”Den svarta legenden”

Spanien tillhör mina absoluta favoritländer, inte enbart av det skälet att min dotter och mina barnbarn bor på Mallorca. Det har även med naturen samt kulturella företeelser som språket, musiken och Spaniens läckra bidrag till medelhavskosten att göra. Jag trivs helt enkelt alldeles utmärkt i landet.

Detta innebär inte att jag instämmer i den spanska historierevisionism vars nyckelord är la leyenda negra (den svarta legenden”). Denna påstådda legend går ut på att Spaniens koloniala historia har svartmålats av britter och andra historiska fiender.

Senast aktualiserades detta av arméofficeren och historikern Esteban Vicente Boisseau, som nyligen gav ut en bok vars spanska titel betyder "Bilden av Spaniens närvaro i Amerika (1492-1898) i brittisk och amerikansk film". Jag har inte tagit del av själva boken utan läst om den i den spanska dagstidningen El País'  engelskspråkiga nätupplaga.

Exempelvis pekar författaren på filmsviten Pirates of the Caribbean, samt 1492 – den stora upptäckten (en film som emellertid har betecknats som fransk-spansk). 1492 – den stora upptäckten hade premiär exakt 500 år efter Christofer Columbus' ankomst till Amerika.

Säkerligen har antispanska överdrifter och rent förtal förekommit, samtidigt som britter och amerikaner säkerligen har förskönat den egna sidan. Men det behövs knappast några överdrifter. Väl belagda historiska fakta är illa nog. Låt mig peka på ett exempel, hämtat från den västindiska ö som kom att kallas Hispaniola. Ön består i dag av Haiti samt Dominikanska Republiken, som är det enda latinamerikanska land jag har haft tillfälle att besöka.

När Christofer Columbus gick iland på ön trodde han sig ha funnit det jordiska paradiset. I brev till den spanske kungen berättade han om öns lokalbefolkning taínos: ”De bedrev handel med oss och gav oss allt de hade. De är mycket vänliga och vet inte vad ont är; ej heller mördar eller stjäl de. I hela världen kan det inte finnas ett bättre folk. De älskar sin nästa såsom sig själva…”

Otack är världens lön. 1503 utsågs Nicolás de Ovando till ny guvernör. Han bestämde sig för att ta itu med taínos en gång för alla. Den vackra och begåvade kvinnliga taínohövdingen Anacoana lurades till att ställa upp på ett fredsmöte. Hon lät samla ett åttiotal lokala hövdingar i sitt halmtäckta residens. När alla hade mött upp omringade spanjorerna huset och tände på. De som försökte rädda sig undan lågorna höggs ihjäl.

Det som följde var en svåröverträffad orgie i svek, girighet, bedrägeri och grymhet, även om termer som etnisk rensning och folkmord skulle myntas först ett halvt millennium senare. Inom ett halvsekel från europeernas ankomst 1492 hade öns taínobefolkning utplånats. De som inte dukade under för svält, slavarbete i guldgruvorna eller conquistadorernas övervåld föll offer för smittkoppor och andra europeiska sjukdomar.

Sant är att en betydande del av taínofolket föll offer för sjukdomar, men det förringar inte de grymheter som också krävde myriader taínoliv.

Om dessa grymheter har den spanske 1500-talsprästen Bartolomé de Las Casas lämnat utförliga vittnesbörd i en bok, vars spanska titel betyder ʺEn kort redogörelse för förstörelsen av Amerikaʺ.

I själva verket var nog spanjorer och britter lika goda kålsupare i branschen hemfridsbrott på andra folks territorier. Men spanjorerna har lämnat mer bestående spår efter sig. Sett till alla dem som har spanska som modersmål är språket näst störst i världen; hästlängder efter ettan standardkinesiska men före storheter som engelska, hindi/urdu, malajiska/indonesiska och arabiska. Uppemot en halv miljard människor i fem världsdelar har spanska som förstaspråk!

Bilden, som jag tog 2009, visar Columbus som staty i Dominikanska Republikens huvudstad Santo Domingo.

Britterna kan andas ut: Korparna på Towern har förökat sig!

Mitt i det utdragna Brexit-eländet kom äntligen en för britterna glad nyhet, som jag strax återkommer till.

Någon av mina sju ”orientare”, gissningsvis m/s Vikingland, gjorde en gång på 1960-talet ett anlöp mitt i centrala London. Närmare bestämt på New Fresh Wharf just innanför Tower Bridge. Hamnavsnittet är sedan länge ʺgentrifieratʺ, omvandlat till strandpromenad och kontor, och namnet är bortglömt. Men strax intill reser sig det eviga, snart tusenåriga Tower of London.

Jag har inget minne av att jag såg några korpar i grannskapet. Men enligt traditionen skall det finnas minst sex korpar på Towern. Annars faller kungahuset och Förenade Kungariket. Den risken har minskat, Brexit-kaoset till trots. Nyligen kunde den livdrabant på Towern som ansvarar för korpbeståndet meddela att fyra korpungar hade kläckts. En av dem kommer att hållas kvar och döpas till Raven Georg eller Raven Georgina, eftersom de föddes på Englands nationalhelgon Sankt Görans dag.

Under andra världskrigets bombanfall mot London reducerades korparna på Towern till ett enda exemplar. Varpå premiärminister Winston Churchill beordrade snar tillökning.

Få djur har begåvats med så många talesätt som korpar och övriga kråkfåglar. Den oinvigde förstår inte ”det fina i kråksången”, det vill säga finessen med något. Slarvig handskrift kallas kråkfötter. Fyllekajan är en berusad person. Ögon kan kallas korpgluggar, och skatögon är giriga sådana.

Korplåt är en olycksprofetia. En dysterkvist som ser allt barka åt skogen kan kallas olyckskorp. När Judas hade hängt sig kröp en korp ut ur hans mun. Kråkfåglar i gemen har uppfattats som ett dåligt omen; kamouflerade människosjälar som varslar om död och elände.

Kråknedan är den krympande månskivans period under våren, då den kännetecknas av kyla och regn. Ordet kolsvart kan ersättas med korp- eller ramsvart (ram som i göteborgska Ramberget kommer av ett äldre norrönt ord för korp, hrafn). Någon är tjuvaktig som eller skrattar som en skata. Kråkslott eller skatbo syftar på ett ruckel och Kråkvinkel på en småstad. Mina skolårs hemstad Uddevalla kallades förr Korpesta’n eller Korpehôla.

”En riktig skata” kan vara en nedsättande beteckning på en äldre kvinna som anses vara mindre tilldragande. På engelska motsvaras det av that old crow. Skatans hesa hånskratt har ansetts förebåda äktenskapliga gräl bland oss människor. I Kina anses lätet tvärtom förebåda lycka och välgång.

På sjömansengelska kan crow även vara beteckningen på en oförbätterlig suput eller bråkstake, eller en som vanemässigt överskrider sin landpermission. Jackdaw, kaja, är beteckningen på en som stjäl eller lurar till sig varor och föremål från fartygets förråd. Bakom ligger kajans påstådda ha-begär.

