Tragedi är ett av våra många grekiska låneord. Egentligen betyder ordet ”bockens sång”, med en innebörd av sorgespel eller sorglig händelse. Greklands historia är en utdragen tragedi, med mellanakter av varierande längd.

En före detta sjöman drömmer sig tillbaka till Grekland. I fantasin går han på nostalgivandring i dagens Piraeus, som i åratal har varit märkt av landets djupa kris. Inget är som förr, då han oräkneliga gånger besökte hamnstaden som besättningsman i ett halvdussin av Svenska Orient Liniens fartyg. Han minns sjappens vemodiga rebetikosånger till ackompanjemang av den grekiska lutan, bouzouki.

På senare år har i stället hörts högtalarappeller från de stora skärgårdsfärjornas strejkande sjömän, i bjärt kontrast mot skränande ligister från det nynazistiska partiet Gyllene Gryning.

Jo, förresten. Något är ändå som förr. Under hans allra första besök i Piraeus för drygt ett halvsekel sedan upplevde Grekland också en orolig tid. Även då skar extrema krafter pipor i vassen. Det skildras i Costa-Gavras Oscarsbelönade film Z, som bygger på Vassilis Vassilikos roman med samma korthuggna namn.

Den gången tog sig sjömannen in till Atén, följde av nyfikenhet strömmen av människor och råkade hamna på ett massmöte på stadens stadion, med premiärminister Georgios Papandreou som huvudtalare. Han förstod ingenting av det som sades men kände intensiteten och laddningen i luften. Det grekiska samhället stod och vägde. Något var på väg att hända, men vad?

Bara något år senare, den 21 april 1967, grep tre höga militärer makten i en kupp. De hette Papadopoulos, Makarezos och Pattakos. Under åren som följde härskade terrorn. De skandinaviska sjömännens stamsjapp i Piraeus, Mike’s Place, hade bommats igen. Enligt ryktet hade irländaren Mike hamnat i fånglägret på ön Makronisos. Det skämtades om att det berodde på att han hade en låt med den uppenbart suspekta titeln Red sails in the sunset i jukeboxen. Även barens värdinnor Effi och Maria var försvunna.

Sjömannen upplevde själv hur diktaturens hejdukar rusade in på andra sjapp och lika snabbt försvann igen, släpande på ännu en gripen motståndsman. Militärjuntan hade spioner överallt. Det gick inte att känna sig säker någonstans. Ändå skämtades det friskt med juntans män.

Juntan hade en soldat i fågeln Fenix’ kropp som sin symbol. En gång gjorde sjömannen bort sig rejält, helt oavsiktligt. Han ville visa den förhatliga symbolen hemma i Sverige och frågade naivt nog efter den i en souvenirbutik. Kvinnan bakom disken drog slutsatsen att han sympatiserade med juntan. Om blickar kunde döda hade han fallit stendöd till golvet.

*

Halkyone var dotter till vindarnas gud Eolos. När hennes älskade make Keyx for bort över havet förliste skeppet. Han drunknade.

När Keyx inte återvände offrade Halkyone till gudarna för att få veta vad som hade hänt. En natt uppenbarade han sig för henne och berättade om sin död. På morgonen gick hon ned till stranden. Plötsligt såg hon en livlös kropp i vågorna. Det var Keyx.

– Vänta, jag kommer till dig! skrek hon och kastade sig mot vattnet.

Men i samma stund förvandlades hon till en kungsfiskare som flög fram över vattenytan. Klagande satte hon sig på sin döde makes bröst. Gudarna greps av medlidande. De blåste liv i Keyx och förvandlade även honom till en kungsfiskare. Tillsammans flög paret ut i den fria rymden. Deras

äktenskap kunde fortgå för evigt, och under sju decemberdagar varje år höll Eolos sina vindar inlåsta för att låta kungsfåglarna häcka i lugn och ro.

*

I december 1944 rådde inga lugna halkyoniska dagar i det av krig och nazitysk ockupation sargade Grekland. Men grekerna hade just, av egen kraft, gjort sig av med ockupanterna. De var stolta över att ha återupprättat sin nation. I stället för tyskarna kom britterna. De välkomnades till en början som allierade i den antifascistiska kampen. Men så småningom stod det klart att britterna hade för avsikt att mota bort de andarter, gerillamän, som i praktiken behärskade nära nog hela Grekland.

*

När andra världskriget bröt ut var Grekland en polisstat av fascistiskt slag. Diktatorn hette Ioannis Metaxas. Ideologiskt identifierade han sig med den italienske diktatorn Benito Mussolini, men helt så enkelt var det inte. Landets kung Georgios II hade inget att invända mot inrikespolitiken, men i utrikespolitiken var han av historiska och ekonomiska skäl starkt pro-brittisk. Grekland var sedan länge beroende av Storbritannien. Därför hamnade det fascistiskt styrda Grekland i det antifascistiska lägret.

