Vapenskrammel vid Tårarnas port

Det hettar till vid en av vattenklotets viktigaste farleder, långt ifrån enbart ur vädersynpunkt.

Sundet som förenar Röda havet med Adenviken och Indiska oceanen bär det arabiska namnet Bab al-Mandeb, som vanligen översätts Tårarnas port. Egentligen är det en avledning av nadab, sorg över avlidna. Ytterst anses namnet syfta på legendens drunkningsoffer i en avlägsen forntid, då ett megaskalv skapade den spricka som vattenfylldes och blev Röda havet. I vår tid anspelar det även på de faror som lurar på dagens sjöfarare i dessa farvatten.

Bab al-Mandeb

Ett exempel är flyktingsmugglingen i ranka farkoster över Adenviken. Om smugglarna vädrar fara när de närmar sig den jemenitiska kusten tvingar de sin mänskliga last överbord och lämnar flyktingarna vind för våg i hajrika vatten. Ett fåtal kanske lyckas simma iland, men oräkneliga människomassor har omkommit i vågorna. Vid ett tillfälle i december 2014 drunknade 70 etiopiska migranter då deras båt sjönk i Tårarnas port. Under en annan incident i maj samma år omkom 60 somalier och etiopier.

Hittills under 2010-talet har uppskattningsvis en halv miljon människor flytt över till det fattiga Jemen, undan ännu värre misär på det krigshärjade Afrikas horn. Hälften av dem tros ha lyckats ta sig vidare till rikare länder i regionen. Paradoxalt nog har det 2015 uppblossande inbördeskriget i Jemen fått en del av de kvarvarande migranterna att fly i motsatta riktningen, tillbaka till Afrikas horn.

Den shiamuslimska zaidi-sekten och dess iranskstödda väpnade gren Ansar Allah (Guds supportrar), som efter sin ledare brukar kallas Houtimilisen, behärskar stora delar av västra Jemen. Därmed kontrollerar man även sundet Bab al-Mandeb. Milisen stöds av den tidigare presidenten Ali Abdullah Saleh, själv zaidier, samt med honom lojala delar av armén. Mot sig har de den senast bortdrivne presidenten, den saudistödde Abd Rabbuh Mansur Hadi, och de med honom lierade arméstyrkorna, samt även sydjemenitiska separatister. En tredje kraft i landets kaos är det terroriststämplade al-Qaida på Arabiska halvön (AQAP), som stöds av likasinnade i Somalia, Syrien och annorstädes.

Även om saudierna deltar aktivt, exempelvis genom att flygbomba Houtimilisens ställningar vid Bab al-Mandeb, har konflikten tolkats som ett krig via ombud mellan de oljestinna och rivaliserande regionala stormakterna, det sunnimuslimska Saudiarabien och det shiamuslimska Iran.

Lite ost om Bab al-Mandeb ligger den urgamla hamnstaden Aden, som romarna kallade Attanæ. Namnet har fått fantasifulla personer att förknippa den med Edens lustgård. Snarare borde nutidens strider leda tanken till skärselden.

I januari 2015 bordades ett iranskt fartyg utanför den jemenitiska sydkusten. Ombord påträffades luftvärnsrobotar gömda i containrar, som förmodades vara destinerade till någon Houti-behärskad hamn. I april eskorterades iranska örlogsfartyg ett antal lastfartyg med kursen lagd mot Bab al-Mandeb. Konvojen ändrade kurs och återvände mot Iran innan det hann bli en väpnad konfrontation. Mönstret upprepades under maj. Denna gång avvärjdes en sammanstötning genom att ett iranskt lastfartyg gick in till Djibouti för att där lossa biståndsmateriel avsett för Jemen.

*

I Bab al-Mandeb har karavanvägar och havets transportleder korsats sedan urminnes tid. Röda havet tros ha fått sitt namn till följd av de cyanobakterier som tidvis vållar en rödaktig algblomning i vattnet. Forngrekernas namn på det uppemot 200 landmil långa innanhavet var Erythra thalassa, ”Purpurhavet”. Denna antika anspelning på algblomningen lever kvar i nationsnamnet Eritrea.

