Spanien: Minnen av ett krig

I västra Palma de Mallorca löper det kanaliserade vattendraget sa Riera ut i Medelhavet. Strax intill breder parken Parc de la Feixina ut sig. Där står ett 22 meter högt och i mina ögon anskrämligt minnesmärke. Det invigdes 1947, i diktatorn Francisco Francos närvaro.

Monumentet restes till minne av en händelse under det spanska inbördeskriget, som rasade för fullt för 80 år sedan. Den av Franco-sidan bemannade kryssaren Baleares – uppkallad efter den ögrupp där Mallorca ingår – befann sig den 6 mars 1938 vid Cabo Palos utanför Cartagena på den spanska ostkusten, tillsammans med ytterligare två Franco-trogna kryssare. Där konfronterades de av regeringstrogna örlogsfartyg; två kryssare och flera jagare. Torpeder avlossades. Baleares sänktes och 765 av hennes 1.206 besättningsmän omkom.

Det är alltid sorgligt när sjömän går till sin våta grav, även om det i detta fall rörde sig om myterister mot Spaniens lagligt valda regering. Slaget vid Cabo Palos var inbördeskrigets enda större sjöslag.

Framsidan på Baleares-monumentet visade i flera decennier inskriptioner. Jag har inte haft möjlighet att läsa dem, men antagligen förhärligade texten den i slutändan segrande Franco-sidan. Givetvis på spanska, eftersom Franco-regimen gjorde allt för att kväsa öarnas katalanska folkspråk. Inskriptionerna är numera borttagna. I stället finns vid kanten av minnesmärkets fundament en diskret text som säger att ”...i dag är det stadens symbol för den demokratiska viljan att aldrig glömma krigets fasor och diktaturen...”

Omdefinitionen ingår i en landsomfattande men utdragen ”av-francoisering” av de spanska stadsmiljöerna. Senfärdigheten har gissningsvis berott på vad som kallats el pacto del olvido, ”glömskans pakt”. Som ett talesätt lyder: ”Glömska är bästa läkedomen mot lidna oförrätter.” Efter Francos död 1975 skulle demokratin återupprättas. Uppifrån manades till försoning och att man skulle avstå från att ”riva upp gamla sår”.

1930-talets Spanien var ett mycket efterblivet land, vars landsbygd ägdes av storgodsägare. Hälften av befolkningen var analfabeter. Behovet av sociala reformer var enormt.

Det var från Ceuta på den afrikanska sidan av Gibraltarsund som general Franco 1936 inledde upproret mot sina överordnade, den i laga ordning valda republikanska regeringen. Myteriet – juridiskt likvärdigt med högförräderi, på spanska alta tración – blev startskottet för det grymma och blodiga spanska inbördeskriget, som skulle kräva uppemot en halv miljon människoliv. Därav kanske en tredjedel framför exekutionspatrullerna.

Redan i inledningen av inbördeskriget hade Mallorca fallit för myteristerna – till skillnad från grannön Menorca i ost, som höll ut ända till krigets slutskede 1939.

Det har berättats om en regeringstrogen jagare som ankrade i Pollençabukten på Mallorcas norra del. Fartygschefen tog sig i land, kapade en bil och körde i full uniform till Palma för att uppmana den Franco-trogne militärguvernören att kapitulera. Självfallet arresterades den dumdristige republikanen omedelbart. Hans öde därefter är obekant.

2008 uppmärksammades en tysk minnessten på norra Mallorca. Den hade rests till minne av 13 tyska stridsflygare som skjutits ned under inbördeskriget. De tillhörde en Port Pollença-baserad division av Legion Condor, som ingick i Nazi-Tysklands mycket omfattande stöd till Franco-sidan. Texten inleds med att stridsflygarna ”föll för Spaniens frihet i kamp mot bolsjevismen”. Det var Legion Condor som bombade de varmt katolska baskernas kulturella centrum Guernica på fastlandet sönder och samman.

1939 hade Franco erövrat hela Spanien – med undantag för Gibraltar, som britterna hade behärskat sedan 1704.

(När Storbritannien på hösten 1939 förklarade Nazi-Tyskland krig ansåg Franco tiden vara mogen. Gibraltar skulle återtas! Men Winston Churchill hotade med att i så fall ta Kanarieöarna. Planen ställdes in och Spanien iklädde sig rollen som ”icke krigförande”. Vilket inte hindrade tyskarna från att installera sig i Gibraltars spanska grannort La Línea de la Concepción. De förberedde ”Operation Felix”, Hitlers egen erövringsplan mot Gibraltar. Men Franco backade ur ännu en gång. Annars hade Gibraltarsund blockerats och världskrigets vändpunkt vid el-Alamein i Egypten 1942 knappast kunnat äga rum!)

Spanska inbördeskriget inleddes således 1936 och skulle pågå till våren 1939, då myteristerna hade segrat med kraftfull hjälp av de ideologiskt befryndade makterna Nazi-Tyskland och det fascistiska Italien, samt uppemot 100.000 marockanska legosoldater från Spanska Marocko.