I träden vid min pendeltågsstation har myriader kajor brukat trängas parvis. Som på en given signal flyger de disciplinerat upp i skyn, fram och åter, så tätt att himlen nästan förmörkas.

Kråkan och dess nära släkting korpen är inga sjöfåglar. Just därför tog vikingarna med dem på sina sjöfärder som ett slags "naturens radar". De hölls i en bur i masten, som därmed fått ge namn åt senare utkikars mastkorg; crow's nest. När en fågel släpptes satte den rak kurs mot närmaste land, bortom synranden för vikingarna själva.

En av de första islandsfararna fick heta Korp-Floke (Hrafna-Flóki) för att han utnyttjade denna naturliga radar. Begreppet fågelvägen heter på engelska as the crow flies, ”som kråkan flyger”.

Korp-Floke och hans hedniska fränder var nog omedvetna om en biblisk förebild. Korpen var det första djur som fick lämna Noaks ark (1 Mos. 8:7). Bibeln nämner det inte, men i själva verket var han vit som snö när Noak sände iväg honom för att se om syndafloden hade börjat sjunka undan. Han kom tillbaka med dåliga nyheter och fick därför sin svarta färg.

Ordspråket säger: Korpen blir aldrig vitare, hur ofta han än tvättar sig.

Korpens släkting skatan var det enda djur som hade vägrat att skeppa in sig under ordnade former på arken. I stället satte han sig trotsigt i ösregnet på toppbryggan.

I dagens japanska stadsmiljöer ses de alltmer talrika kråkorna som ett gissel, men förr betraktades de som heliga djur och gudarnas budbärare. De förknippas också med hösten, exempelvis i haikudiktning. Kråkans kraxande läte har uppfattas som , ett ord för sonlig vördnad. I en av landets mest älskade barnvisor har den hemlängtande kråkan, karasu, en framträdande roll.

Kråkor lever i livslånga äktenskap. De bygger varje år nytt bo i någon trädtopp eller på en klipphylla, där hanen och honan samarbetar om att hålla god ordning och mata ungarna.

I kinesisk tradition representerar kråkan den kvinnliga principen yin i begreppsparet yin-yang (där det manliga yang representeras av den vita hägern). Sjömän på Yangtsefloden såg ett oroligt exemplar av den nära släktingen korpen som ett förebud om annalkande katastrof.

Kråkfåglarna är mycket smarta djur, med korpen i familjens absoluta IQ-topp. Detta bekräftas av korparna Hugin (håg, sinne) och Mumin (minne), som håller asaguden Oden underrättad om vad som sker i omvärlden.

Japanska kråkor upptäckte att valnötter är god föda. Men inte ens den kraftiga kråknäbben räckte till för att knäcka nötskalet, och ej heller det beprövade knepet att släppa ned nötterna mot hård mark. Då kom de på att bilarnas hjul var lösningen. Vid rödljus placerar de snabbt ut valnötter på vägen och vid nästa rödljus hämtar de lika snabbt den blottlagda måltiden.

Andra japanska kråkor placerades framför två behållare, den ena märkt med en tvåa och den andra med en femma. Endast den med femman innehöll mat. Kråkorna lärde sig snabbt detta och tog sig i fortsättningen raka vägen till femmans behållare, oavsett hur behållarna var placerade. 

Blixtsnabbt genomskådar de odlingsfältets fågelskrämma (eng. scarecrow, ”kråkskrämma”) och använder den som sittpinne. Somliga av dagens artsfränder skulle kunna kallas hackers, sedan de hackat sönder delar av det omgivande IT-samhällets fiberkablar.

Kråkfåglar kan också vara långsinta. De minns och identifierar blixtsnabbt den som de någon gång tidigare har upplevt som ett hot. Vid varje nytt möte uppträder de aggressivt mot just den personen, oavsett dennes klädsel.

På Nya Kaledonien i Stilla havet har forskare dokumenterat hur kråkor tillverkar små verktyg för att få ut insekter ur ruttna träd eller plocka upp något ätbart ur kärl fyllda med vatten.

Det var just i den delen av världen ur-kråkan föddes för uppemot 35 miljoner år sedan, varpå hennes ättlingar gjorde sitt segertåg över världen.

Någon gång under 1970-talet lär en småländsk riksdagsman ha motionerat om att vi borde äta mer kråka. Det väckte nog ingen entusiasm, men redan under andra världskriget lär rätten ha förekommit på krogmenyer under det förskönande namnet ”prima skogsfågel”.

Begreppsförvirring saknas inte på kråkfåglarnas område. Törnskatan hör inte dit, ej heller strandskatan som är en vadare. Spillkråkan är ingen kråka utan en hackspett, och blåkråkan tillhör fågelfamiljen  biätare.

Nästa gång jag har vägarna till London tänker jag söka mig till Towern för att få en skymt av de smarta kungliga korparna.

  • Kurt Olsson Svara

    Tack för en trevlig och allmänbildande berättelse om släktet kråkfåglar.

Besättningen Rydbergsgastarna 90 år

Vårt lands maritima arv har många yttringar. En av dem är Besättningen Rydbergsgastarna med omkring 200 medlemmar. Ett 30-tal av dem mötte upp till traditionell 1 maj-mönstring ombord i galeasen Shamrock på Skeppsholmen i Stockholm.

Samtidigt var det 90 år sedan rydbergsgasten och sedermera kaphornaren Arnold Schumburg år 1929 tog initiativ till vänföreningen.

1780 föddes Abraham Rydberg under fattiga förhållanden i Lidköping vid Vänern. Så småningom blev gossen framgångsrik som skeppsredare. Exempelvis var han en av initiativtagarna till reguljär svensk fartygstrafik på Lübeck.

Efter Abrahams död 1845 kom namnet att bevaras på olika sätt. Det visade sig att han hade testamenterat en rejäl summa pengar till förbättrad sjömansutbildning. Den 1 maj 1849 föddes Abraham Rydbergs stiftelse till danande av skicklige sjömän, vanligen kallad Rydbergska Stiftelsen. Här erbjöds 15- till 20-åriga ynglingar kostnadsfri utbildning i sjömansyrket.

Det började med briggen Carl Johan. 1879 ersattes hon av fullriggaren Abraham Rydberg, det första av tre skepp med det namnet. Hon har kallats ”världens minsta fullriggade skolskepp”, men det var nog i så fall innan Skeppsgossekårens Jarramas år 1900 löpte av stapeln hemma i Karlskrona.

Den tredje Abraham Rydberg törnade till 1929. Hon var en fyrmastad bark, sjösatt i Glasgow 1892. Under andra världskriget hamnade hon utanför spärren. Hon lades så småningom upp i Baltimore, såldes till Portugal och ljöt skrotdöden som Foz do Douro i La Spezia 1957.