1862 slog sig fransmännen ned i Obock vid Tadjouravikens nordliga inlopp i dagens Djibouti. Britterna hade då definitivt kastat ut dem från närbelägna Perim Island (arabiska Barīm, även kallad Mayyūn efter öns lilla samhälle); en strategiskt belägen jemenitisk ö mitt i Bab al-Mandeb. Frankrike hade ockuperat ön av och till sedan 1738.

Efter invigningen av Suezkanalen 1869 ökade farledens betydelse dramatiskt. Till det bidrog den transoceana sjöfartens snabba övergång från segel till ånga. Kolbunkerstationer inrättades längs farlederna till Främre och Bortre Indiens hägrande marknader. Fransmännen ville inte vara beroende av britterna på Perim Island eller i Aden utan öppnade eget i Obock.

1888 inledde fransmännen processen att flytta den spirande kolonins administration till en mindre väderutsatt naturhamn vid platån Gabod en bit in längs Tadjouravikens sydsida. Namnet lär betyda just platå på det språk som talas av minoritetsfolket afar. Arabiska sjömän förvanskade det till Ras Gabouti, ”Palmfibermattans udde”, och fransmännen till Djibouti.

Även andra lockades av det strategiska läget. Natten till den 17 januari 1889 gled Österreichischer Lloyd’s ångfartyg Amphitrite i skydd av mörkret in till Tadjouravikens norra strand. Ombord fanns omkring 200 ryska nybyggare under ledning av kosackhövdingen Nikolaj Achimov. Efter en vecka installerade de sig i ett övergivet fort på karavanstationen Sagallo, där den ryska kolonin Nya Moskva utropades. Då hade Achimovs kosacker redan hunnit göra sig omöjliga i alla läger, med stråtröveri, kidnappning och våldtäkt på meritlistan.

Frankrike markerade snabbt revir, och för att inte stöta sig med en vänskaplig makt tog den ryska statsledningen snabbt sin hand från koloniprojektet. En månad efter ryssarnas ankomst genomförde Frankrike en uppvisning i kanonbåtsdiplomati som fick den spirande ryska kolonin att stryka flagg. Slokörade ryssar fördes tillbaka till Suez för en snöplig återfärd till Odessa med ryska korvetten Zabiaka.

Sagallo hade figurerat fyra år tidigare, då ett franskt sändebud oväntat nog välkomnades till platsen av svenska missionärer. Sannolikt tillhörde de Evangeliska Fosterlandsstiftelsens mångåriga Eritreamission; under första decenniet efter Suezkanalens invigning med missionsfartyget Ansgarius som flytande bas.

En av regionens mera notoriska personligheter var monsieur Abd al-Haï, som egentligen hette Henry de Monfreid. 1913 lämnade han Marseille för att slå sig ned i Obock, där han lät bygga den snabbseglande dhowen Altair. Med frejdigt mod ägnade sig Monfreid åt dynamitfiske samt smuggling av vapen och haschisch. Till det minst kontroversiella i hans mångsyssleri hörde pärlfiske. Han var dubbelspion under första världskriget och hölls internerad av regionens britter under det andra. Då var han redan känd som författare hemma i Frankrike, med egna bravader till sjöss som ledtema i dussintals äventyrsböcker.

Äventyraren Monfreid hamnade själv i två Tintin-album: Faraos cigarrer och Koks i lasten. Det senare handlar om slavhandel under täckmanteln färjning av afrikanska pilgrimer till Jeddah – en hantering som han själv blånekade till att ha befattat sig med. Då han på ålderns höst fick det knapert hemma i Frankrike började han sälja ut sin samling av Gauguin-verk. Först sedan den gamle sjöbusen hade törnat in för gott 1974, 95 år fyllda, uppdagades det att verken var förfalskningar.

Den militära närvaron i Djibouti är påtaglig. Här finns Frankrikes största militärbas i Afrika. Även amerikanerna har en betydande militär närvaro. De sjöburna antipiratstyrkorna från olika länder har sina basfunktioner i staden. Detta kan vara en trygghetsgaranti för Djibouti, som periodvis har varit på kant med sin eritreanske granne i nordväst. Eritrea har anklagats för att försöka destabilisera både det på ytan lugna Djibouti och Afrikas horn i övrigt.

Helt nära staden Djibouti går gränsen till Somaliland, som i stora drag motsvarar den tidigare kolonin Brittiska Somaliland och är det i övrigt kaotiska Somalias lugna och fungerande nordvästra hörn. Somalilands självutropade suveränitet har emellertid inte erkänts av något annat land.