Omkring 550 svenskar hade tagit sig dit som frivilliga på den republikanska sidan. En klar majoritet av dem kom ur sjömanskårens led. För ett nutida sjömanshjärta är det lätt att känna en kollegial sympati för dem, vare sig de hade partiböcker av den eller den schatteringen eller helt enkelt var oberoende antifascister.

Av dessa svenska spanienkämpar stupade en tredjedel, som därmed blev kvar i Spaniens röda jord. Minnesmärken som erinrar om dem finns på Katarinavägen i Stockholm och på Masthuggstorget i Göteborg. Där hålls minneshögtider varje 1 maj under fackföreningsfanor – däribland SEKO sjöfolks – och den störtade spanska republikens röd-gul-lila trikolor.

Jag har haft chansen att träffa några av dem som överlevde kriget. Däribland den legendariske ”Frisco-Per” Eriksson, som efter tiden i Spanien bland annat var Svenska Sjöfolksförbundets ombudsman i San Francisco under andra världskriget. Sommaren 1976 intervjuade jag en annan av dem i den s-märkta dagstidningen Arbetets Göteborgsupplaga. Det var då 40 år sedan general Francos myteri hade inletts.

När det skedde var Kurt Svärd matros i handelsflottan. Han hade gått till sjöss 1927, 16 år gammal. Tio år senare tog han sig till Spanien för att slåss med vapen i hand.

– Som sjöman såg man fascismens framväxt och dess rätta ansikte ute i Europa, exempelvis i Tyskland och Italien! sade han i intervjun.

En särling bland Spaniensvenskarna var den äventyrlige sjökaptenen Eric Ericsson, som med sin s/s Lola smugglade vapen till den republikanska sidan. Vid ett tillfälle tog han sig igenom myteristernas nät genom att låtsas hylla Franco från sitt fartyg, som tillfälligt lär ha döpts om till Hitler av Bremen – självfallet förande hakkorsflagg. Historien om Eric Ericsson berättas i korthet i sjöingenjör Lennart Lundbergs bok Svenskarna i spanska inbördeskriget 1936-1939, som kom ut 2001.

En annan bok om det spanska dramat är Sin egen värsta fiende, som kom ut 2016. Den är skriven av Dagens Nyheters Jerusalemkorrespondent Nathan Shachar, som utöver Mellanöstern även bevakar Iberiska halvön och Latinamerika. Boken ger mycket värdefulla inblickar i inbördeskrigets bakgrund, samt dess brutala förlopp och bittra efterskörd. Exempelvis tydliggör Shachar hur inbördes olikartade kombattanterna var på båda sidor:

”President Azañas borgerliga republikaner hade inget gemensamt med de anarkister som brände kyrkor och mördade nunnor, och de katolska baskiska nationalisterna hade ännu färre beröringspunkter med sina formella allierade, de Moskvatrogna stalinisterna i det spanska kommunistpartiet.”

Inte heller på rebellsidan rådde någon politisk likformighet. Utöver ideologiskt renläriga anhängare till Hitler och Mussolini fanns där den spanska katolska kyrkans på den tiden stockkonservativa huvudfåra, feodala brukspatroner, anhängare till två historiskt konkurrerande kungaätter, missnöjda kolonialofficerare och många andra disparata fraktioner. Med omvittnat hårdhänta tag lyckades Franco fösa ihop dem inom det fascistiska Falangistpartiet.

Europas återstående demokratier svek den spanska republiken. Det så kallade non-interventionsavtalet innebar framför allt stopp på leveranser av krigsmateriel till regeringssidan, som därigenom i stället blev alltmer beroende av leveranser från Sovjetunionen. Det var ingalunda någon oegennyttig solidaritetsyttring från sovjetisk sida. Närmare bestämt kostade det hela den spanska guldreserven, som fraktades med fartyg till Odessa.

Samtidigt pumpade Italien och Tyskland in både materiel och trupper till Franco-sidan, som även stöddes aktivt av Salazar-diktaturens Portugal.

De europeiska demokratiernas svek fortsatte. Mot slutet av 1938, flera månader innan Madrid föll den 1 april 1939 och kriget var över, slöt land efter land handelsavtal med Franco-Spanien. Här kunde man verkligen, i symbolisk mening, tala om blod-apelsiner!

Det finns många andra exempel på militärkupper, som har lett till att demokratiskt valda regeringar störtats. Med nejlikornas revolution i Portugal 1974, året innan grannlandets diktator Franco dog, förhöll det sig tvärtom. Här var det delar av krigsmakten som störtade en flera decennier lång diktatur i syfte att införa demokrati och avveckla landets kolonialstyre på främmande kontinenter. En av de tongivande kuppledarna var amiral António Rosa Coutinho, populärt kallad ”röde amiralen”.

I dag är både Portugal och Spanien stabila demokratier inom EU-familjen, om än med kvardröjande sociala och ekonomiska skavanker.

Och det 22 meter höga Baleares-monumentet står fortfarande kvar i en park i Palma de Mallorca.


Lämna en kommentar på "Spanien: Minnen av ett krig"

  • Björn Lunkan Lundqvist Svara

    Hej! Jag har en bok ”Lola” som den i texten nämnde Eric Ericsson har skrivit!
    Mycket spännande om resor till o från Spanien under inbördeskriget!