Ta i trä! – Växtliv ombord

Under ett besök på skutvarvet i Svendborg för ett antal år sedan fick jag lära mig av skibsbyggemesteren att masterna helst skall vara av douglasgran. Eller Oregon pine, som den ståtliga furan kallas på engelska. Och under mastfotens böljande årsringar måste givetvis ett lyckobringande mynt placeras, så att skeppet garanteras trygga seglatser på haven.

Andra barrträd som utmärkt sig i skeppsbyggnadskonsten är sumpcypressen och dess nära släkting sekvoja eller redwood, världens högsta träd. Båda hör hemma på den nordamerikanska västkusten. Därifrån kommer även jättetujan, som också skattas högt, liksom dess nära släktingar ”livsträdet” (vanlig tuja) och ädelcypressen.

Av hög klass är likaså den filippinska kauritallen, vars kåda dessutom används för framställning av lack och fernissa. Denna så kallade manilakopal är antagligen identisk med hartset dammar, som ostindiefararna skaffade i Kina för att nåta trädäcket med. Coloradogran, hemlockgran, sitkagran, lärk och weymouthtall är andra uppskattade skeppsbyggnadsmaterial. Runt Medelhavet har aleppotallen, pinjen och den äkta cypressen använts flitigt sedan forntiden. De egyptiska faraonernas skeppsbyggare bidrog till att Libanons cederskogar decimerades.

Hos oss har ofta inhemska tallarter fått duga, även till spant och bordläggning. Dock valde man omsorgsfullt furu av bästa kvalitet, med smala savringar. Men i kölen fick inget av hontall sitta! Det vore direkt olycksbådande, enligt rådande sjömansskrock. Till kölen på stora skepp kunde man förr använda bok eller ännu oftare alm, som är ett ypperligt virke med stor hållbarhet i saltvatten. Valnötsträ lär ha undvikits ombord, eftersom det ansågs dra till sig blixten. Kornellträ ansågs däremot vara lyckobringande, då det troddes skrämma bort häxor. Detsamma gällde olivträdets släkting asken, som var vanlig i prydnadslister.

Bokens kusin eken var nog ändå det mest uppskattade skeppsbyggnadsmaterialet i Europa. Själva språket vittnar om dess betydelse; forntidens urholkade ekstam blev nutidens eka. Gokstads- och osebergsskeppen på Bygdøy i Oslo är bevis på träslagets beständighet, som vikingarna kände väl till. Vårt eget riksvrak Vasa bekräftar ekens hållbarhet i havet, åtminstone i brackvatten.

Ett sekel innan Vasa kapsejsade under jungfruturen 1628 hade Gustav Vasa infört kännbara straff för privat avverkning av ekskogarna. Eken skulle reserveras för skeppsbyggnad i rikets tjänst. Under Kalmarkriget 1611 lät Karl IX bränna ned de då ännu danskbehärskade ekskogarna i östra Skåne, för att sabotera fiendens skeppsbyggnad. Hans son Gustav II Adolf, som ovanligt nog var allierad med Danmark, fick mitt under brinnande trettioårskrig uppleva den icke helt lyckade sjösättningen av Vasa.

En av lord Nelsons närmaste män, amiral Cuthbert Collingwood, bar alltid ekollon i fickorna för utplantering varhelst han klev iland på brittisk mark. Det var en investering i framtidens skeppsbyggeri; ekens uppväxt tar sin rundliga tid. Dock var det ståtliga skandinaviska eller baltiska furor som fick bli master på de brittiska skeppen.

Nackdelen med ek är dess garvsyra, som snabbt angriper järnspik. Det kunde man undvika genom att i stället använda tränaglar av enebuskens virke, som är mycket segt och aldrig ruttnar. Eller att ersätta eken med det syd- och sydostasiatiska verbenasläktet Tectona, det vill säga teak. Som för övrigt är nära släkt med kyskhetsträdet, vars frukter ‒ ”munkpeppar” ‒ ansågs motverka syndiga begär. Genom sin beständighet och sitt motstånd mot både torka och fukt jämställs teakvirket med äkta mahogny från det tropiska Amerika. En av teakens svårslagna fördelar är dess oljighet, som gör att inslagen metallspik bevaras intakt för evärdlig tid.

