Arktis i hetluften

Halvvägs längs Nordostpassagen – sjöfartens efterlängtade genväg mellan Atlanten och Stilla havet – sticker Tajmyrhalvön upp som en rysk näve, riktad mot Amerika på andra sidan nordpolen. Nävens pekfinger är Kap Tjeljuskin. Udden som tidigare kallades Nordostkap fick sitt nya namn 1842, vid 100-årsminnet av att polarfararen Semjon Tjeljuskin hade nått dit landvägen.

Kap Tjeljuskin är den väldiga eurasiska landmassans nordligaste punkt. Av en geologisk nyck råkar den ligga på samma longitud som jättekontinentens sydligaste punkt, Tanjung Piai långt nere på Malackahalvön.

På Tajmyrhalvöns glest befolkade snövidder är samojedfolket nganasan den ursprungliga befolkningen. Nganasanerna är ett av norra Rysslands 41 ursprungsfolk, stadda i varierande grad av förryskning. Deras traditionella tungomål är besläktat med samiska, finska och övriga finsk-ugriska språk.

Sydost om Kap Tjeljuskin löper floden Khatanga ut i havet. Just där finns bukten Nordvik och en gudsförgäten spökstad med samma namn. Under Josef Stalins välde var orten straffkoloni; ännu en bortglömd ö i hans grymma Gulagarkipelag. Men hur fick den sitt svenskklingande namn?

Arktis gör mig kluven. Regionen fångar intresset och kittlar nyfikenheten, men det bistra klimatet lockar knappast till någon vistelse på ort och ställe. Däremot skulle jag gärna, med kamera och anteckningsblock i högsta hugg, vilja avverka Nordostpassagen som ”inbäddad” på ett fartyg.

Det lär morgondagens sjömän få göra, kanske som en föga efterlängtad rutin. De får vänja sig vid att sikta isbjörnar och valrossar längs Nordostpassagen, i stället för kameler – öknens skepp – under passage genom Suezkanalen, och lekande delfiner framför bogen ute i Röda havet och Indiska Oceanen.

Jämförelsen är bestickande. 2009 gick två isförstärkta tyska lastfartyg från sydkoreanska Ulsan via Nordostpassagen till Rotterdam. Därmed kapade de 4.000 av de 11.000 nautiska mil som den invanda rutten via Singapore Strait och Suezkanalen skulle ha tagit. Samtidigt minskade fartygen de koldioxidutsläpp som har bidragit till den globala uppvärmningen – och som ironiskt nog anses ha gjort mera regelbundna fartygspassager längs den norra sjövägen möjliga.

Fartygspassagerna kan förväntas öka framöver, särskilt under sommaren då isläget är gynnsamt. 2011 slogs rekord efter rekord. Norra sjövägen hölls öppen 141 dygn, nästan en månad längre än normalt. Den arktiska isen krympte till sin näst minsta utbredning någonsin. Hela 41 fartyg avverkade Nordostpassagen. Året därpå ökade antalet till 46 och 2013 till 71. 2014 minskade fartygspassagerna till 31, däribland 25 under rysk flagg. Av de övriga sex gick tre under svensk flagg; Tor Viking på ostlig kurs och Oden i båda riktningarna.

Faror saknas ej. Det mesta av den 550 landmil långa ryska nordkusten är obebodd. Leden går genom trånga sund och grunda farvatten, där utprickning och sjöräddningsberedskap är otillräcklig och möjligheterna att bunkra få. I september 2014 öppnades den tredje av tio planerade sjöräddningscentraler längs rutten. Det är obligatoriskt med isbrytarassistans och ryska polarlotsar ombord.

---

Arktis i hetluften

På en holme utanför västra Hisingen i Göteborg fanns förr AB Ishavets trankokeri. Där brukade den lilla men kraftigt byggda valfångstskutan Vega lägga till efter varvsleveransen 1873. Hon var riggad som tremastad bark och var dessutom försedd med en ångmaskin på 60 hästkrafter. Snart skulle Vega segla in i historieböckerna.

Hon köptes av den skotskättade göteborgske affärsmannen Oscar Dickson, som hade gjort sig förmögen på norrländska skogar och sågverk (en avancerad skogsavverkning, som på sin tid kallades ”baggböleri”). Dickson ställde nu Vega till polarforskaren Adolf Erik Nordenskiölds förfogande. Som tack fick han Port Dickson – på transkriberad ryska Dikson – väst om Tajmyrhalvön uppkallad efter sig.

Finlandssvensken Nordenskiöld var känd från ett halvdussin arktiska expeditioner mellan 1858 och 1876. Den senaste av dem, med s/s Ymer som bas, hade nått till floden Jenisejs mynning väst om Tajmyrhalvön. Ymer-expeditionen kan ses som ett förberedande steg inför genombrottet ett par år senare.

Vega lämnade Karlskrona den 22 juni 1878, med 30 man ombord. Hon eskorterades av s/s Lena samt s/s Fraser, som bogserade segelskutan Express. Snart gled expeditionsflottan in i den stora tomheten, utan möjlighet till kontakt med yttervärlden. Man hade tur med vädret genom ”iskällaren” Karahavet, och den 6 augusti kunde fartygen ankra utanför Port Dickson, där deras vägar skiljdes. Fraser och Express fortsatte uppströms Jenisej för att ta last tillbaka till Europa.

Vega och Lena fortsatte nordostvart – mot Kap Tjeljuskin, som dittills inget fartyg någonsin hade lyckats dubblera. När så skedde den 19 augusti firades det med flaggning över topp, salutskott och skålar. Vid floden Lenas mynning skiljdes även deras vägar. s/s Lena anträdde återfärden västvart.

Den 20 juli 1879 – 13 månader efter avresan – rundade Vega Kap Deznjev, kontinentens ostligaste punkt. Därmed hade Nordostpassagen fullbordats.  det laget hade oron över Vegas öde vuxit sig stark. Resans ryske delsponsor Aleksandr Sibirjakov tog initiativ till en räddningsexpedition, som av en ödets ironi led skeppsbrott vid den nordjapanska kusten just innan Vega stolt gled in i samma farvatten.

Vega ankom Yokohama den 2 september 1879. Louis Palander kunde äntligen gå iland och telegrafera hem. Det var det första livstecknet på över ett år från fartyget och de ombordvarande. Nyheten om den lyckade genomfarten spred sig nu som en löpeld över världen. När Vega-männen klev iland i Stockholm den 24 april 1880 togs de mot som hjältar av kung Oscar II, själv sjöofficer och mycket sea minded.

Resan var väl förberedd in i minsta detalj. Inga dödsfall eller allvarliga sjukdomar drabbade folket ombord. Fartyget klarade strapatserna utan skador. Vid ankomsten till Yokohama fanns det fortfarande kol kvar i boxarna.

Expeditionen var en nautisk bedrift. Därför borde fartygschefen Louis Palander, sekonden E.C. Brusewitz och de övriga 17 sjömännen tilldelas störst credit. Samspelet dem emellan tycks emellertid inte ha varit helt friktionsfritt. Den flitigt dagboksskrivande timmermannen Vega-Sven Andersson vittnar om att befälen ”bara skäller och skriker: Arbeta och skynda er, era djävlar…” Hur som helst vore det missvisande att ge expeditionsledaren Nordenskiöld och hans vetenskapsmän hela äran.

---

En milstolpe hade nåtts, men intresset för nordlandet var av gammalt datum. Omkring 325 f.Kr. stötte den grekiske sjöfararen Pytheas av Massalia på land, efter att i sex dygn ha seglat norrut från England. Ptolemaios, som verkade på 100-talet e.Kr., talade om det mytiska landet Ultima Thule.

En farbar sjöled längs den skandinaviska kusten och Kolahalvön till Vita Havet har varit känd sedan vikingatiden. Omkring år 880 tog sig den norske hövdingen Ottar dit. Nordmännen genomförde flera sjöexpeditioner till Vita Havet, som de kallade Gandvik. De gjorde anspråk på territoriet mellan Halogaland och Bjarmaland (Nordnorge till nordvästra Ryssland på dagens karta).

1553 avseglade en engelsk expedition, initierad av det nybildade Company of Merchant Adventurers. Uppgiften var att söka efter en ny handelsväg till Kina – den hägrande Nordostpassagen. Men ville bryta det spansk-portugisiska monopolet i handeln med Österlandet, men aptiten på geografiska upptäckter spelade också en roll.

Sir Hugh Willoughby ledde expeditionen, som blev ett misslyckande. Två av de tre skeppen kom ur kurs och tvingades övervintra på Kolahalvön. Alla ombord omkom, däribland sir Hugh själv. Det tredje skeppet lyckades ta sig till Norra Dvinas mynning i Vita Havet. Kontakt upprättades med tsarmakten i Moskva. Det ledde till att Muscovy Company kunde bildas, men expeditionens huvudsyfte hade inte kommit närmare sin fullbordan.

1594-96 gjorde den holländske lotsen Willem Barents tre försök att forcera Nordostpassagen. Han och hans skeppskamrater upptäckte Svalbard och lyckades nästan ta sig ända till etappmålet Nordostkap. Under det tredje försöket pressades hans skepp fast i isen. Besättningen tvingades övervintra på norra Novaja Zemlja, nära Nordostpassagens västliga startpunkt Kap Zjelanja. Barents dog av sina umbäranden och fick Barents hav mellan Nordkap, Svalbard och Novaja Zemlja uppkallat efter sig.

Den spansk-portugisiska dominansen över sydliga sjövägar till Ostindien bröts, och intresset för den hägrande Nordostpassagen minskade. I godan ro kunde ryssarna utforska den nordsibiriska kusten, dock med hjälp av kompetens utifrån.

