Orosmoln över ”Wilda Kusten af Södra America”

Den omstridde venezolanske ledaren Nicolás Maduro har ofta ett högt tonläge, understundom med macho-inslag. Härom året karaktäriserade han sig själv som ”en fartygskapten med en kvinna i varje hamn”, samtidigt som han antydde att den tidens ogifte oppositionsledare nog inte var ”lagd åt det hållet”. Det förhållningssättet fungerar inte mot den nye, karismatiske oppositionsledaren Juan Guaidó, som är gift och har en dotter.

När auktoritära ledare känner sig hotade på hemmaplan frammanar de gärna en yttre fiende. För Maduro passar Venezuelas västra grannland Colombia utmärkt i den rollen. På sistone har han även pekat finger åt det lilla, glest befolkade grannlandet i ost: Den före detta brittiska kolonin Guayana. En i hundratals år slumrande och emellanåt uppflammande gränskonflikt har åter aktiverats.

I juletid 2018 gensköt den venezolanska örlogsflottan det norskägda, Bahamasflaggade forskningsfartyget Ramform Tethys på det som i dag är Guayanas exklusiva ekonomiska havszon (EEZ). Fartygets uppdrag var oljeprospektering för US-ägda Exxon. Guayana anses ha stora oljefyndigheter utanför sin kust.

2013 kapade den venezolanska flottan ett annat prospekteringsfartyg inne i Guayanas EEZ. Fartyget frigavs efter en vecka.

Tvisten leder tillbaka till forna tiders dragkamp om det nordligaste Sydamerika mellan våldgästande spanjorer, holländare, fransmän och britter. För att göra en lång historia kort gör Venezuela anspråk på området Guayana Esequiba, som omfattar två tredjedelar av den sedan 1966 självständiga republiken Guayana.

Där i gränslandet mellan dagens Venezuela och Guyana, i den östra utkanten av Orinoco-deltat, löper floden Barima ut i Atlanten. Dit anlände i mars 1732 en svensk expedition med skeppet Fortuna, under amiralitetslöjtnant Laurens Branders befäl. Uppdragsgivare var det nybildade Västindiska Kompaniet hemma i Göteborg. Koloniprojektet, som även omfattade den före detta kurländska kolonin Tobago strax utanför deltat, rann emellertid ut i den karibiska sanden.

Möjligen fanns det ett samband mellan Fortuna-expeditionen och en legend, vars eventuella sanningshalt nog dessvärre har förtonat i tidens töcken. Mot slutet av 1600-talet påstås en svensk nybyggare ha ägt stora markområden kring Orinoco-deltat. Han antas ha testamenterat egendomen till Sveriges kung, vilket rimligen bör ha syftat på Karl XI. Enligt legenden skall detta ha respekterats av ”Wilda Kustens” holländare och britter, vilka såg området som okränkbar svensk mark. Historien går inte in på vad markens rättmätiga ägare, den inhemska lokalbefolkningen, kan ha haft för synpunkter.

Venezuela, Colombia och Ecuador har snarlika flaggor. Deras vågräta trikolorer har, uppifrån räknat, gula blåa och röda fält. Orsaken är en gemensam historia – och enligt legenden en vacker svenska.

Flaggan skapades av den Carácas-födde Francisco de Miranda, som var en frihetskämpe mot det spanska styret. Han reste flitigt i Europa och vistades bland annat i Göteborg 1787. Ryktet säger att han var en riktig Casanova och att damer föll som bowlingkäglor i hans väg. Men i Göteborg träffade han grosshandlarhustrun Christina Hall, som han faktiskt blev ordentligt kär i. När han senare tog sig över Karibiska sjön för att iscensätta revolutionen förde hans skepp Leander för allra första gången befrielserörelsens gul-blå-röda flagg. Det hävdas att det var hans hyllning till sin stora kärlek långt borta i Skandinavien: Gult som hennes hår, blått som hennes ögon och rött som hennes läppar.

Det finns andra förklaringar till flaggans färgkombination. Exempelvis landets överflöd, dess närhet till havet, samt det blod som spilldes i kampen för självständighet. Men varför nödvändigtvis göra våld på en god story?

