Gotland – Östersjöns Mallorca

Almedalen i Visby är åter i fokus. Här följer en uppdatering om den ö-pärla som vi under min tid till sjöss brukade kalla Kalkstens-Hawaii.

Gotland är jämförbart med semesterparadiset Mallorca, inte enbart till ytan. Båda drar till sig horder av besökare, och många blir så hänförda att de skaffar sig egen härd som är guld värd. Båda har präglats av havet, med en spännande historia som periodvis präglats av krig, ockupation, sjöröveri och farsoter. Båda har sina egna tungomål, som skiljer sig från moderlandets.

Östersjöns Mallorca är mer låglänt. Öns svar på kollegans högsta topp Puig Major, 1.445 meter över havet, är Lojsthaid på beskedliga 82 meters höjd.

Chauffören på buss 20 från Visby rättar mig vänligt på sjungande gotländska; en särpräglad svensk dialekt med rötter i det gutniska språket. Ändhållplatsen Skär på det nordligaste Fårö 100 körminuter bort uttalas med tydligt ”s” och hårt ”k” – inte ”Chär”, som jag råkar säga.

Fårö har ingenting med får att göra, utan snarare med farled. Djurnamnet ”får” existerar inte på Gotland. Det heter lamb, och det vi fastlänningar menar med lamm kallas här lamb-unge. Den som här på ön använder det sexistiska uttrycket ”lammkött”, med betydelsen attraktiv ung kvinna, skulle nog löpa risk att bli missförstådd.

Landskapet skiftar mellan tallskog, rapsfält och betesmark med fritt strövande kor, hästar eller lamb. Markerna avgränsas av staintäun, stengärdsgårdar som leder tanken till ett annat ö-rike jag har besökt: Orkney.

Överallt kantas vägen av blommande blåeld. Skyltar lockar med gårdsförsäljning av färskpotatis och jordgubbar.

Bussen passerar Tingstäde träsk, som bidrar till öns historiska mångfald. Här finns Bulverket, ett slags palissad som tros ha uppförts redan under 1120-talet.

Träsk betyder insjö. Sjoen syftar på havet, och det vi fastlänningar kallar träsk heter här möir, ”myr”.

Trakten fick ge namn åt Tingstäde Radio, en på sin tid välkänd kustradiostation som drevs av Marinen men var öppen även för civil telegramtrafik. Föregångaren föddes i början av förra seklet. Rysk-japanska kriget pågick. Man befarande att britterna skulle angripa Ryssland med Fårösund som strategisk utgångspunkt, som de hade gjort under Krimkriget ett halvsekel tidigare. Batterier bemannades och nymodigheten gniststation började anläggas.

Ryssarna tog sig själva hit ett sekel tidigare, våren 1808, då den styvmoderligt behandlade svenska ön var helt utan försvar. Amiral Nikolaj Bodisko införlivade Gotland i tsarens växande rike. Men lyckligtvis varade ockupationen endast i tre veckor.

Två år tidigare hade kung Gustav IV Adolf erbjudit Gotland som förläning till den från Malta fördrivna Malteserorden. Riddarna tackade nej…

1912 kunde en permanent gniststation invigas på nybyggda Tingstäde fästning. Ett halvsekel senare flyttade mottagarcentralen och personalen till ”Berget”; en superhemlig anläggning som i krigstid skulle härbärgera Gotlands militära och civila ledning. 2000 förpassades Tingstäde Radio till den eviga radiotystnaden, men först 2009 hävdes hemligstämpeln. ”Berget” finns i Follingbo ungefär en mil sydost om Visby.

Tingstädes grannsocken Martebo är känd för sitt gäckande ljus; ett gult sken som slocknar lika plötsligt som det dyker upp. I trakten har det berättats om Knut Stare, som en gång var ensam hemma med sin lille son. Några soldater dök upp. Tillsammans med dem söp han sig full och somnade. När han vaknade var både soldaterna och sonen borta. Marteboljuset är Knuts osalige ande som letar efter sonen i myrmarkerna.

Troligen rör det sig om irrbloss, ljusfenomen som nattetid kan förekomma över våtmarker. Den vetenskapliga förklaringen är självantändande bubblor av sumpgas, men fenomenet har även kopplats samman med Lyktgubben. Denne är en avliden ”skälvrängare”, en lantmätare som fuskat i sin yrkesutövning. Som straff har han dömts till att, med sin lykta, visa den verkliga rågången mellan lantegendomarna. På engelska motsvaras han av Jack-o’-lantern alias Will-o’the-wisp.