Till följd av sin långdragna konflikt med Eritrea är den kustlösa grannen Etiopien helt beroende av Djiboutis hamn som förbindelselänk med yttervärlden. Ländernas huvudstäder Addis Abeba och Djibouti förbinds sedan 1917 av en 78 landmil lång järnväg.

Enligt storvulna planer skall leden få en förlängning över Bab al-Mandeb i form av den 28,5 km långa Bridge of the Horns. Den avses bli uppförd mellan Djibouti och Jemen via Perim Island.

*

Det kan på goda grunder antas att det var just här som representanter för den moderna människan Homo sapiens vände Afrika ryggen och migrerade ut i världen för drygt 100.000 år sedan. I Europa fanns då redan neandertalarna, som hade flyttat från Afrika några hundra tusen år tidigare. Den upprättgående förmänniskan, Homo erectus, tros ha vandrat ut ur Afrika redan för 0,5 till 1,5 miljoner år sedan.

Neandertalmänniskan var en distinkt art, nära befryndad med den moderna människan. Båda delade gemensamma anföräldrar i en långt mer avlägsen forntid. De rödhåriga och ljushyllta neandertalarna levde i Europa, Mellanöstern och västra Asien. De var mer satta och muskulösa än den moderna människan. De yngsta fynden har påträffats i en grotta vid Gibraltar, dit en neandertalspillra hade trängts undan för 28.000 år sedan.

Enligt Etiopiens kristna tradition tog sig landets första semitiska invandrare i den motsatta riktningen på patriarken Jakobs tid, något tusental år före vår tideräkning.

*

Allestädes närvarande på båda sidor Bab al-Mandeb är den narkotiska drogen qat. Qatbruket känns igen på att missbrukarens ena kind putar ut samt på hans - det rör sig om män - missfärgade tänder. Han tuggar på färska knippen av benvedsväxten Catha edulis (Forssk.).

Auktorsnamnet inom parentes syftar på en celeber svensk resenär i regionen. I kretsen av vittbefarna Linnélärjungar var helsingforsfödde Peter Forsskål den kanske mest mångsidigt begåvade. Dessutom var han, som barn av upplysningstiden, en orädd samhällskritiker. Han anses ha bidragit till att tryckfrihet infördes i Sverige 1766, tre år efter hans alltför tidiga död i en gudsförgäten jemenitisk håla.

Forsskål handplockades som naturalhistoriker till en dansk expedition, vars främsta syfte var att studera och kartlägga Arabia Felix; det lyckliga landet av rökelse, myrra och balsam. Och kaffe, med Mocha som utskeppningshamn (”Mockakaffe”). Gruppen skulle också studera tidvattnet i Röda havet och dess betydelse för israeliternas flykt från Egyptens land. Expeditionen inleddes i Köpenhamn i januari 1761, då örlogsskeppet Grønland lättade ankar. Resan till slutmålet Jemen skulle ta två år.

Det skulle också visa sig bli ett bokstavligt och tragiskt slutmål för expeditionen. Endast en av de sex deltagarna kom hem med livet i behåll. Utöver Forsskål ingick två danskar, två tyskar och ytterligare en svensk (en obemärkt vaktmästare vid namn Berggren).

Forsskål skred till verket med frustande energi – ända tills malarian slutgiltigt knäckte och dödade honom den 11 juli 1763. Han klädde sig som lokalbefolkningen, behärskade arabiska och smälte väl in i den främmande miljön.

Svenskens förtrogne, den tyske kartografen Carsten Niebuhr, var den ende som överlevde expeditionens strapatser. Han räddade vad som kunde räddas av vännens anteckningar och insamlade naturalier. Men Niebuhr var ingen fackman på botanik. Därför tog han efter hemkomsten hjälp av en oidentifierad svensk i arbetet med att bearbeta och sammanställa anteckningarna. 1775 gavs Flora aegyptiaco-arabica ut i Forsskåls namn, tolv år efter hans död. Antagligen roterade han vilt i sitt himmelska vilorum. Trots att floran betraktas som en klassiker på sitt område har sammanställningen av Forsskåls systematiska och noggranna anteckningar betecknats som ett slarvigt sammelsurium.