I april 1939 hade Mussolini låtit ockupera Albanien. Trycket mot Grekland hårdnade. En allvarlig provokation kom i augusti 1940. Det grekiska örlogsfartyget Elli som låg förtöjt i Tinos hamn torpederades av en italiensk ubåt. Metaxas höll god min för att inte ge Mussolini en förevändning att invadera landet. Invasionen kom ändå. Den 28 oktober gick starka italienska styrkor över den albansk-grekiska gränsen.

Trots italienarnas förkrossande överlägsenhet i manskap och utrustning slogs de tillbaka av grekerna och jagades långt in i Albanien. Under hotet utifrån fick Metaxas för första gången uppleva något som liknade folkligt stöd.

När den nazityska krigsmaskinen rullade in över landet i början av 1941 räckte inte grekernas hjältemod till. Jugoslavien var redan ockuperat, och tillsammans med sina bulgariska allierade ryckte tyskarna snabbt in i Grekland. Deras framryckning underlättades av förräderi inom den grekiska armén.

Metaxas slapp själv uppleva den tyska ockupationen. Han hade avlidit några veckor tidigare.

Kungen flydde till Kairo, där en brittiskstödd grekisk exil-regering installerade sig.

Den 27 april 1941 tågade tyskarna in i Atén. Landet delades upp i ockupationszoner.

När Metaxas regim föll samman lyckades många antifascistiska motståndsmän fly ut ur landets fängelser. De hade inga planer på att sätta sig i säkerhet utomlands. Likaväl som de hade bekämpat det inhemska styret tog de nu upp kampen mot ockupationsmakten. Motståndet mot inkräktarna var kompakt och förstärktes ytterligare under vintern 1941-42, då närmare 300.000 greker dog av svält. Tyskarnas brutala framfart svetsade samman grekerna. Kampviljan var stark.

Redan i september 1941 hade den nationella befrielsefronten EAM bildats. I likhet med motsvarigheter i andra ockuperade länder var den tydligt vänsterorienterad, men målsättningen var att befria landet och – när så skett – hålla fria val till en lagstiftande församling.

När EAM formellt upprättade den nationella befrielsearmén ELAS i december 1942 var stora delar av landsbygden i praktiken befriade. I de EAM-kontrollerade områdena hölls samhällsfunktioner som skolor hjälpligt igång. Makten kom underifrån. Någon landreform var inte aktuell, eftersom de allra flesta var självägande småbönder. Kollektivisering av jordbruket var det aldrig tal om.

Motståndet växte ytterligare. Under 1943 kontrollerade EAM betydande delar av landet. Undantagen var de större städerna och kommunikationsleden mellan Atén och Thessaloniki, samt en del smärre områden som kontrollerades av två mindre EAM-fientliga gerillagrupper: EDES kring Parnassosberget och EKKA i Epirus i nordväst.

*

Dessa båda grupper var inledningsvis för ett republikanskt styre, men deras fiendskap mot EAM drev dem inte enbart i exilkungens famn, utan även – i en del fall – till samarbete med de quislingar som ockupanterna hade organiserat i så kallade säkerhetsbataljoner.

Britterna stödde inledningsvis alla tre motståndsrörelserna, men när de blev medvetna om EAM:s framgångar och folkliga stöd försökte de stärka EDES och EKKA samtidigt som de officiellt förespråkade enighet och samarbete.

Följden blev bittra strider mellan EAM-ELAS på ena sidan och EDES och EKKA på den andra. EDES-ledaren Napoleon Zervas, som egentligen var britternas man, tog kontakt med quislingregeringen för att få stöd mot EAM.

EAM:s framgångar var en svår huvudvärk för britterna. Grekland hade varit en viktig länk i imperiets inflytande i östra Medelhavet. Britterna satsade nu allt på kungen, samtidigt som den militära hjälpen till EAM stoppades helt. De ställde sig bakom kungen när han vägrade gå med på partisanernas krav på att han skulle återvända till Grekland först efter en folkomröstning om statsskicket.

Ett annat orosmoment för britterna var två exilgrekiska brigader i Egypten. Där fanns rojalister, men en betydande del av officerarna och de meniga sympatiserade öppet med EAM. De skulle nu utrensas.

Trots att britterna öste vapen över de EAM-fientliga partisanerna lyckades de inte rubba maktförhållandena. EAM-ELAS förblev den enda landsomfattande och i befolkningen förankrade befrielserörelsen. Dess makt förstärktes ytterligare i september 1943, då italienarna ‒ som hade återvänt under tyskt beskydd ‒ kapitulerade och överlämnade sina vapen och förråd till EAM.

Efter blodiga strider utplånades EKKA. Dess ledare Dimitrios Psarros likviderades. Ordern kom från den legendomsusade ELAS-krigaren Kapetan Aris eller Aris Velouchiotis, ett täcknamn som syftar på krigsguden och ett grekiskt berg. Athanasios Klaras, som han egentligen hette, motsatte sig EAM:s mera återhållsamma linje.

