Klockrent i Filippinerna ― men i Vänersborg?

Nyligen väckte tre hemförda kyrkklockor stor uppmärksamhet i Filippinerna. Det har med landets patriotiska självbild och dramatiska historia att göra. De symbolladdade klockorna stals som krigsbyten av amerikanska trupper 1901, då filippinarnas väpnade motstånd mot den nya kolonialmakten USA pågick för fullt.

225 år tidigare inträffade en numera bortglömd parallell, då mellan Sverige och den angripande arvfienden Danmark-Norge. Mer om det senare.

Kyrkklockan är ‒ i likhet med dess nära släkting skeppsklockan ‒ ett päronformat instrument med uppgiften att alstra distinkta ljud med klar efterklang.

Antagligen uppfanns klockan i en avlägsen forntid i Kina, där den kom att reglera dygnets rutiner i buddhistklostren. Den spred sig långt senare till kristna kloster; gissningsvis med återvändande nestorianska Kina-missionärer längs Sidenvägen. På den vägen är det; kyrkan tog bruk av det ihåliga klanginstrumentet för varning och kallelse till dygnsrutiner. Under tidig medeltid spred sig klockan även till fartygen.

Som jungman på paragrafaren Edith av Helsingborg fick jag ibland hålla utkik vid skeppsklockan framme på backen när det var tjocka ute på Nordsjön. Uppgiften var att slå ett slag om fara siktades om styrbord, två om fara siktades om babord och tre om fara siktades rakt föröver. Det var ett nervöst spejande där man lätt inbillade sig konturerna av annalkande fartyg på kontrakurs.

De nu aktuella filippinska kyrkklockornas bakgrund är följande. Efter drygt tre sekler av spanskt styre på Filippinerna tog USA över landet 1898. Filippinarna som eftersträvade självständighet gjorde uppror. I ett bakhåll dödade rebeller från byn Balangiga på ön Samar i mellersta Filippinerna ett 50-tal amerikanska soldater. Hämnden blev gruvlig. Många, både rebeller och civila, sköts. Byns kyrka brändes ned och de tre kyrkklockorna fördes till USA som krigsbyte. Amerikanarna hävdade att de hade använts för att ge klartecken för rebellernas attack. Icke desto mindre var bortförandet av dem ett klart brott mot det sjunde budordet: Du skall icke stjäla!

Sedan 1990-talet har flera filippinska propåer gjorts till USA:s ledning om att få tillbaka Balangiga-klockorna. Förgäves dock ‒ ända till sommaren 2018, då USA:s ambassad i Manila meddelade att USA:s försvarsdepartement avsåg att återföra dem till Filippinerna.

Två av dem fanns på en flygbas i Wyoming och den tredje på ett amerikanskt armémuseum i Sydkorea. De fördes med flyg till Okinawa i Japan och därifrån med fartyg till Manila. Den 14 december landade ett plan med dem på Samar. Cirkeln var sluten efter 117 år!

Lite smolk i glädjebägare var en uppflammande diskussion om huruvida katolska kyrkan hade ensamrätt till klockorna eller om åtminstone en av dem kunde placeras på museum. Vid ankomsten överlämnade president Rodrigo Duterte dem formellt till provinsen Eastern Samars ledning, inte till kyrkan (som han har ett horn i sidan till).

Hur som helst var ett känslosamt kapitel i de filippinsk-amerikanska förbindelserna avslutat.

Så till den skandinaviska parallellen, 225 år före Balangiga-attacken. Det så kallade Skånska kriget mellan Danmark-Norge och Sverige pågick 1675-79, även långt utanför Skånes hank och stör. 1676 erövrade den danske härföraren Ulrik Frederik Gyldenløve staden Uddevalla (där han nu långt senare har ett hotell, där jag har kamperat ett par gånger, uppkallat efter sig). På sommaren samma år vann han slaget vid Vänersborg. Stadens stolthet, storklockan, firades ned från sin stapel och fördes bort som krigsbyte.

De närmaste sex åren var storklockan spårlöst försvunnen. Det visade sig att Gyldenløve hade gömt den i sin källare på palatset Charlottenborg i Köpenhamn. Men 1682 skänkte han den till den närbelägna, då nyuppförda Vor Frelsers Kirke ‒ kanske för att sona sitt brott mot det sjunde budordet.

Nu är det nog knappast någon idé att kräva tillbaka den så kallade Gyldenløve-klockan. Det är inte samma klocka som hänger i Vor Frelsers Kirke, ty den stöptes om både 1889 och 1922. Dessutom skattade dess ursprungliga hemvist åt förgängelsen i stadsbranden 1777. Dagens upplaga av Vänersborgs kyrka uppfördes först därefter.

Men medge att klockan, både kyrko- och skeppsversionen, kan vara ett spännande ämne. Läs gärna mer i min bok Havets ord, avsnittet Skeppsklockans själsliv.


Lämna en kommentar på "Klockrent i Filippinerna ― men i Vänersborg?"

  • sten. s. Svara

    Som vanligt både intressant och lärande läsning av Dina krönikor

  • StaffanS Svara

    För några år sedan var jag i kyrkan och klappade klockan, som varandes medlem i ”Vänersborgs Söners Gille”. Stort!