Stiftelsens sista fartyg i egen ägo var skonerten Sunbeam, byggd 1929. Efter en sejour som Flying Clipper för Clipper Line i Malmö njuter hon numera sitt otium som museifartyget Evgenios Evgenides i Piraeus.

Alltsedan starten har myriader sjömanselever passerat revy i Stiftelsens rullor, och sedan 1929 vårdar de således sitt maritima arv inom Besättningen Rydbergsgastarna. Många valde ett yrkesliv till sjöss, medan andra sadlade om och gjorde sig bemärkta inom helt andra verksamhetsområden.

Till de senare hörde Thord Ivar Hallström. 1893 mönstrade Thord ut i Abraham Rydberg, och efter kursen skiftade han till ännu en fullriggare, Hawksbury. Där blev han kvar en bit in på 1894. Möjligen blev det ytterligare några sjötörnar, men sedan följde en mycket brokig och dramatisk bana på flera kontinenter, samt internationell ryktbarhet under det angliserade namnet Ivor Thord-Gray. I tolv år slogs han för britterna i Södra Afrika, exempelvis under boerkriget 1899–1902 (med en hel del utvandrade före detta landsmän på motståndarsidan…).


Fullriggaren Abraham Rydberg i hemmahamnen Alberget på Djurgården sommaren 1900. Foto: Julius Grape.

Ett par år därefter, 1905, spårade den naturvetenskapligt intresserade äventyraren en flock sydafrikanska babianer. En hona gick till anfall för att försvara sin unge, som var nästan hårlös. Thord fann till sin häpnad att det var en ljushylld människounge, som visade sig vara identisk med en bebis som hade rövats bort av apor något år tidigare. Senare berättade han om episoden för den amerikanske skribenten Edgar Rice Burroughs – som 1912 gjorde succé med Tarzan of the Apes. Snart erövrade ”Apornas son” Tarzan världen genom en strid ström av seriemagasin och filmer med Johnny Weissmüller.

Tarzans upphovsman Thord fick ingen credit men brydde sig nog knappast om det. Han var redan i färd med nya bataljer. Exempelvis fanns han på koloniala krigsskådeplatser i Filippinerna, Indokina och Nordafrika. 1913–1914 kämpade han i Pancho Villas mexikanska rebellarmé. Om det berättar han i den spanskspråkiga boken Gringo Rebelde. På något förunderligt vis hann han även sammanställa en ordlista där tarahumara-indianernas termer översattes till engelska. Snart var han engagerad i den vita armén i inbördeskrigets Ryssland. Han sårades och togs tillfånga av de segerrika bolsjevikerna men utlämnades så småningom till USA. Sedan han lekt rommen av sig höll han gärna till på sommarstället vid Furusund och deltog med liv och lust i Rydbergsgastarnas aktiviteter.

En annan rydbergsgast skrev en föredömligt koncentrerad meritförteckning, curriculum vitae:

”Från Filipstad kom jag så småningom ’ut i världen’ och sen har jag skrivit mig som sjöman, diversearbetare, borstbinderiarbetare, kristidsmontör, järnarbetare, bokhandelsbiträde och litet av varje. Det var korta anställningar överallt. Så blev jag kuplettmakare, skådespeleriarbetare och nu tituleras jag författare.”

1915 kom Nils Ferlin till Stockholm, där han fick en elevplats på Abraham Rydberg (II), det mindre stålskepp som 1911 löste av fullriggaren. Han uppges ha trivts ombord och tänkte sig därför en fortsatt sjömansbana. Men den tog abrupt slut ombord i barken Anton av Väddö, Roslagens stolthet kallad. Där sägs han ha mött en råare stil. Nils lämnade skutan i förtid, och därmed var sjömansbanan all. Det är mig obekant om han ens snuddar vid sjölivet i någon av sina dikter.

Rydbergsgastarnas läsvärda medlemsorgan heter Skeppsorder och har i många år redigerats kärleksfullt av Sven Dagberg. Snarare än en styrelse till namnet har vänföreningen en crew list med Sten Gattberg i spetsen som kapten. Pensionerade kommendörkaptenen Sten har, bland mycket annat, en gedigen bakgrund i Marinens skonerter Gladan och Falken på sitt CV.

Rydbergska Stiftelsen är still going strong och stödjer numera sjömansutbildning på andra segelfartyg, exempelvis just Gladan och Falken samt danska fullriggaren Georg Stage. Elever därifrån är berättigade till medlemskap i Besättningen Rydbergsgastarna.

På jubileumsmåltidens meny den 1 maj 2019 stod Biff Rydberg; ytterligare ett arv efter Abraham, skapat på det hotell vid Gustaf Adolfs Torg i Stockholm som också bar hans efternamn.

15 år tidigare hade jag förmånen att få delta i 75-årsjubileet i den ursprungliga hemmahamnen Alberget på Djurgården. Det var då länge sedan Rydbergska Stiftelsen hade ägt fastigheten och bryggan, men den dåvarande ägaren upplät välvilligt plats åt Besättningen Rydbergsgastarna. Där hade vänföreningen också tillgång på ett museiliknande rum med dokumentation om Stiftelsens skepp och dess verksamhet. Dessvärre har senare fastighetsägare avslutat den relationen.

  • Folke Bergstrom Svara

    Min far, Folke Bergström, för 1890 i Karlskrona, var Skäppsgaase och talade om för mig
    att han seglat paa JARRAMAS. Gammla FALKEN, kan jag tala om att ligger lungt i bottnen
    av Valparaiso hamn här i Chile, daa hon skönk äfter en storm. H¨lsninga, Folke Bergström Jr.

”Svenskfartyg” i karantän på St. Lucia

Härom dagen basunerades nyheten ut att ett kryssningsfartyg hade satts i karantän i den lilla västindiska ö-nationen St. Lucia. Detta sedan ett fall av den oerhört smittsamma och potentiellt dödliga sjukdomen mässling hade diagnostiserats ombord.

Det rör sig inte om vilket kryssningsfartyg som helst.

I mitten av 1960-talet beställde Bonnierkoncernens spirande rederiprojekt Lion Ferry två stora färjor på Wärtsilä i Åbo. Ettan döptes till Prins Hamlet och sattes 1966 in på Bremerhaven-Harwich, en linje som just hade startats av Lion Ferry ihop med Wallenius. När systern levererades 1968 hade Wallenius tagit över kontraktet via sitt tyska dotterbolag. Därför begåvades hon med operanamnet Bohème och fick även utrymmen ombord uppkallade efter företeelser i Giacomo Puccinis verk La Bohème.

Fartyget sattes in i kryssningsfart runt Karibien, utchartrad till Commodore Cruise Line. Detta rederi köptes 1981 av finska Rederi AB Sally, som även köpte Bohème. Därmed upphörde Wallenius’ engagemang i kryssningssjöfarten.

Bohème seglade aldrig under svensk flagg. I Wallenius' ägo var det västtysk flagg och den formella hemmahamnen Bremen som gällde för henne.

