Belönad bok om förslavade svenska sjömän

saltomslagetB-180x269Den svenska sjöfarten har en lång historia, som sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden. Vikingatiden är väl känd. Men kunskapen om vår sjöfarts- och sjömanshistoria därefter har luckor.

En sådan kunskapslucka är den mycket omfattande svenska sjöfarten på Medelhavet från mitten av 1600-talet och ett par sekler framöver. Huvudskälet till trafiken var det omättliga behovet av salt hemmavid.

Saltning av mat var tidens oumbärliga konserveringsmetod. Sverige bestämde sig för att satsa på direktimport av salt från Portugal och länder på andra sidan Gibraltarsund. Trafiken kom att sysselsätta ett stort antal svenska fartyg.

Den svenska handelssjöfarten på Medelhavet utsattes för ständiga hot från de nordafrikanska barbareskstaternas korsarer, sjöburna muslimska kapare som formellt stod i Ottomanska rikets sold. En strid ström av fartyg kapades. Flera hundra svenska sjömän hamnade i tröstlöst slaveri i nordafrikanska hamnar, i väntan på att i bästa fall bli friköpta med medel från hemlandet. Många försmäktade som galärslavar, innan korsarernas galärer ersattes av segelfartyg. Sverige betalade tribut till korsarhamnarnas härskare för att de svenska fartygen skulle få fri lejd, men det gav långt ifrån alltid någon trygghetsgaranti mot kapningarna.

1723 fattade den svenska riksdagen beslut om en särskild avgift på allt gods över svenska hamnar. Medlen gick till en nyinrättad fond, konvojkassan. Syftet var att finansiera sjöfartsskyddet mot korsarerna. En tung utgiftspost var de regelbundna ”gåvor” som barbareskstaternas härskare förväntade sig. Sjöpass som skulle ge de svenska fartygen fri lejd utfärdades. Ändå fortsatte kapningarna. Stora belopp gick också till att friköpa svenska sjömän. Pengarna togs ur konvojkassan, som kom att kallas handels- och sjöfartsfonden. (Fonden finns kvar, under UD:s kontroll, men sitt ursprung till trots används den numera till helt icke-maritima ändamål.)

Om detta utdragna drama handlar historieforskaren Joachim Östlunds bok Saltets pris, som gavs ut 2014. Boken är en gedigen och mycket angelägen skildring av en epok, som annars skulle löpa risk att helt falla i glömska.

Skildringen av tiden efter 1748, då det första sjömanshuset grundades i Stockholm, är också ett värdefullt bidrag till Stiftelsen Sveriges Sjömanshus förhistoria. Sjömanshusen kom att få en stor social betydelse för svenska sjömän som friköpts från slavtillvaron, liksom för anhöriga till dem som hölls kvar i fångenskap i de nordafrikanska hamnarna och efterlevande till dem som dött där.

Vid sitt sammanträde den 10 mars beslutade Stiftelsen Sveriges Sjömanshus att tilldela Östlund 2016 års litteraturpris på 20.000 kr. Priset kommer att utdelas i Sjöfartsmontern på Bokmässan i Göteborg den 23 september.

Östlunds bok spänner sig över perioden 1650–1770. Förhoppningsvis löper han linan ut och fullbordar historiken fram till 1830, då franska trupper intog Alger och barbareskkorsarernas storhetstid definitivt var över.

*

2011 gick till historien som det år då Sverige deltog i krigsoperationer i Libyen. Minde känt är att det inte var första gången.

Låt oss backa några sekler tillbaka i tiden. Handelssjöfarten på Medelhavet plågades av barbareskkaparna. Det var sådana möten tidens dramatiska sjömansvisor handlade om, exempelvis britternas High Barbaree och vår egen Det kom ett skepp från Gibraltars stad.

Inledningsvis drabbade den inte svenska fartyg och sjömän, men korsarplågan hade pågått sedan 1500-talet, då den legendomsusade sjörövaren Khizr – med hederstiteln Kha’ir ad-Din (”Lärans beskyddare”) och öknamnet Barbarossa – skrev in sig i framtidens piratböcker. Han avancerade rentav till Kaptan Pascha, den osmanska flottans storamiral.

1797 höll Yusuf Pascha av Tripoli sex svenska fartygsbesättningar på drygt 70 man som slavar. Året därpå betalade Sverige en astronomisk summa för att få dem frisläppta. Bara något år därefter kapades ytterligare några svenska fartyg. De och deras besättningar släpptes sedan den svenske konsuln lovat att vårt land skulle betala ytterligare en rund summa pengar. Så visade det sig att Sveriges regering vägrade betala.

Sommaren 1800 lät Yusuf Pascha hugga ned flaggstången på det svenska konsulatet i Tripoli, som en tydlig krigsförklaring. Snart hade ytterligare 13 svenska handelsfartyg kapats. Fregatten Thetis seglade till Medelhavet för att förhandla med paschan och konvojera andra svenska handelsfartyg.

1801 höggs även det amerikanska konsulatets flaggstång i Tripoli ned. Samtidigt hade Sverige i hemlighet bestämt sig för att ge paschan en läxa. Fregatterna Fröja, Camilla och Sprengtporten seglade till Medelhavet, under konteramiral Rudolf Cederströms befäl. Intressena sammanföll. Det unga USA utkämpade sitt första internationella krig med Sverige som ende allierade.

Tripoli blockerades, då som 210 år senare. Barbareskkriget, som för Sveriges del varade 1801–02, tillhörde inte vårt lands mest blodiga bataljer. Men den 16 maj 1802 utkämpades ändå ett sjöslag mellan den amerikansk-svenska blockadstyrkan och några tripolitanska kanonslupar.

Läget var inte lätt. Yusuf Pascha höll nu 14 svenska fartygsbesättningar som gisslan och hotade att döda sjömännen om hamnen besköts eller staden stormades. På hösten 1802 slöt Sverige en dyrköpt separatfred med Tripoli, medan amerikanarna fortsatte det de kallar First Barbary War till 1805 (deras Second Barbary War utkämpades 1815).

Minnet är levande. US Marines’ hymn inleds ”From the Halls of Montezuma, to the shores of Tripoli…”

*

Sverige betalade tribut till det självständiga sultanatet Marocko ända till 1845, trots att korsarerna då hade varit pacificerade i åratal.

Kommentarer

  • Leif Nilsson

    Mycket intressant, tidigare okänt för mig.

  • Petter Andersson

    Tror det eller ej men ämnet har faktiskt bitvis varit uppe I serietidningen ”Fantomen” för manga herrans år sedan.

  • Johan hullberg

    En släkting från Västerbotten råkade illa ut då han 1840 mönstrade ut som
    Mässkalle 15 år gammal . Befälhavare n vägrade betala attribut i Casablanca och
    Hela besättningen fängslades . De släpptes efter tre år och min släkting som
    hade utnyttjats som haremspojke var helt psykiskt nedbruten och dog ung

  • Rolf Ramestam

    Den boken ska jag skaffa. Min farmors morfars far var med på 1801 expeditionen ombord på fregatten Sprengtporten.

Artikeln är stängd för fler kommentarer

Få vårt nyhetsbrev!

 

Bli uppdaterad med de senaste sjöfartsnyheterna. Prenumerera på vårt nyhetsbrev.