Länge hade flaggan sju vita stjärnor i mitten, representerande de sju provinser som 1810 utropade landets självständighet. 2006 tillfogade landets förre president Hugo Chávez en åttonde stjärna. Den skall symbolisera Provincia de Guayana. Troligen är det just det omtvistade Guayana Esequiba som avses.

Dagens konkursbo Venezuela har en betydande tillgång ‒ i Sverige! Johnsonkoncernens anrika oljeraffinaderi Nynäs Petroleum, dagens pricklösa Nynas, har sedan 1986 landets statliga oljebolag Petróleos de Venezuela som hälftenägare. (Den andra hälften ägs sedan 1989 av finska Neste.) Raffinaderiet grundades i Nynäshamn 1928 av Axel Ax:son Johnson. Delvis för att tillgodose hans skötebarn Rederi AB Nordstjernans behov av dieselbunkers till fartygsflottan, som i åtskilliga decennier bedrev linjetrafik på en mängd sydamerikanska hamnar.

Nynäs Petroleums svenskflaggade trotjänare m/t Engelsberg och m/t Framnäs övergick 1984 till ett annat bolag inom Johnsonkoncernen och hann av allt att döma aldrig hamna under venezolanskt ägarinflytande. Fartygen var kvar i svensk drift till 2004 (och ljöt skrotdöden 2013).

Den populära uttydningen av namnet Venezuela leder tillbaka till året 1499, då ett skepp med den prominente italienske sjöfararen Amerigo Vespucci ombord seglade in i havsviken Maracaibosjön. Han observerade att lokalbefolkningen bodde i hus på pålar ute i vattnet. Därav hans namn på platsen: Veneziola, ”Lilla Venedig”. Sedermera förspanskades det till Venezuela, som namn på hela det omgivande landområdet.

Dessutom fick Amerigo äran att ge namn åt hela den av europeerna nyupptäckta dubbelkontinenten Amerika, vars lokalbefolkning emellertid hade varit på plats sedan tiotusentals år. Men det är en långt mer vidlyftig historia än den om Lilla Venedig, Venezuela.

USA:s dagsaktuella engagemang visavi kapten Maduros sjunkande skepp kan vara tveeggat, med tanke på landets bedrövliga track record i Latinamerika. Ett av alltför många exempel är det som utspelades i Guatemala 1954. Låt mig avslutningsvis få citera ett avsnitt i min bok Gränslös sjöfart, kapitlet ”Kylfartygens värld”:

Giganten United Fruit – som i Centralamerika kallades El Pulpo (”Bläckfisken”) – hade under 1900-talets första hälft tillvällt sig stora delar av områdets odlingsbara jord, med sikte på framtida bananplantager. Merparten låg för fäfot, samtidigt som befolkningen behövde mark för matproduktion. 1954 lät Guatemalas folkvalde liberale president Jacobo Arbenz expropriera en del av United Fruit’s outnyttjade markområden – finurligt nog mot en ersättning som exakt motsvarade det värde bolaget hade angivit i sin skattedeklaration. Det räckte för att han och hans demokratiska regering skulle störtas av utifrån dirigerade trupper och bombflygplan. Ett spirande välfärdsprogram för landets befolkning, inbegripet arbetarna på United Fruit’s bananplantager, kvävdes i sin linda. I stället fick Guatemala genomlida en flera decennier lång period av militärdiktatur.

Etiketten ”bananrepublik” satte sig i omvärldens medvetande.

Kommentarer

  • Ingmar Karlsson

    Tack för utmärkt folkbildning

  • Tore Almgren

    Mycket intressant och bildande, tack.

  • Svengöran Dahl

    Ett stort tack till denna mycket klargörande text som dessutom är humoristisk. GrTtis också till en mycket fin svenska utan massa nyord ovh svengelska. Svengöran Dahl. svengoran.dahl@gmail.com

  • Thommy kembring

    Har länge undrat över de tre ländernas snarlika flaggor.
    Tack för en mycket läsvärd text.

  • Peter Burman

    Alltid lika intressanta och välskrivna artiklar av Torbjörn Dalnäs. Tackar för det.

Artikeln är stängd för fler kommentarer

Få vårt nyhetsbrev!

 

Bli uppdaterad med de senaste sjöfartsnyheterna. Prenumerera på vårt nyhetsbrev.