Forsskål anses ha tillhört växtgeografins pionjärer, men mycket av hans insamlade material förstördes av misstänksamma och fördomsfulla myndighetspersoner. Det som ändå nådde fram till Köpenhamn gömdes undan på grund av inkompetens eller missunnsamhet. Många av Forsskåls unika rön blev kända först efter att andra hunnit få äran för samma iakttagelser.

Han bröt mot sina danska uppdragsgivares stränga förhållningsregler genom att skriva till sin högt vördade läromästare och bifoga en kvist av det mytomspunna balsamträdet, något som Linné särskilt hade bett honom om. Den danska statsledningen var angelägen om att få hela äran av expeditionens landvinningar.

Forsskål blev endast 31 år gammal. Nog var det småaktigt av Linné att som hedersbetygelse ge lärjungens namn åt en oansenlig brännässla, Forsskaolea. Växten betecknades som ”hårdnackad, vild, envis och kantig”, vilket har ansetts stämma med bilden av Forsskål själv.

Vi påminns om honom i det latinska namnet på det i Bibeln flitigt omnämnda balsamträdet: Commiphora kataf (Forssk.). Andra exempel är pockenholzväxten Nitraria retusa (Forssk.), som ger väldoftande blommor och ätliga bär, och tulkörtsväxten Leptadenia pyrotechnica (Forssk.).

Romarnas smeknamn på Jemen, Arabiska Felix ("Det lyckliga Arabien"), bygger möjligen på ett missförstånd. Araber är traditionellt vända mot öster när de fastställer väderstreck. Jemen betyder landet på höger hand, i söder. Högerhanden anses vara ren (till skillnad från den vänstra, som man torkar sig med efter att ha förrättat sitt tarv). Ordets positiva laddning gjorde att al-Arabiyya al-Yamani – det högra (södra) Arabien – vantolkades som "Det lyckliga Arabien".

*

Piratdåd har på senare decennier grasserat i Adenviken ost om Bab al-Mandeb, men i dessa farvatten är inte sjöröveri någon ny företeelse. I slutet av 1700-talet låg berömdheter som Long Ben Avery på Fancy och William Kidd på Adventure Galley i sundet och lurpassade på rikt lastade muslimska pilgrimsskepp. Dessförinnan hade farvattnen gjorts osäkra av arabiska pirater under hela medeltiden. De höll till på ön Socotra just utanför Adenvikens ostliga ändpunkt.

Adenvikens ostpunkt markeras av den 250 meter höga somaliska klippudden Kap Guardafui, som har liknats vid ett hukande lejon. Ett annat namn är arabernas Ras Asir. Ytterligare ett är forntidens Aromata Promontorium. Vilket bör syfta på sjötrafikens värdefulla och väldoftande handelsvaror, såsom kryddor och rökelse. Det leder tanken till det hägrande landet Ofir, som möjligen kan ha ett språkligt och geografiskt samband med folkgruppen afar på Afrikas horn.

Regionala lyxvaror associerar även till det legendomsusade landet Saba, vars arkeologiska lämningar finns i dagens Jemen på andra sidan Adenviken. Om drottning Bilqis av Saba är däremot inte mycket känt, förutom att hon under ett statsbesök i Israel påstås ha vänslats med konung Salomo med en gemensam son som följd.

Kap Guardafui är ofta inhöljd i ett tjockt dis, som i förening med sydvästmonsunens våldsamma sjö har gjort farvattnen till en veritabel skeppskyrkogård med vrakplundrare lurande i vassen. Udden betraktas ofta som den afrikanska kontinentens ostligaste punkt. Men 18 landmil längre sydvart skjuter den låga halvön Hafun ut i havet, en aning längre ostvart än Kap Guardafui. På Kap Hafun anses den forntida handelsmetropolen Opone ha legat; en plats som av somliga tros vara identisk med ännu ett legendomsusat rike, landet Punt.

De av krig och misär utsatta farvattnen kring Bab al-Mandeb kantas till synes av öde ökenvidder, men vid närmare granskning vittnar de även om mänsklighetens mångtusenåriga historia.


Lämna en kommentar på "Vapenskrammel vid Tårarnas port"

  • Bosse Nilsson Svara

    Välskrivet och lättförstått som vanligt, Tack Torbjörn.