Sagan om flytande radiopirater

Vi som var till sjöss på den tiden kunde knappast undvika att komma i kontakt med Radio Caroline och andra flytande piratradiostationer. Framför allt på 1960-talet var det många lycksökare som skaffade sig gamla uttjänta holkar av tvivelaktig sjövärdighet. De förde brokiga bekväma flaggor där de tumlade omkring på eterns och havets vågor.

Tidens nationella radiomonopol tillgodosåg inte på långa vägar unga lyssnares omättliga behov av lättsmälta rytmer. Radiopiraterna fyllde ett vakuum och hade den expansiva skivindustrins gunst. Samtidigt kunde de tjäna snabba pengar.

Men sagan om piratradio bör inte enbart vara en nostalgisk hyllning till de pionjärer som gav miljontals lyssnare efterlängtad musikunderhållning. Vid en närmare granskning hamnar deras glorior rejält på sned. De lät sig styras av mäktiga ekonomiska intressen. Fenomenet payola lär ha varit mycket vanligt; skivpratare lät sig mutas av musikbranschen till att spela vissa nya låtar extra mycket, så att de hamrades in i lyssnarnas medvetande. Dessutom störde stationerna ofta den civila nyttotrafiken i etern, inte minst den sjöräddning som de själva vid ett otal tillfällen tvingades anlita.

Piratradio 1

 

Danska pionjärer

Sporadiska föregångare saknades inte, men det vi brukar åsyfta med kommersiell piratradio till sjöss föddes i Öresund. Sommaren 1958 köpte några danskar en 107-tons fiskeskuta i västtysk hamn. Under panamansk flagg fördes Cheeta till Själland, där hon under stort hemlighetsmakeri utrustades för sina kommande uppgifter. Sedan bar det ut på internationellt vatten. Testsändningar från pionjären Radio Mercur inleddes, men inte utan födslovåndor. Ankaret släppte. Cheeta gick på grund nära Malmö.

Sändningarna kunde återupptas i augusti. Den danska regeringen fick Panama att dra in sin registrering av fartyget. Men Cheeta hankade sig fram som statslös, som det anstår en riktig pirat.

På hösten samma år inleddes eftermiddagssändningar på svenska. Programledare för Skånes Radio Mercur var den driftige entrepenören Britt Wadner.

Affärerna blomstrade och Radio Mercur växte snart ur kläderna. Ett nytt sändarfartyg fick anskaffas. Valet föll på den kvartssekelgamla norska 450-tonnaren Mosken, som nu fick namnet Cheeta 2. Köpare var en Londonbaserad bulvan. Fartyget chartrades formellt av ett bolag i Schweiz.

Så kom motgångar slag i slag. Sommaren 1961 tvingades gamla Cheeta, som fortfarande användes, ta sig till norsk hamn för reparationer. Nu förbjöds den danska kuststationen Lyngby Radio att ha något som helst med Radio Mercur att göra, såvida det inte rörde sig om ren nödtrafik. Dittills hade kustradion förmedlat intervjuer och annat ut till piratradiostationen.

Samtidigt ledde en pyrande konflikt till att några personer hoppade av. De köpte ett libanesiskt fartyg som fick namnet Lucky Star. Danmarks Commercielle Radio föddes, med ambitionen att satsa på mera kvalitetsbetonade program. Det föll inte väl ut hos annonsörer och lyssnare. Utbrytarna kröp ångerfullt tillbaka till Radio Mercur.

I februari 1962 tvingades Cheeta sända SOS. När fartyget assisterats in till Kongens By kunde myndigheterna konstatera att hon var statslös, trots att ägarna hävdade att hon numera var registrerad i Honduras. Så småningom köpte Britt Wadner loss fartyget, varpå Lucky Star sattes in i hennes ställe. Mer om Cheetas och Britt Wadners fortsatta öden följer, men först ett annat nordiskt piratradioöde.

Epoken Radio Nord

I november 1959 beslöt sig den ekonomiske äventyraren Jack Kotschak och tre amerikanska likasinnade för att kopiera det danska exemplet. De skulle starta en piratradiostation utanför Stockholm! Lastskutan Olga – sjösatt i Kiel 1921 som tremastskonaren Margarethe – köptes och döptes om till Bon Jour. Lastutrymmet fick ge plats åt studios, sändare och hyttinredning. Efter en hel del navigatoriska äventyr och smärre olyckor nådde den nicaraguaregistrerade skutan fram till sin destination i februari 1961. Hon ankrade utanför Ornö i Stockholms södra skärgård. Radio Nord kunde inleda sändningarna.

