Tre år har förlupit sedan jag mönstrade av från Sjöfartsverket som pensionär. Således läge för att hålla utkik akteröver.

Det är inte helt lätt att utse ett startår för diversehandeln Sjöfartsverkets förhistoria. Men ett obestridligt faktum är att dagens organisation grundades 1969. Då togs stafettpinnen över från föregångaren Kungl. Sjöfartsstyrelsen, som hade bildats 1956. Merparten av verkets beståndsdelar i sjöfartens tjänst är av betydligt äldre datum än så.

I tusentals år gick vår sjöfart i ide under vintrarna. Isläggning blockerade hela eller stora delar av Sveriges långa kuststräcka. Först under 1900-talet förverkligades drömmen om att hålla farlederna öppna året om, med assistans av specialbyggda isbrytarfartyg. Det är ett av de färskare inslagen i den rika maritima historia som Sjöfartsverket kan yvas över.

Hela den smällkalla vintern 1967/68 tjänstgjorde jag som telegrafist på gamla statsisbrytaren Oden uppe i Bottenviken. (Isbrytarna var då, och ytterligare några decennier framöver, bemannade av örlogsflottan.) Nästan ett halvsekel senare fick jag, nu som anställd i Sjöfartsverket, återknyta kontakten med verksamheten under några dagar ombord i Ale på Vänern. Det resulterade i ett fylligt reportage i verkets tidskrift Sjörapporten nr 1 2011 (http://weblisher.textalk.se/sjofartsverket/1101/).

Falsterbo anses vara Nordens äldsta fyrplats, med kända anor som leder tillbaka till år 1220. Men fyrplatsen var dansk under sina första fyra sekler. Först 1658 hamnade den under svenskt styre, därmed ett slags startpunkt för det svenska fyrväsendet. Landsort på ön Öja i Stockholms södra skärgård är däremot den äldsta helsvenska fyrplatsen. Där inleddes regelbunden fyrtändning 1669. Den nuvarande fyren invigdes 1691.

1644 skulle kanske duga som startår för Sjöfartsverkets förhistoria. Det året gav Johan Månsson, ålderstyrman i Amiralitetet, ut den första seglingsbeskrivningen över Östersjön. Snart följde rudimentära sjökort. Månsson var en pionjär i sjömätningens och sjökarteringens annaler, vars avtryck också kan sägas ingå i vår nationella konstskatt.

Lotsning har förekommit sedan hedenhös, men länge utfördes uppdraget av privata ”kände män”; sjöbefarna kustbor som kunde farlederna som sina egna fickor. Men i och med 1667 års sjölag infördes lotsplikt i Sverige. Det skedde således för snart 350 år sedan. En statlig överstyrelse för lots- och fyrväsende inrättades – uppenbarligen en farledsverksamhet i mer organiserade former än någonsin tidigare. Strax därefter började man anlägga lotsplatser och anställa lotsar.

Under de närmast följande decennierna och seklerna skedde mycket annat på områden som så småningom kom att ingå i Sjöfartsverkets maritima revir. Däribland skeppsmätning, skeppsregister, sjömansregister och fartygsinspektion – verksamheter som 2009 emellertid överfördes till den då nyinrättade Transportstyrelsen.

Det finns en rik flora av böcker om Sjöfartsverkets enskilda verksamhetsområden; särskilt om de symbolrika och iögonfallande fyrarna, men även om lotsning, sjökartering, isbrytning, sjöräddning, sjömansservice och annat. Men boken om den maritimt spännande helheten i sjöfartens tjänst saknas.