Sjöskildraren Ingmar Bergman 100 år

Den globalt firade svenske filmmästaren Ingmar Bergman föddes vid Fyrisån det avtynande krigsmullrets år 1918. 100-årsjubileet av den blivande demonregissörens födelse kommer att uppmärksammas flitigt under året, var så säker.

Unge Ingmar växte upp i Stockholm, hamnen mellan Saltsjön och Mälaren. När han sommaren 2007 seglade in i den sista hamnen hade han sedan decennier haft det havsomflutna Fårö som fast position.

Segla in i den sista hamnen – en maritim omskrivning för det oundvikliga mötet med döden. I Bergmans fall passar det utmärkt. Konstnären tycks ha haft ett speciellt förhållande till hamnen som mänsklig mötesplats.

1931 tog pappa Erik Bergman med den 13-årige Ingmar till Komediteatern, där pjäsen Till främmande hamn visades. Samma teaterpjäs skulle några år senare bli den då 19-årige amatörregissörens debutuppsättning. Pjäsens tema passade den blivande demonregissören som hand i handske. Sutton Vanes Outward Bound, som den heter på originalspråket, handlar om en brokig skara bestående av åtta personer ombord i en passagerarångare. De vet varken var de är eller vart de är på väg. En efter en inser de att de egentligen är döda och nu väntar på att förpassas vidare till himmel eller helvete.

Året var 1938, och världen stod på randen till ännu en ofärdstid. Ynglingen var anstucken av tidens bruna strömningar. Men fjällen föll snart från hans sensibelt iakttagande ögon.

Långfilmdebuten Kris hade premiär våren 1946, samtidigt som en blivande sjöman och Utkik-redaktör såg dagens ljus på rikets lovartssida. Densamme har aldrig sett mästarens första filmer men råkar känna till att Kris slag i slag följdes av sjöfilmerna Skepp till India land (1947) och Hamnstad (1948).

Holger Löwenadler, Gertrud Fridh, Birger Malmsten.

Skepp till India land bygger på en likalydande teaterpjäs av finlandssvensken Martin Söderhjelm. Ledmotivet är ett vid denna tid påtagligt slitstarkt tema; sjöman som återvänder hem efter många års kringflackande liv till sjöss. I detta fall med tidsmässiga hopp mellan styrman Johannes ej särskilt lyckliga hemkomst och den konfliktfyllda tiden hemmavid innan han mönstrade ut. Filmen spelades delvis in på Ankarudden i Stockholms sydligaste skärgård, just där färjan till Öja/Landsort avgår.

Kritiken var långt ifrån översvallande, men filmen fick hedersomnämnande vid filmfestivalen i Cannes och spreds utomlands; bl.a. under kittlande titlar som Land of Desire (”Lustans land”), Le port des filles perdues (”De förtappade flickornas hamn”) och – i Danmark – Sømandstøsen.

Hamnstad bygger på Guldet och murarna, en berättelse av ex-sjömannen och författaren Olle Länsberg (som även retade gallfeber på sin tids moralväktare med romanen Käre John). Hemkomne sjömannen Gösta träffar Berit, som tillbringat flera år på ett så kallat skyddshem för flickor. Även denna film spreds över världen, kritikerkårens fortsatta kallsinnighet till trots. Bland annat skedde det under titlar som japanska Aiyoku no minato (”Den passionerade kärlekens hamn”), spanska Una mujer libre (”En lössläppt kvinna”) och danska Havnebyens fristelser / Piger uden moral. Filmen spelades delvis in i Göteborg.

Olle Länsberg skrev dessutom manus till filmen Restaurant Intim (1950), som regisserades av en av den tidens stora Bergman-kollegor – Erik ”Hampe” Faustman. Även där är en just ilandgången sjöman ledmotiv. Hampe Faustman gjorde även den suggestiva, antifascistiska filmen Främmande hamn (1948). Den bygger på sjölivsskildraren Josef Kjellgrens skådespel Okänd svensk soldat (1938). Faustmans förstlingsverk var Natt i hamn (1943), som handlar om sjöfolkets utsatthet under världskriget.

Jag har aldrig haft Bergman som husgud men berördes starkt av hans Det sjunde inseglet (1957), som kretsar kring just det tillstånd som filmmästaren numera själv befinner sig i sedan 2007.

Fotnot: Verbet hamna, komma någonstans hän, är samma ord som hamn, ett mot sjögång skyddat vattenområde där fartyg kan ankra eller förtöja. Vi talar även om ”djävul i människohamn” och så vidare, men det är ett helt annat ord, med betydelsen ”skepnad”. En hamnlöpare (av isländska hamhleypa) är således en varelse som drar omkring i någon annans skepnad och behöver inte ha något som helst samband med maritima miljöer.

Kommentarer

  • Björn Lundqvist

    Hade jag ingen aning om! Tack Torbjörn

Artikeln är stängd för fler kommentarer

Få vårt nyhetsbrev!

 

Bli uppdaterad med de senaste sjöfartsnyheterna. Prenumerera på vårt nyhetsbrev.