Riksdagen beslöt att Bon Jours radioutrustning skulle beslagtas om hon kom in på svenskt vatten. Men skutan stannade kvar på de internationella böljorna. Tenderbåtar anlitades för förbindelser med land. Bunkerolja och färskvatten läktrades över från Fredsgrogg. Ett lätt flygplan brukade dumpa kanistrar med bandade program akter om Bon Jour.

Regeringen svarade med att utsätta Nicaragua för diplomatiska påtryckningar. Registreringen av Bon Jour upphävdes, varpå hon skrudade om till panamaflagg och skiftade namn till Magda Maria.

Ett lagförslag väcktes i Riksdagen. Det skulle inte bara bli straffbart att annonsera över Radio Nord utan även att förse sändarfartyget med bunkers, förnödenheter osv. Redan tidigare hade kuststationen Stockholm Radio stoppat all förmedling av programinslag och radiosamtal.

Lagen antogs i maj och trädde i kraft den 1 augusti 1962. Samtidigt fick våra nordiska grannländer motsvarande antipiratlagar. Norge och Finland var förskonade från egna radiopirater men hade utnyttjats som ”nödhamn” av Radio Mercurs respektive Radio Nords sändarfartyg.

Radio Nord somnade in och Sveriges Radios poppiga P3 föddes. Piratsändningarna upphörde definitivt redan den 30 juni. Magda Maria tog sig ned till El Ferrol i spanska Galicien. Där togs hon över av de ”liechtensteinska” initiativtagarna till det brittiska piratprojektet Radio Atlanta. Fartyget döptes om till Mi Amigo och skulle bli det mest långlivade av alla piratradiofartyg.

Mercur ut – Radio Syd in

Även i Öresund fick den nordiska antipiratlagen dramatiska följder. I juli 1962 tuffade Cheeta 2 iväg till västtysk hamn. Där såldes hon till Britt Wadner, som sedan tidigare ägde Cheeta. Juli månad ut fortsatte Radio Mercur att sända från Lucky Star, som nu ägdes av en bulvan i Guatemala. Den 16 augusti bordades fartyget av dansk polis, sedan Radio Mercur trotsigt hade återupptagit sändningarna. Nu uppdagades det att hon – i likhet med Cheeta – var statslös. Den libanesiska flaggen var ett falsarium. Den enda flagg hon var berättigad till var Jolly Roger.

Radio Mercur tvingades upphöra helt med verksamheten. Från den 1 januari 1963 försökte Danmarks Radio fylla tomrummet med sin nystartade Melodiradio. Lucky Star återgick till sin gamla roll som lastfartyg och seglade i ytterligare ett dussin år under dansk flagg

En som inte gav upp så lätt inför lagar och andra trivialiteter var piratdrottningen Britt Wadner. På våren 1962 hade hon startat Radio Syd, som främst riktade sig till skånska lyssnare. Sändningarna utgick växelvis från Cheeta och Cheeta 2. I oktober bötfälldes fru Wadner för brott mot antipiratlagen. Snart började företag som annonserade över Radio Syd att bötfällas. Mot slutet av 1964 dömdes Britt Wadner ännu en gång. Nu fick hon sitta av en månad på kvinnofängelset Hinseberg. Där fördrev hon tiden med att prata in kommande program på bandspelare.

Ungefär samtidigt gick Cheeta ur tiden. Det började med att ankaret släppte. Hon gick på grund utanför Malmö och slog upp ett hål. Cheeta bogserades in till kajplats 11, där hon sjönk – sedan generator och sändarutrustning först hade förts i land. Det har hävdats att hon sänktes med flit, av försäkringsskäl. Efter bärgning ljöt Cheeta skrotdöden hos Persöner i Ystad.

Piratradio 2

Nordsjövikariat

Inte förrän 1966 upphörde den båtburna piratradion i Skandinavien. I januari det året tvingade packisen iväg Cheeta 2 från hennes ankarplats i Öresund. Radio Syd tystnade för alltid i svenska vatten, även om på sin tid välkända radioröster därifrån – som Pekka Langer – skulle fortsätta sin karriär inom den officiella rundradion på landbacken.

Cheeta 2 stävade mot den engelska kusten. Där skulle hon vikariera för Mi Amigo, som nu var sändarfartyg för Radio Caroline South. Denna veteran från Radio Nord-åren utanför Stockholm behövde plåstras om efter ännu en av de många grundstötningar som kanske mer än något annat kännetecknade den sjöburna piratradiobranschen.

