Piratdåden ökar i Sydostasien

Piratdåden ökar åter i sydostasiatiska farvatten, efter flera år av relativt lugn. Detta trots att de globala piratangreppen under 2013 minskade med elva procent till 264 jämfört med året innan. Under 2014 minskade de ytterligare till 245.

Enligt det regionala samarbetsorganet ReCAAP inträffade 183 av dessa 245 piratincidenter i Sydostasien. De fullbordade fartygskapningarna var totalt 21, varav 16 i farvattnen runt Indonesien.

Tio år tidigare, 2004, skedde två femtedelar av världens samlade piratattacker just i Sydostasien. Framför allt inträffade de i Malackasundet, där bokstavligen tiotusentals fartyg passerar varje år. Strandstaterna Malaysia, Singapore och Indonesien inledde ett omfattande samarbete för att patrullera farlederna och öka sjöfartsskyddet. Det gav så småningom resultat.

Det var således samma medicin som kraftigt har minskat de somaliska piraternas attacker i Adenviken och västra Indiska Oceanen. Men säg den lycka som varar beständigt.

2010 började trenden åter vända i sydostasiatiska vatten, där man räknar med att en tredjedel av den fartygsburna världshandeln passerar. Nu har regionens pirater återtagit ledarrollen från de somaliska kollegorna. En skillnad är att de ofta sägs bära pistol och machete, medan piraterna på andra håll brukar vara tyngre beväpnade.

Så är fallet i en annan pirathärjad region, västafrikanska Guineabukten. Men här råder begreppsförvirring. Många av attackerna där sker inom territorialvattengräns och räknas därmed, enligt havsrätten, inte som piratdåd utan som väpnade rån mot fartyg. För dem som drabbas kan det gå på ett ut. Sammanräknade kan de båda brottstyperna kallas PAR (piracy and armed robbery).

En gemensam nämnare kan skönjas mellan dagens sjöröveri i Guineabukten och det i Sydostasien. I båda fallen ligger fokus på mindre tankfartyg och deras last, samt på värdeföremål i besättningshytterna. Det kan göra sjömännen mer utsatta för våld.

De somaliska piraternas huvudsakliga affärsidé har däremot varit att ta besättningar som gisslan och kräva enorma lösensummor för dem och de kapade fartygen. Man undviker helst att skada sina mänskliga tillgångar inför de hemliga förhandlingar som förs via mellanhänder.

Den 28 maj 2014 kapades den thailändska tankern Orapin 4 utanför den anrika indonesiska piratön Batam vid Singapore Strait. Fartyget länsades på sin oljelast, som läktrades över till ett annat fartyg. Detta kallas på malajisk piratjargong kapal kencing, "pinkande skepp". Sedan hytterna ombord plundrats på värdeföremål, shopping på piratslang, släpptes fartyget med sin denna gång helt oskadda besättning. Sofistikerade brottssyndikat med kapacitet att få ut den lukrativa oljan på marknaden anses ligga bakom händelser som denna. Avsikten kan i enskilda fall vara att finansiera regionala motståndsrörelser och terroristband.

Petro-piracy, som hanteringen kallas, kräver nätverk med god branschinsyn och en avancerad logistik. Grovjobbet utförs av lokala sjöfarare som hittar i den för piratverksamhet ökända Riauarkipelagens labyrinter, där Batam ingår, som i sin egen ficka.

Klockan 01.00 natten till den 22 april 2014 bordades den japanskägda tankern Naniwa Maru No. 1 av indonesiska pirater i Malackasundet. Besättningen bakbands och låstes in. När två tredjedelar av diesellasten hade läktrats över på väntande fartyg försvann piraterna. Med sig tog de tre indonesiska besättningsmän, däribland befälhavaren och tekniske chiefen. Dessa uppfattades inledningsvis som gisslan men misstänktes senare för att ha varit piraternas fjärrstyrda medbrottslingar.

Antipiratorganisationen International Maritime Bureau (IMB) rekommenderar strandstaterna att öka sin patrullering i farvattnen och passerande fartygs besättningar att hålla utkik dygnet runt. Däremot tillåter inte Thailand, Indonesien och Malaysia beväpnade vakter från privata säkerhetsföretag (PMSC) vid passage genom deras territorialvatten. I stället har Malaysia, och även Singapore, erbjudit sig att tillhandahålla väpnad eskort till den internationella sjöfarten. Detta har dock befarats kunna leda till ett slags kapprustning, där piraterna skaffar sig allt tyngre vapen.

Flera av piratattackerna 2014 skedde i Sydkinesiska sjön; exempelvis nära undervattensrevet James Shoal eller Beting Serupai utanför malaysiska Sarawak på västra Borneo. Där bedriver Malaysia en omfattande offshoreaktivitet.

Områdets piratdåd kan även ha en politisk dimension. James Shoal, som på kinesiska kallas Zengmu Ansha, ligger i den sydligaste delen av Kinas kontroversiella anspråk på i stort sett hela Sydkinesiska sjön. Hittills har Malaysia undvikit att ta sig ton mot Kina, till skillnad från Vietnam och Filippinerna i deras motsvarande konflikter med sin mäktige granne om öar och skär i Sydkinesiska sjön.

I slutet av juli 2014 angreps den mongoliskflaggade produkttankern Ji Xiang av beväpnade indonesiska pirater utanför Malaysias och Eurasiens sydspets Tanjung Piai. Besättningen bestod av burmeser, indonesier och en kines. En av dem sköts i nacken men överlevde. Pengar, värdeföremål och möjligen en del bunkers stals innan piraterna fick fly hals över huvud, då malaysiska höghetsfartyg närmade sig.

Den 2 oktober samma år lämnade den vietnamesiska produkttankern Sunrise 689 Singapore, destinerad till vietnamesisk hamn. Strax efter avgång försvann hon spårlöst. En vecka senare påträffades fartyget, sedan pirater hade lagt beslag på del av lasten, misshandlat några besättningsmän och givit sig av därifrån.

Sydostasiens sjöröveri har gamla anor. Europeernas intrång på kryddfarten på 1500- och 1600-talen, liksom deras monopolisering av kolonialhandeln, blev ett hårt slag mot regionens egen handelssjöfart. Österns akterseglade sjöfarare såg då möjligheten att använda sina djonker och prauer i en annan yrkesutövning, som samtidigt slog tillbaka mot europeerna.

Periodvis hade hanteringen patriotiska drag; ett sjöburet gerillakrig mot kolonialmakterna. Men få pirater höll sig inom den rågången. Historien igenom har de urartat till grymma banditer som terroriserar och plundrar alla de stöter på.

1605 passerade brittiska Tiger Riauarkipelagen mellan Singapore och Sumatra, med den prominente sjöfararen och polarforskaren John Davis som pilot eller förstestyrman ombord. Plötsligt siktades en till synes nödställd djonk. Britterna förbarmade sig över besättningen, som visade sig bestå av lömska pirater. Dessa drog nu sina svärd och angrep sina undsättare, som till sist lyckades besegra dem. Dock stupade Davis själv i bataljen.

Det finns alltid orsaker till uppblossande pirataktiviteter. 1975 upphörde Vietnamkriget. Båtflyktingar blev ett begrepp. Miljoner motståndare till den segrande sidan flydde ut över Sydkinesiska sjön eller Thailandsbukten i ranka, knappast sjövärdiga flytetyg. Rykten om deras omätliga rikedomar spred sig bland sydöstra Thailands fattiga fiskare och vida omkring i den sydostasiatiska övärlden, trots att flyktingarna ofta bara ägde de klädpaltor de flydde i. Latenta sedvänjor aktiverades längs anrika piratfarleder.

Många båtflyktingar föll offer för pirater. Vid ett enda tillfälle i april 1989 mördades 130 båtflyktingar ute på Sydkinesiska sjön, sedan piraterna först plundrat dem på allt av värde samt våldtagit kvinnorna och flickebarnen.

Sporadiska piratdåd hade förekommit decennierna dessförinnan, men det var klappjakten på båtflyktingarna från Vietnam som inledde en piratboom i de sydostasiatiska farvattnen. Snart vändes blickarna mot passerande fartyg från den rika världen; objekt som med kombinationen värdefullt gods och små, obeväpnade besättningar med pengar och kapitalvaror i hytterna ger en god förtjänst i förhållande till risken. Hanteringen underblåstes av korruption i regionens strandstater, där kustens vaktposter frestades dryga ut sin usla lön genom att blunda mot betalning – eller själva frilansa i piratbranschen.

Iban är ett av Borneos icke-malajiska folkslag. Under 1800-talet kallades de "sjödajaker" och hade namn om sig som fruktade pirater. Men de saknade havsseglartraditioner och höll snarare till längs flodernas övre lopp i det inre av Borneo. Dock utnyttjades män ur deras led som "fotfolk" av kustens malajiska pirathövdingar. Dessa använde floderna som gömslen mellan räderna, som även hade karaktär av motstånd mot våldgästande europeer i deras land. Särskilt fruktade var piratbanden längs floderna Saribas och Sekrang i Sarawak på nordvästra Borneo. Batang Maru vid Saribas var deras starkaste fäste.

Engelsmannen James Brooke anförde på 1840-talet en framgångsrik "kanonbåtsdiplomati" och andra straffaktioner mot de upproriska. Det ledde till att han själv blev furste över Sarawak, kallad "den vite rajan". Han och hans efterlevande styrde sitt feodalvälde i hundra år, tills japanerna tog över under andra världskriget.

Piratfästet Kuala Batu fanns i det strängt muslimska Atjeh på norra Sumatra. Hamnen förstördes grundligt 1832, då den amerikanska fregatten Potomac kommenderades dit, kamouflerad som ett danskflaggat handelsskepp, för att hämnas ett piratdåd mot amerikanska Friendship något år tidigare. Historien upprepades sju år senare, varvid Kuala Batu och grannhamnen Mukki utraderades från kartan.