Teak och mahogny har använts till ledstänger och annat ombord. Skott och möbler i sådana material, i förening med blankverk, bidrar till ”mysighetsfaktorn” i inredningen på fartyg av mogen ålder. Även ebenholz från det tropiska Afrika och Asien kan förekomma. Efterfrågan på dessa och andra ädelträarter har lett till en allt snabbare skövling av jordens lungor, de tropiska regnskogarna.

En av Hondurasmahognyns nära släktingar är det sydamerikanska ”sockerkistträdet” Cedrela, som också har varit flitigt använt vid skeppsbyggnad. På grund av kärnvirkets karakteristiska doft har träslaget kallats ”spansk ceder” och ”cigarrlådeceder”, men det finns inget släktskap med barrträdens storfamilj. En annan mahognysläkting är Medelhavsländernas pärl– eller paternosterträd, vars fröer blir kulor på de radband som männen brukar fingra på.

Mera av bokstavlig nyttokaraktär hade guajakväxten pockenholz från det tropiska Amerika, vars tunga och hårda virke ansågs vara det allra bästa till blockskivor och dotkoppar. Det kallas även ”livets träd” (lignum vitæ) på grund av saften, som förr hade stor medicinsk användning. Till exempel mot syfilis, vars utslag kallades ”pocken”.

Fackelblomsterarten Lagerstroemia speciosa (uppkallad efter Linnés vän Magnus Lagerström, som var direktör i Ostindiska Kompaniet) är ett ståtligt träd som ger ett hårt och beständigt, rödaktigt virke, idealiskt till bordläggning av fartyg. På Filippinerna kallas det banaba, hos oss flor- eller slöjmyrten.

Till den riktiga myrtenfamiljen hör Eucalyptus-släktets snabbväxande arter, varav flera har använts till skeppsbyggnad; däribland karri, jarrah, blackbutt och ironbark. Med den språkförbistring som råder i branschen brukar virket kallas ”australisk vit mahogny”. En nackdel är att det tar flera år på sig att torka ut invändigt, med en utdragen lätt krympning som följd.

Det gäller även lagerträdets släkting beeberu eller greenheart från Guyana, som möjligen är det allra starkaste och mest kompakta av alla träslag. Ombord har det bland annat använts på relingen och till att förhyda kölen. Det har även använts till pålverk och andra undervattenskonstruktioner. Framför badorten Eastbourne i södra England fanns en skyddande ekvall, en så kallad groyne, för att inte tidvatten och stormvågor skall föra med sig sandstränderna ut i havet. När ekstockarna hade tjänat ut blåste det upp till miljöstorm i stället. Ekar fanns ej att tillgå. Stadens fäder köpte då 4.000 greenheart-stockar, som för detta enda ändamål avverkades i Guyanas tropiska regnskogar. Därmed bidrog man ironiskt nog till just växthuseffekten, som hotar Eastbournes sandstränder.

Kung av den tropiska regnskogen är Sydostasiens Koompassia i ärtväxternas familj. Att släktets namn påminner om ett navigationsinstrument lär vara en ren tillfällighet; trädet heter kempas på malajiska. Träden växer 70 meter eller mer, högre än något annat av regnskogens träd. Traditionellt skall lokala hövdingar ha sina boningar i detta material, som också varit mycket eftertraktat för skeppsbyggnad.

Utöver furu fick våra förfäder ofta hålla till godo med vanlig gran till däck och rundhult (master, rår och bommar). Efter basning och torkning skall träet impregneras med rå linolja, bestrykas med den tjockare och mörkare kokta linoljan samt med den därpå baserade fernissan. Vilket tillsammans med tjärat tågvirke ger den doftsensation som är oemotståndlig för var och en som är det minsta sea minded.

