I harmonins Singapore sitter man still i båten

Tack, Vetenskapsradion Historia, som den 10 december erinrade om att det moderna Singapore fyller 200 år! Det inspirerar mig till att minnas mina besök där, det senaste 2002.

Clifford Pier är en tidsmaskin. På nära nog fyra decennier hade jag inte ägnat taxibåtarnas terminal i Singapore en tanke, hade rentav glömt namnet. Så stod jag plötsligt under den täckta pirens mäktiga valv och får en déjà-vu-upplevelse: Jaha, jag är här igen! Minnen vällde fram. 

Förra gången var hösten 1964 och flera av 2002 års speedbåtar såg ut att ha varit med redan då. Det var en orolig tid med blodiga raskravaller på gränsen till inbördeskrig, och därtill regionala spänningar på randen till storkrig. På andra sidan Johorsundet påstods indonesiska styrkor ha landsatts. Undantagstillstånd rådde i Singapore, med utegångsförbud nattetid. Vilket inte hindrade några svenska ynglingar från Ostasiatiska Kompaniets m/s Sabang att ta sig in till Clifford Pier och vidare till det lockande, sedeslösa Bugis Street.

Många trodde nog att gatan skrevs Boogie Street med tvetydig innebörd, men den är faktiskt uppkallad efter det stolta sjöfararfolket bugineserna – "Österns vikingar" ‒ från Celebes/Sulawesi.

Antagligen gick de svenska vikingaättlingarna längs Collyer Quay förbi General Post Office, som nu är Fullerton Hotel; då en ståtlig byggnad, men numera reducerad till en dvärg framför Singapores nya skyline. Här mynnar Singapore River ut i Marina Bay, och hit kom Stamford Raffles sjövägen 1819. Han fann ett sömnigt fiskeläge med något hundratal malajiska invånare, som med liv och lust extraknäckte i piratbranschen när tillfälle gavs. Deras ö gjordes nu snabbt till ett strategiskt brittiskt fäste. Inom några få år hade befolkningen ökat till över 10.000, och 1826 blev ön en del av kolonin Straits Settlements. Så inleddes Singapores moderna historia.

Forntidens grekiska köpmän i Egypten kände till en handelsstationen vid sydspetsen av Chersonesos chryse, "Den gyllene halvön"; det vill säga Malackahalvön. På 200-talet talade kineserna om Pu-luo-chung, av malajiska Pulau Ujong, "Ön där halvön slutar". Ett millennium senare sände de expeditioner till en livlig hamn som de kallade Long ya-men, "Draktandsporten". Den bör ha legat där Keppel Harbour ligger i dag. Ett annat namn var Temasek, "Vid havet" på javanesiska. 

Sang Nila Utama alias Sri Tri Buana var en prins från Palembang på Sumatra, enligt legenden ättling till Alexander den store i hans förbindelse med en indisk prinsessa. För drygt tusen år sedan drev en storm honom in till Temasek, där han tyckte sig sikta ett lejon. Antagligen såg han i syne. Men sanskritnamnet Singapura, "Lejonstaden", myntades. Så småningom hamnade hamnen i Melakas bakvatten och föll i glömska, tills Raffles klev iland där.

1964 fortsatte ynglingarna fortsatte över någon av mynningsbroarna. Det kan ha varit den smäckra Cavenagh Bridge, som byggdes 1868, eller den något modernare Anderson Bridge. Här står statyn Merlion, ett "havslejon" med fiskstjärt som blivit Singapores symbol. Det sägs att Temasek en gång för länge sedan utsattes för en väldig storm. Invånarna bad om räddning. En rytande varelse med lejonkropp och fiskstjärt uppenbarade sig och stillade havet. Ett yngre, 37 meter högt Merlion står på Sentosa Island i sydväst och blickar ut över Singaporesundet. 