Uttrycket piratvindar syftar på näringens traditionella högsäsong, augusti-oktober, då östmalajiska sjörövare kunde utnyttja vändande monsunvindar för tur-och-retur-seglatser till Malackasundet och andra prisvärda farvatten. Bugineserna från Celebes, som historiskt har ägnat sig åt fredlig handel parallellt med sjöröveri, brukade frakta sina varor till marknaderna kring Malackahalvön när östmonsunen startade i april. Lagom till att västmonsunen vaknade till liv i september hade de sålt varorna. På vägen hem kunde frestelsen vara stor att dryga ut välståndet på piraters vis.

Innan britterna definitivt lade under sig Singapore 1823-24 hade bugineser och andra pirater haft Singaporeflodens mangrovekantade mynning som gömställe. Dit kunde de föra prisfartygen och i lugn och ro göra sig av med överflödig "last". Den nuvarande nöjesön Sentosa ("Rofullhet") kallades på den tiden Pulau Blakang Mati, "De kvarlämnade likens ö".

De europeiska sjömännen fruktade bugineserna så mycket att engelskans bogeyman med betydelsen "fruktansvärt monster" påstås ha myntats med dem som förebilder. Språkvetare invänder emellertid att uttrycket har anor längre tillbaka än europeernas första möten med bugineserna.

"Österns vikingar" bugineserna stod i ett ömsesidigt beroendeförhållande till orang laut ("havsfolket"), som ofta gjorde grovjobbet. Det kunde gälla piraträder men även fredliga värv, som fiske av sjögurka utanför Australiens nordkust. De djärva orang laut-männen kunde dyka så länge att bugineserna trodde att de var utrustade med gälar. Orang laut jagade även jättestingrockan och brukade använda gifttaggen som dolkspets, specialister som de var på närstrid i trånga utrymmen.

Numera är bugineserna spridda över hela den malajiska övärlden, liksom på Malackahalvön. Länge kämpade de framgångsrikt emot de holländska kolonisatörerna. Därför var bugineserna knappast identiska med de sjörövare i Riauarkipelagen, som för holländarnas räkning spionerade på portugisernas förehavanden.

I stället rörde det sig om orang laut. Dessa "havets zigenare" har, troligen felaktigt, förknippats med den östmalajiska folkgruppen sama. Den gemensamma nämnaren dem emellan är livsstilen. Många av dem bor hela livet ombord på sina båtar eller i pålbyar på ensligt belägna rev. Traditionellt är deras huvudnäringar fiske och sjöröveri, samt utvinning av sjögräs och sjögurkor från havet. Sama har sitt nutida nationalhem i den oroliga Suluarkipelagen i sydvästra Filippinerna, där de kallas bajau. De har bevarat förislamska traditioner men är i formell mening muslimer – i likhet med sina etniskt närstående grannar tausug, som sägs ringakta dem. Som pirater ansågs bajaugruppen balignini från arkipelagens nordostliga öar Samales och Basilan i blodtörst endast kunna mäta sig med iranun, en annan malajisk folkgrupp från Morobuktens stränder på sydvästra Mindanao och det nordligaste Borneo.

Suluarkipelagens mest ryktbare pirat hette Jikiri och var tausug. Folkgruppens namn kan uttydas ”det modiga folket” eller ”havsströmmens folk”; tausugerna anses vara mästerliga på både krigföring, sjömanskap och handel. Jikiri inledde sin karriär 1907 med att ta över ett kinesiskt skepp. Landet var då ockuperat av amerikaner i stället för spanjorer. Jikiri och hans drygt hundra tungt beväpnade män kämpade mot dem med frejdigt mod. I nära tre år lyckades han gäcka den militärt överlägsne fienden. Men sommaren 1909 fann en amerikansk trupp honom och resterna av hans sjörövarband. Han dödades men tog många fiender med sig i döden.

Troligen har bajau långt senare deltagit i muslimska gerillaaktiviteter - och piratattacker - längs farleder som de känner bättre än några andra. Vattnen kring den svårtillgängliga lagunstaden Sitangkai ("Österns Venedig") åt Borneo till, har påståtts dölja vraken efter ditförda fartyg, som konstaterats vara spårlöst försvunna med man och allt.

I slutet av januari 2015 kapades det indonesiska lastfartyget Rehoboth i Celebessjön. De enligt uppgift filippinska piraterna kastade två besättningsmedlemmar i sjön och skickade iväg de övriga 13 på en livflotte. En månad senare påträffades fartyget på grund utanför den filippinska hamnen Davao på sydöstra Mindanao.

Sydostasiens sjöröveri är inget enhetligt fenomen, även om många av dåden är av det traditionella slaget. Piraterna närmar sig målets akterskepp i skydd av nattens mörker, smyger ombord med hjälp av änterhakar, övermannar befälhavaren och andra de kommer åt och försvinner lika snabbt, medförande allt av värde som går att bära med sig. Särskilt utsatt är strömmen av fullastade tankers; långsamma, svårövervakade på däck och med sitt låga fribord lätta att äntra.

Troligen rör det sig om individer från någon av de malajiska folkgrupper som har stolta traditioner inom näringsfånget, kanske i tyst samförstånd med eller med aktivt stöd från lokala myndighetspersoner. I de ökända farvattnen runt den filippinska sydön Mindanao kan det periodvis vara svårt att skilja pirater från muslimska separatister och terrorister.

Ibland har Lomboksundet ost om Bali nämnts som ett alternativ till det pirathärjade Singaporesundet. Längs anrika piratvatten som Makassarsundet, Celebessjön och Sulusjön skulle säkert många välkomna en sådan marknadsuppgång.

Det finns ett mera avancerat sjöröveri, som antagligen genomförs av samma fotfolk. Men här krävs insiderkontakter och avancerad underrättelsetjänst som lär styras från Bangkok, Singapore, Hongkong, Manila eller någon annan hamn där de kinesiska brottssyndikaten triaderna och deras likasinnade verkar. Piraterna genomför veritabla kommandoräder. De vet exakt vad de är ute efter och var ombord det finns.

Det har även förekommit att pirater kapat hela fartyget sedan besättningen mördats, vinkats av i livflottar eller strandsatts någonstans. Lasten kunde då bli en extra bonus. Det snabbt omdöpta och omflaggade fartyget kunde sättas in i smuggelverksamhet, användas för fraktbedrägerier och slutligen säljas. Men detta är förmodligen vanskligare i IMO-numrens och AIS-systemets tidevarv.

Det åter uppblommande sjöröveriet i det för världshandeln viktiga Malackasundet har framfött ett nymornat intresse för projektet Kra- eller Thaikanalen. I takt med sin ökande andel av världshandeln strävar Kina efter att bygga upp ett pärlband av stödjepunkter i främmande land. Thaikanalen vore tänkt att ingå i pärlbandet men skulle även gynna världssjöfarten i stort.

Piratdåden ökar i Sydostasien

Innanför turistön Phuket drar Malackahalvön ihop sig till getingmidjan Kra-näset, som på sin smalaste del endast spänner över 44 km. Just där, där inloppet till floden Pakchan skiljer Thailand från grannlandet Burmas sydligaste fastlandsutpost Kawthaung (Victoria Point på britternas tid), närs den flerhundraåriga kanaldrömmen. Redan 1677 gav kungen av thai-riket Ayutthaya en fransk ingenjör i uppdrag att undersöka möjligheterna att anlägga en kanal. En stötesten är just sten; berg som måste forceras. Krakanalen, som skulle förkorta sjövägen mellan öst och väst med 100 landmil, har hittills stannat på ritbordet.

En alternativ sträckning lockar i det sydligaste Thailand, ostsydost om Phuket. Thaikanalen skulle bli kring tio landmil lång - något mer än dubbelt så lång som den ursprungligen projekterade Krakanalen. Å andra sidan skulle den bli mer lättgrävd genom flack terräng, utan behov av slussar. Mot sträckningen talar att den tangerar landets oroshärdar längst i syd. Området domineras av upproriska muslimska malajer, som dessutom kan tänkas ruva på pirattraditioner från fornstora da'r.

(En tidigare version var publicerad i Tidskrift i Sjöväsendet nr 4 2014.)

Drucken sjöman i finrummet?

Drucken sjöman i finrummetTro't eller ej, men det finns en exotisk blomma som på svenska inte kallas något annat än "druckne sjömannen". Undertecknad vän av ordning, som är stolt över sin egen sjömansbakgrund, undrade naturligtvis vad som förärar oss denna koppling till fylleri och en vacker blomma.

Fenomenet finns inte enbart på svenska, visar det sig. De engelsktalande kan säga drunken sailor, de tysktalande besoffener Matrose och de spansktalande marinero borracho, med samma besynnerliga innebörd. Skillnaden är att de även har andra, vanligare namn på plantan; exempelvis Rangoon creeper, Rangunschlinger och arbusto milagroso, "mirakelbuske".

Det rör sig om tropikmandelväxten Quisqualis indica, som ursprungligen kommer från Syd- och Sydostasien samt det östafrikanska kustlandet.

Någon har föreslagit att "smeknamnet" kan ha med blommans starka doft att göra. Men här rör det sig om en omvittnat angenäm doft, något som en berusad persons andedräkt och kroppsodör knappast brukar förknippas med. Dessutom är "druckne sjömannen" en mycket elegant uppenbarelse, som snarare borde associera till en vacker kvinna.

Desto troligare kan två andra teorier vara. "Druckne sjömannen" sägs hänga redlöst över andra buskar i stället för att stå upp av egen kraft. Vidare skiftar blomman färg från vitt till skärt och rött, som ljushyllta europeer och deras ättlingar på andra kontinenter när de blir rödmosiga av alkoholförtäring.

Men varför peka ut just sjömän? Gissningsvis för att de förr dominerade bland ljushyade främlingar i Indiska Oceanens hamnar. Vilket även leder tanken till ett malajiskt öknamn på västerlänningar, mat salleh. Det anses vara en förvrängning av engelska mad sailor, "galen sjöman", och syfta på deras i lokalbefolkningens ögon underliga sedvänjor.