Fartyget blev kvar utanför Frinton nordost om Themsens mynning, även sedan Mi Amigo hade tillfrisknat och återinträtt i tjänst. Men sommaren 1966 tvingades hon själv söka assistans. Cheeta 2 förtöjdes nära Dover – och belades med kvarstad. En strid om ägarskapet följde. Först mot slutet av 1967 kunde fartyget lämna Nordsjön, som nu hade blivit osäker ankarplats till följd av den nya brittiska antipiratradiolagen – Marine Broadcasting Offences Act.

Via La Coruña och Safi och en misslyckad sejour på Kanarieöarna tuffade Cheeta 2 vidare till det just självständiga västafrikanska landet Gambias huvudstad Bathurst, som 1973 döptes om till Banjul. Radio Syd fick licens för lokala sändningar från fartyget, som nu var fast förtöjd eller förankrad på Gambiafloden. Skutan hade i princip seglat färdigt, förutom en ödesdiger sista seglats någon gång på 1980-talet.

Efter några år flyttades Radio Syds sändare och antenn iland. Sändningarna fortsatte med samma signaturmelodi: Evert Taubes Så länge skutan kan gå, som hade hängt med ända sedan starten hemma i Öresund. Det nu antennlösa fartyget fick en ny roll som restaurang och diskotek, med fast position vid piratdrottningens hotell Wadner Beach i Banjul. 1987 seglade hon själv in i den sista hamnen, 72 vårar gammal. Något år dessförinnan hade hennes trotjänare Cheeta 2 slitit sig från förtöjningarna under ett tropiskt oväder och gått på en sandbank vid Gambiaflodens mynning. Möjligen kan vrakrester efter henne fortfarande siktas där ute. 2001 lär Radio Syd ha tystnat, sedan antennen från salig Cheeta 2 rasat samman.

Holländsk pionjär

Hösten 1959 samlades några herrar i Amsterdam för att spåna kring danska Radio Mercurs framgångar. De bildade Vrije Radio Omroep Nederland (VRON), ”Nederländernas Fria Rundradio”. För ändamålet köptes det pensionerade tyska fyrskeppet Borkum Riff (III), byggt 1911. Hon fick sitt lanternintorn utskiftat mot en sändarmast, varpå hon försågs med panamaflagg och förankrades utanför Katwijk aan Zee. Från VRON var inte steget långt till Veronica, som blev namn på både skutan och stationen. Regelbundna sändningar från Radio Veronica inleddes sommaren 1960. Fyra år senare ersattes m/s Veronica av den 15 år gamla havstrålaren Norderney, som var branschen trogen ända till den 1 september 1974, då en nederländsk antipiratradiolag trädde i kraft. Under några år på 2000-talet har hon legat som flytande danscafé i Antwerpens Kempisch Dok.

Övriga flytande piratradiostationer vid denna tid kan räknas i tjogtal, med nestorn Radio Caroline i spetsen. Med få undantag riktade de sig till en brittisk publik. Till undantagen hörde Radio Antwerpen, som hankade sig fram under hösten 1962 ombord i betongskutan Uilenspiegel (ex Crocodile). Stationen tystades av den belgiska antipiratradiolagen, som trädde i kraft den 1 december samma år.

Schweiziskägda Radio North Sea International ombord i panamaflaggade m/s Mebo II (ex Silvretta) riktade sig till både britter, tyskar och holländare. RNI lyckades under sina blygsamma fem år i etern (1970-74) bryta mot lagar och förordningar flitigare än kanske någon annan. Fartyget utsattes självt för både kapningsförsök och mordbrand, iscensatta av personer med koppling till konkurrenten Radio Veronica. 1977 såldes Mebo II och hennes mindre föregångare Angela (ex Mebo I, ex Bjarkøy) till Libyen, där radiopiraterna hade försänkningar.

Fredens Röst

Apropå den regionen fanns i grannskapet en udda radiopirat med ett angeläget budskap. 1968 köpte israelen Abie Nathan det 23-åriga Delfzijl-bygget Cito. Han lät registrera henne i Panama under namnet Peace. Fartyget gjorde en flerårig deviation till New York, där pengar samlades in. Sändarutrustning och en sändarmast som egentligen skulle sitta på Mebo II installerades. Provsändningar genomfördes efter avgång våren 1973, med kurs mot Medelhavet.

m/s Peace stävade mot sin tilltänkta ankarplats utanför den israeliska kusten men tog stryk av en storm och fick söka lä i cypriotiska vatten. Hon tog sig nu till Marseille för reparationer. Där lär Abie Nathan ha övertalat de galanta damerna på La Canebière till att donera en natts förtjänster till fredsfartyget…

I slutet av maj 1973 inleddes de reguljära sändningarna från Voice of Peace alias Kol ha-Shalom alias Saut as-Salaam, med fredsbudskap varvat med reklam och popmusik. Några månader senare bröt Oktoberkriget ut. m/s Peace tuffade mot Suezkanalen. I direktsändning uppmanades stridstupparna att lägga ned vapnen. Nu fick fartyget för en tid retirera tillbaka till Marseille.