1986 såldes fartyget vidare till den amerikanska sekten och självutnämnda "kyrkan" Scientology, som hon alltsedan dess tjänar under namnet Freewinds. Hon lär användas för allt högre initierings- eller kanske snarare indoktrineringskurser, riktade mot de lärjungar som under sin fortsatta andliga irrfärd mäktar med de enligt uppgift alltmer stegrande astronomiska kursavgifterna.

När den gulsvarta signalflaggen L (som i Lima) är satt ombord under fartygets liggetid i hamn betyder det att hon har satts i karantän. Den helgula Q-flaggen (som i Quebec) betyder raka motsatsen: "Mitt fartyg är fritt från smitta och jag begär fri samfärdsel med land."

  • Anonym Svara

    Commodore Cruise Line (CCL) behöll delar av den tyska besättningen, men ersatte med svenskar. Det var 50/50 tyskar och svenskar. Ett samarbete som blev väldig lyckat.

  • Anonym Svara

    M/S Boheme efter grundstötningen så blev hon kallad M/S Roheme.

  • Erik Hammarström Svara

    Då fartyget gästade Stockholm inbjöds Wallenius personal inkl. hemmavarande befälhavare och maskinchefer på en middag ombord. Om jag minns rätt så avgick fartyget efter midnatt med lots ombord destinerad till Bremen, kanske Bremerhafen, där kryssningspassagerare skulle borda för resan till Florida. Den tyske befälhavaren insisterade på att gå ut via Dalaröleden. Kanske lotsen hade en annan uppfattning. Bohéme gick på grund. Köksregionerna blev vattendränkta. Fartyget åter till varvet för omfattande reparation. Troligen mycket besvikna ”kryssare”, som i den tyska snålblåsten väntade och längtade till ett soligt Karibien, fick återvända hem.
    Minnesbild från en då hemmavarande befälhavare i Wallenius som var med på middagen.

  • Björn A Lundqvist Svara

    Förlåt en yngling; men betyder inte L att farten skall stoppas! Vad jag kommer ihåg är QQ flaggorna för Smittat fartyg!

    • Johan i Hok Svara
      @Björn A Lundqvist:

      Skriv en kommentar…Båda har rätt! På sjön betyder den att farten skall stoppas, men i hamn att fartyget är satt i karantän. Som av en händelse pratade vi signalflaggor ombord i dag.

  • rolf b bertilson Svara

    Det har väl ingen betydelse var ett fartyg är byggt eller vilken flagg det har i ett sådant här fall då det naturligtvis är operatören som är ansvarig för det inträffade.

Med SOL på minnets redd

Bland ett dussintal fartyg i mina båda bevarade sjöfartsböcker återfinns sju, vars namn alla slutar på land. Namnen vittnar om ett rederi som har fått en särskild plats i mitt sjömanshjärta.

Svenska Orient Linien och Wallenius har just bildat ett gemensamt dotterbolag, Wallenius SOL AB. Det aktiverar minnen från SOL:s drygt sekellånga historia.

Svenska Levant Linien föddes i oktober 1911, som beteckning på en helt ny linjefart på Medelhavet och Svarta Havet. Först ut var s/s Upland. Linjen var framgångsrik men drevs ännu inte som ett fristående koncernbolag utan som en del av det broströmska moderbolaget Tirfing. Så kom världskriget emellan. Medelhavstrafiken upphörde.

Efter krigsslutet 1918 kom den igång igen, nu inom det nybildade Ångfartygs AB Sverige-Levanten. Bolagets åtta åldrande ångfartyg fick namn efter tradens hamnar, exempelvis s/s Cavalla. Snart kompletterades de med ett nybyggt motorfartyg, m/s Sulina.

1927 inleddes en trettioårig återgång till moderbolaget, nu åter med land-namn på fartygen men med namnet modifierat till Svenska Orient Linien. Först 1957 bröts SOL ut ur Tirfing och blev åter ett fristående dotterbolag.

När minnet spelar små spratt blandar jag lätt ihop mina sju land-fartyg. Men sjöfartsböckerna vet besked. SOL-karriären inleddes våren 1964 med krigsbygget Sameland. Fartyget hade just återgått till medelhavsfarten efter ett par års deviation till Söderhavet. 1961 inledde Svenska Orient Linien trafik med fyra fartyg mellan Australien och Sydamerika, under namnet Boomerang Cargo Line.

Efter Sameland följde Vikingland, som var den unge sjömannens årslånga arbetsplats och bostad 1965-66. Efter ett par års uppehåll för Örlogsflottan, landjobb i östra Medelhavet samt Sjöbefälsskolan mönstrade han 1969 ut på en årslång törn som telegrafist på Vingaland. Sedan följde de slag i slag: Tavastland 1971, Trojaland 1972, Sunnanland 1973 och slutligen Birkaland 1974.

Endast Sunnanland var – uttryckt på SOL-seglarnas jargong – ”arabbåt”, medan de övriga sex var ”judebåtar”. Regionens politiska förvecklingar innebar att samma fartyg inte kunde segla på både arabiska och israeliska hamnar.

Haifa var favorithamnen, men även traden i övrigt lockade. Ashdod och Piraeus anlöptes i princip varje resa, Izmir eller Mersin nästan varje. Någon gång emellanåt vände vi stäven mot Istanbul, Limassol, Patras och Volos. Enstaka ströanlöp förekom i Valletta, Heraklion, Kavalla, Saloniki, samt Aigio inne i Korintviken. För Sunnanlands del rörde det sig dessutom om Lattakia, Beirut, Alexandria och Benghazi.

Svenska Orient Liniens vackra vita fartyg pryddes av blårödrandiga skorstenar med ett vitt AB för koncerngrundaren Axel Broström. Dagens SOL har i stället tagit över salig Svenska Amerika Liniens logotyp med tre gyllene kronor, identiskt med Sveriges lilla statsvapen.

1965 kunde den mäktiga Broströmskoncernen fira sitt storslagna 100-årsjubileum. Det begränsades ingalunda till galamiddagar för fint folk i land utan firades rejält även i salong och mässar ombord i Vikingland och koncernens övriga hundratals fartyg.

I kölvattnet på 1970-talets maritima massdöd hamnade SOL 1984 hos Rederi AB Transatlantic – som i sin tur definitivt seglade i kvav tio år senare, 1994. Året innan hade SOL överförts till Skärhamnsbaserade B&N, som 1995 skiftade till Transatlantics anrika och just då lediga namn. (Detta rederi är numera avvecklat och har norskägda Viking Supply Ships som ett slags arvtagare).

Snart började SOL säljas ut på börsen. Sedan 2006 är rederiet helägt av Imperial Shipping i London. Dagens SOL håller till i Klippanområdet i Göteborg, där Ostindiska Compagniet hade sin huvudhamn under glansdagarna på 1700-talet.