I Asien är "druckne sjömannen" är en uppskattad medicinalväxt. Det är även den vackra stenbräckeväxten aronsskägg, som av okänd anledning brukar kallas creeping ("krypande") eller roving ("kringflackande") sailor på engelska. I sina japanska hemtrakter heter den helt enkelt yukinoshita, "under snön".

En stilig nordamerikansk vallmoblomma har fått det för yrkeskåren mera smickrande namnet "sjömanshjärta", obekant av vilken anledning. På engelska bär den det helt opoetiska namnet Dutchman's breeches, "holländarens knäbrallor".

(En tidigare version var publicerad i Sjöbefälen nr 5 2014.)

Peter Hoof – okänd svensk pirat

Ett nyhetstelegram berättar om nya fynd från ett vrak utanför Cape Cod, Massachusetts. Det gör mig nyfiken på de båda piratskepp som förliste just där för nästan tre sekler sedan. Och på en gäckande svensk pirat som överlevde haveriet - bara för att tidstypiskt nog hamna i galgen.

Peter HoofPiratskeppet Whydah och den ledsagande pinkan Mary Anne förliste i en våldsam nor'easter våren 1717. Whydah gick på en sandbank och bröts itu i den rasande stormen. Alla ombord utom två omkom. I havet hamnade även piraternas rättvist fördelade tjuvgods; guld, silver och ädelstenar i 180 säckar. Ytterst lite av detta har återfunnits. Men vrakplundring var länge kustbors självpåtagna rättighet, och en del Cape Cod-bor lär ha tagit sig ut till vrakplatsen redan innan stormen hunnit bedarra. Vrakresterna, som återupptäcktes 1984, ligger på knappt tre famnars djup.

Whydah fick sitt namn efter den västafrikanska slavhamnen Ouidah i dagens Benin, före detta Dahomey. Där hade portugiserna ända till 1961 en gudsförgäten mikrokoloni - ursprungligen ett slavfort - vid namn São João Baptista de Ajudá ("Sankt Johannes Döparen av Ouidah"). Det uppfördes 1721, fyra år efter Whydahs förlisning.

Jungfruresan 1716-17 skulle även bli hennes sista. Just i Ouidah skiftade besättningen textilier, alkohol, redskap och vapen mot 367 slavar.  55 av slavarna dog under överfarten, men i Västindien kunde de övriga bytas mot ädla metaller, rom, färgträ, kinabark och andra eftertraktade varor, som enligt triangelhandelns logik nu skulle fraktas hem till England. Men när slavskeppet Whydah i början av 1717 gick i Windwardpassagen mellan Kuba och Hispaniola  kapades hon av pirater under kapten Samuel "Black Sam" Bellamy.

De kallades inte längre buckanjärer men kanske ännu en tid brethren of the Coast, "Kustens bröder". Karibiens brokiga skara pirater hade sin guldålder och grande finale under 30-årsperioden 1690-1720. Handeln blomstrade mellan kolonierna i Nya Världen, deras påtvingade moderländer på andra sidan havet och triangelhandelns tredje hörn, de västafrikanska slavhamnarna.

När engelsmannen Black Sam gav sig på ett engelskt fartyg gjorde han sig samtidigt fredlös, med galgen som den mest sannolika framtidsutsikten. Men i stället skulle ödet förpassa honom och de flesta av hans män till Davy Jones' locker i havets djup.

I eftermälet beskrivs Black Sam som en välklädd gentlemannapirat, ibland kallad "Havets Robin Hood". Han har också kallats "socialist", en term som myntades först 110 år efter hans död. På hans tid var livet ombord i handels- och örlogsflottornas fartyg hårt och disciplinen sträng. Det kunde fresta sjömännen till att rymma till en friare tillvaro som pirater, med lockande avbrott för vin, kvinnor och sång mellan piraträderna. Black Sam ledde sina män enligt principer som skulle kunna kallas demokratiska. Han var noga med att bytet från piratdåden skulle fördelas rättvist. Dessutom sägs han ha visat respekt och barmhärtighet visavi de kapade fartygens besättningar.

Betydligt mindre är känt om svensken Peter Cornelius Hoof. Inte ens på den välfyllda pirathyllan på Sjöhistoriska museets bibliotek finner jag några ledtrådar om honom. Men han lär vara född 1683, på okänd svensk ort. Vid sekelskiftet gick han  till sjöss i holländska kofferdister, 17 år gammal. Där blev han kvar ända tills han 1716 anslöt sig till Black Sam's piratgäng. Vid förlisningen 1717 tillhörde han följeskeppet Mary Anne's besättning.

Hoof och sex skeppskamrater på Mary Anne samt två man från Whydah var de enda som överlevde katastrofen. De lyckades ta sig iland på Cape Cod, där de inkvarterades hos en gästfri ortsbo. Oförsiktigt nog tog de sig till en taverna i närbelägna Eastham för att släcka törsten. Ryktet spred sig snabbt. Piraterna greps och fördes till Boston. Där ställdes de inför Amiralitetsrätten, anklagade för sjöröveri. Två av dem benådades, eftersom de ansågs ha tvångsvärvats av Black Sam. En 16-årig miskitoindian slapp rättegången men såldes i stället som slav. De övriga sex hängdes. Däribland Hoof, som påstås ha visat uppriktig ånger framför galgen. Men domedagspredikanten Cotton Mather var skoningslös på Bostons galgbacke i november 1717: "Alla nationer är eniga om att behandla ert pack som hela mänsklighetens fiender och att utplåna er från jordens yta!"

Hoofs lik täcktes av tjära och placerades i en metallkorg i vattenbrynet, andra till varnagel.

Processen skildras i en samtida skrift, The TRIALS Of Eight Persons Indited for Piracy, som antagligen var sin tids "kioskvältare" i Boston med omnejd.

Hur det gick för Whydahs namne, den västafrikanska slavhamnen? I januari 1722 hemsöktes Ouidah av den walesiske piraten Bartholomew Roberts flotta, med fladdrande dödskalleflaggor som tydlig avsiktsförklaring. Elva portugisiska slavskepp strök flagg inför övermakten.

Black Bart, som han kom att kallas, träffade aldrig sin kollega och själsfrände Black Sam, ej heller svensken Hoof. Hans piratkarriär inleddes efter Whydahs och Mary Anne's förlisning, under mottot "ett muntert men kort liv". Black Bart anade knappast hur snart det skulle besannas, även för honom.

(En tidigare version var publicerad i Sjömannen nr 3 2014)

Arktis i hetluften

Halvvägs längs Nordostpassagen – sjöfartens efterlängtade genväg mellan Atlanten och Stilla havet – sticker Tajmyrhalvön upp som en rysk näve, riktad mot Amerika på andra sidan nordpolen. Nävens pekfinger är Kap Tjeljuskin. Udden som tidigare kallades Nordostkap fick sitt nya namn 1842, vid 100-årsminnet av att polarfararen Semjon Tjeljuskin hade nått dit landvägen.

Kap Tjeljuskin är den väldiga eurasiska landmassans nordligaste punkt. Av en geologisk nyck råkar den ligga på samma longitud som jättekontinentens sydligaste punkt, Tanjung Piai långt nere på Malackahalvön.

På Tajmyrhalvöns glest befolkade snövidder är samojedfolket nganasan den ursprungliga befolkningen. Nganasanerna är ett av norra Rysslands 41 ursprungsfolk, stadda i varierande grad av förryskning. Deras traditionella tungomål är besläktat med samiska, finska och övriga finsk-ugriska språk.

Sydost om Kap Tjeljuskin löper floden Khatanga ut i havet. Just där finns bukten Nordvik och en gudsförgäten spökstad med samma namn. Under Josef Stalins välde var orten straffkoloni; ännu en bortglömd ö i hans grymma Gulagarkipelag. Men hur fick den sitt svenskklingande namn?

Arktis gör mig kluven. Regionen fångar intresset och kittlar nyfikenheten, men det bistra klimatet lockar knappast till någon vistelse på ort och ställe. Däremot skulle jag gärna, med kamera och anteckningsblock i högsta hugg, vilja avverka Nordostpassagen som ”inbäddad” på ett fartyg.

Det lär morgondagens sjömän få göra, kanske som en föga efterlängtad rutin. De får vänja sig vid att sikta isbjörnar och valrossar längs Nordostpassagen, i stället för kameler – öknens skepp – under passage genom Suezkanalen, och lekande delfiner framför bogen ute i Röda havet och Indiska Oceanen.

Jämförelsen är bestickande. 2009 gick två isförstärkta tyska lastfartyg från sydkoreanska Ulsan via Nordostpassagen till Rotterdam. Därmed kapade de 4.000 av de 11.000 nautiska mil som den invanda rutten via Singapore Strait och Suezkanalen skulle ha tagit. Samtidigt minskade fartygen de koldioxidutsläpp som har bidragit till den globala uppvärmningen – och som ironiskt nog anses ha gjort mera regelbundna fartygspassager längs den norra sjövägen möjliga.

Fartygspassagerna kan förväntas öka framöver, särskilt under sommaren då isläget är gynnsamt. 2011 slogs rekord efter rekord. Norra sjövägen hölls öppen 141 dygn, nästan en månad längre än normalt. Den arktiska isen krympte till sin näst minsta utbredning någonsin. Hela 41 fartyg avverkade Nordostpassagen. Året därpå ökade antalet till 46 och 2013 till 71. 2014 minskade fartygspassagerna till 31, däribland 25 under rysk flagg. Av de övriga sex gick tre under svensk flagg; Tor Viking på ostlig kurs och Oden i båda riktningarna.

Faror saknas ej. Det mesta av den 550 landmil långa ryska nordkusten är obebodd. Leden går genom trånga sund och grunda farvatten, där utprickning och sjöräddningsberedskap är otillräcklig och möjligheterna att bunkra få. I september 2014 öppnades den tredje av tio planerade sjöräddningscentraler längs rutten. Det är obligatoriskt med isbrytarassistans och ryska polarlotsar ombord.