---

Jag har ännu inte lyckats få någon förklaring till det svenskklingande namnet Nordvik vid Khatangas mynning. Inte ens Adolf Erik Nordenskiöld visste besked. Han hänvisar till den ryske polarfararen Chariton Laptev, som verkade på 1700-talet och fick ge namn åt Laptevhavet:

”…Härifrån seglade han längs kusten förbi Oleneks mynningsvik och förbi en stor bugt, som han, af hvad anledning känner jag ej, benämnde med det rent svenska namnet Nordvik…”

Låt oss ta till en gissning. Efter slaget vid Poltava 1709 tog tsar Peters segerrika ryssar flera tusen svenska krigsfångar. Många av karolinerna var högt kvalificerade, och Ryssland tvekade inte att utnyttja deras kompetens. En av dem var Philip Johan von Strahlenberg, som gjorde en betydande insats i kartläggningen av det ännu outforskade Sibirien. Han kunde bekräfta kosacken Semjon Deznjevs upptäckt från 1648 av ett sund längst i ost, det som långt senare kom att kallas Berings sund. Det var också von Strahlenberg som fick den nordsydliga bergskedjan Ural accepterad som en naturlig gräns mellan Europa och Asien. Han eller någon av hans i nordöstra Ryssland befarna svenska medfångar kan ha medverkat till valet av namnet Nordvik.

Andra bemärkta svenskar i Rysslands trek ostvart var Sven Waxell, den danskfödde Vitus Berings närmaste man och efterträdare under den stora ryska nordexpeditionen 1733-43; Matvei Gedenshtrom (alias Mattias Hedenström), som 1808-10 utforskade delar av kusten ost om Tajmyrhalvön och öarna där utanför; samt Gustaf Magnus Leonard Jägerskiöld, som på 1850-talet var med om att grunda Vladivostok.

Den estlandssvenske Linnélärjungen Anton Rolandson Martin for 1758 med ett valfångstfartyg till Svalbard. Han var pionjär i den svenska polarforskningen; som numera anförs av Polarforskningssekretariatet vid Kungl. Vetenskapsakademien, med den från Sjöfartsverket periodvis inchartrade isbrytaren Oden som främsta tillgång.

Fotnot: Kan eller bör man skriva om platser man aldrig har besökt? Tja, många med mig har skrivit om månen utan att ha varit där. Och jag har faktiskt, likt Roald Amundsen, flugit över Nordpolen. Det var när luftvägen till Japan gick via Anchorage i Alaska. Sedan det dåvarande Sovjetunionen öppnat sitt luftrum för västliga flygbolag kunde familjen i stället ta raksträckan över det väldiga Sibirien. I mån av fönsterplats såg jag stundom dess mäktiga floder ringla sig fram långt där nere.

(Texten är en uppdaterad version av en artikel som var publicerad i Sjörapporten nr 4 2012.)

Libysk återblick

2011 gick till historien som det år då Sverige deltog i krigsoperationer i Libyen. Minde känt är att det inte var första gången.

Låt oss backa några sekler tillbaka i tiden. Handelssjöfarten på Medelhavet plågades av sjörövare, som egentligen var ett slags kapare i de nordafrikanska barbareskstaternas sold.

Distinktionen är på sin plats, även om skillnaden är hårfin för dem som utsätts. Kapare deltar i sjökrig genom att plundra handelsfartyg under fiendeflagg, medan pirater är fredlösa illgärningsmän som urskillningslöst ger sig på fartygen.

De muslimska barbareskstaterna ingick i det löst sammanfogade osmanska riket, under sultanen i Konstantinopel. Sjörövarna var formellt underställda den osmanska flottans storamiral, titulerad Kaptan Pascha. Vanligen kallades de korsarer.

Korsarplågan hade pågått sedan 1500-talet, då den legendomsusade sjörövaren Khizr – med hederstiteln Kha’ir ad-Din (”Lärans beskyddare”) och öknamnet Barbarossa – skrev in sig i framtidens piratböcker. Självfallet avancerade han till Kaptan Pascha.

1723 hade Sveriges Riksdag beslutat om en särskild avgift på allt gods över svenska hamnar. Medlen gick till en nyinrättad fond, Konvojkassan. Syftet var att finansiera sjöfartsskyddet mot korsarerna. Året därpå inrättade Sverige ett konvojkommissariat, som skulle organisera skyddsåtgärderna.

En tung utgiftspost var de regelbundna ”gåvor” som barbareskstaternas härskare förväntade sig. I gengäld utfärdade de särskilda sjöpass, som i bästa fall skulle ge fri lejd vid mötet med korsarernas snabbseglande chebecker.

Det var sådana möten tidens dramatiska sjömansvisor handlade om, exempelvis britternas High Barbaree och vår egen Det kom ett skepp från Gibraltars stad. Tusentals västerländska sjömän fördes iland till en eländig slavtillvaro i Nordafrika. Stora belopp gick till att friköpa våra landsmän.

1797 höll Yusuf Pascha av Tripoli sex svenska fartygsbesättningar på drygt 70 man som slavar. Året därpå betalade Sverige en astronomisk summa för att få dem frisläppta. Bara något år därefter kapades ytterligare några svenska fartyg. De och deras besättningar släpptes sedan den svenske konsuln lovat att vårt land skulle betala ytterligare en rund summa pengar. Så visade det sig att Sveriges regering vägrade betala.

Sommaren 1800 lät Yusuf Pascha hugga ned flaggstången på det svenska konsulatet i Tripoli, som en tydlig krigsförklaring. Snart hade ytterligare 13 svenska handelsfartyg kapats. Den svenska fregatten Thetis seglade till Medelhavet för att förhandla med paschan och konvojera andra svenska handelsfartyg.

1801 höggs även det amerikanska konsulatets flaggstång i Tripoli ned. Samtidigt hade Sverige i hemlighet bestämt sig för att ge paschan en läxa. Fregatterna Fröja, Camilla och Sprengtporten seglade till Medelhavet, under konteramiral Rudolf Cederströms befäl. Intressena sammanföll. Det unga USA utkämpade sitt första internationella krig med Sverige som allierad.

Tripoli blockerades, då som 210 år senare. Barbareskkriget, som för Sveriges del varade 1801-02, tillhörde inte vårt lands mest blodiga bataljer.  Men den 16 maj 1802 utkämpades ändå ett sjöslag mellan den amerikansk-svenska blockadstyrkan och några tripolitanska kanonslupar.

Läget var inte lätt. Yusuf Pascha höll 14 svenska fartygsbesättningar som gisslan och hotade att döda sjömännen om hamnen besköts eller staden stormades. På hösten 1802 slöt Sverige en dyrköpt separatfred med Tripoli, medan amerikanarna fortsatte det de kallar First Barbary War till 1805 (deras Second Barbary War utkämpades 1815). Minnet är levande. US Marines’ hymn inleds ”From the Halls of Montezuma, to the shores of Tripoli…”

Sverige betalade tribut till Marocko ända till 1845, då korsarerna redan hade pacificerats. Pengarna togs ur konvojkassan, som kom att kallas handels- och sjöfartsfonden. Fonden finns kvar under regeringens kontroll, men sitt ursprung till trots används den numera till icke-maritima ändamål.

(En tidigare version publicerades i Sjörapporten nr 5 2012.)

Pickadollen vid Källvik

Källvik är en gammal brunnsort i Norra Tjust skärgård, nordöstra Småland. Här fann Povel Ramel inspiration till sin visa ”Sorglösa brunn”. Orten ligger vid Rågödjupet innanför fyren Storkläppen; just utanför inloppet till viken Vivassen och bygdens tätort Loftahammar.

Här i grannskapet uppenbarar sig en gåta, som i decennier har satt myror i huvudet på folk. En god bit upp på en bergvägg har någon målat vad som vanligen tolkas som en pistol. Den har även uppfattats som en snett uppåtriktad manlig kroppsdel. Kanske skapades den ursprungligen som en sådan, varpå den av sedlighetsskäl ”förbättrades” till en tydlig pistol.

Marinens mannar brukar pekas ut. Det ett par meter höga motivet har uppenbarligen målats från ett relativt stort fartyg, och bergväggen reser sig på en krigsförtöjningsplats där örlogsfartyg brukade lägga till. Gissningsvis skapades konstverket av bassar på bushumör, kanske inspirerade av att någon överordnad bar soldatnamnet Pistol som efternamn.

Ett fartygsnamn förekommer i bygdens knapphändiga historier kring målningen. Johan Nordenankar var i tjänst som sjömätningsfartyg mellan 1924 och 1971. Fartyget gick i tur och ordning för Kungl. Sjökarteverket, för Kungl. Sjöfartsstyrelsen och under sina sista tre år för nya Sjöfartsverket. Under hela sin aktiva tid bar hon tretungad örlogsflagg och hade militär bemanning. Enligt uppgift skulle besättningsmän på Johan Nordenankar ha skapat verket någon gång i slutet av 1930-talet.

Det har också talats om jagare som under 1960-talet låg förtöjda på platsen. Kanske var det då verket piffades upp och blev mera tydligt likt ett skjutvapen.

Fritidsforskaren Johnny Söderlund har inte med pistolen i sin bok Sjömärken – vägvisare och kulturminnen från 2007 (det i boken som står närmast pistolen är Spårö båk syd därom). Han tror inte att målningen har haft någon praktisk betydelse. Det rör sig knappast om ett sådant militärt sjömärke av mer eller mindre hemlig innebörd som det vimlar av längs vår långa kust. Förmodligen kom verket till spontant, som sin tids graffiti.

Detta är ingen lösning på gåtan vid Källvik. Förhoppningsvis hör du som vet mer av dig.

  • Lennart Granqvist Svara

    ”Pickadolla” var 30-talets barndoms gatuslang för ”pistol”, sådan 6-skjutare, revolver som bars av Ken Maynard och andra cowboyhjältar på vita duken. En sådan skar man till själv av en brädlapp och sedan pang-pangades det runt kvarterets hörn i ”diplomatkvarteren”
    på Helsingborgs Söder…

M/S Museet for Søfart

Vi i Norden har en uppsjö av sjöfartsmuseer. Men få av dem lär nå upp till en låglänt nykomlings höga nivå: M/S Museet for Søfart, som 2013 invigdes i Helsingør.

Museet for Søfart 1

Jag tar lilla m/s Pernille över Sundet, vandrar längs Havnegade, beundrar drygt sekelgamla veterantugbåten Bjørn och ser kulturarvsmärkta Kronborg Slott lite längre bort. Där fanns Handels- og Søfartsmuseet i nära 100 år innan det stängdes härom året.

Avlösaren ser jag inte röken av, inte förrän jag efter tio minuters promenad är ända framme vid ingången. Skälet är enkelt. M/S breder bokstavligen ut sig nere i Helsingør Skibsværfts gamla torrdocka, som varit ledig sedan varvet lades ned 1983. Tre decennier senare kom den väl till pass.