Salig Svenska Ostasiatiska Kompaniet var inte ensamt om att ha haft en historisk föregångare. Även den dåvarande broströmskollegan SOL har haft det. 1738 bildades Levantiska Compagniet med ambitionen att bli en lika stor framgångssaga för Stockholm som det 1731 grundade Ostindiska Compagniet redan hade hunnit bli för Göteborg.

Här som i ostindiefararna såg blomsterkungen Linné en möjlighet att vidga vetandet. Sommaren 1749 sände han ut sin lärjunge Fredrik Hasselquist med barkentinen Ulrica  till Smyrna (dagens Izmir). Uppdraget var att botanisera i Det heliga landet. I likhet med ett flertal kollegor som sänts ut i vitt skilda väderstreck skulle Hasselquist aldrig återse hemlandet. Han dog på sin post 1752, men hans anteckningar och insamlade naturalier kunde föras hem till Sverige.

Under ett kvartssekel genomförde Levantinska Compagniet sammanlagt endast 14 resor med två egna och tre inhyrda skepp. Man fick aldrig riktigt vind i seglen. 1756 var sagan all.

Svenska Orient Linien av i dag har fyra egna fartyg, varav tre – Tavastland, Thuleland och Tundraland (byggda 2006) – under svensk flagg. "Gamlingen" Vasaland (byggd 1984) bär brittisk red ensign. Alla fyra är sysselsatta i nordeuropeisk fart, tillsammans med tre inchartrade fartyg;  ett åländskt och två nederländska. På rederiets hävdvunna trad, numera kallad SOL Mediterranean Service, seglar fyra inchartrade utländska fartyg: Grekägda Bolero under Liberiaflagg, tyskägda BBC Weser under Antigua/Barbuda-flagg, samt grekägda Transosprey och UK-ägda Seastar Trader, båda under Gibraltars bekväma version av red ensign.

Ofta tänker jag på mina sju kringflytande arbetsplatser och bostäder inom Svenska Orient Linien. Fartygen har alla hunnit ljuta skrotdöden men ligger ändå stabilt till ankars på minnets redd.

Som telegrafist på de fem sista av mina sju SOL-fartyg använde jag flitigt telegramadressen EVGE VEVEY, som kunde uppfattas som lite mystisk. Vevey är en ort i sydvästra Schweiz, och adressaten gick ibland under smeknamnet "Gubben i berget". Antagligen syftade det ursprungligen på den prominente grekiske sjöfartsmannen Eugenios Eugenides, som var en stor vän av Sverige och Finland. Han bedrev handel med trävaror härifrån och hade för det ändamålet mycket nära kontakter med Broströms, i synnerhet SOL. 1947 slog sig Eugenides ned i Vevey, där han grundade företagsgruppen Evge Group, där SOL:s ännu existerande agent Scandinavian Near East Agency (SNEAL) ingick.

1954 seglade Eugenides in i den sista hamnen, men minnet av honom lever. Inte minst genom den tremastade bramsegelskonerten Eugenios Eugenides (byggd 1929), som var tänkt att bli övningsfartyg för Hellenic Navy men som numera njuter sitt otium som museifartyg i Piraeus. Hon är identisk med 170-årsjubilerande Rydbergska Stiftelsens sista egna fartyg Sunbeam II och årsbarn med 90-årsjubilerande Rydbergsgastarna. Men det är en annan historia som jag tänker återkomma till.

  • Jörgen Wallroth Svara

    Jättebra artikel, väckte många minnen. Jag tillbringade min tid i jag tror åtta Orientare på sjuttio och åttiotalet, bla fartyget på fotot, Vingaland som var sista fartyget före sjöbefälsskolan. Broströms var en bra arbetsgivare

  • Anonym Svara

    Jag har måmga goda minnen av SOL. Seglade med Tuleland och Thebeland på
    1970 tale son Massinbefälselev. Var bland annat med att evakuvera alla Fn soldater från Gahza under 6 dagars kriget. Var ohdå liggande på Scaramange varvet för 12 års klassning under det grekiska militärupproret 1967.

  • Per-Olof Jörnmark Svara

    Bäste Torbjörn
    Alltid lika välskrivet och därför mycket läsvärt!
    Per-Olof Jörnmark

Veeery gooood curry…

Helt nyligen konstaterade den japanska currytillverkaren House Foods och Kyoto University att kryddan gurkmeja i förening med andra curryingredienser som kryddnejlika, kanel och koriander tycks hjälpa mot inflammationer som orsakas av luftburna partiklar. Det väcker nostalgiska tankar.

Om någon frågar mig vilken maträtt som är mest uppskattad bland sjömän skulle jag utan minsta tvekan svara just ris och curry. Åtminstone inom min sjömansgeneration, som nu har hunnit uppnå den aktningsvärda åldern 70+.

Under många år navigerade nostalgiska sjögourméer troget till en position nära Lindholmen på Hisingen. Bakom en oansenlig fasad på Polstjärnegatan dolde sig arbetarfiket My’s Café, som var en verklig pärla. Dit tog vi oss för att njuta av den stående fredagsrätten ris och curry (”starkare än både gin och vodka men med angenämare eftersmak”). Det rörde sig således om sjömanskårens kanske allra främsta paradrätt.

Till det än i dag livaktiga currygänget hör Magnus Brännberg, ordförande i Göteborgs Fartygs-Befälhavare Förening med mera, samt gamle Sessan-chiefen Lennart Ling. De betonar att curryn skall tillagas enligt receptet vindaloo för att ha det rätta stinget. Vindaloo syftar egentligen på en kötträtt – carne em vinha de althos (”kött i vin med vitlök”) – som portugiserna förde med sig till Indien. Men termen har kommit att beteckna indisk mat som är rejält kryddad, efter förebild från den före detta portugisiska kolonin Goa. Exempelvis vindaloo curry, som kan innehålla ett brett urval kryddor. Hinduer och muslimer bytte ur svinköttet mot höna, och på den vägen är det.

Oavsett ägarskiften på My’s hade traditionen bevarats i decennier, alltsedan den inleddes av en ilandgången sjökock som lystrade till namnet Putte. Väl att märka, dock: Enligt sjökokkonstens oskrivna lagar skall curryragun innehålla gammal torr höna snarare än mjällt kycklingkött!

My’s Cafe hade ett förflutet som personalmatsal i anslutning till salig Broströmskoncernens gamla proviantförråd. Förr fanns här ett avskilt, lite finare rum som följaktligen kallades Inre Käkhålan.

Men säg det som varar för evigt. My’s Café är ett minne blott. Numera vallfärdar currygänget i stället regelbundet till en indisk restaurang, för att där njuta av professionellt tillredd ris och curry.

I själva verket rör det sig således om rena hälsokosten. 2009 avslöjade forskare på Cancer Research Centre i den irländska hamnen Cork en betydelsefull upptäckt. Ämnet curcumin i curryblandningens huvudingrediens gurkmeja är aktivt verksamt mot strupcancer! Denna elakartade cancerform beräknas årligen skörda hundratusentals människoliv.