Kanske passerade ynglingarna det legendariska Raffles Hotel, som i så fall knappast lockade. Raffles med sin pampiga patio, kantad av doftande frangipaniträd, liknar inte på något vis ett sjömanshotell, och 2002 var det billigaste enkelrummet är mer än tio gånger dyrare än vad jag betalade på Mariners' Club. Men en gång var det ett bokstavligt sjömanshem. En brittisk sjökapten köpte vad som varit ett tiffin house för servering av te och smårätter och bosatte sig där. 1887 sålde han det till de armeniska bröderna Sarkies, som gjorde Raffles till den brittiska kolonialismens ikon. Jag ser de blankpolerade silverkärlen i East India Rooms och kunde inte motstå frestelsen att slösa bort motsvarande 100 svenska kronor på en Singapore Sling i The Long Bar, där jordnötsskal ligger i drivor på golvet. Den röda drinken är läskande men lite sträv i smaken och absolut inte värd sitt pris.

Jag förhalade till lilla Writers' Bar på receptionsplanet, tog en öl och språkade med malaysiske bartendern Jerry. En inskription på väggen erinrade om att stora författare som Rudyard Kipling, Somerset Maugham och Joseph Conrad suttit här. Utan tvivel gjorde Kipling och Maugham det. Men Conrad bodde på ett enkelt sjömanshem i grannskapet, och det var nog inte riktigt hans stil att söka sig hit.

Hur som helst kändes historiens vingslag. Under andra världskrigets ockupation döpte japanerna om hotellet till Shōnan Ryokan, "Den upplysta söderns värdshus". Shōnan, "Ljuset i söder", var deras nya namn på Singapore; ett vackert namn på en grym epok, som monumentet i War Memorial Park strax intill Raffles erinrar om. Det består av fyra smala pelare - respektlöst kallade the four chopsticks - som symboliserar krigets offer från landets fyra etniska grupper: Kineser, malajer, indier och "övriga".

1964 bekämpade kineser och malajer varandra, men på Bugis Street rådde business as usual. Ungefär 15 år senare lät Singapores välment patriarkaliska regering sanera bort synden. Varpå man insåg att genuina miljöer därmed hade gått förlorade. Här någonstans övernattade ynglingarna den gången 1964. Utegångsförbudet gjorde det omöjligt att komma ombord.

I hörnet mellan Temple Street och Trengganu Street i hjärtat av Chinatown finns en imponerande byggnad som en gång var en välkänd bordell, en veritabel supermarket på sitt område. Det var på kulitrafikens tid. Hundratusentals kinesiska kontraktsarbetare fördes till Malackahalvöns tenngruvor, och många – uteslutande män – hamnade så småningom i Singapores småfabriker. De arbetade hårt och fann på fritiden tröst i opium, mahjong och fala damer. 

Eftersom de var kustens söner från Fujian kanske de även vände sig till havets gudinna, Ma Zuo. Hon håller till i Thian Hock Keng, "Den Himmelska Lyckans Tempel". Templet invigdes kring 1840 på Telok Ayer Street, som då var waterfronten men sedan krupit inåt land. Där tronar hon i all sin prakt, under kinesiska anslag som handlar om trygghet på havet. Ursprungligen var hon fiskardotter på ön med samma namn (ofta stavad Matsu) utanför den kinesiska kustprovinsen Fujian.

På en yta som motsvarar Bornholm eller halva Öland ryms en befolkning på uppemot drygt fem miljoner människor, som numera tycks representera ett ovanligt lyckligt exempel på harmoniska kulturmöten. Tre fjärdedelar är kineser, men inbördes med olika kulturell tillhörighet. Landets premiärminister Lee Hsien Loong – son till den framlidne landsfadern Lee Kuan Yew – lär tillhöra minoriteten hakka, Kinas "vandringsfolk", som alltid har eftersträvat jämställdhet; både folkgrupper emellan och mellan män och kvinnor. Jag gissar att hakka-bakgrunden har haft viss betydelse för landets politik, som lyft fram Singapore till det kanske mest välmående och jämlika samhället i Asien, och dessutom ett land med ett minimum av kriminalitet, korruption och nedsmutsning.

Framstegen har ett pris, som brukar uttryckas management by fear, att skrämma folk till att sitta still i båten. Med en vits kallas Singapore a fine country (fine betyder även böter). Många som upplevde raskravallerna 1964 tycker antagligen att priset för ordning och harmoni kan vara värt att betala. 


Lämna en kommentar på "I harmonins Singapore sitter man still i båten"