Österrike: Kolonialmakt med förhinder

När de alliansfria staterna Finland, Sverige och Österrike blev EU-medlemmar 1995 slog det mig att Finland och Luxemburg var de enda i den då utvidgade EU-familjen som helt saknade ett kolonialt syndaregister.

Min tanke väcktes innan Cypern, Malta och en lång rad öststater anslöts till unionen; de flesta av dem 2004, Bulgarien, Rumänien och Kroatien några år senare.

Vän av ordning skulle antagligen peka på den lilla inlandsstaten Österrike som ytterligare ett undantag. Men innan det habsburgska väldet självförvållat krymptes ihop till följd av första världskriget blickade även Österrike lystet ut över världen, med sin dåvarande oceanhamn Trieste som utgångspunkt. Det är emellertid en bortglömd historia, även bland österrikarna själva.

Mellan sjötörnar, studieperioder och olika påhugg hemma i Sverige tillbringade jag åtskillig tid i Wien under 1970-talet. Skälet var det vanliga för unga sjömän som råkat hamna på udda platser. Som fransmännen säger: Cherchez la femme!

Aldrig någonsin dök frågan om Österrikes koloniala förflutna upp, vare sig i min wienerska bekantskapskrets eller i de lokala medier som jag tog del av. Kanske för att landets utomeuropeiska äventyr inte var så mycket att yvas över.

Kring 1720 bildades Ostende-Kompaniet i det som då utgjorde Österrikiska Nederländerna. Man hann etablera några faktorier i Bengalen. Men redan 1731 kastade kompaniet in handduken.

(Strax därefter, 1733, gjorde besättningen på den svenska ostindiefararen Drottning Ulrica Eleonora ett tappert försök att etablera sig i Porto Novo – dagens Parangipettai – sydväst om Bengalen. Men Koromandelkustens redan etablerade engelsmän och fransmän trängde resolut bort intränglingarna, som slokörade och tomhänta fick segla hem till Göteborg.)

1775 lät den österrikiska härskarinnan Maria Theresia grunda Triestiner Ostindische Handelskompanie, som inte blev mer långlivat än föregångaren i Ostende. Men nu hände ändå saker.

I det sydligaste Moçambique leder Maputobukten in till den likalydande huvudstaden. Under kolonialtiden kallades den Delagoabukten, efter portugisiska Baía da Lagoa. Våren 1777 ankom det nya österrikiska kompaniets skepp dit. En befästning uppfördes och området utropades till österrikisk koloni, varpå skeppen seglade vidare ostvart. Men 1781 såg portugiserna till att den sagan var all.

Strax därefter försökte den polsk-ungerske greven och äventyraren Maurice-August Benyowski locka med Madagaskar som en österrikisk koloni. Men det projektet rann ut i sanden på grund av bristande finansiering. (Drygt ett halvsekel tidigare hade Karl XII:s Sverige lockats med samma koloniala godbit, men då av öns brokiga skara västerländska sjörövare.)

De österrikiska skeppen seglade oförtrutet vidare till Nikobarerna, som breder ut sig mellan Bengaliska bukten och Andamansjön. Ögruppen var visserligen ett danskt revir sedan 1756, under namnet Frederiks-Øerne. Men lokalbefolkningen ansågs ha kannibalistiska matvanor, så kanske hoppades österrikarna att deras danska konkurrenter hade ”tagit slut”. I själva verket hade ögruppens danskar tillfälligt dragit sig tillbaka till sin fasta koloni Trankebar på det indiska fastlandet.

1778 döpte österrikarna om den danska stödjepunkten Ny Sjælland på Nicobar-ön Nancowry till Kaiserhügel, ”Kejsarkullen”. Men 1784 blev de medvetna om att Danmark fortfarande gjorde anspråk på Frederiks-Øerne. Således hög tid att segla hem till Trieste. Dessutom upplöstes Triestiner Ostindische Handelskompanie året därpå.

Men till skillnad från danskarna, som först 1869 överlät ögruppen till England, har österrikarna lämnat minst ett tydligt spår efter sig. En av öarna heter fortfarande Teressa, efter kejsarinnan Maria Theresia. Eller efter hennes ostindiefarare Giuseppe e Teresa, med sin namnform på den österrikiska hemmahamnen Triestes dominerande språk.