---

Arktis i hetluften

På en holme utanför västra Hisingen i Göteborg fanns förr AB Ishavets trankokeri. Där brukade den lilla men kraftigt byggda valfångstskutan Vega lägga till efter varvsleveransen 1873. Hon var riggad som tremastad bark och var dessutom försedd med en ångmaskin på 60 hästkrafter. Snart skulle Vega segla in i historieböckerna.

Hon köptes av den skotskättade göteborgske affärsmannen Oscar Dickson, som hade gjort sig förmögen på norrländska skogar och sågverk (en avancerad skogsavverkning, som på sin tid kallades ”baggböleri”). Dickson ställde nu Vega till polarforskaren Adolf Erik Nordenskiölds förfogande. Som tack fick han Port Dickson – på transkriberad ryska Dikson – väst om Tajmyrhalvön uppkallad efter sig.

Finlandssvensken Nordenskiöld var känd från ett halvdussin arktiska expeditioner mellan 1858 och 1876. Den senaste av dem, med s/s Ymer som bas, hade nått till floden Jenisejs mynning väst om Tajmyrhalvön. Ymer-expeditionen kan ses som ett förberedande steg inför genombrottet ett par år senare.

Vega lämnade Karlskrona den 22 juni 1878, med 30 man ombord. Hon eskorterades av s/s Lena samt s/s Fraser, som bogserade segelskutan Express. Snart gled expeditionsflottan in i den stora tomheten, utan möjlighet till kontakt med yttervärlden. Man hade tur med vädret genom ”iskällaren” Karahavet, och den 6 augusti kunde fartygen ankra utanför Port Dickson, där deras vägar skiljdes. Fraser och Express fortsatte uppströms Jenisej för att ta last tillbaka till Europa.

Vega och Lena fortsatte nordostvart – mot Kap Tjeljuskin, som dittills inget fartyg någonsin hade lyckats dubblera. När så skedde den 19 augusti firades det med flaggning över topp, salutskott och skålar. Vid floden Lenas mynning skiljdes även deras vägar. s/s Lena anträdde återfärden västvart.

Den 20 juli 1879 – 13 månader efter avresan – rundade Vega Kap Deznjev, kontinentens ostligaste punkt. Därmed hade Nordostpassagen fullbordats.  det laget hade oron över Vegas öde vuxit sig stark. Resans ryske delsponsor Aleksandr Sibirjakov tog initiativ till en räddningsexpedition, som av en ödets ironi led skeppsbrott vid den nordjapanska kusten just innan Vega stolt gled in i samma farvatten.

Vega ankom Yokohama den 2 september 1879. Louis Palander kunde äntligen gå iland och telegrafera hem. Det var det första livstecknet på över ett år från fartyget och de ombordvarande. Nyheten om den lyckade genomfarten spred sig nu som en löpeld över världen. När Vega-männen klev iland i Stockholm den 24 april 1880 togs de mot som hjältar av kung Oscar II, själv sjöofficer och mycket sea minded.

Resan var väl förberedd in i minsta detalj. Inga dödsfall eller allvarliga sjukdomar drabbade folket ombord. Fartyget klarade strapatserna utan skador. Vid ankomsten till Yokohama fanns det fortfarande kol kvar i boxarna.

Expeditionen var en nautisk bedrift. Därför borde fartygschefen Louis Palander, sekonden E.C. Brusewitz och de övriga 17 sjömännen tilldelas störst credit. Samspelet dem emellan tycks emellertid inte ha varit helt friktionsfritt. Den flitigt dagboksskrivande timmermannen Vega-Sven Andersson vittnar om att befälen ”bara skäller och skriker: Arbeta och skynda er, era djävlar…” Hur som helst vore det missvisande att ge expeditionsledaren Nordenskiöld och hans vetenskapsmän hela äran.

---

En milstolpe hade nåtts, men intresset för nordlandet var av gammalt datum. Omkring 325 f.Kr. stötte den grekiske sjöfararen Pytheas av Massalia på land, efter att i sex dygn ha seglat norrut från England. Ptolemaios, som verkade på 100-talet e.Kr., talade om det mytiska landet Ultima Thule.

En farbar sjöled längs den skandinaviska kusten och Kolahalvön till Vita Havet har varit känd sedan vikingatiden. Omkring år 880 tog sig den norske hövdingen Ottar dit. Nordmännen genomförde flera sjöexpeditioner till Vita Havet, som de kallade Gandvik. De gjorde anspråk på territoriet mellan Halogaland och Bjarmaland (Nordnorge till nordvästra Ryssland på dagens karta).

1553 avseglade en engelsk expedition, initierad av det nybildade Company of Merchant Adventurers. Uppgiften var att söka efter en ny handelsväg till Kina – den hägrande Nordostpassagen. Men ville bryta det spansk-portugisiska monopolet i handeln med Österlandet, men aptiten på geografiska upptäckter spelade också en roll.

Sir Hugh Willoughby ledde expeditionen, som blev ett misslyckande. Två av de tre skeppen kom ur kurs och tvingades övervintra på Kolahalvön. Alla ombord omkom, däribland sir Hugh själv. Det tredje skeppet lyckades ta sig till Norra Dvinas mynning i Vita Havet. Kontakt upprättades med tsarmakten i Moskva. Det ledde till att Muscovy Company kunde bildas, men expeditionens huvudsyfte hade inte kommit närmare sin fullbordan.

1594-96 gjorde den holländske lotsen Willem Barents tre försök att forcera Nordostpassagen. Han och hans skeppskamrater upptäckte Svalbard och lyckades nästan ta sig ända till etappmålet Nordostkap. Under det tredje försöket pressades hans skepp fast i isen. Besättningen tvingades övervintra på norra Novaja Zemlja, nära Nordostpassagens västliga startpunkt Kap Zjelanja. Barents dog av sina umbäranden och fick Barents hav mellan Nordkap, Svalbard och Novaja Zemlja uppkallat efter sig.

Den spansk-portugisiska dominansen över sydliga sjövägar till Ostindien bröts, och intresset för den hägrande Nordostpassagen minskade. I godan ro kunde ryssarna utforska den nordsibiriska kusten, dock med hjälp av kompetens utifrån.

---

Jag har ännu inte lyckats få någon förklaring till det svenskklingande namnet Nordvik vid Khatangas mynning. Inte ens Adolf Erik Nordenskiöld visste besked. Han hänvisar till den ryske polarfararen Chariton Laptev, som verkade på 1700-talet och fick ge namn åt Laptevhavet:

”…Härifrån seglade han längs kusten förbi Oleneks mynningsvik och förbi en stor bugt, som han, af hvad anledning känner jag ej, benämnde med det rent svenska namnet Nordvik…”

Låt oss ta till en gissning. Efter slaget vid Poltava 1709 tog tsar Peters segerrika ryssar flera tusen svenska krigsfångar. Många av karolinerna var högt kvalificerade, och Ryssland tvekade inte att utnyttja deras kompetens. En av dem var Philip Johan von Strahlenberg, som gjorde en betydande insats i kartläggningen av det ännu outforskade Sibirien. Han kunde bekräfta kosacken Semjon Deznjevs upptäckt från 1648 av ett sund längst i ost, det som långt senare kom att kallas Berings sund. Det var också von Strahlenberg som fick den nordsydliga bergskedjan Ural accepterad som en naturlig gräns mellan Europa och Asien. Han eller någon av hans i nordöstra Ryssland befarna svenska medfångar kan ha medverkat till valet av namnet Nordvik.

Andra bemärkta svenskar i Rysslands trek ostvart var Sven Waxell, den danskfödde Vitus Berings närmaste man och efterträdare under den stora ryska nordexpeditionen 1733-43; Matvei Gedenshtrom (alias Mattias Hedenström), som 1808-10 utforskade delar av kusten ost om Tajmyrhalvön och öarna där utanför; samt Gustaf Magnus Leonard Jägerskiöld, som på 1850-talet var med om att grunda Vladivostok.

Den estlandssvenske Linnélärjungen Anton Rolandson Martin for 1758 med ett valfångstfartyg till Svalbard. Han var pionjär i den svenska polarforskningen; som numera anförs av Polarforskningssekretariatet vid Kungl. Vetenskapsakademien, med den från Sjöfartsverket periodvis inchartrade isbrytaren Oden som främsta tillgång.

Fotnot: Kan eller bör man skriva om platser man aldrig har besökt? Tja, många med mig har skrivit om månen utan att ha varit där. Och jag har faktiskt, likt Roald Amundsen, flugit över Nordpolen. Det var när luftvägen till Japan gick via Anchorage i Alaska. Sedan det dåvarande Sovjetunionen öppnat sitt luftrum för västliga flygbolag kunde familjen i stället ta raksträckan över det väldiga Sibirien. I mån av fönsterplats såg jag stundom dess mäktiga floder ringla sig fram långt där nere.

(Texten är en uppdaterad version av en artikel som var publicerad i Sjörapporten nr 4 2012.)

Libysk återblick

2011 gick till historien som det år då Sverige deltog i krigsoperationer i Libyen. Minde känt är att det inte var första gången.

Låt oss backa några sekler tillbaka i tiden. Handelssjöfarten på Medelhavet plågades av sjörövare, som egentligen var ett slags kapare i de nordafrikanska barbareskstaternas sold.

Distinktionen är på sin plats, även om skillnaden är hårfin för dem som utsätts. Kapare deltar i sjökrig genom att plundra handelsfartyg under fiendeflagg, medan pirater är fredlösa illgärningsmän som urskillningslöst ger sig på fartygen.

De muslimska barbareskstaterna ingick i det löst sammanfogade osmanska riket, under sultanen i Konstantinopel. Sjörövarna var formellt underställda den osmanska flottans storamiral, titulerad Kaptan Pascha. Vanligen kallades de korsarer.

Korsarplågan hade pågått sedan 1500-talet, då den legendomsusade sjörövaren Khizr – med hederstiteln Kha’ir ad-Din (”Lärans beskyddare”) och öknamnet Barbarossa – skrev in sig i framtidens piratböcker. Självfallet avancerade han till Kaptan Pascha.