Redan tidigare hade gurkmeja konstaterats vara en kraftfullt verksam antioxidant, som vid försök på andra däggdjur påtagligt minskade risken för tjocktarmscancer. Det undergörande ämnet curcumin anses även stimulera kroppens försvar mot sjukdomar som Alzheimer och cystisk fibros.

Gurkmeja är en ingefärsväxt och har inget som helst samband med gurkornas, pumpornas och melonernas gemensamma familj. Namnet är en förvrängning av växtens latinska släktnamn, Curcuma (som i sin tur har arabiska kurkum som ursprung). Förvillande nog brukar gurkmeja även kallas ”indisk saffran”, vilket felaktigt leder tanken till en exklusiv krokusprodukt från svärdsliljornas familj. Sammanblandningen beror på den gulaktiga färgen, som är en gemensam nämnare. Gurkmeja används både som krydda, läkemedel och färgämne.

Gurkmejan ingår alltid i kryddblandningen curry, som i övrigt knappast är något enhetligt begrepp. Det har sagts att det finns lika många curryblandningar som det finns kockar i Indien. Det har också sagts att blandningen skall innehålla minst tolv ingredienser. Bland dem som brukar ingå märks kajenn- eller chilipeppar, som ger den brännande starka smaken. Denna potatissläkting från det tropiska Amerika nådde Indien först mot slutet av 1400-talet.

Andra vanliga ingredienser är bockhornsklöver, muskot, spiskummin och vanlig ingefära. Så kallad ”engelsk” curry brukar innehålla mer gurkmeja och bockhornsklöver och mindre koriander och kajenn- eller chilipeppar än sina ”indiska” motsvarigheter. Men den globala variationsrikedomen är mycket stor.

Curry bör absolut inte blandas ihop med Medelhavets hedblomster. På grund av sin doft har denna tistelsläkting kallats curryört eller curryplanta, men i övrigt saknar den helt curryns egenskaper.

Med det sydasiatiska curryträdet förhåller det sig lite annorlunda. De aromatiska bladen från denna vinruteväxt används flitigt i indiska curryrätter. Därför ingår ordet kari i de stora indiska språkens namn på trädet. Det latinska namnet är Murraya koenigii, efter den svenske Linnélärjungen Johan Anders Murray (1740-91).

Det ursprungligen tamilska ordet kari betyder helt enkelt ”sås”. På flera sydindiska språk har ordet fått en vidare innebörd av ”tillbehör” (till huvudrätten, riset). Sydasiaterna lär kalla själva kryddblandningen för masala eller masali (”mald”).

Ris och curry brukar vanligen inmundigas tillsammans med lite chutney, som är en syltliknande inläggning bestående av mango samt andra frukter eller grönsaker.

Varför längtar så många av oss efter just curry? Forskare vid Nottingham Trent University har svaret: Curryblandningen är lätt ”beroendeframkallande”. I likhet med verkliga droger påverkar den oss till både kropp och själ. Exempelvis lär den frigöra kroppens endorfiner, vilket ger en känsla av välbehag.

Så har också curry rice sin egen fanklubb, The Curry Club, med säte i England, medlemmar över hela världen och utgivning av kokböcker och tidskriften The Curry Magazine.

Med den ökande sjöfarten gjorde curryn sitt segertåg över världen. Till Japan kom kryddblandningen med britterna mot slutet av 1800-talet. Därför förknippas curry rice med västerländsk snarare än indisk matkonst. Karē raisu, som den kallas i japaniserad form, blev snabbt en av landets mest populära maträtter. Särskilt uppskattad blev den inom militären, eftersom den ansågs vara lätt att tillaga i fält. En än i dag livaktig tradition uppstod inom flottan, numera kallad Maritima Självförsvarsstyrkan. Varje fredag äter man karē raisu till lunch. Många fartygskockar stoltserar med sina egna unika recept.

Fotnot: Rubriken är lånad från Ove Allanssons roman Hongkong Blues (1997). Recept till ris och curry på sjömansvis finns tillsammans med skrönor från byssans värld i antologin Sjömansbiff och stormsoppa (1999), med Stig Elenius och Arne Ingemansson som huvudförfattare.

  • Per-Åke Åkesson Svara

    Tack Thorbjörn för Ris och Curryinformationen.
    Serveras maträtten vid konseljen på torsdagarna på Södermalmstorg?
    Hälsa Brännberg!

Norska sjömansäventyr på Galapagos

Skandinaviska sjömän har avsatt åtskilliga spår på vårt vattenklot. Så även på de ecuadorianskt styrda Galapagosöarna i östra Stilla havet, kanske allra mest kända för att Charles Darwin just där fann underlag till sina banbrytande slutsatser om arternas uppkomst. Året då han kom dit ombord i HMS Beagle var 1835.

Jag har inte själv varit där – men väl på det som för sin unika natur har kallats "Japans Galapagosöar"; nämligen Bonin- eller Ogasawaraöarna i västra Stilla havet (se mitt blogginlägg Gäckande dansk sjöman på Söderhavsö, som publicerades här den 9 januari 2017).

Galapagosöarna är uppkallade efter de jättelika landsköldpaddor, galápagos, som håller till där. Ögruppen har även kallats Archipélago de Colón efter Christofer Columbus. Samt Las Islas Encantadas, ”De förtrollade öarna”, eftersom strömförhållandena gav intryck av att de rörde sig. Vilket gav sjömansförfattaren Herman Melville uppslag till kortromanen The Encantadas.

De första kända europeiska besökarna var den spanske biskopen Fray Tomás de Berlanga och övriga ombord på det fartyg han färdades i 1535. Fartyget kom ur kurs på grund av stiltje och drev med Humboldtströmmen, som ännu inte kallades så, ut mot ögruppen.

Därefter lär ögruppen främst ha besökts av pirater och valfångare, som hade kommit på att öarnas jättesköldpaddor dög utmärkt som både proviant och ballast. De arma kräldjuren sägs ha kunnat hålla sig vid liv i uppemot ett år utan ljus, mat och vatten innan de styckades och hamnade i de glupska sjömännens grytor.

Före 1832 – då öarna införlivades i Ecuador – fanns där inga mänskliga invånare, förutom tillfälligt skeppsbrutna sjömän. Samt irländaren Patrich Watkins, som rymde eller blev strandsatt från sitt fartyg 1807. Han hamnade på ön Floreana, där han odlade lite grönsaker som han tjingsade mot ädla drycker när något skepp råkade stanna till.

Det lär de ha gjort desto flitigare, då Ecuador någon gång på 1800-talet hade fått en verklig moralens väktare som president. 300 prostituerade damer förvisades ut till Floreana. Ryktet spred sig längs farlederna.

Dagens besökare på Galapagosöarna känner väl till Post Office Bay på Floreana, som tidigare kallades Santa Maria (efter en av Columbus karaveller) och även Charles Island. I bukten finns sedan 1793 en posttunna. Initiativtagare var valfångstskepparen James Colnett. Sjöfolk lade sina privatbrev där, varpå kollegor på hemgående skepp tömde tunnan och tog med breven till USA eller Europa.