Besläktad med Lyktgubben är den gotländska skogsvarelsen Bysen. Även han har ett förflutet som skälvrängare. Bysen kan dessutom villa bort oss i skogen. Han lyckas nästan, när jag försöker orientera mig på det nordligaste Fårö…

Just före Fårösund passerar bussen Rute, där Gotlands svarta guld tryffel har påträffats. Lyxsvampen tryffel trivs i kalkrik jord i milt klimat. I trakten har även oljefyndigheter påträffats.

Besökarens första landkontakt med Fårö heter Broa, som nog syftar på Fårö brygga. Någon bro finns inte. Den uppemot tio minuter långa överfarten från Fårösunds tätort sker med vägfärjan Freja. I sydost syns fyren Fårösund södra, och längre ut fyren på holmen Bungeör.

Ändhållplatsen Skär är ödslig, bebodd endast av mygg och myriader myror. Inga ledtrådar ges om genaste vägen till Fårö fyr, ett av Sjöfartsverkets många landmärken på Gotland. Jag chansar på en väg, som visar sig leda till ett litet fiskeläge i den ostligaste delen av Ajkesvik. Ett par båtar ligger inne, men inte en människa syns till. Måsar och kråkor samsas om luftrummet. En ekorre skuttar glatt omkring. Bland ymnigt förekommande gula fetknoppar reser sig en sällsynt sydsmörblomma.

Ett stycke åt sydost börjar en vidsträckt sandstrand breda ut sig. Längs strandkanten ligger drivor av stinkande släke, sjögräs som havet vräkt iland. Sanden är porös, så att fötterna sjunker ned. Kilometer efter kilometer avverkas i riktning mot Fårö fyr. Först efter drygt en timma är den inom synhåll.

Lärdomen är att det hade varit klokare att kliva av bussen i det närmaste samhället, Sudersand, och därifrån ta sig till fyrplatsen med hyrd cykel.

Fyren reser sig längst ut på Holmsudden, som är Gotlands – men inte Sveriges – ostspets. Den är 30 meter hög och tändes 1847 – året efter Hoburgens fyr längst i syd, dit det är176 kilometer. Fårö fyr avbemannades 1977. Fyrplatsen tillsammans med övriga Fårö och stora delar av norra huvudön var militärt skyddsområde ända till 1998.

Numera lär turismen och sommargästerna vara Fåröbornas främsta födkrok, men förr hankade de sig fram på fiske, sälfångst och lantbruk. Det har hävdats att de – i likhet med andra kustfolk – hade en aftonbön om ytterligare tillskott i den knappa försörjningen, här i standardsvensk översättning:

…Och Gud give att det måtte stranda
ett stort skepp på vårt Salvorev i natt…

Många skepp strandade på Salvorev alias Rajne, ett sandrev nord om Fårö fyr. Exempelvis tre brittiska ångfartyg vargavintern 1888. Strandfynd och vrakgods välkomnades nog, men jag tvivlar på att Fåröborna i modern tid skulle ha önskat olycka över fredliga sjömän för att kunna ägna sig åt vrakplundring. Mot det talar att de redan 1861 började organisera sjöräddning i de utsatta farvattnen.

Av helt annan kaliber var den ökände strandrövaren Petter Gottberg, som i början av 1800-talet tände villeldar på Gotska Sandön i det slemma syftet att plundra strandade skepp.

Sjöräddningen kom väl till pass under andra världskrigets sista år, då ranka skutor med tiotusentals baltiska flyktingar satte kurs mot Fårö fyr eller Slites utifrån havet iögonfallande fabriksskorstenar sydväst därom. Många av dem förliste i höststormarna 1944.

På återfärden tar buss 20 omvägen över Slite, som är centrum för Gotlands drygt sekelgamla cementindustri. Ett enormt kalkstensdagbrott passeras. Denna näring, som breder ut sig över norra Gotland, är inte okontroversiell. Sysselsättning och ekonomi ställs emot naturvårdsintressen.

Gotlands yta delas av landskapet, länet, kommunen och stiftet. Traditionellt indelas Gotland i 92 socknar med varsin medeltida kyrka, varav flera passerar revy genom bussfönstret.

Ön föddes då en ilsken jätte tog en grabbnäve jord ur moder Sveas kropp och kastade den långt ut i Östersjön (kvar blev den sedermera vattenfyllda jättegropen Vänern). Under delar av dygnet dolde sig Gotland i havets djup, ända tills ur-guten Tjelvar tog sig dit och gjorde upp eld. Hans barnbarn Gute, Graip och Gunnfjaun fick varsin så kallad treding av landet, i dag motsvarande stiftets tre kontrakt. Alla dessa fyra gutar har självfallet haft gotländska fartyg uppkallade efter sig.