1723 hade Sveriges Riksdag beslutat om en särskild avgift på allt gods över svenska hamnar. Medlen gick till en nyinrättad fond, Konvojkassan. Syftet var att finansiera sjöfartsskyddet mot korsarerna. Året därpå inrättade Sverige ett konvojkommissariat, som skulle organisera skyddsåtgärderna.

En tung utgiftspost var de regelbundna ”gåvor” som barbareskstaternas härskare förväntade sig. I gengäld utfärdade de särskilda sjöpass, som i bästa fall skulle ge fri lejd vid mötet med korsarernas snabbseglande chebecker.

Det var sådana möten tidens dramatiska sjömansvisor handlade om, exempelvis britternas High Barbaree och vår egen Det kom ett skepp från Gibraltars stad. Tusentals västerländska sjömän fördes iland till en eländig slavtillvaro i Nordafrika. Stora belopp gick till att friköpa våra landsmän.

1797 höll Yusuf Pascha av Tripoli sex svenska fartygsbesättningar på drygt 70 man som slavar. Året därpå betalade Sverige en astronomisk summa för att få dem frisläppta. Bara något år därefter kapades ytterligare några svenska fartyg. De och deras besättningar släpptes sedan den svenske konsuln lovat att vårt land skulle betala ytterligare en rund summa pengar. Så visade det sig att Sveriges regering vägrade betala.

Sommaren 1800 lät Yusuf Pascha hugga ned flaggstången på det svenska konsulatet i Tripoli, som en tydlig krigsförklaring. Snart hade ytterligare 13 svenska handelsfartyg kapats. Den svenska fregatten Thetis seglade till Medelhavet för att förhandla med paschan och konvojera andra svenska handelsfartyg.

1801 höggs även det amerikanska konsulatets flaggstång i Tripoli ned. Samtidigt hade Sverige i hemlighet bestämt sig för att ge paschan en läxa. Fregatterna Fröja, Camilla och Sprengtporten seglade till Medelhavet, under konteramiral Rudolf Cederströms befäl. Intressena sammanföll. Det unga USA utkämpade sitt första internationella krig med Sverige som allierad.

Tripoli blockerades, då som 210 år senare. Barbareskkriget, som för Sveriges del varade 1801-02, tillhörde inte vårt lands mest blodiga bataljer.  Men den 16 maj 1802 utkämpades ändå ett sjöslag mellan den amerikansk-svenska blockadstyrkan och några tripolitanska kanonslupar.

Läget var inte lätt. Yusuf Pascha höll 14 svenska fartygsbesättningar som gisslan och hotade att döda sjömännen om hamnen besköts eller staden stormades. På hösten 1802 slöt Sverige en dyrköpt separatfred med Tripoli, medan amerikanarna fortsatte det de kallar First Barbary War till 1805 (deras Second Barbary War utkämpades 1815). Minnet är levande. US Marines’ hymn inleds ”From the Halls of Montezuma, to the shores of Tripoli…”

Sverige betalade tribut till Marocko ända till 1845, då korsarerna redan hade pacificerats. Pengarna togs ur konvojkassan, som kom att kallas handels- och sjöfartsfonden. Fonden finns kvar under regeringens kontroll, men sitt ursprung till trots används den numera till icke-maritima ändamål.

(En tidigare version publicerades i Sjörapporten nr 5 2012.)

Pickadollen vid Källvik

Källvik är en gammal brunnsort i Norra Tjust skärgård, nordöstra Småland. Här fann Povel Ramel inspiration till sin visa ”Sorglösa brunn”. Orten ligger vid Rågödjupet innanför fyren Storkläppen; just utanför inloppet till viken Vivassen och bygdens tätort Loftahammar.

Här i grannskapet uppenbarar sig en gåta, som i decennier har satt myror i huvudet på folk. En god bit upp på en bergvägg har någon målat vad som vanligen tolkas som en pistol. Den har även uppfattats som en snett uppåtriktad manlig kroppsdel. Kanske skapades den ursprungligen som en sådan, varpå den av sedlighetsskäl ”förbättrades” till en tydlig pistol.

Marinens mannar brukar pekas ut. Det ett par meter höga motivet har uppenbarligen målats från ett relativt stort fartyg, och bergväggen reser sig på en krigsförtöjningsplats där örlogsfartyg brukade lägga till. Gissningsvis skapades konstverket av bassar på bushumör, kanske inspirerade av att någon överordnad bar soldatnamnet Pistol som efternamn.

Ett fartygsnamn förekommer i bygdens knapphändiga historier kring målningen. Johan Nordenankar var i tjänst som sjömätningsfartyg mellan 1924 och 1971. Fartyget gick i tur och ordning för Kungl. Sjökarteverket, för Kungl. Sjöfartsstyrelsen och under sina sista tre år för nya Sjöfartsverket. Under hela sin aktiva tid bar hon tretungad örlogsflagg och hade militär bemanning. Enligt uppgift skulle besättningsmän på Johan Nordenankar ha skapat verket någon gång i slutet av 1930-talet.

Det har också talats om jagare som under 1960-talet låg förtöjda på platsen. Kanske var det då verket piffades upp och blev mera tydligt likt ett skjutvapen.

Fritidsforskaren Johnny Söderlund har inte med pistolen i sin bok Sjömärken – vägvisare och kulturminnen från 2007 (det i boken som står närmast pistolen är Spårö båk syd därom). Han tror inte att målningen har haft någon praktisk betydelse. Det rör sig knappast om ett sådant militärt sjömärke av mer eller mindre hemlig innebörd som det vimlar av längs vår långa kust. Förmodligen kom verket till spontant, som sin tids graffiti.

Detta är ingen lösning på gåtan vid Källvik. Förhoppningsvis hör du som vet mer av dig.

  • Lennart Granqvist Svara

    ”Pickadolla” var 30-talets barndoms gatuslang för ”pistol”, sådan 6-skjutare, revolver som bars av Ken Maynard och andra cowboyhjältar på vita duken. En sådan skar man till själv av en brädlapp och sedan pang-pangades det runt kvarterets hörn i ”diplomatkvarteren”
    på Helsingborgs Söder…

M/S Museet for Søfart

Vi i Norden har en uppsjö av sjöfartsmuseer. Men få av dem lär nå upp till en låglänt nykomlings höga nivå: M/S Museet for Søfart, som 2013 invigdes i Helsingør.

Museet for Søfart 1

Jag tar lilla m/s Pernille över Sundet, vandrar längs Havnegade, beundrar drygt sekelgamla veterantugbåten Bjørn och ser kulturarvsmärkta Kronborg Slott lite längre bort. Där fanns Handels- og Søfartsmuseet i nära 100 år innan det stängdes härom året.

Avlösaren ser jag inte röken av, inte förrän jag efter tio minuters promenad är ända framme vid ingången. Skälet är enkelt. M/S breder bokstavligen ut sig nere i Helsingør Skibsværfts gamla torrdocka, som varit ledig sedan varvet lades ned 1983. Tre decennier senare kom den väl till pass.

- Det må være Danmarks smukkeste hul i jorden, skrev en lyrisk reporter i samband med invigningen.

Det som imponerar allra mest är att sjöfartens huvudperson sjömannen står i centrum på museet. Här skildras de olika sjömansyrkena, liksom sjömännens vardag och fritidssysselsättningar till sjöss och iland, i dag och förr i tiden.

M/S är indelat i nio temautställningar, som speglar både det förgångna och nuet. Till nuets mångfald hör en jättemodell av den nya Triple-E-generationens 399 meter långa containerjagare Mærsk McKinney Møller, som är god för drygt 18.000 TEU-containrar. Till det förgångna hör stort som smått.

M/S förtiger inte mindre stolta kapitel, som Danmarks engagemang i slavhandeln över Atlanten. Den och den därmed sammantvinnade kolonialismen får sitt berättigade utrymme.

Danmark tillhör sjöfartsnationernas toppskikt och förtjänar sitt förstklassiga maritima huvudmuseum. Sverige har också en stolt maritim historia att berätta, även om vi för tillfället har råkat hamna i sjöfartens bakvatten.

Snart närmar sig danskflaggade m/s Pernille åter den anrika sjöstaden Helsingborg, som saknar ett eget sjöfartsmuseum. Delar av tomrummet fylls av ex-sjömannen Kjell Hanssons privata sjöfartssamlingar. Råå museum för fiske och sjöfart i kommunens sydligaste del är ytterligare en pärla, men där speglas företrädesvis fiskelägets historia och inte Helsingborgs maritima storhetstid. Så ser det ut i Sundets Pärla.

Nu kan vi dessbättre tura till Museet for Søfart för att vidga vyerna ut över vattenklotet. Mange tak!

Museet for Søfart 2

  • Håkan Espelund Svara

    Man blir liksom aldrig klar där. Men inträdet. Kunde inte sailors få rabatt

”Låtsas vara svensk”

På spanska finns ett märkligt uttryck med dunkel syftning på oss svenskar: Hacerse el sueco, "låtsas vara svensk". Med tiden har det fått innebörden "spela dum".

Är detta något som vi borde känna oss kränkta för? Knappast. Någon motsvarighet till det tyska die dummen Schweden är det definitivt inte; ett uttryck som egentligen aldrig lär ha varit i bruk bland våra tysktalande grannar. Men den och andra krystade försök till förklaringar flyter omkring på internet.

Snarare kan hacerse el sueco ha med spanska tronföljdskriget 1701-14 och den tidens svenska sjöfart på Medelhavet att göra.

Spanska tronföljdskriget var resultatet av en komplicerad maktkamp mellan en rad europeiska kungahus, som i stor utsträckning var ingifta i varandra. Spanske kungen Carlos II var barnlös. Han utsåg själv sin släkting, franske kungen Louis XIV:s sonson Phillipe de Anjou till sin arvinge.

Detta sågs av England (från 1707 Storbritannien, inklusive Skottland) och Förenade Provinserna (Nederländerna) som ett hot mot deras handelsintressen. Det fanns en uppenbar risk för att det mäktiga Frankrike skulle växa ytterligare. De och andra europeiska makter förordade i stället den habsburgske ärkehertigen Karl, vars far lär ha varit kusin till den sittande spanske kungen...

