Några stuveriarbetare i den sydspanska storhamnen Algeciras hade nyligen en obehaglig upplevelse. I APM Terminals containergytter påträffades en ringlande, uppemot två meter lång varelse.

Varelsen visade sig vara en svart spottkobra, som normalt hör hemma i Afrika söder om Sahara. Uppenbarligen hade den råkat hamna ombord på ett fartyg i någon västafrikansk hamn och senare tagit sig iland i Algeciras.

Utmärkande för arten är dess förmåga att med stor träffsäkerhet spotta sitt oerhört potenta gift mot fiendens ögon, med blindhet som följd. Lyckligtvis hann varken det eller bett med gifttanden drabba någon av stuveriarbetarna. Ormen togs om hand av det spanska naturvårdsverket Seprona och förpassades till ett lokalt zoo.

Vårt förhållande till ormar är av gammaltestamentlig ålder:

Efter syndafallet blev Guds dom hård mot ormen, som av avund hade villat bort Adam och Eva från det sorglösa paradiset:

Eftersom du har gjort detta, vare du förbannad bland alla djur, boskapsdjur och vilda djur. På din buk skall du gå, och stoft skall du äta i alla dina livsdagar (1 Mos. 3:14).

Ändå fick ormen följa med på Noaks namnlösa ark. Därmed räddades den undan syndafloden, tillsammans med övriga arter i vår Herres hage. Även ormen har sin plats och roll i skapelsen, naturen. Trots det hotas art efter art av naturskövlaren Homo sapiens.

Egentligen är det med kluven tunga vi talar om ormens ondska och gör liknelser om att någon slingrar sig eller är falsk som en orm. Ormen är rättfram och följer sina naturliga instinkter, som kretsar kring föda, släktets fortbestånd och försvar mot fiender eller inkräktare.

Lite till mans vill vi nog döda en orm vid blotta anblicken. Senast gjorde jag det i Yokohama. Det var den bakgifttandade ormen yamakagashi, som med sin kobra-mimik hade skrämt upp min svägerska i hennes lilla trädgård. Tiger keelback som den kallas på engelska anses inte tillhöra de allra farligaste giftormarna. Helst hade jag låtit den löpa. Det som avgjorde saken var att den ringlade mot grannen småbarnfamiljens trädgård.

Kineserna dödar ormar främst av kulinariska skäl. På en kinarestaurang i Kuala Lumpur åt jag vad som i efterhand angavs vara orm. Det smakade inte alls pyton, men om jag känt till vad det var hade det nog blivit en annan rätt.

Ormen är ett mycket uppskattat inslag i kinesisk matlagning, i synnerhet för att den upplevs som stärkande på alla möjliga vis. Genom sin form är den en fallossymbol. Om en orm får ligga i en flaska vin eller sprit anses drycken vara ett beprövat afrodisiakum eller ”kättjemedel”.

Vinterns ormsoppa med köttet skuret i strimlor tillsammans med ingefära, dadlar och andra ingredienser anses värma blodet på ett fördelaktigt sätt. Mest eftertraktade är utrotningshotade kobraarter; i synnerhet den gråbeige kungskobran, som med sina upp till sex meter är störst av alla giftormar.

Kobrorna är fruktbarhetssymboler och sändebud för olika gudar. Kobran är inte buskablyg av sig utan dras till Syd- och Sydostasiens slumkvarter och annan mänsklig bebyggelse, lockad av avfall och råttor. Glasögonormens ”brillor” tros för övrigt vara Buddhas fingeravtryck. Han välsignade ormen för att den skyddat honom med sin sköld då han sov i öknen.

Även i Sydostasien finns några arter av spottande kobra, likt den afrikanska frände som tog sig till Algeciras.

Japans enda inhemska kobra är en havsorm runt de sydligaste öarna; radbandsormen erabu umihebi. Den är, liksom andra havsormar, dödligt giftig. Men de färggranna havsormarna sägs vara fridfulla till kynnet. Det lär krävas ordentliga provokationer för att få en havsorm att bita en människa, men det vore oklokt att utmana ödet.