Lin är en av våra viktigaste nyttoväxter. Linoljan pressas ur linörtens frön. Redan fornfolken längs Tigris, Eufrat och Nilen kunde göra linnegarn av linstjälkens basttrådar. Långt senare fraktades lin och även hampa längs floden Düna (lettiska Daugava) till Riga, där dessa nyttigheter omlastades på Sverigedestinerade kölar. Just den hampan kallades Rigahampa och ansågs vara av högsta klass.

Ungefär samtidigt som hippierörelsen på 1960-talet började göra begreppet ”hasch” känt, fraktade en av mina ”orientare” ett parti äkta hampa, Cannabis sativa L., från någon turkisk hamn till östskånska Åhus. Hampa är en urgammal spånadsört, som tillsammans med öl-ingrediensen humle brukar hänföras till mullbärsväxternas familj. Så här i efterhand gissar jag att partiet skulle till ett repslageri som lär ha funnits i trakten. Äkta indisk hampa var det kanske allra vanligaste materialet i fartygens tågvirke (trossar, rep och andra spunna linor för bruk ombord). Numera associerar växten till de berusande effekterna av örtens torkade skott, marihuana, och honplantans kåda, haschisch, vilket är arabiska och betyder ”gräs”.

Sjömännen lärde sig tidigt att hampatågvirkets fina fibrer lätt tog röta och därför måste tjäras, vilket ökade hållfastheten till priset av en minskad styrka. Trätjäran tillverkades av gamla furustubbar, som kolades i en tjärdal. Vår exporterade trätjära gick under namnet Stockholm tar. Tullistornas obligatoriska oakum, ”drev”, var upprepat gammalt tjärat tågvirke som man tätade nåten i däcket med.

På segelfartygens tid kunde en fullfjädrad sjöman karakteriseras så här: Every hair a rope yarn, every finger a marline-spike, every drop of blood Stockholm tar; ”varje hårstrå av hampkabelgarn, varje finger en märlspik, varje blodsdroppe av Stockholmstjära”. Det tyder på att splejsningsprylen förr kunde kallas märlspik även om den var gjord av pockenholz. Numera lär den engelska termen fid användas även på svenska, parallellt med översättningsordet splitshorn (ursprungligen ett oxhorn), medan märlspik associerar just till den metallpryl den är i dag. Förleden i marlin-spike är samma ord som det tjärade hampgarnet märling och förtöjningsanordningen moring, vilka kan härledas till ett holländskt eller frisiskt verb som betyder ”binda”.

Många andra trossmaterial kallas också hampa, vilket kan komplicera tillvaron för den som är ute efter ett haschrus. Den slitstarka och mycket uppskattade ”manilahampan”, abaca, kommer från bananväxten Musa textilis. (Manilahampans marknadsandel utökades kraftigt till följd av Krimkriget 1853–56, som försvårade transportflödet av äkta hampa.) ”Sisal-” eller ”agavehampa” från det tropiska Amerika hänförs numera till sparrisväxternas familj, och ”aloehampa” kommer från en afodillväxt. ”Guineahampa” eller kenaf är ett juteliknande bastfiber från malvasläktet Hibiscus, och Sydostasiens ”sunnhampa” (”bengalisk hampa”) ingår i ärtväxternas spiknyktra familj.

Ärtväxtkollegan Akacia anses av somliga ha givit det mystiska gofer-trä, som Noas ark påstås ha byggts av. Andra föreslagna material är ene, cypress, furu, ädelgran och papyrusknippen.

Den sydostasiatiska arten Acacia catechu kallades förr kateku-akacia. Ur den utvanns vedextraktet kateku eller katechu, som hade en rad användningsområden. Inom sjöfarten användes det vid barkning (ibland även kallad garvning) av segel, särskilt sedan man skiftat från hampa och lin till bomullsmaterial. Denna metod för att öka hållbarheten bestod i att man lade seglen i en lag med de ungefärliga proportionerna ett kilo katechu per 15 liter vatten. Seglen fick därvid en högröd färg som efter hand gick över i mahognybrunt. Fiskarkåren gjorde likaledes med sina fångstnät.

