna Bellman för att rumla på den krog som senare skulle göra skäl för sitt nuvarande namn, Mjölnargården. Det bevarade gamla huset lär även ha tjänat som sjömanssjukhus.

Lilla Allmänna gränd är min genväg till Rosenvik; genom Djurgårdsstaden, som förr kallades Båtsmansstaden. Gränden möter Östra Varvsgatan, som uppe på krönet byter namn till Nordenskiöldsgatan. Just där vid Skampålens Torg står en liten stuga från mitten av 1700-talet, numera klubbstuga för Djurgårdens Hembygdsförening.

I sin östra sträckning drar Nordenskiöldsgatan fram mellan kvarteren Spetsbergen till vänster och Grönland åt höger, nedåt Beckholmssundet och Nya Djurgårdsvarvet.

I kvarteret Grönland finns lite större flerfamiljshus; exempelvis 84:an med Davidssköld i vindsfönstret och skyddslejonpar framför porten. Förr var det sjömän samt tjärhovs- och varvsarbetare som bodde i Djurgårdsstadens enkla bostäder. Under 1800-talet tillkom cirkusartister och nöjesfältens övriga personal.

Beckholmsvägen leder ned till Nya Djurgårdsvarvet och Beckholmen, som ursprungligen hette Biskopsholmen. Mot slutet av 1600-talet – då Flottan flyttade sin huvudbas från Djurgården till Karlskrona – flyttades i stället produktionen av tjära och beck hit från Åsön, dagens Södermalm. Det var en produkt som gav Stockholm en internationell kvalitetsstämpel. Högklassig Stockholm tar (tjära) ansågs vara oumbärlig för träfartygens sjövärdighet. Men tjärproduktionen avtog efter att rikshalvan Finland gick förlorad 1809. Innan så skedde lär merparten av råvaran ha kommit därifrån.

Reparationsvarv blev Beckholmen först 1848. Under första världskriget kom Flottan tillbaka hit. Numera är varvsområdet anpassat till hamnarnas internationellt stadgade sjöfartsskydd och avstängt för obehöriga. Till all lycka har en gångstig med trätrappor uppåt holmens bergknalle fått en sådan dragning att vi ändå får en god överblick över varvet och de flytetyg som ligger i de tre torrdockorna.

Under andra världskriget låg en celeber gäst och bidade sin tid just här. Vid krigsutbrottet då Polen invaderades lyckades det vackra segelfartyget Dar Pomorza rädda sig över till neutrala Sverige. Hon låg internerad på Beckholmen kriget ut, men sedan länge pryder hon åter sin kajplats i hemmahamnen Gdynia.

Grannen Nya Djurgårdsvarvet har piffats upp rejält och begåvats med näringsställen som Oaxen Krog och Slip samt Tackel & Tåg.

På Djurgårdsslätten åt Rosenvik till finns 200-åriga Franska värdshuset, som inte har varit något värdshus på åtskilliga decennier. Här bodde diktaren, Sandhamnsskildraren och tullinspektören Elias Sehlstedt sedan han lämnat tull- och lotsön Sandö 1869.

Bakom Franska värdshuset breder Sjöfartsverkets anläggning Rosenvik ut sig. Det är en för flertalet djurgårdsflanörer helt okänd värld.

Längs den korta af Pontins väg, som leder dit, får namnet Rosenvik sin förklaring. Magnus af Pontin var kung Karl XIII:s livmedicus. Han lät uppföra det pampiga ljusgröna trähuset på gatustumpens vänstra sida och gav det namnet Stora Rosenvik. Grannhuset på högra sidan brukar kallas ”Röda villan” efter sin vinröda färg men heter egentligen Bayardska huset efter ingenjör A.G. Bayard, som på 1800-talet byggde upp Rosenviks Varf här i krokarna. Här växte konstnären och författarinnan Helga Henschen upp.

Hela närområdet kom att kallas Rosenvik men ingår egentligen i Alberget, som sträcker sig mellan Beckholmssundet i väst och Ryssviken i ost.