Kineserna tycks ha ett kluvet förhållande till ormar. Ormen är en farlig och listig varelse som kan skifta gestalt och vålla olycka, sjukdom och ond bråd död. Ändå har ormar fått tempel tillägnade åt sig, kanske för att blidkas. Det gäller emellertid inte det berömda ormtemplet på den kinesdominerade malaysiska ön Penang. Det är i stället tillägnat den buddhistiske munken och helbrägdagöraren Chor Soo Kong. Myriader ormar har sökt sig dit på eget bevåg.

Även i Indien finns tempel med fritt slingrande ormar, inte minst i delstaten Kerala. Ormar ses som nyttiga väktare över jordens skatter. De symboliserar lycka och fruktbarhet; är rentav ett underjordiskt folk med makt att göra kvinnor fruktbara. Varje sommar hålls ormfestivalen Naag Panchmi, då kobror infångas och släpps lösa bland troende hinduer i templen – utan att någon brukar komma till skada.

Tempelormarna på Penang tillhör arten Wagler’s pit viper. Det är en art näsgropsormar inom huggormssläktet. Den kallas även den asiatiska lansormen.  Flera nära släktingar finns runtom i det tropiska och subtropiska Asien. Giftet är dödligt, även om tempelormarna på Penang sägs vara så dåsiga av all rökelse att det är relativt riskfritt att vistas bland dem.

Den största av de asiatiska näsgropsormarna är södra Japans fruktade, upp till två meter långa habu. Den är aggressiv och dödligt giftig och håller till på ängar och skogsnära fält, samt på klippiga bergssidor. Habu gömmer sig i lavahåligheter och stengärdsgårdar och går ibland in i hus på landet på jakt efter gnagare.

Till ön Amami Oshima införde man det indiska sibet- eller skunkdjuret mungo för att hålla habu i schack. Det mårdliknande rovdjuret, som Rudyard Kipling kallar Rikki-tikki-tavi i Djungelboken, har utvecklat immunitet mot ormgift. Men i stället för att hålla efter habu gav sig mungon på öns unika art av harar, som därför hotas av utrotning.

Japans andra näsgrops-ormart är halysormen mamushi. Det är den enda näsgropsorm som förekommer i både gamla och nya världen; ”syskon” till den betydligt kraftigare mexikanska mockasinormen och nära släkt med skallerormarna. Till färgen är den ljusgrå till röd- eller gulbrun, med mörkare huvud. Mamushi finns ända bort till utkanten av det europeiska Ryssland. I Japan kan den påträffas vid risfält och i andra fuktiga områden.

Många mamushi går åt vid buteljeringen av påstått sexuellt uppiggande ”ormbrännvin”, med en orm liggande i flaskan. Bland bönder tros ormens kokta kött vara ett verksamt botemedel mot de flesta sjukdomar, och i grannländerna anses den vara en läckerhet. Det är i samband med sådana förberedelser ormbett brukar förekomma. Mamushi har nattliga vanor och långsamma rörelser. Ute i det fria skadar den sällan människor eller husdjur.

Ormgift väcker ökat intresse inom läkarvetenskapen. Giftet från den malajiska näsgropsormen har visat sig kunna lösa upp blodproppar. Och giftet hos den runt Indien vanliga Russels huggorm har en motsatt men lika värdefull effekt. Vid rätt dosering kan giftet stoppa blödningen hos blödarsjuka.

Till skillnad från näsgropsormarna tillhör Russels huggorm de egentliga huggormarna. Arten blir bara 1,2 meter lång men anses stå för en betydande del av alla ormbett med dödlig utgång. Russels huggorm väljer oftast att försvara sig i stället för att fly undan.

Av jordens uppemot 3.000 ormarter består endast ca 200 av farliga giftormar. Ett fåtal av dem står bakom merparten av de mänskliga dödsoffren; barbenta människor som arbetar i det syd- och sydostasiatiska jordbruket.

Är Russels huggorm världens farligaste? Kanske, om olika aspekter vägs samman. Kungskobran är måhända ännu farligare att konfronteras med, men risken för det har minskat till följd av kraftig decimering. Detsamma kan nog sägas om dess nära släkting, den egyptiska kobran; faraonernas heliga aspisorm och israeliternas peten. Australiens taipan och tigerorm kan båda göra anspråk på titeln, men de lever huvudsakligen i glest befolkade områden. Havsormarna är ännu giftigare men håller till i tropiska hav och angriper sällan människor.