Carlos II dog den 1 november 1700. Franske kungen stängde av engelsmännen och holländarna från handel med Spanien. Krigshandlingarna inleddes med att österrikiska styrkor i juli 1701 invaderade det då spanskstyrda Milano. Snart böljade kriget fram och åter över Kontinenten och även i de västindiska och nordamerikanska kolonierna.

Även Sverige kunde ha halkat in på banan. Vår kung Karl XII uppvaktades av båda sidor. Men han ville i stället i stället ta itu med Ryssland med förödande resultat vid Poltava 1709.

Just det året utkämpades tronföljdskrigets blodigaste batalj, Slaget vid Malplaquet. Där fanns faktiskt svenskt deltagande, men i fransk sold. Det rörde sig om den svenska "främlingslegion" som senare skulle få namnet Royal Suédois. På de allierade motståndarnas sida deltog Danmark på ett hörn.

Sverige var därmed den enda neutrala sjöfartsnationen av rang i Europa. Därför låg det nära till hands för stridstupparnas handelsfartyg att för säkerhets skull föra svensk flagg vid passage genom Gibraltarsund och andra fientliga vatten i Medelhavet. Det var inte ovanligt att segla under falsk flagg, i det läget således den svenska. Man låtsades vara svensk.

Denna förklaring till uttrycket hacerse el sueco återstår för språk- och historievetenskapen att bekräfta. Men den torde vara väl så god som någon annan.

Spanska tronföljdskriget upphörde med Utrechtfördraget 1714. Phillipe blev till sist kung Felipe V av Spanien men avsade sig sin arvsrätt till den franska tronen. Priset blev högt. Exempelvis tillerkändes Storbritannien ”för all framtid” rätten till Gibraltar, som med hjälp av holländare hade ockuperats redan tio år tidigare. 1782 deltog Royal Suédois i ett misslyckat spansk-franskt försök att återta klippan, men det är en helt annan historia.

  • Anonym Svara

    Det är populärt i branchen även i dessa tider !

Krim – förtrollad kust

Chauffören Dima väntar på Simferopols flygplats. Intill förarplatsen hänger en amulett med den muslimska trosbekännelsen. Han bekräftar vad jag anar. Dima är krimtatar, ättling till det mongolisk-turkiska folk som härskade över Krim från medeltiden till den ryska erövringen på 1770-talet. Därmed är han en omistlig del av halvöns kulturhistoriska arv. Det leder till spännande samtal under vår drygt timslånga färd över de sydkrimska bergen.

 

Krim - 3Krim skulle kunna vara kulturernas mötesplats, där välljud från balalajkan och Orientens luta blandas. Så har det inte blivit. När ryssarna tågade in på halvön 1777 skedde det utan inbjudningskort i hand. Krimtatarerna har heller inte glömt sina umbäranden i påtvingad exil efter andra världskriget.

Många av deras geografiska namn lever kvar. Väg M18 slingrar sig först åt sydost – längs Salgir-ån, förbi det mäktiga Chatyr Dag och genom Angarskijpasset. Scharlakansröda vallmoblommor passerar revy. Vägen sluttar ned till Alushta vid kusten och drar vidare till resmålet Jalta i sydväst. Landskapet är bedövande vackert, men de fula fläckarna är många. Här finns inget skönhetsråd som bromsar en hejdlös byggboom.

Vägen leder förbi Ayu Dag, Björnberget. Det liknar en liggande jättebjörn som dricker ur havet. Legenden berättar om en jätte i björnskepnad som brukade ge sig på invånarna i en närbelägen by. Han lovade att lämna dem i fred om han fick gifta sig med byns vackraste flicka. När flickan fick reda på detta flydde hon och hennes pojkvän i en båt. Det var då jätten lade sig och började tömma Svarta havet på dess vatten för att stoppa rymlingarna. Men en god fé såg till att jättebjörnen i stället blev förstenad intill tidens ände.

Längs bergens sydsluttningar trängs monstruösa betongkolosser i allt tätare led, ända ned till strandkanten. Väl framme i Jalta ser jag från min balkong en 14-våningars bjässe resa sig så högt i skyn, att den skymmer en del av det 1.400 meter höga Mogabibergets topp. Sydkrims unika skönhet offras på girighetens och korruptionens altare.

Det här på Krim som furst Potemkin enligt myten lät uppföra vackra kulisser för att behaga sin mäktiga älskarinna, Katarina den stora. Begreppet potemkinkulisser myntades.

Till ytan motsvarar Krim danska Jylland. Merparten är platt stäppland med centraleuropeiskt klimat. Men längst i syd reser sig en bergskedja från halvöns sydspets Kap Sarytj i västsydväst till gudagåvan Feodosija – forngrekernas Theodosia – i ostnordost.

På sydsidan faller bergen brant ned mot Svarta havet och lämnar rum åt en 15 mil lång, smal kustremsa som prunkar av frodig växtlighet. I lä för nordanvinden råder ett subtropiskt medelhavsklimat. Här frodas olivträd och vinrankor. Här trivs pinjen, judasträdet, kermeseken och fikonträdet. Så även aleppotallen, som halvöns forngreker byggde sina skepp av. Skillnaden mot stäpplandet några mil norröver är himmelsvid.

I Theodosia etablerade genuesarna år 1266 en koloni, som de kallade Kaffa. Deras venetianska konkurrenter satsade på Tana (dagens Asov) vid floden Dons utlopp i nordost, där Sidenvägen hade sin ändstation.

1347 kom den östasiatiska pestloppan Yersinia pestis till Kaffa, troligen förmedlad av svartråttor på ett skepp från Tana. När två skepp därifrån senare samma år ankom till Messina var alla i besättningen döende eller redan döda. Böldpesten spreds snabbt norröver till Skandinavien, där den kallades digerdöden.

Någonstans i trakten av Tana placerade vikingatidens hävdatecknare Snorre floden Dons biflöde Tanakvisl, där asar som Odin och Tor höll hov innan de blev våra förfäders gudar.

Kring år 1040, då vikingatiden höll på att ebba ut, drog svenske Ingvar Vittfarne ut på en sista ledung. Ett trettiotal skepp med några hundra vikingar tog sig fram längs det ryska flodnätet ner till Svarta havet. Gissningsvis siktade de Kap Sarytj, som lär ha kallats ”Vädurskallen”, och lade till någonstans längs Krims sydkust för plundring eller handel och proviantering. Sedan fortsatte de sin färd mot Särkland, med början på floden Phasis i dagens Georgien.

Ingvarstågets vikingar decimerades av sjöslag och andra strapatser samt sjukdomar och inbördes splittring. Enligt Ingvarssagan tog sig endast ett av skeppen tillbaka hem till Svithiod, där Mälardalens runstenar vittnar om expeditionen: ”De for manligen…dog söderut i Särkland.”

Distansen mellan Kap Sarytj och Kap Kerempe i syd – Svarta havets trångaste del – är endast 142 nautiska mil. Här är gasledningen South Stream planerad; från ryska kusten sydost om Novorossijsk till bulgariska Varna och vidare på land över Balkan till Adriatiska havet.

Den 11 september 1927 bröt en kraftig jordbävning ut i havet strax utanför Jalta. Enorma eldflammor observerades över havsytan. Fenomenet tros ha berott på förbränning av uppvällande metangas, som hade frigjorts av skalvet.

Vetenskapsmän har pekat på oroande samband med en tickande bomb i havets djup. Svarta havet har ett halvdussin större floder som för med sig långt mer organiskt slam än vad det begränsade innanhavet förmår bryta ned. Slammassorna anhopas i djupet och bildar dödligt giftigt svavelväte. Nedanför 150-200 meters djup finns inga levande varelser. Om någonting får delar av svavelväteskiktet att nå upp till havsytan kan det leda till katastrofala följder för allt liv i och runt havet.

Nära Kap Kerempe ligger fornstaden Sinope, som påstås ha fått sitt namn efter en amasondrottning. Amasonerna var legendomsusade kvinnliga krigare, som skall ha levt just här. De dyrkade månens och jaktens gudinna Artemis. En gång om året vänslades de med grannfolkens män, för återväxtens skull. Döttrar togs väl om hand, medan gossebarn sattes ut i skogen eller förpassades till sina fäder. Till sist besegrades amasonerna av greker och fördes bort i galärer. De gjorde myteri och klev iland vid Asovska sjön i nord. Där parade de sig med skyter och gav upphov till detta nomadfolks avlösare på Krim med omnejd, sarmaterna. 

Krim - 1På en udde i trakten av Kap Sarytj fanns ett Artemistempel, dit gudinnan förde den grekiska kungadottern Ifigenia för att rädda henne från att offras av sin far. De taurier som höll till längs klippkusten offrade till Artemis genom att kasta skeppsbrutna utländska sjömän utför stupet.

Kap Sarytj är sedan länge ryskt militärt område. Utöver militära installationer finns där ett 15 meter högt fyrtorn anno 1911, med lyshöjden 38 meter. Den närmaste orten grundades av grekiska köpmän under namnet Faros (”fyr”), numera förryskat till Foros. I augusti 1991 hamnade udden i centrum för världens blickar. En statskupp iscensattes och Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov hölls i husarrest i sin datja, som ligger just där. Kuppen misslyckades och unionen upplöstes.

På kullen Polikurov i nordöstra Jalta restes det guldkupolprydda klocktornet till Sankt Johannes Krysostomus ortodoxa kyrka 1837. Polikurov är ett förryskat grekiskt namn som betyder ”gammal plats”.

I en av Krims många legender berättas om grekiska sjömän som seglade in i Pontos Euxinos, ”Det ogästvänliga havet”. De hamnade i överhandsväder och beredde sig på det värsta. Så siktade en av dem land och skrek Jalos! – strand! Så sägs den skyddade bukten, formad som en naturlig amfiteater, ha fått sitt namn. Staden har lyckats behålla namnet, även om Lenins folk i revolutionär yra försökte döpa om den efter Röda armén till Krasnoarmejsk.

