Sulusjön är ett filippinsk-malaysiskt innanhav med ön Palawan som en vågbrytare mot Sydkinesiska sjön i nord och Suluarkipelagen mot Celebessjön i syd.

Där ligger två av mina hetast efterlängtade resmål, men de får anstå till en senare tidpunkt. Det ena är trakten kring Borneos nordspets Tanjung Simpang Mengau, ”Slagfältets udde”. Det andra är lagunorten Sitangkai, ”Österns Venedig”, på ett knippe småöar med samma namn. Sitangkai ingår i ögruppen Tawi-Tawi, den del av den filippinska Suluarkipelagen som ligger närmast den malaysiska delstaten Sabah på norra Borneo.

I dagens läge vore det ytterst dumdristigt att bege sig dit. Båda resmålen ingår i den extremt hänsynslösa jihadistiska terrorgruppen Abu Sayyafs operationsområde. Abu Sayyaf (arabiska för ”svärdets fader”) har svurit trohet åt terrororganisationen Islamiska staten. Gruppen ägnar sig med förkärlek åt kidnappning, gärna av västerlänningar, i syfte att utkräva skyhöga lösensummor. Om det misslyckas skär man helt sonika halsen av gisslan. Just det drabbade två kanadensare tidigare i år.

På sistone har Abu Sayyaf utfört flera operationer till sjöss, med drag av klassiskt sjöröveri. Det är inte ägnat att förvåna. Flertalet av terrorgruppens kanske uppemot 500 medlemmar anses tillhöra folkgruppen tausug, som hör hemma i södra Filippinernas muslimskdominerade delar och på norra Borneo. Tillsammans med ett dussin andra muslimska folkgrupper i området brukar de även kallas moros, de forna spanska kolonialherrarnas beteckning på dem. I sitt värv som sjörövare har de historiskt kallats sulu- eller moropirater, men där ingick även män ur folkgrupperna sama-bajau, som har kallats ”havets zigenare”, och iranun.

Moros kämpade tappert mot den långvariga spanska kolonialmakten, men efter att USA hade löst av 1898 började deras styrka så sakteliga knäckas. Suluarkipelagens mest ryktbare pirat på den tiden var tausugen Jikiri. Han inledde sin karriär 1907 med att ta över ett kinesiskt fartyg. I nära tre år lyckades Jikiri och hans drygt hundra tungt beväpnade män gäcka de militärt överlägsna amerikanarna, men sommaren 1909 påträffades han och resterna av hans sjörövarband. Jikiri stupade men tog många fiender med sig i döden.

Tausugerna, ”havsströmmens folk”, har således stolta traditioner som krigare, sjömän och sjörövare. Men dagens Abu Sayyaf-terrorister torde ha ett ytterst begränsat stöd bland sina etniska fränder, som uppgår till omkring en och en halv miljon människor.

I slutet av mars 2016 kapades en taiwanägd indonesisk bogserbåt med en kolpråm på släp, destinerad till Batangas på den filippinska nordön Luzon. Kapningen skedde nära Tawi-Tawi-öarna. Tio indonesiska besättningsmän togs som gisslan. Abu Sayyaf uppges ha krävt motsvarande en miljon US-dollar i lösen för dem. Indonesien övervägde att sätta in kommandosoldater för att frita sjömännen, men efter drygt en månad släpptes de plötsligt på terrorgruppens djungeltäckta huvudfäste, ön Jolo. Det togs för givet att en lösensumma hade utbetalats, men ingen stat lär tillstå att ha medverkat till något sådant.

Den 1 april var det dags igen. En malaysisk bogserbåt på väg hem efter att ha lossat timmer i Filippinerna angreps av åtta pirater vid ön Sipadan utanför östra Sabah. Tugbåten besköts, besättningens tillhörigheter plundrades och fyra malaysiska sjömän av kinesisk härkomst togs som gisslan. De övriga besättningsmännen, två indonesier och tre burmeser, lämnades kvar ombord och kunde ta sig in till Sabah. Gisslan släpptes först den 8 juni. Det har ryktats om motsvarande 2,9 miljoner US-dollar i lösen. Få tror att Abu Sayyaf släpper sin gisslan utan att få rejält i utbyte.