- Det må være Danmarks smukkeste hul i jorden, skrev en lyrisk reporter i samband med invigningen.

Det som imponerar allra mest är att sjöfartens huvudperson sjömannen står i centrum på museet. Här skildras de olika sjömansyrkena, liksom sjömännens vardag och fritidssysselsättningar till sjöss och iland, i dag och förr i tiden.

M/S är indelat i nio temautställningar, som speglar både det förgångna och nuet. Till nuets mångfald hör en jättemodell av den nya Triple-E-generationens 399 meter långa containerjagare Mærsk McKinney Møller, som är god för drygt 18.000 TEU-containrar. Till det förgångna hör stort som smått.

M/S förtiger inte mindre stolta kapitel, som Danmarks engagemang i slavhandeln över Atlanten. Den och den därmed sammantvinnade kolonialismen får sitt berättigade utrymme.

Danmark tillhör sjöfartsnationernas toppskikt och förtjänar sitt förstklassiga maritima huvudmuseum. Sverige har också en stolt maritim historia att berätta, även om vi för tillfället har råkat hamna i sjöfartens bakvatten.

Snart närmar sig danskflaggade m/s Pernille åter den anrika sjöstaden Helsingborg, som saknar ett eget sjöfartsmuseum. Delar av tomrummet fylls av ex-sjömannen Kjell Hanssons privata sjöfartssamlingar. Råå museum för fiske och sjöfart i kommunens sydligaste del är ytterligare en pärla, men där speglas företrädesvis fiskelägets historia och inte Helsingborgs maritima storhetstid. Så ser det ut i Sundets Pärla.

Nu kan vi dessbättre tura till Museet for Søfart för att vidga vyerna ut över vattenklotet. Mange tak!

Museet for Søfart 2

  • Håkan Espelund Svara

    Man blir liksom aldrig klar där. Men inträdet. Kunde inte sailors få rabatt

”Låtsas vara svensk”

På spanska finns ett märkligt uttryck med dunkel syftning på oss svenskar: Hacerse el sueco, "låtsas vara svensk". Med tiden har det fått innebörden "spela dum".

Är detta något som vi borde känna oss kränkta för? Knappast. Någon motsvarighet till det tyska die dummen Schweden är det definitivt inte; ett uttryck som egentligen aldrig lär ha varit i bruk bland våra tysktalande grannar. Men den och andra krystade försök till förklaringar flyter omkring på internet.

Snarare kan hacerse el sueco ha med spanska tronföljdskriget 1701-14 och den tidens svenska sjöfart på Medelhavet att göra.

Spanska tronföljdskriget var resultatet av en komplicerad maktkamp mellan en rad europeiska kungahus, som i stor utsträckning var ingifta i varandra. Spanske kungen Carlos II var barnlös. Han utsåg själv sin släkting, franske kungen Louis XIV:s sonson Phillipe de Anjou till sin arvinge.

Detta sågs av England (från 1707 Storbritannien, inklusive Skottland) och Förenade Provinserna (Nederländerna) som ett hot mot deras handelsintressen. Det fanns en uppenbar risk för att det mäktiga Frankrike skulle växa ytterligare. De och andra europeiska makter förordade i stället den habsburgske ärkehertigen Karl, vars far lär ha varit kusin till den sittande spanske kungen...

Carlos II dog den 1 november 1700. Franske kungen stängde av engelsmännen och holländarna från handel med Spanien. Krigshandlingarna inleddes med att österrikiska styrkor i juli 1701 invaderade det då spanskstyrda Milano. Snart böljade kriget fram och åter över Kontinenten och även i de västindiska och nordamerikanska kolonierna.

Även Sverige kunde ha halkat in på banan. Vår kung Karl XII uppvaktades av båda sidor. Men han ville i stället i stället ta itu med Ryssland med förödande resultat vid Poltava 1709.

Just det året utkämpades tronföljdskrigets blodigaste batalj, Slaget vid Malplaquet. Där fanns faktiskt svenskt deltagande, men i fransk sold. Det rörde sig om den svenska "främlingslegion" som senare skulle få namnet Royal Suédois. På de allierade motståndarnas sida deltog Danmark på ett hörn.

Sverige var därmed den enda neutrala sjöfartsnationen av rang i Europa. Därför låg det nära till hands för stridstupparnas handelsfartyg att för säkerhets skull föra svensk flagg vid passage genom Gibraltarsund och andra fientliga vatten i Medelhavet. Det var inte ovanligt att segla under falsk flagg, i det läget således den svenska. Man låtsades vara svensk.

Denna förklaring till uttrycket hacerse el sueco återstår för språk- och historievetenskapen att bekräfta. Men den torde vara väl så god som någon annan.

Spanska tronföljdskriget upphörde med Utrechtfördraget 1714. Phillipe blev till sist kung Felipe V av Spanien men avsade sig sin arvsrätt till den franska tronen. Priset blev högt. Exempelvis tillerkändes Storbritannien ”för all framtid” rätten till Gibraltar, som med hjälp av holländare hade ockuperats redan tio år tidigare. 1782 deltog Royal Suédois i ett misslyckat spansk-franskt försök att återta klippan, men det är en helt annan historia.

  • Anonym Svara

    Det är populärt i branchen även i dessa tider !

Krim – förtrollad kust

Chauffören Dima väntar på Simferopols flygplats. Intill förarplatsen hänger en amulett med den muslimska trosbekännelsen. Han bekräftar vad jag anar. Dima är krimtatar, ättling till det mongolisk-turkiska folk som härskade över Krim från medeltiden till den ryska erövringen på 1770-talet. Därmed är han en omistlig del av halvöns kulturhistoriska arv. Det leder till spännande samtal under vår drygt timslånga färd över de sydkrimska bergen.

 

Krim - 3Krim skulle kunna vara kulturernas mötesplats, där välljud från balalajkan och Orientens luta blandas. Så har det inte blivit. När ryssarna tågade in på halvön 1777 skedde det utan inbjudningskort i hand. Krimtatarerna har heller inte glömt sina umbäranden i påtvingad exil efter andra världskriget.

Många av deras geografiska namn lever kvar. Väg M18 slingrar sig först åt sydost – längs Salgir-ån, förbi det mäktiga Chatyr Dag och genom Angarskijpasset. Scharlakansröda vallmoblommor passerar revy. Vägen sluttar ned till Alushta vid kusten och drar vidare till resmålet Jalta i sydväst. Landskapet är bedövande vackert, men de fula fläckarna är många. Här finns inget skönhetsråd som bromsar en hejdlös byggboom.

Vägen leder förbi Ayu Dag, Björnberget. Det liknar en liggande jättebjörn som dricker ur havet. Legenden berättar om en jätte i björnskepnad som brukade ge sig på invånarna i en närbelägen by. Han lovade att lämna dem i fred om han fick gifta sig med byns vackraste flicka. När flickan fick reda på detta flydde hon och hennes pojkvän i en båt. Det var då jätten lade sig och började tömma Svarta havet på dess vatten för att stoppa rymlingarna. Men en god fé såg till att jättebjörnen i stället blev förstenad intill tidens ände.

Längs bergens sydsluttningar trängs monstruösa betongkolosser i allt tätare led, ända ned till strandkanten. Väl framme i Jalta ser jag från min balkong en 14-våningars bjässe resa sig så högt i skyn, att den skymmer en del av det 1.400 meter höga Mogabibergets topp. Sydkrims unika skönhet offras på girighetens och korruptionens altare.

Det här på Krim som furst Potemkin enligt myten lät uppföra vackra kulisser för att behaga sin mäktiga älskarinna, Katarina den stora. Begreppet potemkinkulisser myntades.

Till ytan motsvarar Krim danska Jylland. Merparten är platt stäppland med centraleuropeiskt klimat. Men längst i syd reser sig en bergskedja från halvöns sydspets Kap Sarytj i västsydväst till gudagåvan Feodosija – forngrekernas Theodosia – i ostnordost.

På sydsidan faller bergen brant ned mot Svarta havet och lämnar rum åt en 15 mil lång, smal kustremsa som prunkar av frodig växtlighet. I lä för nordanvinden råder ett subtropiskt medelhavsklimat. Här frodas olivträd och vinrankor. Här trivs pinjen, judasträdet, kermeseken och fikonträdet. Så även aleppotallen, som halvöns forngreker byggde sina skepp av. Skillnaden mot stäpplandet några mil norröver är himmelsvid.

I Theodosia etablerade genuesarna år 1266 en koloni, som de kallade Kaffa. Deras venetianska konkurrenter satsade på Tana (dagens Asov) vid floden Dons utlopp i nordost, där Sidenvägen hade sin ändstation.

1347 kom den östasiatiska pestloppan Yersinia pestis till Kaffa, troligen förmedlad av svartråttor på ett skepp från Tana. När två skepp därifrån senare samma år ankom till Messina var alla i besättningen döende eller redan döda. Böldpesten spreds snabbt norröver till Skandinavien, där den kallades digerdöden.

Någonstans i trakten av Tana placerade vikingatidens hävdatecknare Snorre floden Dons biflöde Tanakvisl, där asar som Odin och Tor höll hov innan de blev våra förfäders gudar.

Kring år 1040, då vikingatiden höll på att ebba ut, drog svenske Ingvar Vittfarne ut på en sista ledung. Ett trettiotal skepp med några hundra vikingar tog sig fram längs det ryska flodnätet ner till Svarta havet. Gissningsvis siktade de Kap Sarytj, som lär ha kallats ”Vädurskallen”, och lade till någonstans längs Krims sydkust för plundring eller handel och proviantering. Sedan fortsatte de sin färd mot Särkland, med början på floden Phasis i dagens Georgien.

Ingvarstågets vikingar decimerades av sjöslag och andra strapatser samt sjukdomar och inbördes splittring. Enligt Ingvarssagan tog sig endast ett av skeppen tillbaka hem till Svithiod, där Mälardalens runstenar vittnar om expeditionen: ”De for manligen…dog söderut i Särkland.”

Distansen mellan Kap Sarytj och Kap Kerempe i syd – Svarta havets trångaste del – är endast 142 nautiska mil. Här är gasledningen South Stream planerad; från ryska kusten sydost om Novorossijsk till bulgariska Varna och vidare på land över Balkan till Adriatiska havet.