Fartyget seglade under Österrikes kejserliga flagg, som egentligen var det Habsburg-dominerade Tysk-romerska rikets dito. Den hade en svart dubbelörn på gul botten. På distans kanske motivet kunde förväxlas med en dödskalle med korslagda benknotor, det vill säga sjörövarnas flagg Jolly Roger. Den kejserliga flaggen sägs ha varit något av sin tids bekvämlighetsflagg och lär ha använts flitigt av råbarkade sällar som hade utrustats med kaparbrev.

Under 1800-talets senare hälft sonderades terrängen inför ett tilltänkt österrikiskt fotfäste på norra Borneo. Även det rann ut i sanden. Men dubbelmonarkin Österrike-Ungern hann etablera sig i ett 60 hektar stort koncessionsområde i den kinesiska hamnstaden Tianjin från 1901 ända till 1917, då nederlaget i första världskriget var ett faktum. Därmed var även den österrikiska kolonialismen definitivt död och begraven. Den glupska stormakten reducerades till en småstat med en oproportionerligt stor och pampig huvudstad.

Ett redskap i de koloniala strävandena var Österreichischer Lloyd, som bildades 1836 och snabbt växte till ett betydande rederi med Trieste som hemmahamn. Det leder mig till ett kuriosaartat stickspår:

Natten till den 17 januari 1889 gled Österreichischer Lloyd’s ångfartyg Amphitrite i skydd av mörkret in till Tadjouravikens norra strand i det lilla land vid Tårarnas port mellan Röda havet och Adenviken som numera heter Djibouti. Ombord fanns omkring 200 ryska nybyggare under ledning av kosackhövdingen Nikolaj Achimov. Efter en vecka installerade de sig i ett övergivet fort på karavanstationen Sagallo, där den ryska kolonin Nya Moskva utropades. Då hade Achimovs kosacker redan hunnit göra sig omöjliga i alla läger, med stråtröveri, kidnappning och våldtäkt på meritlistan.

Frankrike markerade snabbt revir, och för att inte stöta sig med en vänskaplig makt tog den ryska statsledningen genast sin hand från koloniprojektet. En månad efter ryssarnas ankomst genomförde Frankrike en uppvisning i kanonbåtsdiplomati som fick den spirande ryska kolonin att stryka flagg. Slokörade ryssar fördes tillbaka till Suez för en snöplig återfärd till Odessa med ryska korvetten Zabiaka.

Men det var ju egentligen en helt annan historia än den om Österrike.

Dagens Österrike brukar knappast kallas sjöfartsnation. Men även efter andra världskriget har det kustlösa landet faktiskt bedrivit oceansjöfart, i något fall med tyska Bremen som inofficiell hemmahamn. Gamla Österreichischer Lloyd upplöstes formellt 1921 men återuppstod till namnet 1951, numera hemmahörande i Limassol på Cypern: Oesterreichischer Lloyd Seereederei (Cyprus) Ltd.

Slutligen ytterligare ett kuriosaspår, det om Österrike som varvsnation:

I mitten av 1970-talet kom Stena Line på idén att bygga fartyg i den wienerska förorten Korneuburg, mitt inne i den centraleuropeiska landmassan och på maximalt avstånd från fartygens rätta element. Det skedde 1976-77 med lastfärjorna Stena Tender, Stena Topper och Stena Timer. De byggdes på Österreichische Schiffswerften och skulle gå mångskiftande öden till mötes. Till att börja med handlade det om att nå det trygga havet. För att gå fria för Donaus många broar bogserades skroven ned till mynningen medan deras överbyggnader fraktades samma väg på pråmar.

Några decennier senare har alla tre hunnit ljuta skrotdöden. I likhet med Österrikes koloniala strävanden, långt tidigare.

Kommentarer

  • sten san

    Alltid lika trevligt att läsa Dina artiklar..

  • Torsten på Kössö

    Strålande och målande!

  • skanskalle

    Kom inte svenska Lloyd över österrikiska Lloyd som krigsbyte 1918 och seglade turister
    till Egypten?

Artikeln är stängd för fler kommentarer

Få vårt nyhetsbrev!

 

Bli uppdaterad med de senaste sjöfartsnyheterna. Prenumerera på vårt nyhetsbrev.