Tragedi är ett av våra många grekiska låneord. Egentligen betyder ordet ”bockens sång”, med en innebörd av sorgespel eller sorglig händelse.
Rubriken här ovan leder nog genast läsarens tanke till dagens ström av ranka, överlastade båtar som långt ifrån alltid klarar överfarten. Bara under 2016 beräknas drygt 5.000 flyktingar och migranter ha drunknat i Medelhavet.
Men för ett trekvartssekel sedan var det världskriget som krävde sin gränslösa tribut, även på Medelhavet.
Sommaren 1942, för 75 år sedan, stävade Röda Kors-chartrade s/s Stureborg mot Haifa för att lasta vete till Greklands svältande folk. Syd om Cypern torpederades hon av italienskt flyg och sjönk på mindre än en minut. Halva besättningen omkom omedelbart medan tio man lyckades ta sig upp på den osurrade räddningsflotte som vid denna tid var föreskriven på alla svenska fartyg. På flotten fanns en mycket begränsad mängd färskvatten och proviant och inget som helst skydd mot Levantens brännande sol. En efter en föll de ifrån av brännskador, törst och hunger. När flotten äntligen nådde land efter 18 dygn var endast en av Stureborgs 20-mannabesättning kvar i livet.
Det var Sveriges största krigsförlust på Medelhavet, räknat i människoliv. Men den allra största förlusten där överhuvud taget drabbade de ombordvarande på ett okänt eller bortglömt norskt fartyg.
Dramat inleddes hösten 1943, då det med Nazi-Tyskland dittills allierade Italien slöt vapenstillestånd med de allierade makterna. Tyskland, som redan ockuperade större delen av Grekland, tog nu även över de sedan 1923 italienskstyrda Tolvöarna (Isole Italiane dell’Egeo), med huvudön Rhodos i spetsen. Öarnas italienska trupper gjorde inget motstånd när tyskarna tågade in. Italienarna fick nu ett ultimatum: Antingen ansluta sig till nazityska trupper eller förpassas till interneringsläger. Endast en tiondel valde att låta sig enrolleras. De övriga betraktades från och med nu som förrädare och behandlades därefter.
Den 11 februari 1944 packades 4.046 italienska soldater ihop i lastrummen på det av Nazi-Tyskland rekvirerade norska ångfartyget Oria.
s/s Oria mätte 2.127 brutto och var byggd i Sunderland 1920. Hon ägdes av Fearnley & Eger i Oslo. När Norge ockuperades 1940 låg hon i Casablanca, där hon inledningsvis rekvirerades av den tyska lydstaten Vichy-Frankrike. I den rollen tuffade hon i något år runt i innanhavet under namnet Sainte Julienne, varpå hon återfick sitt ursprungliga namn.
Oria var bara ett av många måttligt sjövärdiga fartyg som nu rekvirerades av tyskarna för att frakta vad som kallades Italienische Militärinternierte. (Man väjde för beteckningen krigsfångar, av hänsyn till Genèvekonventionens bestämmelser om hur sådana skall behandlas.)
Oria avgick från Rhodos i riktigt busväder, med Piraeus som destination. Under resan attackerades hon och hennes eskort av allierade fartyg men lyckades undkomma.
Men på kvällen den 12 februari gick Oria på ett klippgrund vid den lilla ön Patroklos just utanför legendomsusade Kap Sounion, där antikens greker hade byggt ett Poseidon-tempel till skydd för sjöfarten.
Det båtade föga för Oria. Med henne i djupet följde 4.074 människor, mestadels italienare men även 44 tyskar och fem besättningsmedlemmar av obekant nationalitet. Endast 21 italienare, sex tyskar och en grekisk fartygsmaskinist överlevde.
Både Grekland och fartygets egentliga flaggland Norge var ockuperade, och Italien hade nog med sitt på hemmaplan. Den nazityska censuren såg till att haveriet tystades ned.