Den 11 september 1927 bröt en kraftig jordbävning ut i havet strax utanför Jalta. Enorma eldflammor observerades över havsytan. Fenomenet tros ha berott på förbränning av uppvällande metangas, som hade frigjorts av skalvet.

Vetenskapsmän har pekat på oroande samband med en tickande bomb i havets djup. Svarta havet har ett halvdussin större floder som för med sig långt mer organiskt slam än vad det begränsade innanhavet förmår bryta ned. Slammassorna anhopas i djupet och bildar dödligt giftigt svavelväte. Nedanför 150-200 meters djup finns inga levande varelser. Om någonting får delar av svavelväteskiktet att nå upp till havsytan kan det leda till katastrofala följder för allt liv i och runt havet.

Nära Kap Kerempe ligger fornstaden Sinope, som påstås ha fått sitt namn efter en amasondrottning. Amasonerna var legendomsusade kvinnliga krigare, som skall ha levt just här. De dyrkade månens och jaktens gudinna Artemis. En gång om året vänslades de med grannfolkens män, för återväxtens skull. Döttrar togs väl om hand, medan gossebarn sattes ut i skogen eller förpassades till sina fäder. Till sist besegrades amasonerna av greker och fördes bort i galärer. De gjorde myteri och klev iland vid Asovska sjön i nord. Där parade de sig med skyter och gav upphov till detta nomadfolks avlösare på Krim med omnejd, sarmaterna. 

Krim - 1På en udde i trakten av Kap Sarytj fanns ett Artemistempel, dit gudinnan förde den grekiska kungadottern Ifigenia för att rädda henne från att offras av sin far. De taurier som höll till längs klippkusten offrade till Artemis genom att kasta skeppsbrutna utländska sjömän utför stupet.

Kap Sarytj är sedan länge ryskt militärt område. Utöver militära installationer finns där ett 15 meter högt fyrtorn anno 1911, med lyshöjden 38 meter. Den närmaste orten grundades av grekiska köpmän under namnet Faros (”fyr”), numera förryskat till Foros. I augusti 1991 hamnade udden i centrum för världens blickar. En statskupp iscensattes och Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov hölls i husarrest i sin datja, som ligger just där. Kuppen misslyckades och unionen upplöstes.

På kullen Polikurov i nordöstra Jalta restes det guldkupolprydda klocktornet till Sankt Johannes Krysostomus ortodoxa kyrka 1837. Polikurov är ett förryskat grekiskt namn som betyder ”gammal plats”.

I en av Krims många legender berättas om grekiska sjömän som seglade in i Pontos Euxinos, ”Det ogästvänliga havet”. De hamnade i överhandsväder och beredde sig på det värsta. Så siktade en av dem land och skrek Jalos! – strand! Så sägs den skyddade bukten, formad som en naturlig amfiteater, ha fått sitt namn. Staden har lyckats behålla namnet, även om Lenins folk i revolutionär yra försökte döpa om den efter Röda armén till Krasnoarmejsk.

Lenin själv står kvar som pampig staty framför Jaltas berömda strandpromenad Naberezjnaja, men i dagens förändrade verklighet har han blicken riktad mot en MacDonald-restaurang. Den allmänna meningen tycks vara att han kan få stå kvar, som en del av halvöns historia. Dessutom förkroppsligar han det gamla imperiets kulturella smältdegel; med svensk mormor, tysk morfar och på fädernet kalmuckiska, judiska och lågadliga ryska anor.

Ända sedan klocktornet på Polikurov byggdes har det varit känt som hamnstadens karaktäristiska landmärke. Krigsåret 1941 raserades själva kyrkan medan klocktornet hade änglavakt. Så är det också självskrivet i seglingsbeskrivningar över farvattnen.

Ombord på m/s Konstantin Paostovskij kan jag konstatera att landmärket under hela inseglingen från väst är totalt skymt bakom det anskrämliga lyxbostadskomplexet Edinburgh Tower. Sankt Johannes roterar nog vilt i sitt hinsides vilorum, som den moralens väktare han gjorde sig känd som. Det var just för sin kamp mot sedernas förfall hemma i Konstantinopel han år 407 skulle landsförvisas till Krim. Han dog under resan dit, 60 år gammal.

Emellertid sitter helgonglorian på sned. Johannes var en uttalad antisemit, som gav judarna kollektiv skuld för Jesu död på korset. Därmed skänkte han näring åt sådan förföljelse som långt senare skulle få det ryska ordet pogrom införlivat i världens språk.

På Krim har det funnits judar ända sedan Israels förlorade stammar skingrades för vinden. Efter revolutionens seger 1920 fanns det rentav planer på att göra halvön till ett judiskt bosättningsområde. Lenin lanserade begreppet korenizatsija, ”rotfäste”.  Sovjetmakten skulle stödja minoritetsfolkens kulturella särart. Men Stalindiktaturens paranoia drabbade även judarna, och under den nazityska ockupationen 1941-44 utplånades halvöns talrika judiska befolkning nära nog fullständigt.

Det drabbade både de "vanliga" judarna och krymchak, en grupp turkisktalande krimjudar. Däremot skonades den judiska sekten karaiterna, eftersom nazisterna inte betraktade dem som "riktiga" judar.

150 år tidigare hade tsar Alexander I bjudit in sydtyska bönder att bosätta sig på Krim; dels för att befolka övergivna krimtatariska byar och dels för att – mycket framgångsrikt – introducera vinodling längst i syd. Ända till andra världskriget fanns där byar med namn som Kronental och Heilbrunn. När Tyskland angrep Sovjetunionen 1941 deporterades de 60.000 krimtyskarna till Centralasien och Sibirien.

Wehrmacht intog Krim och nazisterna fattade intresse för en gotisk folkspillra, som hade lyckats övervintra i skydd av de sydkrimska bergen ända in på 1600-talet. Jag gissar att vattendraget Belbec (”-bäck”) nära deras huvudort Mangup-Kale vittnar om det språk krimgoterna talade. Nazisterna såg dem som bevis på Krims ”ariska” förflutna. Planen var att tömma halvön på folk. Under nya namnet Gotaland skulle den återbefolkas med de tysktalande sydtyrolare som Hitler hade tvingats lämna utanför Tredje riket, av hänsyn till vapenbrodern Mussolini.

Efter att de tyska ockupanterna kastats ut 1944 deporterades även de uppemot 200.000 krimtatarerna österut; kollektivt anklagade för att ha varit ockupationsmaktens kollaboratörer. Samma väg gick halvöns urgamla grekiska och armeniska kolonier.

Folkgrupperna rentvåddes så småningom, men först 1989 tilläts de återvända hem. Att så skett i viss utsträckning omvittnas av böneutropen från krimtatarernas moské på Kievskajagatan i Jalta, och av den storslagna armeniska Santa Hripsimekyrkan med dess hundra trappsteg uppåt Darsankullen. Dock hamnar båda i skuggan av halvöns rysk-ortodoxa inslag. Omkring 60 procent av befolkningen är etniska ryssar med ryska som modersmål.

Framför hamnporten står ett kapell helgat åt sjömännens skyddshelgon Nikolaj. Vid ett annat kapell längs strandpromenaden gör en svartklädd gumma korstecken om och om igen. Ett stycke därifrån reser sig den pråliga Alexander Nevskij-katedralen, med tiggare framför grinden och surrande cikador i trädgården. Invändigt lyser en neonskylt med texten KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN. Mammon styr dock – här som i den upplösta unionens övriga beståndsdelar.

Desto större själsfrid finner jag under långpromenad på Polikurovkullen, där både naturområden och en del av Jaltas äldsta bebyggelse har bevarats. Rosmarin prunkar bland magnolior, cedrar och cypresser – den sydkrimska rivierans lungor.

I ett uppslagsverk från sovjetisk tid kallas Khristian Khristianovitj Steven "rysk botanist av svensk nationalitet”. Mera korrekt än russkij vore att kalla honom russijanin, ”ryssländare”. Det inkluderar alla de icke-ryska nationaliteter som på hans tid rymdes i moder Rysslands väldiga famn.

Christian von Steven föddes 1781 i Fredrikshamn i det som på den tiden var det svenska rikets finska hälft. Hans modersmål var svenska, men han skrev sina vetenskapliga arbeten på tyska och hade nog senare i livet ryska som vardagsspråk.

Unge Christian inledde sina studier i Åbo och fullföljde dem i Sankt Petersburg, där han blev medicine doktor vid endast 18 års ålder. 1799 flyttade han till Kaukasus för att bli assisterande inspektör över områdets silkesmaskodling.

Steven var en mycket framstående botanist i sin landsman Linnés anda (och därtill entomolog, expert på insekter). Hans arbeten handlar främst om floran på Krimhalvön och i Kaukasus.

1812, tre år efter att hans gamla hemtrakter hade ryckt loss från Sverige och blivit en del av Ryssland, grundade Steven det som vid sidan av kartläggningen av Krimhalvöns flora skulle bli hans främsta livsverk: Nikita Botaniska Trädgård i den krimgrekiska byn Nikita. Trädgården, som var en av Rysslands allra första, är anlagd i terrasser längs en naturskön bergssluttning mellan semesterparadisen Jalta och Gurzuf.

Rundvandringen på Stevens mark är en lisa för själen, och jag utrycker min förhoppning att de giriga krafter som gradvis förstör den krimska sydkustens skönhet med anskrämliga betonghotell och bostadskomplex för nyrika ryssar aldrig någonsin får inkräkta på Christian von Stevens livsverk.

– Det har redan skett! berättar lokala vänner.

Nikita Botaniska Trädgård har under merparten av sin existens sträckt sig ända ned till havsstranden, men för kanske ett tiotal år sedan lyckades någon muta sig till avstyckning av strandområdet för nybyggnation. Stevens odlingar närmast havet skövlades.

Med ett undantag, dock. Nedanför trädgården sticker den sedan 1973 totalt fridlysta udden Kap Martjan ut i havet. Den har kallats Mont d’Or (”Guldberget”) för sina vilda citrusfrukter. Denna lilla exklav utanför trädgårdens återstående område har hittills klarat sig undan Krimkustens mutkolvar och marodörer.

Christian von Steven är sedan länge bortglömd i sitt gamla hemland. Men under glansåren duggade utmärkelserna tätt för hans insatser som Krimhalvöns Linné. Exempelvis utsågs han till ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien och hedersledamot i motsvarande akademi i Sankt Petersburg. Bland annat har han fått orkidén Steveniella och kålväxten Stevenia uppkallade efter sig. 1863 dog Steven i Krims huvudstad Simferopol, 82 år gammal.