Om det är antalet offer som räknas har Russels huggorm möjligen en jämlike i en släkting; den lilla sandrasselormen eller saw-scaled viper, som finns från Nordafrika över Mellanöstern till Sydasien. Jag har själv hållit spänd utkik omkring mig efter efeh, som den kallas på hebreiska, under ett års arbete i regionen. Den är liten på jorden och har kommit fram till att anfall är bästa försvar. Efeh kan avge ett olycksbådande ljud genom att gnida sina fjäll mot varandra.

Desto vanligare är den palestinska huggormen tzefah, som inte anses vara lika farlig. Ändå höll den på att döda min arbetskamrat Ernst. Det hade varit ett snöpligt slut för en kämpe som hade lyckats överleva nazismens koncentrationsläger. Ormen satt på en trädgren och högg när Ernst plockade äpplen. Han fick serum och hämtade sig till sist, men det tog någon månad innan han var fit for fight igen.

Vår vanliga huggorm finns tvärs över det väldiga Ryssland ända bort till ön Sachalin. När arten ändå tagit sig ända dit är det märkligt att den inte fortsatt över La Perousesundet till Japan, där den kallas Karafuto-kusarihebi (”Sachalinhuggorm”). Huggormen är annars en utmärkt simmare och bra på att orientera sig.

I det gamla Japan vördades ormen. Liksom på många andra håll sågs ormens förmåga att ömsa skinn som död och uppståndelse, en sinnebild för evigt liv. Ormen var dessutom gud över risfälten, där den uppenbarade sig på våren, och över bergen, dit den återvände på hösten, inför sin vintervila. Den ansågs också vara husets skyddsande, kanske för att den utrotar skadedjur. Långt in i modern tid var det vanligt att bonden på landet lät råttsnoken aodaisho, ”den blå amiralen”, bo i sitt hus för att hålla efter råttor och möss. Men så småningom fick ormen en negativ nimbus även där; kanske till följd av fantasifulla berättelser om att ormar kunde våldföra sig på kvinnor.

Den japanska råttsnoken har ingen giftkörtel och är ofarlig för människan. Aodaisho trivs på risfält, gräsbevuxna ängar och i skogsområden. Som albino anses den vara en uppenbarelse av kärleks- och fruktbarhetsgudinnan Benten.

Saliv från vissa snokarter har visat sig kunna påskynda sårläkning. Det gäller eskulapsnoken, som slingrar sig runt läkekonstens eskulapstav (ett arv från den antike läkeguden Asklepios). Vidare gäller det fyrlinjesnoken, och därmed kanske även den japanska fyrlinjesnoken shima-hebi.

Motviljan mot ormar är av gammalt datum. Den antike hjälten Perseus högg av Medusas ormbeklädda huvud, och hans kollega Herakles kämpade mot den niohövdade hydran. Dessutom gömmer sig ormar gärna i hålor – symboler för underjorden, dödsriket. Men ett effektivt vapen mot dem är en stav av askträ, eller att bara bära en askkvist i mössan. Ormen avskyr asken.

Ormar är rätt kallblodiga typer; ofta på hugget eller på bettet. I parningstider låtsas vissa hannar vara honor för att få de andra hannarna att bränna sitt krut – varpå de blir ensamma om de verkliga honornas gunst. Överhuvud taget har ormar ett trassligt sexliv, med drag av ormgrop. Det är med andra ord lätt att bli biten av ämnet.

Till sist ett par bosättningstips till dig som läst detta med stegrad vämjelse. I de ensliga ö-nationerna Seychellerna, Maldiverna och Mauritius samt på den franska EU-utposten Réunion i Indiska Oceanen finns inga giftormar. På Nya Zeeland, Irland och Island finns inga ormar överhuvud taget.

Och det lär nog dröja innan stuveriarbetarna i Algeciras containerhamn härnäst möter en svart spottkobra.

Fotnot: Det världsomspännande APM Terminals ägs av danska A.P. Møller-Mærsk A/S. APM Terminals driver exempelvis även Skandiahamnen i Göteborg.