Efter fyra sekler: Ättlingar till japanska sjöfarare kvar i Spanien

I trakten av Cádiz i sydvästra Spanien löper den mäktiga floden Guadalquivir ut i Atlanten. Ett litet stycke medströms räknat från flodhamnen Sevilla ligger förstaden Coria del Río, som ruvar på livs levande minnen från en japansk expedition för fyra sekler sedan.

Det fjärran Japan var inne i en omtumlande tid, som i romantiserat skimmer har skildrats i romanen och TV-serien Shōgun, med Richard Chamberlain i huvudrollen som den brittiske lotsstyrmannen John Blackthorne. Låt oss återkomma till hans förebild i verkligheten, Will Adams.

Det nybyggda japanska skeppet Date Maru inledde den 28 oktober 1613 vad som skulle bli en sjuårig expedition med uppemot 200 deltagare, mestadels japaner men även ett antal i Japan verksamma spanjorer och portugiser. Det skedde under det spanska fartygsnamnet San Juan Bautista ("Johannes Döparen"), Skälet till namnskiftet var att hon var chartrad på den spanska transpacifiktraden Manila-Acapulco.

Expeditionens uppdragsgivare, den uttalat pro-kristne länsherren Date Masamune, hade för avsikt att knyta diplomatiska kontakter med omvärlden. Troligen hade han även mera vidlyftiga maktambitioner på hemmaplan. Expeditionens chefsdiplomat var den kristne samurajen Hasekura Tsunenaga.

Vind och ström ledde expeditionens deltagare till Acapulco i den spanska kolonin Nueva España, som långt senare skulle kallas Mexico. Så småningom tog de sig över land till gulfhamnen Veracruz, och därifrån vidare till Europa med ett spanskt skepp vid namn San José.

Den 5 oktober 1614, nästan ett år efter att de hade lämnat Japan, ankom de till Sanlucar de Barrameda nära Cadíz. Där fick sändebuden ett mycket ståtligt mottagande. Så även hos den spanske kungen, liksom hos påven i Rom och hos värdfolk på andra platser som besöktes under de år som följde.

Men just inför återresan till Japan 1620 nåddes de av budskapet att klimatet för de kristna hemmavid hade försämrats radikalt. Döpta japaner beordrades nu helt enkelt att avsäga sig den kristna tron.

Ett halvdussin av de deltagande samurajerna valde därför att stanna kvar i Sevillas förstad Coria del Río, som numera har ungefär 25.000 invånare. Omkring 700 av invånarna bär än i dag efternamnet Japón, ursprungligen Hasekura de Japón. Många av deras avkommor lär fortfarande uppvisa den så kallade "mongoliska fläcken" i ryggslutet, som är vanlig bland östasiatiska spädbarn.

Hasekura Tsunenaga själv återvände hem till Japan men vägrade att avfalla från den kristna tron. Dock lämnades han i fred de två år han var kvar i livet.

‒ ‒ ‒

Japans närkontakt med kristendomen varade knappt ett sekel. Den inleddes 1542, då ett portugisiskt skepp gick på grund vid Tanegashima, en mindre ö strax syd om den japanska sydön Kyushu. Sjöfararna Fernão Mendes Pinto, Diogo Zeimoto and Cristovão Borralho insåg att de hade funnit det legendomsusade Cipangu, som Marco Polo hade hört berättas om och som Columbus trodde sig ha nått när han klev iland på Kuba.