Redan på tsartiden kom man på att Sydkrim inte enbart välsignades av solen utan även av hälsosam luft utifrån havet. Den smekande sjöbrisen gör att värmen sällan blir alltför tryckande. Författaren Anton Tjechov tog konsekvensen av sin lungsot och bosatte sig permanent i Jalta, med en datja i den närliggande kurorten Gurzuf som skrivarlya. Här skrev han pjäserna Onkel Vanja och Tre systrar samt novellen Damen med hunden. Vid strandpromenaden står han staty tillsammans med novellens titelfigurer. De långväga gästerna Dimitrij Gurov och Anna Sergejevna har en kärleksaffär i Jalta, båda gifta på var sitt håll:

”…Under promenaden pratade de om hur underligt ljust det var över havet. Vattnet var syrénfärgat och såg mjukt och varmt ut, och över det gick en gyllene strimma från månen…”

Även en sentida besökare betraktar havet och den omgivande naturen. När ett tjockt moln lägrar sig över Mogabiberget faller snart störtregn över Jalta. Och när Svarta havet värms upp till en viss nivå täcks staden av tjocka. Mycket förtjänar att gömmas i dimman, men Jalta och Krim lockar ändå oemotståndligt.

Fotnot: Reportaget skrevs innan Krim i mars 2014 återförenades med Ryssland.

(Tidigare publicerat i Tidskrift i Sjöväsendet nr 2 2014)

Medalj: För mod och rådighet till sjöss under farofylld tid

Medalj 1Trägen vinner! I januari 2010 råkade jag snappa upp namnet på en för mig okänd medalj: För mod och rådighet till sjöss under farofylld tid. Den instiftades 1941 av kung Gustaf V och delades under krigsåren ut till sammanlagt 16 personer.

Nyfikenheten väcktes. Vilka var mottagarna, och för vilka insatser fick de medaljen? Frågor ställdes till några experter på andra världskriget, utan resultat. Regeringskansliet fick frågan och bollade den vidare till Riksarkivet, som svarade att det inte finns någon samlad lista.

Någon trodde att det kunde röra sig om örlogsmarina insatser; exempelvis då besättningen på jagaren HMS Gävle den 25 september 1944 räddade 52 nödställda baltflyktingar i grov sjö västsydväst om Bogskär. Det visade sig vara fel spår.

Även hovet tillfrågades, eftersom det rörde sig om en kunglig medalj. Svar därifrån dröjde. Men i november 2013 hörde ordensintendent Tom Bergroth av sig. Man hade då lyckats rekonstruera en namnlista över mottagarna, samt datum då besluten fattades av regeringen i konselj. Där framgår också att beslut togs efter förslag från Handelsdepartementet och att det ursprungliga förslaget kom från Sveriges Allmänna Sjöfartsförening (se fotnot).

De angivna befattningarna på listan avslöjade att det uteslutande rörde sig om civila sjömän. Det var ju de som direkt utsattes för krigets fasor; både i närliggande farvatten och ute på världshaven. Däremot framgick inte vilka fartyg de var mönstrade på, ej heller orsaken till medaljeringen.

Listan var ändå en dörröppnare. Jag kunde nu ta mig till Riksarkivet på Kungsholmen i Stockholm och med ledning av beslutsdatum ringa in rätt ärendenummer i stora luntor med konseljmötenas ärenderubriker. Därefter gick det snabbt att beställa fram sammanlagt åtta nötta arkivmappar från anno dazumal. Efter fyra år kunde dimman skingras.

s/s Lidingö 1941

Den förste mottagaren av medaljen var 2:e maskinist Karl Anton Olsson på Rexbolagets s/s Lidingö. Fartyget gick den 1 april 1941 på en mina väst om Falsterbo. Olsson, som hade vakt i maskin, skadades i huvudet. Vatten strömmande in. Trots det stannade han kvar för att avvärja risken för pannexplosion och se till att inte eldarna, lämparen och smörjaren var kvar där nere. Först när det var gjort vadade han genom det inströmmande vattnet och tog sig upp från det halvt vattenfyllda maskinrummet. I motiveringen talas om självuppoffring och stor sinnesnärvaro.

Lidingö kunde bogseras in till Malmö. Efter reparation sattes hon åter i trafik på malmfarten. Den 6 november minsprängdes hon ännu en gång, denna gång på Fehmarn Bält. Besättningen lyckades rädda sig i livbåtarna innan fartyget sjönk.

s/s Siljan 1940

Näst i tur att tilldelas medaljen var matros Oscar Rehn på s/s Siljan, som krigsförliste på Nordatlanten sedan hon torpederats av tyska U46. Besättningen på 27 man gick i livbåtarna. En av dessa gick under med nio man, medan sjömännen på en annan räddades ombord på en fransk fiskebåt. På Rehns livbåt hade rodret bräckts. Med en åra som provisoriskt roder styrde han livbåten i flera dygn i hård vind och grov, brytande sjö innan de nådde den irländska kusten. Hans medfarna skeppskamrater var ej i stånd att lösa av honom. I beslutet, som fattades exakt ett år efter förlisningen, talas om "visad rådighet, kunskap och uthållighet".

s/s Garm och s/s Mangen 1940

Befälhavaren Adolf Waldemar Andersson på Sveabolagets s/s Garm tilldelades medaljen för att han "på ett hedrande sätt företrätt svenskt sjömanskap". Den 21 december 1940 gick fartyget i den allierade konvojen OG47 mellan Liverpool och Gibraltar. Ett annat svenskt fartyg i konvojen, den Lissabon-destinerade ahlmarkaren s/s Mangen, torpederades klockan 2118 av den italienska ubåten Mocenigo. Andersson och Garm bröt mot konvojreglerna för att rädda de skeppsbrutna sjömännen. Tolv man togs ombord medan åtta man omkom i nattmörkret.

Garm, vars namn är taget från den nordiska folktrons ylande varghund, hade en stolt historia. Redan 1916, under första världskriget, räddade hon besättningen på norska s/s Falkefjell, som sänktes på Nordsjön av en tysk ubåt. Andra sjöräddningsinsatser gjordes under mellankrigsperioden.

Den 11 september 1941 var tiden utmätt för Garm själv Tyska U207 sänkte henne med en torped, varvid sex man omkom. I konseljakten konstateras att Kapten Andersson "ånyo visat prov på mod och rådighet". Bland annat såg han personligen till att en svårt skadad och nästan drunknad besättningsman kunde räddas.

s/s Ingeren 1941

s/s Ingeren, som gick för Svenska Orient Linien, utsattes den 15 oktober 1941 för en bombattack utanför den tyska nordsjökusten. En av bomberna träffade fartyget midskepps, dock utan att detonera. Bomben trängde igenom däck och hamnade i byssan. Under uppenbar livsfara tog sex man loss bomben, varpå de bar iväg den och dumpade den överbord. Medaljen utdelades till alla sex: 1:e styrman Johan Einar Forsberg, 2:e styrman Carl Olof Hansson, 3:e styrman Bernt Olof Rune Berlin, 1:e maskinist Emil Allan Nestor, eldaren Fritz Ivan Nilson och mässpojken Bengt Wilhelm Cooper.

Konseljakten om m/t Ingeren var ursprungligen hemligstämplad men blev sedermera "avhemligad".

s/s Gudur 1942

Sveabolagets s/s Gudur kantrade och sjönk i Bottenviken 1942. Det var således en sjöolycka, ingen krigsförlisning. Smörjaren Arne Andreas Norberg tog sig under livsfara ned i maskin för att stoppa cirkulationspumpen, vars vatten hotade babords livbåt. För det tilldelades han medaljen som nådevedermäle, ett i detta sammanhang vanligt uttryck.

Gudur bärgades så småningom och seglade vidare, bland annat under namnet Hugin, tills hon ljöt skrotdöden 1975.

s/s Ingeren 1943

På nyårsdagen 1943 gick Ingeren på grund utanför den holländska kusten. 1:e styrman Bertil Kristoffer Olsson och 2:e styrman Sven Persson bidrog under livsfara till att få loss fartyget och rädda in henne på Den Helders redd. För det belönades de med medaljen. Även kapten Forsberg och övermaskinist Nestor var aktuella, men de hade redan tilldelats medaljen (se ovan) och hedrades därför på annat sätt.

s/s Sif 1943

Sveabolagets s/s Sif bombades av allierat flyg då hon under 1943 anlöpte norska Herøya. Fartyget skadades. Enligt noteringarna i konseljakten visade befälhavaren Axel Edvin Johansson och rorsmannen Helmer Arne Gustavsson "synnerligt mod och gott sjömanskap, vilket bidragit till besättningens och fartygets räddning". Därutöver ges inga detaljer om deras insats.

Motorskonerterna Veritas och Vestvåg 1944

Natten mellan den 26 och den 27 augusti 1944 låg motorseglarna Veritas och Vestvåg i Kiel, som just då utsattes för allierat bombanfall. Två jungmän på Veritas utförde vad som i konseljakten kallas "rådiga handlingar". Exempelvis dämpade de elden från brandbomber och dumpade dem överbord, både på det egna fartyget och på Vestvåg. Dessutom avvärjde de faran från ett brinnande vrak, som drev mot Veritas. Jungmännen Sven Artur Morgan Johansson och Folke Gunnar Nilsson blev de sista sjömännen som tilldelades medaljen För mod och rådighet till sjöss under farofylld tid.

Det framgår av konseljakterna att bragder till sjöss under andra världskriget också kunde belönas med medaljen För berömliga gärningar.

Där framgår också att flera av de 16 medaljerna För mod och rådighet till sjöss - möjligen samtliga - skulle bekostas med medel ur Handels- och sjöfartsfonden. Fondens historia sträcker sig tillbaka till den konvojkassa som inrättades 1723 för att finansiera sjöfartsskyddet mot Medelhavets korsarer (muslimska kapare från Nordafrikas barbareskstater). Numera går fondens medel till ”åtgärder för att främja svensk utrikeshandel”. Efter andra världskriget lär det i praktiken ha rört sig om inköp av fastigheter för UD:s handelsorganisation.