Från många flaggstänger längs vägen vajar den vackra, kvadratiska landskapsflaggan; en silvervädur med korsprydd guldstång och ett rött banér på blå botten. Varför en vädur som flaggmotiv? Det kommer nog från lambbocken på landskapets sigill från 1280 (här på Gotland syftar termen bagge inte på honom utan på hästrasen gotlandsruss).

Annars leder vädurar tanken till den gyllene Aries, som flög iväg med kung Athamos barn på flykt undan deras elaka styvmor. Dottern Helle föll ned i det sund som efter henne fick heta Hellesponten, numera mer känt som Dardanellerna, medan sonen Frixos nådde fram till Kolkis vid Svarta havet. Där offrade han väduren till Zeus, som förpassade den till stjärnhimlen.

Senare tog sig Jason och hans argonauter på skeppet Argo till Kolkis för att hämta vädurens gyllene skinn, så som gutarna också har seglat vida omkring under årtusenden. Låt mig nämna två av dem. Gotlänningen Herman Nicolai Grim var en föregångare till Carl von Linnés jordenruntseglande apostlar. Som skeppsläkare i holländska Ostindiska Kompaniet bidrog han redan under 1600-talet till att kartlägga växtlivet på Ceylon, dagens Sri Lanka.

1861 var den gotländske sjömannen John Anders Boström iland och rumlade i Jacksonville, Florida. Det bar sig inte bättre än att han blev akterseglad. När han gick längs stränderna smakade han på de vildapelsiner som växte här och där. Det ledde till att han med stor framgång började odla den läckra frukten. Så föddes Floridas blomstrande citrusodlingar!

Gotland har ett gynnsamt klimat, ofta med fler soltimmar än övriga Sverige ‒ men inte riktigt så att det räcker för apelsinodling. Däremot finns en vingård i Hablingbo på öns södra del.

Dessutom trivs saffrankrokus på ön. Värdefull saffran skördas. Den exklusiva kryddan ingår i den traditionella efterrätten saffranpannkaka med salmbärssylt (sylt av blåhallon, som på Gotland fått namn efter kung Salomo).

Hansastaden Visby och den gotländska landsbygden var länge två skilda världar. Det illustreras av den 3,5 kilometer långa ringmuren, som började byggas kring 1250. Visbys tyskdominerade borgarskap uppförde den till skydd mot landsbygdens egensinniga gutar, inte mot angripare utifrån havet. 1288 urartade konflikten till inbördeskrig mellan stad och landsbygd. Borgarna vann kriget – men fick betala böter till kung Magnus Ladulås. Ringmuren var ett svartbygge!

Gotlands museum i Visby har mycket av intresse att visa upp ‒ men exponerar märkligt lite om den gotländska sjöfarten. Där det ändå förekommer kallas en typisk skepparpipa rätt och slätt ”visselpipa”. Desto bättre på att förvalta det gotländska ö-rikets maritima arv är anrika Skepparegillet i Visby, anno 1662, vars lokaler kan sägas vara Gotlands inofficiella sjöfartsmuseum.

Till ö-rikets omistliga sjöfartsarv hör även livlinan Destination Gotland alias Gotlandsbolaget, som har anor från 1865. Ett halvtannat sekel därefter avseglade rederiets m/s Gotlandia tillbaka mot Nynäshamn med mig bland passagerarna ombord. Redan då såg jag fram emot nästa besök på ljuva Kalkstens-Hawaii!


Lämna en kommentar på "Gotland – Östersjöns Mallorca"

  • Jan Olov Sundström Svara

    Jomenvisst. Gotland har många kvaliteter. Men det är inte Östersjöns Mallorca. Då har man ingen uppfattning om Östersjön. Mellan de båda värlsdkrigen var det nog Jurmala utanför Riga i Rigabukten som var Nordens ”Mallis”. Sveabåt över natten till Riga från Stockholm. Idag är det i princip detsamma även om mycket återstår att restaurera. Bästa stränderna finns på den baltiska sidan. I Estland, Lettland, Litauen, Polen och norra Tyskland. Åk dit.

  • Jan Risinger Svara

    Tack Torbjörn för en trevlig reseberättelse med sjöfartsanknytning. Välkommen tillbaka!