Det var Europas första kända kontakt med Japan. Redan året därpå kom de första handelsmännen, och innan 1540-talet var tillända fanns de första missionärerna på plats, med den ryktbare baskiske jesuitpatern Francisco Xavier i spetsen. Strax efter sin ankomst till Kagoshima konstaterade han:

De människor som vi hittills träffat på är de bästa som ännu upptäckts, och det förefaller mig som om vi aldrig bland hedningarna skulle finna ett folk som kan mäta sig med japanerna. Deras uppträdande är mycket gott, de är goda i största allmänhet och inte elaka; de är män av vidunderlig heder och prisar hedern över allt annat i världen…

Det Japan portugiserna kom till befann mitt i den kaotiska perioden sengoku jidai, ”landet i krig”. Det var en brytningstid då många längtade efter förändring. Länsherrarna på Kyushu välkomnade till en början namban-jin, ”de sydliga barbarerna”. Kanske mest av allt för att de var utrustade med begärliga hakebössor och musköter. Sådana kopierades och masstillverkades. Krigskonsten effektiviserades och byggnationen av befästa slott påskyndades. Skjutvapnen ledde ironiskt nog så småningom till ett enat Japan, som snart skulle kasta ut innovatörerna.

'

Jesuiterna riktade målmedvetet in sig på samurajer. Flera länsherrar omvände sig till kristendomen, som till en början uppfattades som ännu en buddhistisk sekt. Givetvis lät de även kollektivansluta sina undersåtar.

Det dröjde inte länge förrän ett par hundra tusen japaner bekände sig till den nya läran. Samtidigt spred sig en skepsis så sakteliga hos militärdiktatorn shōgun och hans trogna mot nymodigheten.

Men de kristna skulle stärka sin ställning ännu en tid, framför allt på Kyushu. Jesuiterna anlade Nagasakis hamn och behärskade i praktiken staden och dess omgivningar. De behärskade även handeln mellan Japan och Kina.

1592 sändes spanjoren Lopez de Liano från Manila till Japan. Han skulle övertala militärdiktatorn att samarbeta med Spanien i stället för Portugal. Kontakten blev resultatlös, och själv förolyckades han i en storm på återresan.

Fortsatta kontakter ledde 1593 till att fyra spanska franciskanermunkar sändes till Japan som "ambassadörer". De drog genast igång en mycket aktiv missionsaktivitet, som främst riktade sig till de fattiga, sjuka och utstötta. Det var en slående kontrast mot de redan etablerade portugisiska jesuiterna.

Så gick galeonen San Felipe på grund vid Urado på "lillön" Shikoku 1596. Hon seglade mellan Acapulco och Manila och hade kommit ordentligt ur kurs. Lasten lär bland annat ha bestått av 600.000 silvermynt, som nu konfiskerades av de lokala myndigheterna. I ett missriktat försök att rädda bytet från det som egentligen var aztekernas land försökte lotsstyrmannen skrämma japanerna med Spaniens allmakt. Han visade en karta, pekade ut spanska besittningar och berättade att Spanien först brukade skicka kyrkans folk för att jämna marken. När kusten sedan var klar sändes trupper in.

Uttalandet rapporterades till shogun, militärdiktatorn, som blev måttligt förtjust. Sex spanska munkar och 17 av deras japanska konvertiter fångades in. I hastigheten togs även tre japanska jesuiter med i svepet. De drevs till fots till Nagasaki, där alla 26 korsfästes den 5 februari 1597.

‒ ‒ ‒

Den 19 april 1600 drev ett illa tilltygat skepp iland i Usukibukten på Kyushus ostkust, två år efter att hon lämnat Rotterdam. Av de kvarlevande 24 besättningsmedlemmarna (av 110 vid utresan) var det endast ett halvdussin som kunde stå på benen. De övriga var sjuka eller döende. Skeppet bar det en aning falskt klingande namnet De Liefde, "Välgörenheten". Hon var det enda av fem holländska fartyg som med nöd och näppe nådde sin fjärran destination. Tre av de övriga förliste på vägen, medan ett fick återvända lottlöst hem.

Drivkraften bakom projektet var "kryddfebern". Affärsidén gick ut på att plundra spanska besittningar på Amerikas stillahavskust och köpa sydostasiatiska kryddor för bytet.