1915 köpte Kungl. Lotsverket, som var en av Sjöfartsverkets föregångare, den strandnära delen av Rosenvik. Under pågående världskrig byggdes här kontor, förråd och verkstäder. Anläggningen tjänar bland annat som kontor för Lotsområde Stockholm, men tro för den skull inte att här vimlar av brandgula lotsbåtar. De och deras båtmän liksom lotsarna själva finns ute i farlederna där deras tjänster behövs; för Lotsområde Stockholms del exempelvis Svartklubben, Kapellskär och Sandhamn. Därifrån lotsas dagens handelsfartyg in till sjöfartsstaden Stockholm.

Andra av Sjöfartsverkets fartyg brukar lägga till på Rosenvik; framför allt arbetsfartyget Baltica då hon inte är ute och ser till utprickningen i farleder längs hela ostkusten eller agerar hjälpisbrytare om vintrarna. Diversehandeln Sjöfartsverkets kärnuppgift är att hålla Sveriges farleder öppna och säkra för sjöfarten.

I anläggningens ostligaste hörn reser sig vad som uppenbarligen var en fyr. Troligen användes den för provningsändamål. Fyrväsendets folk höll till på Rosenvik ända in på 1970-talet.

Numera hyrs delar av Rosenvik ut till annan maritim verksamhet: Exempelvis Svenska Båtunionen, Svenska Seglarförbundet, Sjöfartsforum och skärgårdsredarnas SWEREF. Ett av de senare tillskotten är Polarforskningssekretariatet, som regelbundet chartrar verkets isbrytare Oden för sina polarexpeditioner.

Nyligen lockades jag till en långpromenad ostvart; förbi Ryssviken, som förr lär ha varit en veritabel skeppskyrkogård – ”De döda skeppens vik”.

Längre ostvart kommer landmärkena slag i slag: Waldemarsudde med sin oljekvarn av holländsk typ, numera vingklippt, och Biskopsudden med sitt privatägda fyrskepp (ex Nr 21 Trälleborgsredd) med fejkat lanternintorn.

På Manilla holme alias Tolvöresholmen står minnesmärket Frihetens Port; ett monument över estniska och estlandssvenska båtflyktingar som kom över havet 1944, undan krig och ockupation.

Manilla, som i drygt ett sekel var skola för hörselskadade, var på Gustav III:s tid residens för det spanska sändebudet Ignacio del Corral. Det var han som namngav sin egendom efter en spanskbehärskad ort på andra sidan jordklotet. Djurgårdens Manilla var förr avgångshamn för Neptuni-Ordens eskaderfärder till Skurusundet.

Täcka Udden är ytterligare ett i raden av praktfulla palats på södra Djurgårdsön. Det byggdes 1869-70 åt punchdirektören Cederlund och köptes 20 år senare av Knut A Wallenberg, ättling till sjömannen och koncerngrundaren André Oscar. Här låg hemmahamnen för Knuts berömda ångjakt Fujiyama, som skulle sluta sina dagar som målfartyg för Flottan under 1940-talet.

På Djurgårdsöns ostspets Blockhusudden – Stockholms Ostkap – står Stora Sjötullen anno 1727 kvar, numera i bruk som privatbostad. Varuinförseln skulle kontrolleras. Den 320 meter breda farleden spärrades med dubbla pålrader ända till 1881.

Ett blockhus är en mindre befästning med skottgluggar. På Gustav Vasas tid stod ett sådant på områdets högsta punkt, där det även fanns en vårdkase som skulle varna staden när fientliga skepp närmade sig. Då var det vi kallar Blockhusudden en vattenomfluten holme.

50 meter ut i sundet står sedan 1905 Blockhusuddens fyr. Fyren ger ett oansenlig intryck men är kulturmärkt. Den blev världens första automatiska blixtfyr, driven av Gustaf Daléns klippapparat.

Blockhusudden rekommenderas som utkikspost ut över ankommande och avgående fartyg, för den som fortfarande tvivlar på att Stockholm är en sjöfartsstad.

Vägen till Rosenvik 3

Kommentarer

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.