På 1960-talet fördes diskussioner om att instifta en fredstidsversion av medaljen För mod och rådighet till sjöss. Idén rann dock ut i sanden. 1996/97 motionerade riksdagsman Birger Hagård (m) i saken. Motionen avslogs.

Minnet av den svenska sjömanskårens insatser och vedermödor under andra världskriget vårdas årligen på Krigsseglardagen, vanligen den första söndagen i september, i ett halvdussin svenska hamnstäder. Den arrangeras av Sjömanskyrkan i Sverige med stöd av Stiftelsen Sveriges Sjömanshus.

Fotnot: Sveriges Allmänna Sjöfartsförening bildades 1902 och slogs 1983 ihop med Föreningen Sveriges Flotta, som hade bildats 1906. Den nya organisationen fick namnet Föreningen Sveriges Sjöfart och Sjöförsvar. FSSS gav ut tidskriften Under svensk flagg och drev traditionen med årliga sjöfartsmöten, kallade "sjöfartsriksdagar", vidare. Vid utgången av 2002 gick FSSS i graven.

(En tidigare version av artikeln publicerades i Tidskrift i Sjöväsendet nr 1 2014.)

  • Gunilla Olsson Svara

    Gunilla Olsson. Min far var med 1941 på S/S Ingeren och hans namn var Allan Emil Nestor Hörup. Mn far står med som Nestor 1943 på S/S Ingeren.

  • Fredrik Ahlman Svara

    Jättekul att ta del av speciellt för mig då min morfar finns med bland medaljörerna, nu fick jag en lite bättre koll kring själva händelsen.

  • Kapten Lägervall Svara

    En bra och intressant research.

    Fler myndighetspersoner, politiker och sjömän borde läsa många av artiklarna i Tidskrift i Sjöväsendet (TiS). Naturligtvis är sjöfartshistoria intressant då det många gånger förklarar varför man befinner sig i nuet, men det mest intressanta är kanske de helhetsgrepp runt sjöfartens nödvändighet, d.v.s. den realpolitik som avhandlas i den enda renodlade ”sjöakademien” som finns i riket.

    Få vet nog om att tidskriften ges ut av en av de kungliga akademierna.

Att få silkessnöret

1887 gifte sig ottomanska Höga Portens sändebud i Sverige, prins Jean Karadja Pascha, med brännvinskungen L.O. Smiths dotter Marie Louise. I samma veva sägs han ha konverterat till den kristna tron och därmed blivit murtad, avfälling från islam. Som ett brev på posten påstås han ha fått silkessnöret av sultan Abdul Hamid II – ett inlindat budskap om att han skulle ta livet av sig.

Ändå ljöt Karadja Pascha av allt att döma en naturlig död 1894. Dessförinnan hade han skänkt silkessnöret till sin gudson Arnold Schumburg, som senare i livet blev Rydbergsgast, sjökapten och kaphornare. Schumburg skänkte så småningom silkessnöret vidare till Sjöhistoriska museet.

Silkessnöret finns kvar på museet, men bakom historien kan en skröna dölja sig. Det har nämligen också hävdats att den grekättade Karadja Pascha aldrig hade varit muslim.

”Att ge silkessnöret” har med tiden kommit att betyda att snyggt och prydligt avskeda någon som inte anses ha klarat av jobbet. Märkligt nog tycks inte uttrycket förekomma på de stora europeiska språken. Ordboken ger den engelska översättningen discreetly drop eller discreetly dismiss.

I svenskan började uttrycket dyka upp under 1700-talet i dess dåvarande betydelse, en maning till en misshaglig tjänsteman att begå självmord. Sverige hade täta förbindelser med Ottomanska riket.

Troligen kan fenomenet härledas till den medeltida ottomanska seden att begå brodermord, fratricid. På 1400-talet tvingades sultan Mehmet I utkämpa ett blodigt inbördeskrig mot sina bröder. Hans sonson Mehmet II ville till varje pris undvika detta. Så fort han hade avlat en tronarvinge lät han fängsla alla sina bröder. Därpå ströps de – med ett silkessnöre!

Genom haremsdamernas försorg kunde sultanens bröder och halvbröder vara många; vid ett tronskifte lär hela 19 ha fått silkessnöret. Troligen var det sultan Ahmed I:s grekfödda gemål Kösem som i början av 1600-talet såg till att brodermorden upphörde. Även därefter brukade de nytillträdda sultanernas bröder dock fängslas i förebyggande syfte.

Senare kom silkessnöret således att få en utvidgad innebörd; riktad till misshagliga tjänstemän, och på svenska även om sparkade medarbetare.

(Artikeln har tidigare varit publicerad i Tidskrift i Sjöväsendet nr 1 2014)

Att få silkessnöret

Foto: Sjöhistoriska Museet

Opera Line 80 år

Anrika Wallenius Line har just fyllt 80 år. Grattis, med tillönskan om fortsatt förlig vind inför 100-årsjubileet 2034!

Den operaälskande Olof Wallenius bana som skeppsredare inleddes 1934, då han köpte s/s Bertil och lät bygga om henne till tanker. Fartyget döptes om till Soya och kom att frakta vegetabilisk olja. Rederi AB Soya föddes, det embryo som skulle gro till dagens storrederi med fartyg som drivs över världshaven av tusentals sjömän.

Ännu skulle det dröja innan fartygens klassiska operanamn kom i ropet. Men här är de, i den ordning de först togs i bruk.

Rigoletto

Först ut var Rigoletto, som sjösattes krigsåret 1941. Hon såldes emellertid till Transatlantic innan hon hann sättas i trafik. Då fick hon i stället det australiska aboriginnamnet Yarrawonga, som betyder "klippigt berg".

I gengäld tog Wallenius 1942 över Transatlantics Kolsnaren, som två år senare döptes om till just Rigoletto (2). Sedan dess har rederiets torrlastfartyg konsekvent döpts till fantasieggande namn från operans värld, i dag med undantag för dem som drivs under annat management.

Wallenius har haft ytterligare fyra fartyg som lystrat till namnet Rigoletto. Nummer tre i raden hamnade på sluttampen i pakistansk ägo. Under kriget mellan Indien och Pakistan 1971 bombades hon i sank.

Rigoletto nummer fyra och systerfartyget Traviata nummer två är faktiskt sjöhistoria! De sjösattes i Kiel 1955 som världens första specialbyggda biltransportfartyg. Sjökapten Bengt Törnqvist hade lanserat en idé om sådana fartyg, och Wallenius var förutseende nog att knyta honom till sig. Fartygen hade fyra bildäck med kapacitet för 290 bilar. Det var mycket på sin tid men kan jämföras med rederiets färskaste fartyg, som sväljer 6.500 bilar! På Rigolettos tid var det ännu lo/lo - lift on lift off med kranar - som gällde, men fartygen hade även sidoportar som varslade om ännu effektivare lastningsmetoder något längre fram. Rigoletto (4) sjönk på Messinas redd 1980, till följd av brand ombord. Då var hon sedan länge i andras ägo.

Femman ljöt skrotdöden i Alang 1996, och den senaste Rigoletto gick samma öde till mötes i Kina 2011. Sedan dess är namnet vakant inom Wallenius.

Giuseppe Verdis opera Rigoletto som hade urpremiär 1851 handlar om en dryg hertig och hans puckelryggige hovnarr, titelfiguren. Rigolettos dotter Gilda hamnar i hertigens garn. När hämnd skall utkrävas placerar sig Gilda i grevens ställe och dör av en dolkstöt avsedd för honom.

Otello

Nästa opera i tur efter Rigoletto var Othello. Namnet tillföll en ärrad veteran, sjösatt redan 1917 som amerikanska s/s Sacramento. Hon köptes av Wallenius 1946 och blev kvar i flottan till 1951. Sedan dess har rederiet haft ytterligare sex Otello (nu med denna stavning), däribland hon som sedan 2006 seglar under svensk flagg.

Verdi-operans Otello grundar sig på en tragedi av Shakespeare. Titelfiguren är en sjöhjälte av morisk härkomst men i Venedigs tjänst. En illasinnad officer gör allt för att skada Otello. Han lyckas manipulera denne till en svartsjuka, som saknar fog. Otello dödar sin hustru Desdemona. När han inser att hon varit honom trogen tar Otello sitt eget liv.

Traviata

1946 blev s/s Traviata rederiets första nybygge som togs i bruk under ett operanamn. Hon byggdes i Aalborg för tysk beställare, men krigsutgången ledde till att hon i stället hamnade hos Wallenius. Redan 1947 vandrade Traviata vidare till nya ägare. 1970 kolliderade hon med ett japanskt fartyg utanför södra Japan och sjönk.

Ytterligare tre Traviata har funnits i Walleniusflottan, däribland hon som 1955 - tillsammans med systern Rigoletto (4) - gjorde världspremiär som biltransportfartyg. Den senaste Traviata ljöt skrotdöden 2011. Namnet är således vakant.

Det var den flitige Verdi som skapade operan Traviata, "Den vilseförda". Den handlar om Violetta, Kameliadamen i Alexandre Dumas roman. För att göra en lång historia kort kommer hon till Paris, hamnar i dåligt sällskap och dör i sin älskades famn.

Tosca

Även Tosca var ett nybygge, som levererades från Kockums i Malmö 1947.

Ytterligare fyra fartyg har begåvats med detta namn. (Däribland tvåan anno 1953, som efter en thailändsk sejour 1962-64 plötsligt dök upp under några månader som panamaflaggade s/s Titus.) Den senaste Tosca sjösattes i Nagasaki så sent som 2013 och seglar under Singaporeflagg.

Giacomo Puccinis opera handlar om sångerskan Tosca, som blir kär i målaren och upprors-mannen Cavaradossi. Denne arkebuseras, och hon följer honom i döden.

Aida

1947 levererades ytterligare ett nybygge, Aida, men nu från ett brittiskt varv. Två år senare såldes fartyget, och 1958 sjönk hon utanför Alexandria.

Hittills har ytterligare fem Walleniusfartyg tilldelats detta namn. Aida nummer två är unik - hon var den enda tankern i Wallenius flotta som fick ett operanamn. Den senaste Aida sjösattes 2006 och plöjer världshaven under svensk flagg.