Lotsstyrman ombord var den 34-årige engelsmannen Will Adams, en enastående sjöman som tidigare hade tjänstgjort i Royal Navy under den legendomsusade kaparen Sir Francis Drake. Kanske var det inte helt och hållet lögnaktigt förtal när det portugisiska prästerskapet i Japan intalade myndigheterna att nykomlingarna var slemma sjörövare. Hur som helst förpassades de medfarna sjömännen till Osakaborgens fängelsehålor, där skaran decimerades ytterligare.

Så småningom fick militärdiktatorn förtroende för den mångsidigt begåvade engelsmannen. Bland annat fick Adams dela med sig av sina kunskaper i matematik, geografi, navigation och – inte minst – vapenteknik. 1604 fick han i uppdrag att bygga nya fartyg, enligt västerländsk standard. Det skedde i Ito på Izuhalvön, vid foten av vulkanen Fuji-san. Adams, som nu fick heta Anjin-san ("herr Lots"), bodde där 1605-10. Ett av hans nybyggen, San Bonaventura, seglade 1610 till Amerika tur-och-retur. I Ito erinrar ett monument om honom, och till hans ära firas en festival den 8-10 augusti varje år.

Förföljelsen av Japans kristna ökade i intensitet. Orsaken var inte religiös intolerans utan snarare att kristendomen ansågs skapa nya lojaliteter, som utgjorde ett reellt hot mot Japans självständighet och hierarkiska samhällssystem. Kvarvarande portugisiska handelsmän förpassades från Hirado (som av dem kallade Firando) till den välbevakade ghettoön Dejima i Nagasaki. Men det dröjde inte länge innan de kastades ut därifrån också. Därmed var de portförbjudna i hela landet.

‒ ‒ ‒

En replik av skeppet San Juan Bautista finns sedan 1993 till beskådande i Ishinomaki i den omvittnat vackra skärgården Matsushima i nordöstra Japan. Det var där förebilden byggdes, dock inte av Will Adams utan troligen under spanska yrkesmäns överinseende. Stora delar av Ishinomaki ödelades i jordbävnings- och tsunamikatastrofen 2011, men fartyget hade änglavakt och klarade sig med endast mindre skador.

Och sedan 1992 finns en staty av den japanske samurajen Hasekura Tsunenaga och ett minnesmärke över hans expedition i den spanska flodhamnen Coria del Río nära Sevilla. Säkerligen till glädje och stolthet för dem av stadens invånare som efter fyra sekler fortfarande bär efternamnet Japón.


Lämna en kommentar på "Efter fyra sekler: Ättlingar till japanska sjöfarare kvar i Spanien"

  • Jonas Svara

    Man lär sig nått nytt var gång. Mycket intressanta texter Torbjörn!

  • Per Johan Ekelöf Svara

    Tack för din som alltid kunniga artikel.
    Jag har en fråga: arbetade tillsammans med en dansk född på Island som hette ”Omar”. Han förklarade att det fanns flera islänningar med arabiska namn. Förfäderna hade efter rövartåg blivit fångar i Algeriet? och när de slutligen kunde återvända till Island hade de hustrur med sig varav namntraditionen. Känner du till något om detta

    • Anonym Svara
      @Per Johan Ekelöf:

      Skriv en kommentar…Hej! 1627 angrep nordafrikanska korsarer de isländska Vestmannaöarna. Hundratals islänningar togs till fånga och fördes till Nordafrika, där en tillvaro som slavar väntade. Ett fåtal av dem lär ha friköpts några år senare. De du nämner bör ha varit ättlingar som långt senare lyckades ta sig till Island. Läs mer om barbareskkorsarerna i mitt blogginlögg ”Libysk återkomst” den 9 mars 2015.

  • Ulf Birgander Svara

    Intressant och trevligt skrivet. Läste igår att Sir Francis Drake anföll St Augustine, där jag är, 1589. I skisser över slaget av Jean Baptise Boazio syns för första gången fyren/ vakttornet här.