Sommaren 1974 återvände m/s Peace till östra Medelhavet och försökte rentav gå in i Suezkanalen. Det skulle lyckas något år senare. Väl tillbaka på sin ankarplats kunde fartygets piratsändare höras vida omkring. Men 1993 var det finita la musica, passata la fiesta. Den 1 oktober gick Voice of Peace in i den eviga radiotystnaden. Fartyget tuffade in i Ashdod, där hon tömdes på allt av värde. Den 28 november gick m/s Peace ut på den allra sista resan. Hon sänkes i Medelhavets turkosfärgade vatten.

Typiskt nog skänkte fredskämpen Abie Nathan sändarutrustning till det landbaserade Voice of Palestine, som kunde invigas hösten 1998 men bombades sönder och samman två år senare.

Före detta supplyfartyget Droit deParole (”Yttrandefrihet”, ex Cariboo, ex Fort Reliance) utanför den kroatiska kusten var samma andas barn. Därifrån sände Radio Brod (”Radio Fartyg”) till bosniaker, kroater och serber från våren 1993. Krig pågick mellan de sydslaviska broderfolken, och Radio Brod var en ensam ropande förnuftets röst i krigets öken. För sändningarna svarade ett representativt urval journalister från det före detta Jugoslaviens befolkning. Satsningen stöddes av både EU och UNESCO. Men efter serbiska påtryckningar drog St. Vincent/Grenadinerna in sin registrering av fartyget. Radio Brod fortsatte ändå sända en tid men tystnade definitivt i slutet av februari 1994.

En röst som tystnade redan innan den ens hade inlett sina sändningar var den från m/s Déesse de la Démocratie (”Demokratigudinnan”, ex Dido 77). Hennes namn anspelar på en staty som kinesiska studenter reste under protesterna på Himmelska fridens torg i Peking 1989. Våren 1990 lämnade hon La Rochelle, med Hongkong som destination. Ombord fanns en radiosändare som avsågs träda i funktion i slutet av april, riktad mot Folkrepubliken Kina. Efter en händelserik och tidvis dramatisk resa anlöpte fartyget taiwanesiska Keelung. Nu förseglades sändaren, av respekt för stormakten på andra sidan Taiwansundet. Skulderna växte och besättningen var upprorisk på grund av obetalda löner.

Projektet rann ut i sanden, som alla piratradioäventyr har gjort, förr eller senare.

Fotnot: En tidigare version var publicerad i Utkik nr 2 2009. Texten bygger delvis på en längre översikt av författaren i Nautisk Tidskrift nr 7-8 1976.

Bilder: m/s Mi Amigo (ex Magda Maria, ex Bon Jour) var piratradiobranschens främste veteran. 40 år gammal inledde hon 1961 sin karriär som Radio Nords sändarfartyg och hamnade därefter i Radio Caroline’s tjänst. Hennes tid var utmätt till den 19 mars 1980, då en storm på 10 Beaufort sänkte henne utanför Sheerness.

Vraket efter ytterligare en prominent svensk piratradioskuta, Radio Syds m/s Cheeta 2, vilar numera i Gambiaflodens mynning.

Kommentarer

  • Adam E

    Bl.a. filmen #The boat that rocked”. handlar om just havsbaserade radiopirater.

  • Hasse Gustafsson

    Läs gärna Jan Kotschacks fina bok ”Stick iväg Jack” om sin far radiopiraten och grundaren av Radio Nord. En rikt illustrerad berättelse.

  • Nils-Eric Svensson

    Artikeln har tyvärr många felaktigheter.Radio Syd var inte Sveriges första ”radiopirat”, Britt Wadner startade inte Radio Syd 1962. Skånes Radio Mercur var första svenska kommeciella radio och startade sina sändningar 14 december 1958, för 60 år sedan. Skånes Radio Mercur bytte namn till Radio Syd 1962 efter att grundaren, Nils-Eric Svensson, överlåtit radion till Britt Wadner.
    En mindre minnesutställning om Skånes Radio Mercur öppnas 2 december på Landskrona Museum.

    Danska Radio Mercur startade sina sändningar 1 augusti 1958 och har just firat sitt jubileum på Danska Radiomuseet i Ringsted.

Artikeln är stängd för fler kommentarer

Få vårt nyhetsbrev!

 

Bli uppdaterad med de senaste sjöfartsnyheterna. Prenumerera på vårt nyhetsbrev.