En extremt sällsynt havsvarelse har på sistone dykt upp vid Japanska sjöns kuster. I dussintal!

Uttrycket ”dyka upp” är lite knepigt, eftersom verbet dyka vanligen syftar på att förflytta sig nedåt i vattnet. Här är det tvärtom. Normalt håller varelsen till på uppemot en kilometes djup i öppet vatten. Men nu har flera exemplar tagit sig upp till ytan.

In i Japanska sjön – som koreanerna trotsigt kallar Östra havet – kommer den med hjälp av Tsushimaströmmen. Denna är en gren av Svarta strömmen Kurushio, som är nordvästra Stilla havets varma motsvarighet till Golfströmmen i Atlanten.

Fenomenet har väckt medial uppmärksamhet i Japan, eftersom det enligt traditionen anses förebåda jordskalv när varelsen visar sig.

Annars brukar skalven snarare tillskrivas mytens gigantiska malfisk, som sägs skjuta rygg i ilska över människornas dårskap – med jordbävningar och ibland även vulkanutbrott som följd. Det seismiskt oroliga Japan vilar på några av jordskorpans plattor, som ständigt skaver mot varandra. Vilket då och då, sedan urminnes tid, orsakar katastrofer i landet.

Men att förebåda jordskalv i Japan är inte svårt. Sådana lär förekomma i stort sett varje dygn året om, även om de flesta är knappt märkbara.

Den nu aktuella varelsens uppdykande i ytvattnet tros snarare bero på att den är sjuk eller döende. Normalt håller den diskret till i havets djup, där den associerar till drakkungen Ryūjin och hans submarina slott. Därför bär varelsen det japanska namnet Ryūgū no tsukai, ”havskungaslottets budbärare”.

På engelska kallas den vanligen oarfish. Men den kallas även king of herrings och på svenska sillkung. Skälet är att den, enligt folktron, simmar i spetsen för sillstim. Dessutom har den en ryggfena, vars förlängda strålar över huvudet har liknats vid en kungakrona.

Dess storlek och vana att ”stå” upprätt när den tar sig till ytan och röra sig upp och ned har lett till att den betraktats som den fruktade sjöormen. Sillkungen kan nå en ansenlig längd, kanske 15 meter eller rentav ännu mer. Men den är helt harmlös för oss människor. Dess föda består av skaldjur, bläckfiskar och småfisk.

Stora sjöormen har väckt skräckblandad nyfikenhet i sekler. I boken Berättelser om det okända, kapitlet ”Havets märkliga monster”, redogör Clas Svahn för en lång rad påstådda observationer av havsormar. Flertalet avfärdas. Men ännu återstår mycket att utforska i havets djup, så ämnet är knappast uttömt.