Nu började man ta itu med den andra konkurrerande partisangruppen. Men EDES räddades av de tyska ockupanterna, som inledde en sista desperat offensiv mot EAM-ELAS. Inför det hotande nederlaget blev deras metoder allt grymmare. Under ockupationens sista år brändes hundratals byar ned. Omkring 70.000 greker mördades. Men befolkningens stridsmoral bröts aldrig.

EAM höll fast vid sina krav: Fria val och demokrati, ytterligare ett av våra många grekiska låneord.

Den 10 mars 1944 bildade EAM Politiska kommittén för nationell befrielse, PEEA. Det var ett slags provisorisk regering som skulle administrera det befriade Grekland. Till ordförande valdes en i den politiska mitten förankrad juridikprofessor, Alexandros Svolos.

En månad senare, den 9 april, höll PEEA fria och hemliga val till ett nationalråd, som konstituerade sig i byn Koryschades i bergsregionen Evritanien på det grekiska fastlandet. Rådet hade mer än en miljon röster bakom sig.

Några planer på att utropa en socialistisk stat fanns aldrig på dagordningen. Men det gjordes fullständigt klart att EAM inte tänkte acceptera kungens återkomst med mindre än att beslut om det hade fattats i en folkomröstning. Därav framgick också att monarkin skulle respekteras om en majoritet av grekerna ville ha det så.

Ett exempellöst förvandlingsnummer stod nu för dörren. Frihetskämparna döptes om till förrädare. De verkliga förrädarna, quislingarna, blev plötsligt goda patrioter. Dopförrättare var Storbritannien och vittne var Josef Stalin, fursten i Kreml. Churchill och Stalin hade i god sämja delat upp Balkan i intressesfärer. Det skedde i Moskva i oktober 1944. Grekland skulle ingå i den brittiska intressesfären.

Den 13 oktober 1944, tre dagar efter att tyskarna hade evakuerat Atén, tågade brittiska trupper under general Ronald Scobie in i staden. EAM och Aténs befolkning välkomnade britterna. ELAS frihetskämpar övertalades att lämna ifrån sig sina vapen. Snart gav sig säkerhetsbataljonernas quislingar på dem, nu iklädda brittiska i stället för tyska munderingar.

De segerrika ELAS-andarterna sveks av alla. Med ryggen mot väggen hamnade de i ett uppslitande inbördeskrig. Det var förutbestämt att leda till ett nederlag, som var ett faktum hösten 1949. Tiotusentals greker blev flyktingar på andra sidan järnridån i decennier framöver.

*

Sjömannen visste att svenska fartyg och sjömän hade spelat en betydelsefull roll i det grekiska dramat, bara två decennier innan han själv beträdde grekisk mark. Grekerna svalt och Röda Korset tog kontakt med svenska rederier om att ställa fartyg till förfogande för matleveranser. Först ut var Transatlantics m/s Hallaren, som i mars 1941 levererade 5.000 ton vete.

De deltagande svenska fartygen och deras besättningar räddade livet på hundratusentals greker men utsattes själva för mycket stora faror runt det krigshärjade Medelhavet. Deras neutrala status och påmålade rödakors- och nationalitetsmarkeringar var ingen som helst trygghetsgaranti.

Sveabolagets Embla och Fenja samt Broströms Eros tillhörde de rödakorsfartyg som krigsförliste i grekiska vatten, dock utan att några människoliv krävdes. Svenska Lloyds m/s Camelia minsprängdes i Salonikis hamn och fick svåra skador men lyckades hålla sig flytande. Sveas m/s Wiril sänktes inte heller, men hon blev fullständigt utbränd till följd av ett flyganfall då hon låg på ön Chios. Två av sjömännen omkom.

*

Den av britterna stödda efterkrigsregeringen leddes av samme Giorgios Papandreou som sjömannen skulle höra tala på Aténs stadion 1964. Han störtades tre år efter stadiontalet; således den 21 april 1967. Då inledde militärjuntan ännu en akt i den grekiska tragedin.

42 år senare skulle hans sonson och namne Giorgios Papandreou, som hade tillbringat juntaåren i svensk exil, tillträda posten som Greklands premiärminister. Samma år, 2009, blev vidden av landets ekonomiska moras uppenbarad. Bara två år senare tvingades Papandreou avgå.

Landet står åter och väger. Vad kan siktas i kristallkulan om tragedins Grekland, där nyfattiga har tagit livet av sig och där nynazisterna har samlat nya anhängare?

*

Vemodiga tankar virvlar runt i huvudet på den nostalgiske sjömannen, som sedan drygt ett halvt sekel bär en rejäl bit av Grekland i sitt hjärta. I fantasin tar han sig tillbaka till lillhamnen Mikrolimano, som på hans tid kallades Turkolimano, Turkiska hamnen. Där skulle han, som förr, njuta av friterade kalamaribläckfiskar, ett glas ouzo och lite gott grekiskt vin, med förhoppningen att någon i grannskapet kunde stämma upp en rebetikosång.

Han bestämmer sig för att Grekland reser sig den här gången också, om än till ännu en mellanakt.