Lenin själv står kvar som pampig staty framför Jaltas berömda strandpromenad Naberezjnaja, men i dagens förändrade verklighet har han blicken riktad mot en MacDonald-restaurang. Den allmänna meningen tycks vara att han kan få stå kvar, som en del av halvöns historia. Dessutom förkroppsligar han det gamla imperiets kulturella smältdegel; med svensk mormor, tysk morfar och på fädernet kalmuckiska, judiska och lågadliga ryska anor.

Ända sedan klocktornet på Polikurov byggdes har det varit känt som hamnstadens karaktäristiska landmärke. Krigsåret 1941 raserades själva kyrkan medan klocktornet hade änglavakt. Så är det också självskrivet i seglingsbeskrivningar över farvattnen.

Ombord på m/s Konstantin Paostovskij kan jag konstatera att landmärket under hela inseglingen från väst är totalt skymt bakom det anskrämliga lyxbostadskomplexet Edinburgh Tower. Sankt Johannes roterar nog vilt i sitt hinsides vilorum, som den moralens väktare han gjorde sig känd som. Det var just för sin kamp mot sedernas förfall hemma i Konstantinopel han år 407 skulle landsförvisas till Krim. Han dog under resan dit, 60 år gammal.

Emellertid sitter helgonglorian på sned. Johannes var en uttalad antisemit, som gav judarna kollektiv skuld för Jesu död på korset. Därmed skänkte han näring åt sådan förföljelse som långt senare skulle få det ryska ordet pogrom införlivat i världens språk.

På Krim har det funnits judar ända sedan Israels förlorade stammar skingrades för vinden. Efter revolutionens seger 1920 fanns det rentav planer på att göra halvön till ett judiskt bosättningsområde. Lenin lanserade begreppet korenizatsija, ”rotfäste”.  Sovjetmakten skulle stödja minoritetsfolkens kulturella särart. Men Stalindiktaturens paranoia drabbade även judarna, och under den nazityska ockupationen 1941-44 utplånades halvöns talrika judiska befolkning nära nog fullständigt.

Det drabbade både de "vanliga" judarna och krymchak, en grupp turkisktalande krimjudar. Däremot skonades den judiska sekten karaiterna, eftersom nazisterna inte betraktade dem som "riktiga" judar.

150 år tidigare hade tsar Alexander I bjudit in sydtyska bönder att bosätta sig på Krim; dels för att befolka övergivna krimtatariska byar och dels för att – mycket framgångsrikt – introducera vinodling längst i syd. Ända till andra världskriget fanns där byar med namn som Kronental och Heilbrunn. När Tyskland angrep Sovjetunionen 1941 deporterades de 60.000 krimtyskarna till Centralasien och Sibirien.

Wehrmacht intog Krim och nazisterna fattade intresse för en gotisk folkspillra, som hade lyckats övervintra i skydd av de sydkrimska bergen ända in på 1600-talet. Jag gissar att vattendraget Belbec (”-bäck”) nära deras huvudort Mangup-Kale vittnar om det språk krimgoterna talade. Nazisterna såg dem som bevis på Krims ”ariska” förflutna. Planen var att tömma halvön på folk. Under nya namnet Gotaland skulle den återbefolkas med de tysktalande sydtyrolare som Hitler hade tvingats lämna utanför Tredje riket, av hänsyn till vapenbrodern Mussolini.

Efter att de tyska ockupanterna kastats ut 1944 deporterades även de uppemot 200.000 krimtatarerna österut; kollektivt anklagade för att ha varit ockupationsmaktens kollaboratörer. Samma väg gick halvöns urgamla grekiska och armeniska kolonier.

Folkgrupperna rentvåddes så småningom, men först 1989 tilläts de återvända hem. Att så skett i viss utsträckning omvittnas av böneutropen från krimtatarernas moské på Kievskajagatan i Jalta, och av den storslagna armeniska Santa Hripsimekyrkan med dess hundra trappsteg uppåt Darsankullen. Dock hamnar båda i skuggan av halvöns rysk-ortodoxa inslag. Omkring 60 procent av befolkningen är etniska ryssar med ryska som modersmål.

Framför hamnporten står ett kapell helgat åt sjömännens skyddshelgon Nikolaj. Vid ett annat kapell längs strandpromenaden gör en svartklädd gumma korstecken om och om igen. Ett stycke därifrån reser sig den pråliga Alexander Nevskij-katedralen, med tiggare framför grinden och surrande cikador i trädgården. Invändigt lyser en neonskylt med texten KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN. Mammon styr dock – här som i den upplösta unionens övriga beståndsdelar.

Desto större själsfrid finner jag under långpromenad på Polikurovkullen, där både naturområden och en del av Jaltas äldsta bebyggelse har bevarats. Rosmarin prunkar bland magnolior, cedrar och cypresser – den sydkrimska rivierans lungor.

I ett uppslagsverk från sovjetisk tid kallas Khristian Khristianovitj Steven "rysk botanist av svensk nationalitet”. Mera korrekt än russkij vore att kalla honom russijanin, ”ryssländare”. Det inkluderar alla de icke-ryska nationaliteter som på hans tid rymdes i moder Rysslands väldiga famn.

Christian von Steven föddes 1781 i Fredrikshamn i det som på den tiden var det svenska rikets finska hälft. Hans modersmål var svenska, men han skrev sina vetenskapliga arbeten på tyska och hade nog senare i livet ryska som vardagsspråk.

Unge Christian inledde sina studier i Åbo och fullföljde dem i Sankt Petersburg, där han blev medicine doktor vid endast 18 års ålder. 1799 flyttade han till Kaukasus för att bli assisterande inspektör över områdets silkesmaskodling.

Steven var en mycket framstående botanist i sin landsman Linnés anda (och därtill entomolog, expert på insekter). Hans arbeten handlar främst om floran på Krimhalvön och i Kaukasus.

1812, tre år efter att hans gamla hemtrakter hade ryckt loss från Sverige och blivit en del av Ryssland, grundade Steven det som vid sidan av kartläggningen av Krimhalvöns flora skulle bli hans främsta livsverk: Nikita Botaniska Trädgård i den krimgrekiska byn Nikita. Trädgården, som var en av Rysslands allra första, är anlagd i terrasser längs en naturskön bergssluttning mellan semesterparadisen Jalta och Gurzuf.

Rundvandringen på Stevens mark är en lisa för själen, och jag utrycker min förhoppning att de giriga krafter som gradvis förstör den krimska sydkustens skönhet med anskrämliga betonghotell och bostadskomplex för nyrika ryssar aldrig någonsin får inkräkta på Christian von Stevens livsverk.

– Det har redan skett! berättar lokala vänner.

Nikita Botaniska Trädgård har under merparten av sin existens sträckt sig ända ned till havsstranden, men för kanske ett tiotal år sedan lyckades någon muta sig till avstyckning av strandområdet för nybyggnation. Stevens odlingar närmast havet skövlades.

Med ett undantag, dock. Nedanför trädgården sticker den sedan 1973 totalt fridlysta udden Kap Martjan ut i havet. Den har kallats Mont d’Or (”Guldberget”) för sina vilda citrusfrukter. Denna lilla exklav utanför trädgårdens återstående område har hittills klarat sig undan Krimkustens mutkolvar och marodörer.

Christian von Steven är sedan länge bortglömd i sitt gamla hemland. Men under glansåren duggade utmärkelserna tätt för hans insatser som Krimhalvöns Linné. Exempelvis utsågs han till ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien och hedersledamot i motsvarande akademi i Sankt Petersburg. Bland annat har han fått orkidén Steveniella och kålväxten Stevenia uppkallade efter sig. 1863 dog Steven i Krims huvudstad Simferopol, 82 år gammal.

Redan på tsartiden kom man på att Sydkrim inte enbart välsignades av solen utan även av hälsosam luft utifrån havet. Den smekande sjöbrisen gör att värmen sällan blir alltför tryckande. Författaren Anton Tjechov tog konsekvensen av sin lungsot och bosatte sig permanent i Jalta, med en datja i den närliggande kurorten Gurzuf som skrivarlya. Här skrev han pjäserna Onkel Vanja och Tre systrar samt novellen Damen med hunden. Vid strandpromenaden står han staty tillsammans med novellens titelfigurer. De långväga gästerna Dimitrij Gurov och Anna Sergejevna har en kärleksaffär i Jalta, båda gifta på var sitt håll:

”…Under promenaden pratade de om hur underligt ljust det var över havet. Vattnet var syrénfärgat och såg mjukt och varmt ut, och över det gick en gyllene strimma från månen…”

Även en sentida besökare betraktar havet och den omgivande naturen. När ett tjockt moln lägrar sig över Mogabiberget faller snart störtregn över Jalta. Och när Svarta havet värms upp till en viss nivå täcks staden av tjocka. Mycket förtjänar att gömmas i dimman, men Jalta och Krim lockar ändå oemotståndligt.

Fotnot: Reportaget skrevs innan Krim i mars 2014 återförenades med Ryssland.

(Tidigare publicerat i Tidskrift i Sjöväsendet nr 2 2014)

Medalj: För mod och rådighet till sjöss under farofylld tid

Medalj 1Trägen vinner! I januari 2010 råkade jag snappa upp namnet på en för mig okänd medalj: För mod och rådighet till sjöss under farofylld tid. Den instiftades 1941 av kung Gustaf V och delades under krigsåren ut till sammanlagt 16 personer.

Nyfikenheten väcktes. Vilka var mottagarna, och för vilka insatser fick de medaljen? Frågor ställdes till några experter på andra världskriget, utan resultat. Regeringskansliet fick frågan och bollade den vidare till Riksarkivet, som svarade att det inte finns någon samlad lista.

Någon trodde att det kunde röra sig om örlogsmarina insatser; exempelvis då besättningen på jagaren HMS Gävle den 25 september 1944 räddade 52 nödställda baltflyktingar i grov sjö västsydväst om Bogskär. Det visade sig vara fel spår.