Dock kunde den även länsas i andra syften. 1813 låg USA i krig med England. Breven i Post Office Bay hjälpte kapten David Porter på USS Essex att lura ut var han kunde finna brittiska fångstmän för att därmed slå till mot fiendens intressen.

Postgången från Post Office Bay fungerar fortfarande. Numera lär det vara möjligt att få en särskild poststämpel hos en tyskättad familj som håller till i grannskapet.

Den fungerade även på 1880-talet. Då togs de första kontakterna om en norsk bosättning på Galapagosöarna, som låg bra till för både valfångst och robbenslageri (en tidstypisk term för säljakt). 1886 fick Ecuadors regering en lista över de norrmän som ville slå sig ned där. De presenterades som utmerkede, hardt arbeidende sjøfolk og fiskere ypperlig egnet til å kolonisere øyerne. Men planerna skrinlades till följd av kravet på att norrmännen i så fall måste bli ecuadorianska medborgare.

1907 hände något som i förlängningen skulle påverka skeendet. I månader drev den norska barken Alexandra redlöst i stiltje utanför den sydamerikanska nordvästkusten. Färskvattnet sinade, maten likaså. Kapten Emil Petersen och hans besättning, sammanlagt 20 man, tvingades därför överge sitt fartyg, trots att det var helt intakt. Den ena livbåten nådde så småningom den bebodda ön San Cristóbal på Galapagosöarna men hade under rodden tappat kontakten med skeppskamraterna på den andra.

Åtta överlevande av de tio i den andra livbåten påträffades långt senare på ön Santa Cruz alias Indefatigable Island, där de hade levt Robinson Crusoe-liv. De var i ett bedrövligt skick.

Mot slutet av 1907 kom en skara avmagrade norska sjömän hem till Norge. En av dem var Alexandras timmerman Herman Karlsen, som berättade vitt och brett om sina upplevelser på Galapagosöarna. Han mönstrade ut på nytt, med Olaf Eilertsen som skeppare. Denne bidrog kraftfullt till ett fortsatt norskt intresse för ögruppen långt borta i Stilla Havet. Pressen började publicera fantasifulla berättelser om den påstått paradisiska ögruppen.

Under Panamakanalens födelseår 1914 gjordes nya sonderingar. Norska valfångstintressen skulle få etablera sig på Floreana. Men antagligen krävdes fortfarande att de inflyttade norrmännen måste bli ecuadorianska medborgare. Planerna rann ut i sanden ännu en gång.

Men 1923 lyckades Ecuadors konsul i valfångstmetropolen Sandefjord, skeppsredaren och förre valfångstsjömannen August F. Christensen, få till stånd ett avtal. Norska nybyggare skulle få 20 hektar land och tio års skattebefrielse ‒ samt bibehållet norskt medborgarskap. De fick också rätten till jakt och fiske rund de öar där de skulle slå sig ned. Hemmavid stod depression för dörren. Omkring 300 norrmän lär ha sålt sina hem och gjort sig av med sina vinterkläder för att söka en ny framtid på Galapagosöarna.

Christensens bolag Atlas Whaling Company köpte den svenska motorskonerten Start, som döptes om till Floreana. I mitten av maj 1925 avseglade hon mot Post Office Bay på Floreana, dit hon ankom tre månader senare. Utöver besättningen fanns förhoppningsfulla utvandrare med ombord, däribland den finlandssvenske ex-sjömannen och författaren John William Nylander. Dessutom deltog Christensen själv i resan, enligt någon uppgift rentav som fartygets befälhavare. Kolonin etablerade sig, och efter flera månader på plats återvände Christensen hem. Där spred han översvallande rapporter om lyckoriket i Söderhavet, vars styrande bolag bar namnet La Colonia de Floreana.

Det viktigaste av allt, tillgång till färskvatten, fanns på Floreana. Men det var fyra kilometer genom besvärlig terräng från Post Office Bay till den närmaste källan.

1926 avseglade ytterligare tre norska expeditioner mot Galapagosöarna. För Floreana-bolagets del den lilla, före detta lotskuttern Isabela, och för det nyetablerade La Colonia de Santa Cruz på ön med samma namn skonerterna Ulva och Alatka.

Dessutom avseglade cementbåten Albermarle mot ögruppens huvudö San Cristóbal, som även kallades Chatham Island. Initiativtagare var förre överstyrmannen Harry Randall, som tidigare hette Petersen. Hans koloni kallades Campo Noruego.

Gemensamt för fartygen var att de förde med sig både nybyggare och, i mån av plats, den basala utrustning som behövdes för deras etablering och levebröd. De tänkte till en början livnära sig på fiske, fångst av jättesköldpaddor och boskapsuppfödning. Längre fram planerade de även odling av frukt och grönt, konservfabrik, sockerbruk, valfångststation och bunkerstation.

Men väderfenomenet El Niño och klimatet i övrigt spelade dem spratt. Dessutom fanns den huvudsakliga marknaden för deras produkter långt borta på det sydamerikanska fastlandet. För att göra en lång historia kort bar det sig inte. Under 1928 blev sagan all för de tre norska sjömanskolonierna på Galapagosöarna.

Kolonisterna på Santa Cruz höll ut längst. Men i juletid 1928 tömdes deras lilla by Ulvenæs på sina norrmän, sånär som på fyra som valde att stanna kvar. I likhet med kolonisterna från Floreana och San Cristóbal skingrades de för vinden. En del återvände hem till Norge, andra fortsatte till sjöss och ytterligare några skaffade sig en ny tillvaro i Sydamerika.

Antagligen kommer 100-årsminnet av Galapagos-kolonin att uppmärksammas i Norge om några år. Men märkligt nog ägnar norska Wikipedia endast fem meningar på fyra rader åt äventyret. Två av dem lyder:

...Fantasirike reportasjer i norsk presse kunne fortelle om gratis jord og en sorgfri tilværelse. I stedet opplevde man vannmangel og stor nød...

Men medge att det ändå var friskt vågat av de norska sjömännen, även om inte ens hälften visade sig vara vunnet. Dessutom är det ett spännande avsnitt i de skandinaviska sjömännens rika historia.

På samma longitud som Galapagos ‒ men strax utanför den antarktiska landmassan ‒ ligger den norska söderhavsidyllen Peter I Øy. Men det är en helt annan historia än den om Galapagos, även om båda hade samband med den norska valfångstepoken.

  • per-Olof Jörnmark Svara

    Bäste Torbjörn – Du är oerhört påläst!!!! Artikeln är välformulerad.
    Vänligen
    Per-Olof Jörnmark

Lloyd’s: Arvet efter ett kaffehus

I mitt förra inlägg nämner jag i förbigående ”... fartyg, som medelst slag på Lutineklockan hos Lloyd’s i London förklarats vara spårlöst försvunna med man och allt”. Det kan ge anledning till ett förtydligande.