Äkta bomull ingår i malvafamiljens fiberrika familj. Bland mycket annat gav den det grova kyperttyget till sjömännens traditionella arbetsbyxor dungarees, förebilden till jeans (läs avsnitt om detta i min bok Havets ord). Sin blåa färg fick dongeristället från färgämnet i ärtväxten ”indigo”, eller möjligen från pilörten ”kinesisk indigo”. Bomull kommer ursprungligen från Indien. Växtens engelska namn cotton är klingande arabiska (qutun, finns även på svenska i form av bomullstyget kattun).

Som material till segelduk blev bomull allt vanligare. Andra vanliga segelduksmaterial var lin och hampa; den engelska termen för segelduk, canvas, är ju en förvrängning av Cannabis. Sedan blev det polyester (Dacron) för hela slanten. Men gokstadsskeppet lär ha haft ylle i seglet.

Inom apbrödsväxtfamiljen Bombacaceae återfinns det sydamerikanska balsaträdet, vars flytbarhet Thor Heyerdahl testade under Kon-Tiki-expeditionen 1947. En annan familjemedlem är ”bomulls-” eller kapockträdet, Ceiba pentandra, vars fruktkapslar ger växtfibrer som kallas växtdun och ceiba- eller glansull. På grund av sin lätthet och unika flytkraft användes materialet länge som stoppning i livbälten till sjöss. Kapockträdet lär därför ha kallats ”sjömansträdet”. Motsvarande fibrer från det närstående silkesbomullsträdet har också använts.

I indonesiska hamnar lärde jag mig att uppskatta papayafrukten, som jag då trodde hörde hemma i Sydostasien. Men den hade överförts från det tropiska Amerika via spanjorernas transpacificlinje Acapulco–Manila. Från Filippinerna spreds detta ”melonträd”, som är sin egen unika familj (i avlägset släktskap med Medelhavskustens tamarisk), över hela regionen. Lövens papain blev mörsaltet Meat-Tenderizer, som på sin tid var ett oumbärligt vapen i skeppskockarnas eviga kamp mot segt kött.

Du som har läst ända hit, medge att etnobotanik – växtriket i människans tjänst – är ett spännande ämne!

Kommentarer

  • Anonymous

    Absolut.

  • Jan Berglöw

    Mycket intressant läsning! När jag var stabsingenjör (SI, teknisk chef) vid Kustflottan i mitten av 90-talet så ringde en skogsförvaltare från Visingsö upp mig för att meddela, enligt något gammalt dokument från tiden då man började låta ekar växa där för flottans skull, att nu var visst ekarna klara för fällning. Det var verkligen historiens vingslag och fantastiskt att denne förvaltare gjorde som det var avtalat, om än för länge sedan. Jag vidarebefordrade detta meddelande till Chefen för Marinen (CM). Vad som hände med ekarna vet jag inte, men jag förmodar att det inte blivit någon fällning utan att de står kvar granna och ståtliga.

  • sten sandelin

    Som vanligt trevlig och verkligen bildande artikel.

  • skepparn

    Visste inte att 30 årskriget ”brann” redan 1628.
    Åtminstone inte med Sverige som deltagare.
    Bra artikel annars!

    • Torbjörn Dalnäs

      Hej. Trettioåriga kriget pågick 1618-48, därav namnet. Sverige deltog från 1630. Jag borde ha varit tydligare på den punkten.

  • Charles Hillgren

    Vad är en dotkopp?

    • Torbjörn Dalnäs

      Hej. Enligt Svenska Akademiens Ordbok ”vid ansättning af stag eller tåg användt, rundt eller hjärtformigt trä- eller metallstycke med hål i midten”.

Artikeln är stängd för fler kommentarer