Även hovet tillfrågades, eftersom det rörde sig om en kunglig medalj. Svar därifrån dröjde. Men i november 2013 hörde ordensintendent Tom Bergroth av sig. Man hade då lyckats rekonstruera en namnlista över mottagarna, samt datum då besluten fattades av regeringen i konselj. Där framgår också att beslut togs efter förslag från Handelsdepartementet och att det ursprungliga förslaget kom från Sveriges Allmänna Sjöfartsförening (se fotnot).

De angivna befattningarna på listan avslöjade att det uteslutande rörde sig om civila sjömän. Det var ju de som direkt utsattes för krigets fasor; både i närliggande farvatten och ute på världshaven. Däremot framgick inte vilka fartyg de var mönstrade på, ej heller orsaken till medaljeringen.

Listan var ändå en dörröppnare. Jag kunde nu ta mig till Riksarkivet på Kungsholmen i Stockholm och med ledning av beslutsdatum ringa in rätt ärendenummer i stora luntor med konseljmötenas ärenderubriker. Därefter gick det snabbt att beställa fram sammanlagt åtta nötta arkivmappar från anno dazumal. Efter fyra år kunde dimman skingras.

s/s Lidingö 1941

Den förste mottagaren av medaljen var 2:e maskinist Karl Anton Olsson på Rexbolagets s/s Lidingö. Fartyget gick den 1 april 1941 på en mina väst om Falsterbo. Olsson, som hade vakt i maskin, skadades i huvudet. Vatten strömmande in. Trots det stannade han kvar för att avvärja risken för pannexplosion och se till att inte eldarna, lämparen och smörjaren var kvar där nere. Först när det var gjort vadade han genom det inströmmande vattnet och tog sig upp från det halvt vattenfyllda maskinrummet. I motiveringen talas om självuppoffring och stor sinnesnärvaro.

Lidingö kunde bogseras in till Malmö. Efter reparation sattes hon åter i trafik på malmfarten. Den 6 november minsprängdes hon ännu en gång, denna gång på Fehmarn Bält. Besättningen lyckades rädda sig i livbåtarna innan fartyget sjönk.

s/s Siljan 1940

Näst i tur att tilldelas medaljen var matros Oscar Rehn på s/s Siljan, som krigsförliste på Nordatlanten sedan hon torpederats av tyska U46. Besättningen på 27 man gick i livbåtarna. En av dessa gick under med nio man, medan sjömännen på en annan räddades ombord på en fransk fiskebåt. På Rehns livbåt hade rodret bräckts. Med en åra som provisoriskt roder styrde han livbåten i flera dygn i hård vind och grov, brytande sjö innan de nådde den irländska kusten. Hans medfarna skeppskamrater var ej i stånd att lösa av honom. I beslutet, som fattades exakt ett år efter förlisningen, talas om "visad rådighet, kunskap och uthållighet".

s/s Garm och s/s Mangen 1940

Befälhavaren Adolf Waldemar Andersson på Sveabolagets s/s Garm tilldelades medaljen för att han "på ett hedrande sätt företrätt svenskt sjömanskap". Den 21 december 1940 gick fartyget i den allierade konvojen OG47 mellan Liverpool och Gibraltar. Ett annat svenskt fartyg i konvojen, den Lissabon-destinerade ahlmarkaren s/s Mangen, torpederades klockan 2118 av den italienska ubåten Mocenigo. Andersson och Garm bröt mot konvojreglerna för att rädda de skeppsbrutna sjömännen. Tolv man togs ombord medan åtta man omkom i nattmörkret.

Garm, vars namn är taget från den nordiska folktrons ylande varghund, hade en stolt historia. Redan 1916, under första världskriget, räddade hon besättningen på norska s/s Falkefjell, som sänktes på Nordsjön av en tysk ubåt. Andra sjöräddningsinsatser gjordes under mellankrigsperioden.

Den 11 september 1941 var tiden utmätt för Garm själv Tyska U207 sänkte henne med en torped, varvid sex man omkom. I konseljakten konstateras att Kapten Andersson "ånyo visat prov på mod och rådighet". Bland annat såg han personligen till att en svårt skadad och nästan drunknad besättningsman kunde räddas.

s/s Ingeren 1941

s/s Ingeren, som gick för Svenska Orient Linien, utsattes den 15 oktober 1941 för en bombattack utanför den tyska nordsjökusten. En av bomberna träffade fartyget midskepps, dock utan att detonera. Bomben trängde igenom däck och hamnade i byssan. Under uppenbar livsfara tog sex man loss bomben, varpå de bar iväg den och dumpade den överbord. Medaljen utdelades till alla sex: 1:e styrman Johan Einar Forsberg, 2:e styrman Carl Olof Hansson, 3:e styrman Bernt Olof Rune Berlin, 1:e maskinist Emil Allan Nestor, eldaren Fritz Ivan Nilson och mässpojken Bengt Wilhelm Cooper.

Konseljakten om m/t Ingeren var ursprungligen hemligstämplad men blev sedermera "avhemligad".

s/s Gudur 1942

Sveabolagets s/s Gudur kantrade och sjönk i Bottenviken 1942. Det var således en sjöolycka, ingen krigsförlisning. Smörjaren Arne Andreas Norberg tog sig under livsfara ned i maskin för att stoppa cirkulationspumpen, vars vatten hotade babords livbåt. För det tilldelades han medaljen som nådevedermäle, ett i detta sammanhang vanligt uttryck.

Gudur bärgades så småningom och seglade vidare, bland annat under namnet Hugin, tills hon ljöt skrotdöden 1975.

s/s Ingeren 1943

På nyårsdagen 1943 gick Ingeren på grund utanför den holländska kusten. 1:e styrman Bertil Kristoffer Olsson och 2:e styrman Sven Persson bidrog under livsfara till att få loss fartyget och rädda in henne på Den Helders redd. För det belönades de med medaljen. Även kapten Forsberg och övermaskinist Nestor var aktuella, men de hade redan tilldelats medaljen (se ovan) och hedrades därför på annat sätt.

s/s Sif 1943

Sveabolagets s/s Sif bombades av allierat flyg då hon under 1943 anlöpte norska Herøya. Fartyget skadades. Enligt noteringarna i konseljakten visade befälhavaren Axel Edvin Johansson och rorsmannen Helmer Arne Gustavsson "synnerligt mod och gott sjömanskap, vilket bidragit till besättningens och fartygets räddning". Därutöver ges inga detaljer om deras insats.

Motorskonerterna Veritas och Vestvåg 1944

Natten mellan den 26 och den 27 augusti 1944 låg motorseglarna Veritas och Vestvåg i Kiel, som just då utsattes för allierat bombanfall. Två jungmän på Veritas utförde vad som i konseljakten kallas "rådiga handlingar". Exempelvis dämpade de elden från brandbomber och dumpade dem överbord, både på det egna fartyget och på Vestvåg. Dessutom avvärjde de faran från ett brinnande vrak, som drev mot Veritas. Jungmännen Sven Artur Morgan Johansson och Folke Gunnar Nilsson blev de sista sjömännen som tilldelades medaljen För mod och rådighet till sjöss under farofylld tid.

Det framgår av konseljakterna att bragder till sjöss under andra världskriget också kunde belönas med medaljen För berömliga gärningar.

Där framgår också att flera av de 16 medaljerna För mod och rådighet till sjöss - möjligen samtliga - skulle bekostas med medel ur Handels- och sjöfartsfonden. Fondens historia sträcker sig tillbaka till den konvojkassa som inrättades 1723 för att finansiera sjöfartsskyddet mot Medelhavets korsarer (muslimska kapare från Nordafrikas barbareskstater). Numera går fondens medel till ”åtgärder för att främja svensk utrikeshandel”. Efter andra världskriget lär det i praktiken ha rört sig om inköp av fastigheter för UD:s handelsorganisation.

På 1960-talet fördes diskussioner om att instifta en fredstidsversion av medaljen För mod och rådighet till sjöss. Idén rann dock ut i sanden. 1996/97 motionerade riksdagsman Birger Hagård (m) i saken. Motionen avslogs.

Minnet av den svenska sjömanskårens insatser och vedermödor under andra världskriget vårdas årligen på Krigsseglardagen, vanligen den första söndagen i september, i ett halvdussin svenska hamnstäder. Den arrangeras av Sjömanskyrkan i Sverige med stöd av Stiftelsen Sveriges Sjömanshus.

Fotnot: Sveriges Allmänna Sjöfartsförening bildades 1902 och slogs 1983 ihop med Föreningen Sveriges Flotta, som hade bildats 1906. Den nya organisationen fick namnet Föreningen Sveriges Sjöfart och Sjöförsvar. FSSS gav ut tidskriften Under svensk flagg och drev traditionen med årliga sjöfartsmöten, kallade "sjöfartsriksdagar", vidare. Vid utgången av 2002 gick FSSS i graven.

(En tidigare version av artikeln publicerades i Tidskrift i Sjöväsendet nr 1 2014.)

  • Gunilla Olsson Svara

    Gunilla Olsson. Min far var med 1941 på S/S Ingeren och hans namn var Allan Emil Nestor Hörup. Mn far står med som Nestor 1943 på S/S Ingeren.

  • Fredrik Ahlman Svara

    Jättekul att ta del av speciellt för mig då min morfar finns med bland medaljörerna, nu fick jag en lite bättre koll kring själva händelsen.

  • Kapten Lägervall Svara

    En bra och intressant research.

    Fler myndighetspersoner, politiker och sjömän borde läsa många av artiklarna i Tidskrift i Sjöväsendet (TiS). Naturligtvis är sjöfartshistoria intressant då det många gånger förklarar varför man befinner sig i nuet, men det mest intressanta är kanske de helhetsgrepp runt sjöfartens nödvändighet, d.v.s. den realpolitik som avhandlas i den enda renodlade ”sjöakademien” som finns i riket.

    Få vet nog om att tidskriften ges ut av en av de kungliga akademierna.