Den 5 april angreps ytterligare två indonesiska bogserbåtar, under färd mellan Cebu och Banjarmasin på Kalimantan, den indonesiska delen av Borneo. Angreppet skedde just utanför mitt önskade resmål, lagunorten Sitangkai. Piraterna förde bort fyra indonesiska sjömän som gisslan men lämnade kvar sex andra, däribland en som hade blivit skottskadad. Gisslan frigavs den 11 maj. Myndigheterna bedyrade att ingen lösensumma hade utbetalats utan att det snarare rörde sig om en medlarinsats från Moro National Liberation Front, som slutit fredsfördrag med den filippinska regeringen.

Sakernas tillstånd ledde till att Sabahs myndigheter stoppade godstrafik till och från södra Filippinerna (varav en hel del antagligen borde kallas varusmuggling). Man utfärdade också förbud mot all fartygstrafik längs Sabahs kust mellan kl 1900 och kl 0500. Vidare sjösatte Malaysia, Indonesien och Filippinerna planer på gemensam patrullering i de utsatta farvattnen. Indonesien rekommenderade handelsfartyg att helt undvika dessa farvatten. Exempelvis lär kolexporten till Filippinerna ha upphört, åtminstone tillfälligt. Farhågor luftades om att ”ett nytt Somalia” var under uppsegling i och kring Sulusjön…

Den 9 maj undsatte indonesiska soldater ett icke namngivet Singapore-flaggat tankfartyg som just hade kapats utanför Borneo. Misstankar väcktes eftersom fartyget först hade fått sin AIS avstängd, och därefter dykt upp med nytt fartygsnamn. Syftet bakom kapningen tros denna gång ha varit att stjäla oljelasten. 20 sjömän och en passagerare fritogs och nio pirater kunde gripas. Det var denna gång inte helt klarlagt huruvida det rörde sig om Abu Sayyaf eller någon annan piratgrupp.

Den 16 juni gick larmet igen. Fyra malaysier skulle ha kidnappats utanför Sabah och förts iland på Sitangkai för vidare befordran till Jolo. Efter något dygn avfärdades händelsen som obekräftade rykten.

Alla följde inte de indonesiska myndigheternas rekommendation att undvika de utsatta farvattnen. Den 23 juni kapades ännu en indonesisk bogserbåt på väg hem från filippinsk hamn med sitt pråmsläp. Sju av de 13 besättningsmännen togs som gisslan. Nu förbjöd de indonesiska myndigheter uttryckligen landets fartyg att trafikera Sulusjön. Samtidigt befarade man i Manila att förbindelserna med Indonesien kunde skadas. Grannens militär fick nu fria händer att slå till mot Abu Sayyaf på filippinskt territorium. Även USA har sagt sig vara berett att hjälpa till.

Den 10 juli var det återigen dags. En malaysisk fisketrålare kapades av beväpnade män utanför Sabah. De tre indonesiska fiskarna ombord kidnappades och fördes till Tawi-Tawi.

Det var den i skrivande stund senaste i en rad kapningar som i flertalet fall tillskrivs Abu Sayyaf-gruppen. På sin meritlista har Abu Sayyaf även det värsta terroristdåd som drabbat Filippinerna. Den 27 februari 2004 briserade en bomb ombord på passagerarfartyget Superferry 14 under gång i Manilabukten. Fartyget sänktes och 116 personer omkom.

Vid Filippinernas nye hårdföre president Rodrigo Dutertes tillträde vid halvårsskiftet gav han landets väpnade styrkor order att göra allt för att ”neutralisera” Abu Sayyaf.

När så har skett tänker jag äntligen ta mig till Slagfältets udde och den svårtillgängliga lagunorten Sitangkai med penna, anteckningsblock och kamera i högsta hugg. Om inte annat så för att ta reda på om det stämmer att de grunda farvattnen kring ”Österns Venedig” är späckade med vraken efter ditförda kapade fartyg, som förklarats vara spårlöst försvunna med man och allt.

Fotnot: Läs även mitt tidigare blogginlägg Piratdåden ökar i Sydostasien den 16 mars 2015.