Verdis opera Aida utspelar sig i faraonernas Egypten. Landet är i krig mot grannlandet Etiopien, och titelfiguren är en etiopisk prinsessa som hamnat i egyptisk fångenskap. Ett komplicerat triangeldrama utvecklas mellan henne, faraos dotter och den egyptiske överbefälhavaren. Operan var beställd till Suezkanalens och Kairooperans invigning 1869 men kunde ha sin urpremiär först 1871.

Bohème

Wallenius har haft fyra fartyg med operanamnet Bohème. Ettan, som var syster till Tosca (1), såldes 1950 till Johnson Line och döptes om till Thai. 1972 sprang hon läck utanför Japan, varpå hon kondemnerades och ljöt skrotdöden på Taiwan.

Sunderlandbygget Bohème (2) var syster till Tosca (2). Hon togs i bruk 1953, såldes 1965 och hade ett  mångskiftande liv under olika flaggor till 1977.

Bohème (3) sjösattes 1968 i Åbo som Wärtsilävarvets första och Wallenius hittills enda kryssningsfartyg. Fartyget hade egentligen beställts av Bonniersägda Lion Ferry, men Wallenius tog över kontraktet. Inledningsvis fick hon tysk flagg med Bremen som hemmahamn men chartrades ut till Commodore Cruise Line. 1981 tog Finlandsbaserade Rederi AB Sally över både kryssningsrederiet och fartyget, som nu bar panamansk flagg. Några år senare såldes fartyget vidare till den amerikanska Scientologisekten, som hon alltjämt tjänar under namnet Freewinds.

Fordonstransportfartyget Bohème (4) levererades 1999 från sydkoreanska Daewoo, där också tio systrar till henne levererades under tio år närmast före och efter millennieskiftet.

Puccinis opera med samma namn är en kärlekshistoria mellan poeten Rodolphe och sömmerskan Mimi, som dör i lungsot.

Tristan och Isolde

Fartygsnamnen Tristan och Isolde har följts åt, som i operanamnet. Först ut var två Bremenbyggen anno 1956. Tristan ljöt skrotdöden 1986, Isolde redan 1981. Nästa par med dessa namn levererades från Kockums 1985 och seglar fortfarande under svensk flagg.

Wagners opera Tristan och Isolde bygger på en medeltida riddarsaga i keltisk miljö. Tristan skall hämta den sköna prinsessan Isolde på Irland som gemål åt hans morbror, kungen av Cornwall. I stället inleder de unga tu en komplicerad kärlekshistoria som slutar med döden för dem båda.

Fidelio

Wallenius första Fidelio byggdes i Norrköping, så även systrarna Falstaff och Faust. Trion levererades 1959-60 och tjänade rederiet i ett halvdussin år, varpå de skingrades för vinden. 1986-87 ljöt de skrotdöden.

Fidelio (2) var en udda fågel. Hon byggdes i Landskrona, döptes till Citadel och levererades 1966 till stadens eget storrederi Perl Shipping. Först tio år senare togs hon över av Wallenius och fick sitt operanamn. Detsamma gällde även hennes systrar Daphne och Sonette, som blev Falstaff (2) respektive Faust (2).

Även Nagasakibygget Fidelio (3) fick vänta på sitt operanamn. Hon levererades 1986 som Nosac Skaukar till ett Liberiabaserat rederi, köptes av Wallenius 1994 och sattes under amerikansk flagg. Sedan 2012 seglar hon under sydkoreansk flagg som Morning Marvel.

Svenskflaggade Fidelio (4) och hennes fyra systrar levererades 2007-08 från Sydkorea och är still going strong.

Operan Fidelio blev Beethovens enda verk för scenen. Fidelio är den till fångvaktare förklädda kvinnan Leonore, som befriar sin av den grymme guvernören Don Pizarro fängslade man Florestan. Varpå Don Pizarro själv får skaka galler. Således ett i operans värld osedvanligt lyckligt slut.

Falstaff

Utöver de redan nämnda ettan och tvåan tog Wallenius 1985 leverans av Japanbygget Falstaff nr 3, samt även Faust nr 3. Falstaff seglar fortfarande under svensk flagg.

Den av Shakespeare skapade titelfiguren i Verdis sista opera Falstaff är njutningslysten, feg och skrytsam men blir med humorns hjälp ändå riktigt sympatisk.

Faust

Ettan och tvåan följdes således av den tredje Faust 1985. Efter fyra år överfördes hon till amerikansk flagg. Sedan 2003 heter hon Liberty och seglar numera under Marshall Islands-flagg.

En fjärde Faust levererades från Sydkorea 2007 och bär svensk flagg.

Goethes Faust stuvades om till opera av Gounod. I fokus står titelfiguren, som har slutit förbund med djävulsgestalten Mefistofeles.

Figaro

Rederiets första Figaro levererades från varv i Bremen 1959,  avyttrades 1968 och ljöt skrotdöden 1975.

Figaro (2) lämnade 1972 sitt varv i dåvarande Leningrad och såldes vidare efter sex år. Sedan 2006 är hon identisk med Panamáflaggade Dong Fang Xing.

1981 levererades Kockumsbygget Figaro (3), som 1997 överfördes till Singaporeflagg. 2013 ljöt hon skrotdöden som sydkoreaflaggade Morning Spruce.

Figaro (4) lämnade sitt sydkoreanska varv 2011 och seglar sedan dess under svensk flagg.

Den klipske frisören Figaro figurerar i två komedier av Beaumarchais som båda blev operor; Barberaren i Sevilla av Rossini och Figaros bröllop av Mozart. Figaro är även kammartjänare hos en greve, som är intresserad av den sköna Rosina. Förvecklingar följer.

Madame Butterfly

Bremenbygget Madame Butterfly levererades 1959, med typbeteckningen LoLo Car Bulk Carrier. Hon hade liknande mått som årsbarnet Figaro (1), men de var inga bokstavliga systerfartyg.

Wallenius drev Leningradbygget Madame Butterfly (2) 1969-78. År 2000 gjorde hon sin sista resa, med Alang som destination.

Kockumsbygget Madame Butterfly (3) togs i bruk 1981 och seglar sedan 1996 under Singaporeflagg.

Puccinis opera Madama Butterfly handlar om tehusflickan Cio Cio San i Nagasaki. Hon gifter sig med sjöofficeren Pinkerton, som i sin tur gifter sig med en dam hemma i USA. Han återvänder till Japan med nya frun i släptåg. Hon ämnar adoptera Cio Cio Sans och Pinkertons gemensamma barn. Varpå Cio Cio San begår harakiri.

Titus

Den första Titus med Walleniusanknytning är identisk med s/s Tosca (2). Men hon bar endast namnet Titus under några månader 1964, och då under panamaflagg.

Cobelfret-ägda Titus (2) chartrades av Wallenius 1971-83. Hon kondemnerades efter brand ombord 1987 och bogserades till upphuggning i Kina.

Titus (3) var först ut i den elva fartyg långa serie systrar som byggdes på Daewoo 1994-2003. Hon såldes 2004. Sedan dess är namnet vakant.

La clemenza di Tito ("Titus barmhärtighet") blev Mozarts näst sista opera. Den är ett slags hyllning till titelfiguren, den romerske kejsaren under det första århundradet e.Kr. Operan var ett beställningsarbete till kröningen av den tyskromerske kejsaren Leopold II då han även blev kung av Böhmen 1791.

Lohengrin

Ett knippe av rederiets fartyg hamnade aldrig under svensk flagg. Några av dem bar operanamn som endast användes en gång eller två och som därför kanske inte har fastnat i vårt medvetande. Till den kategorin hör Lohengrin.

1958 lämnade tyskägda m/s Ursula Parchmann varvet i Bremen. Efter några år kraschade hennes rederi. 1962 tog Wallenius Bremen över henne, som nu fick heta Lohengrin under bibehållen tysk flagg, och därtill en syster och ytterligare ett fartyg. I januari året därpå sjönk hon i hårt väder i Kielbukten. Befälhavaren omkom men fartyget bärgades och sattes 1964 i trafik för ny ägare.

Då fick Wallenius Bremen i stället en ny Lohengrin (2) levererad från ett lokalt varv. Efter fem år under tysk flagg såldes hon vidare till Sydafrika.

Wagners opera Lohengrin bygger på en folksaga om svanriddaren, som gifter sig med den sköna Elsa. Deras vägar skiljs år när hon, mot uttryckligt förbud, frågar efter hans namn och börd. Passande nog är folksagans Lohengrin son till Parsifal, som figurerar i kretsen kring kung Arthur och riddarna runt det rund bordet.

Parsifal

Parsifal (ex Helmuth Parchmann) var systerfartyg till Lohengrin (1). Hon tjänade Wallenius Bremen 1962-71.

1978 sjösattes japanska Kaijin Maru, som 1985 togs över av Wallenius Lines (Japan) under bibehållet namn (Kaijin betyder havsgud och Maru är ett positivt laddat tillnamn på civila fartyg). Två år senare flaggades hon om från japansk till singaporiansk flagg och blev då Parsifal (2). År 2000 ljöt hon skrotdöden efter lång och trogen tjänst.

Parsifal (2) lämnade varvet i Nagasaki 2011 och seglar under Singaporeflagg.

Wagners opera med samma namn är ett mysteriespel som kretsar kring Graalsriddarnas borg.

Siegfried

Karl-Heintz Parchmann var det tredje tyska fartyget som Wallenius Bremen tog över 1962, under nya namnet Siegfried. Efter tre år vandrade hon vidare till nya ägare under andra fartygsnamn och varierande flaggor.

Wagners Siegfried är den tredje av fyra sammanhängande operor som ingår i Nibelungens ring. Titelfiguren motsvarar den nordiska Völsungasagans Sigurd Fafnersbane.

Martha

Kockums nybygge 243 hade beställts av Wallenius men togs vid leveransen 1944 över av Nordström & Thulin, som gav henne namnet Cassiopeia. Efter 15 år som Transatlantics Narrandera togs hon 1962 tillbaka av Wallenius, som gav henne namnet Martha. Tre år senare såldes fartyget till nya ägare i Grekland men lär fortsättningsvis ha chartrats av Wallenius under bibehållet namn. Hon har absolut ingenting med fartyget i den danska kultfilmen Martha anno 1967 att göra.

Operan Martha handlar om drottningens hovdam. Den vackra lady Harriet är uttråkad och lockas att klä ut sig till en platssökande bondflicka med det påhittade namnet Martha. Hon råkar bli anställd i ett hem. En komplicerad kärlekshistoria börjar spira med en man, som visar sig vara son till en orättfärdigt landsförvisad greve. Därmed har han rätt börd, vilket borgar för happy end.

Undine

Götaverksbygge 512 levererades 1938 till Transatlantic, under namnet Kanangoora. Efter skiftande öden togs hon 1962 över av Wallenius Bremen, som gav henne det nya namnet Undine. Tre år senare såldes hon vidare till greker.

Undine (2) levererades direkt till Wallenius Bremen 1966 och tjänade rederiet till 1979. Tre år senare inledde hon en ny karriär som djurtransportfartyg, en fartygstyp som av skämtare har kallats "wo/wo" (walk on-walk off). En novemberdag 1991 kolliderade den nu libanonflaggade m/s Rabunion XVIII i Bosporen och sjönk snabbt. Fem man omkom och 21.000 får dränktes.

1991 levererades Undine (3) till Cobelfret i Panama. Tillsammans med systern Cymbeline (som dock ej är ett operanamn) var hon samägd av Wallenius till 1993.

Undine (4) levererade 2003 och går under svensk flagg.

Det finns fyra operor om vattenanden Undine, som gifter sig med en riddare för att få en själ.

Salome

Transatlantics Goonawarra anno 1937 var syster till Kanangoora, som skulle bli Undine (1). Hon skulle gå en liknande framtid till mötes, 1962-56 som Wallenius Bremen-ägda Salome.

Salome (2) levererades 1966 och gick för Wallenius Bremen till 1973. 2010 förärades hon det kustlösa Bolivias flagg, med La Paz uppe i Anderna som "hemmahamn". Året därpå ströks hon ur registren som spårlöst försvunnen.

Japanska m/s Kaiei levererades 1980 och tillföll Wallenius Lines (Japan) 1986. Sex år senare överfördes hon till Singapore och fick då namnet Salome (3), för att 2001 säljas vidare.

Singaporeflaggade Salome (4) tillhör rederiets nyaste Nagasaki-byggen. Hon levererades 2012.

Richard Strauss opera Salome bygger på en enaktare av Oscar Wilde. I korthet handlar den om hur titelfiguren begär och får Johannes Döparens huvud på ett fat.

Medea

Bremenbygget Medea levererades 1963 och gick under svensk flagg till 1977, då hon såldes.

1982 levererade Kockums Medea (2), som sedan 1995 seglar under Singaporeflagg.

Operan Medea handlar den trollkunniga kvinnan i sagan om argonauterna. Hon hjälper Jason att erövra det gyllene skinnet. Jason överger henne. Hon hämnas genom att döda deras gemensamma söner, och dessförinnan hans nya kvinna.

Carmen

Wallenius första Carmen levererades 1963. I likhet med systern Medea (1). såldes hon 1977.

1982 levererades Carmen (2), som syster till Medea (2), Madame Butterfly (3) och Figaro (3). 15 år senare flaggades hon ut till Singapore, och 2010 såldes hon efter lång och trogen tjänst. Hon efterträddes året därpå av nybygget Carmen (3), som går under svensk flagg.

I Bizets opera är Carmen en romsk kvinna som dolkmördas av korpral Don José i ett svartsjukedrama.

Aniara

Lödösebygget Aniara sattes i trafik 1963 och såldes vidare 1971.Hon var syster till Oberon, Elektra, Porgy och Bess.

1978 levererades Johnson Line's Avesta, som var syster till Wallenius Tosca (4). Fem år senare togs hon över av Opera Line och döptes om till Aniara (2). Ett tag kring millennieskiftet var det tal om att bygga om henne till flytande studenthem, men så blev det aldrig. Hon såldes 2005.

Sydkoreabygget Aniara (3) levererades 2008 och går under svensk flagg.

Karl-Birger Blomdahls opera Aniara bygger på ex-sjömannen Harry Martinsons versepos om rymdskeppets ändlösa irrfärd genom Vintergatan.

Oberon

Wallenius första Oberon tjänade rederiet 1964-72.

1974 sattes liberiaflaggade Univenture No. 1 i trafik. Hon togs över av Wallenius 1983 och bar som Oberon (2) svensk flagg tills hon ljöt skrotdöden 1994.

Dagens Oberon (3) bär svensk flagg sedan leveransen 2008.

Oberon är älvakungen och titelfiguren i Webers opera med samma namn, som bygger på ett medeltida diktverk.

Elektra

Rederiets Elektra lämnade Ekensbergs Varv 1964 och chartrades de första två somrarna av Gotlandsbolaget. 1977 såldes hon till Scandinavian Motorships.

Elektra (2) levererades 1999. Hon ingår i rederiets syskonskara på elva fartyg från Daewoo i Sydkorea. Sedan 2010 seglar hon under Singaporeflagg.

Richard Strauss opera handlar om prinsessan Elektra i ett antikt drama. Tillsammans med sin bror tar hon livet av modern Klytaimnestra för att hämnas mordet på fadern, kung Agamemnon.

Porgy och Bess

Fartygsparet Porgy och Bess byggdes på Lödöse Varf och tjänade Wallenius 1964-1969 respektive 1965-67.

1978 lämnade Transatlantics syskonpar Kolsnaren och Elgaren varvet i Nagasaki. Efter en flerårig fransk sejour chartrades de 1998-99 av Wallenius under namnen Porgy och Bess.

Gershwins opera Porgy and Bess utspelar sig i afroamerikansk sydstatsmiljö, med den invalidiserade tiggaren Porgy och den lösaktiga Bess i fokus.

Don Juan och Don Carlos

Don Juan lämnade Ekensberg 1965 och tjänade Wallenius till 1972. Hon var syster till Don Carlos, som stannade i rederiets tjänst till 1973

Operaherrarna följdes åt även från Wärtsilä i Åbo. Nybygget Don Juan (2) lämnade varvet 1975, med Don Carlos (2) som systerfartyg. Tio år senare flaggades båda ut till Singapore.

Namnen tilldelades därefter två i den stora syskonskaran på elva fartyg från Daewoo som levererades under åren närmast före och efter millennieskiftet. Båda flaggades ut till Singapore 2010 respektive 2011.

Mozarts opera Don Juan handlar om en förförare, vars livsstil leder till att helvetets portar öppnar sig och han gör sin sorti i flammorna.

Operan Don Carlos av Verdi utspelar sig i 1500-talets Spanien. Prins Carlos är kär i sin före detta fästmö, som hans pappa kungen har gift sig med. Vilket bäddar för vådliga intriger.

m/s Don Carlos (2) skulle bli ett verklighetsdrama. Wallenius säljer inte sina specialfartyg till tänkbara konkurrenter men gärna till andra ändamål. Efter att ha tjänat färdigt i biltransportbranschen såldes Don Carlos 1974 och bytte skepnad till djurtransportfartyget Danny F II. Den 17 december 2009 sjönk hon utanför Libanons kust. 45 man, drygt 10.000 får och närmare 18.000 nötkreatur omkom.

Mignon

Finnbodabygget Mignon levererades 1970 och såldes 1974.

Svenskflaggade Mignon (2) anno 1999 är ytterligare en i den elva fartyg långa Daewoo-serien.

Som liten flicka har Mignon, i Ambroise Thomas opera, rövats bort av ett romskt teatersällskap. När hon långt senare köps fri tar förvecklingar vid. Men till sist hittar hon hem till fadern grevliga slott. Hon och hennes räddare Wilhelm får varandra.

Turandot

Belgiskägda Turandot levererades 1971. I likhet med systern Titus (2) chartrades hon av Wallenius till 1973.

Turandot (2) anno 1995 ingår i Daewoo-serien på elva fartyg och går sedan 1912 under Singaporeflagg.

I Puccinis opera Turandot är titelfiguren en vacker men grym dotter till kejsaren av Kina. Till sina många friare ställer hon tre frågor. Om de inte kan svaren kostar det dem livet.

Don Pasquale och Don Quijote

Relativt nya tillskott i rederiets operainspirerade namnflora är Don Pasquale och Don Quijote, som ingår bland de elva Daewoo-systrarna. De levererades 1997 respektive 1998 och flaggades ut till Singapore 2012 respektive 2010.

Operan Don Pasquale utspelar sig i 1700-talets Rom, med en snål men giftaslysten ungkarl som titelfigur.

Tyske Wilhelm Kienzls inte särskilt välkända opera Don Quixote handlar om Cervantes  romanfigur och dennes vapendragare Sancho Panza.

Manon

Ytterligare en i Daewoo-serien är Manon, som levererades 1999. Sedan 2011 seglar hon under Singaporeflagg.

Det finns två operor om den unga koketta damen Manon. Hon har svag karaktär, suktar efter lyx och dör slutligen på vägen till en straffkoloni.

Fedora

Fedora ingår i nästa Sydkorea-serie på fem fartyg som levererades 2007-08. Hennes systrar är Faust (4), Fidelio (4), Oberon (3) och Aniara (3).

Giordanos opera Fedora utspelar sig i tsarens Sankt Petersburg samt Schweiz och Paris och handlar om kärlek och ond bråd död.

Till sist ett tips om operadamen Gioconda, som ännu ej har figurerat i Wallenius rullor. Denna venezianska sångerska i Ponchiellis opera La Gioconda ("Den muntra") blir kär i den adlige genuesiske sjökaptenen Enzo. Vilket kompliceras av krig, inkvisition och rivalen Laura. Enzos skepp sätts i brand, men själv lyckas han fly tillsammans med Laura. Varpå Gioconda sticker en dolk i sitt bröst.

Inte så muntert således, men det är som det lär kunna sägas om en hel del operor: Olycklig kärlek när den är som allra bäst.

Väl bekomme!

Källor:

Effektiva fartyg med vackra, blodiga namn av TD (Utkik nr 4 1989)
HEXIKON av Alf Henrikson m.fl. (2005)
Operans värld av Mogens Wenzel Andreasen (1990)
Sveriges Maritima Index 2014
Walleniusrederierna 1934-1984
Wikipedia
www.equasis.org
www.faktaomfartyg.se
www.kommandobryggan.se

  • Per-Olof Jörnmark Svara

    Bäste Torbjörn.
    Å så värdefullt inslag i kulturens tecken
    Vänligen
    Per-Olof Jörnmark

  • Anonym Svara

    Ja man behöver inte avveckla allt i Sverige det är Wallenius Line bevis för