Lloyd's of London är en försäkringsmarknad med rötter i sjöförsäkring, snarare än ett försäkringsbolag. Företeelsen skall inte förväxlas med det maritima klassificeringsbolaget Lloyd's Register, även om båda har ett gemensamt ursprung.

Med det sagt står det klart att Lloyd's of London långt ifrån enbart ägnar sig åt försäkring av fartyg. Till de mera udda försäkringsobjekten hörde skådespelerskan Marlene Dietrichs ben. Under de senaste åren har Lloyd's drabbats av försäkringsförluster på hundratals miljarder US-dollar till följd av naturkatastrofer som taifun i Japan samt orkaner och skogsbränder i USA.

Lloyd's består av försäkringsgivare och assuradörer; både bolag och individer, så kallade Names.

Lloyd's of London har sitt resliga högkvarter på historisk mark på Lime Street. Här fanns tidigare East India House, som härbärgerade britternas mäktiga East India Company. I Underwriting Room hänger Lutineklockan, vars slag har markerat katastrofer av olika slag. Till en början rörde det sig uteslutande om förlista eller saknade fartyg.

Ett av dem var just den brittiska fregatten HMS Lutine, som förliste utanför de västfrisiska öarna 1799. Skeppsklockan bärgades, och på den vägen är det. Sedan 1859 har den hört hemma hos Lloyd's of London på dess med åren skiftande adresser. Men den 48 kilo tunga klockan har en spricka. Numera sägs slag på den begränsas till mycket speciella händelser, som terrorattacken mot World Trade Center i New York 2001 och tsunamikatastrofen i Sydostasien 2004. Senast ett fartyg som försvunnit med man och allt tillkännagavs med ett slag på Lutineklockan lär ha varit 1979, och senast ett saknat fartyg som lyckligen påträffats tillkännagavs med två slag på klockan lär ha varit 1989.

Namnet Lloyd’s leder tillbaka till Edward Lloyd, som 1686 började driva ett kaffehus – i dag skulle vi kanske kalla det kafé – på Tower Street, och från 1691 på Lombard Street. Där samlades shippingfolk och sjökaptener för att inhämta sjöfartsnyheter och utbyta erfarenheter. Lloyd gav under några år ut en egen tidning, Lloyd’s News med maritima nyheter.

1727 tog nya ägare över kaffehuset, och 1734 började de ge ut den maritima tidningen Lloyd’s List. Arvtagaren med samma namn finns kvar än i dag, men sedan 2013 endast på Internet och inte längre i pappersformat. Såvitt jag känner till har den inget som helst ägarsamröre med Lloyd's of London eller Lloyd's Register.

Lloyd's Register (förkortat LR) hette tidigare Lloyd's Register of Shipping och hade hela sitt fokus på just sjöfart. Men mot slutet av 1900-talet började man diversifiera verksamheten med sikte på andra branscher. Sedan 1764 publiceras Register of Ships, som numera täcker världshandelsflottans fartyg över 100 brutto.

1833 bildades Österreichischer Lloyd med LR som förebild (därav ”efternamnet”) i Trieste. 1836 utvecklades bolaget till ett rederi (se mitt inlägg Österrike: Kolonialmakt med förhinder den 5 november 2018).

Jag vet inte om det rörde sig om ett oblygt intrång på det brittiska varumärket Lloyd, eller om det på något vis var sanktionerat i London. Hur som helst fick det flera efterföljare. Efter Österrikes förlust av sin huvudhamn Trieste till följd av första världskriget uppstod den italienska arvtagaren Lloyd Triestino.

I Tyskland uppstod klassificeringssällskapet Germanischer Lloyd samt rederierna Habag-Lloyd och Norddeutscher Lloyd.

Rederi AB Svenska Lloyd grundades 1868 eller 1869. Min egen karriär inom rederiet råkade bli begränsad till två resor som besättningsmedlem på London-färjan Suecia någon gång på 1960-talet. Det var ju trots allt inte tillåtet för en elev i byssan att på fritiden smyga in i passagerarutrymmena för att dansa med passagerartjejer.

I andra rederier skämtades det om ”Lloyd-ekvatorn” på 46° N i Biscaya, mitt emellan Sverige och Medelhavet. Därmed antyddes att sjömännen på rederiets många lastfartyg inte kom längre än så (vilket inte var sant). Bryggans klarsiktsruta kunde kallas ”Lloyd-radar” och skeppsskorporna ”Lloyd-bakelser”.

Men det har strängt taget inte så mycket med arvet efter Edward Lloyd's kaffehus att göra.

 

Ett nytt Singapore i sikte?

Bäste läsare, kanske blir det snart dags för dig att lägga det geografiska namnet Tawi-Tawi på minnet. Där har man, enligt Manila Times, för avsikt att anlägga en så kallad transhipment hub. Ambitionen är rentav att bli Singapores jämlike som internationell handelsplats.

Tawi-Tawi är det lokala sjöfararfolket sama-bajaus namn på det tropiska fikusträdet banyan. Dessutom lär det kunna betyda ”långt borta” på malajiska. Det är också namnet på Filippinernas sydligaste provins, som består av en ögrupp med samma namn. Öarna kan sägas ingå i den större Sulu-arkipelagen, som skiljer Celebessjön i syd från Sulusjön i nord.

Hela arkipelagen och en del av det huvudsakligen kristna Filippinernas näst största ö Mindanao ingår i  Autonoma Regionen Muslimska Mindanao (ARMM).

Ögruppen Tawi-Tawi ligger strax ost om jätteön Borneos nordostligaste udde, Tanjung Labian i den av grannlandet Malaysia styrda delstaten Sabah. Mitt på huvudön, som också heter Tawi-Tawi, ligger orten Panglima Sugala. Tidigare kallades den Balimbing efter ett lokalt namn på stjärnfrukten carambola. På grund av fruktens bokstavliga mångsidighet hade Balimbing en negativ klang, med innebörden ”en som vänder kappan efter vinden”. Det föranledde ortens namnbyte.

Just i Panglima Sugala togs den 18 mars första spadtaget till vad som är tänkt att bli en storslagen omlastningshamn och en särskild ekonomisk zon. Kapital sägs ha skjutits till av ekonomiskt muskelstarka intressen i Hongkong och fastlands-Kina. Presentationen i Manila Times’ nätupplaga förutspår att projektet kommer att generera tusentals nya jobb och enorma bidrag till den filippinska statskassan.

Dessutom påpekas att Tawi-Tawis oförstörda stränder har förutsättningar att bli en turismens ”superstar”.

Till turismens lockelser borde definitivt även tillfogas lagunorten Sitangkai; ”Österns Venedig” med sina täta båtförbindelser mellan ett knippe småöar.

Kanske finns där emellertid – fortfarande – ett krux för både sjöfarten och turismen, trots att den filippinska militären gör sitt bästa för att komma tillrätta med problemet. Ögruppen Tawi-Tawi råkar ligga mitt i operationsområdet för den IS-lojala och exempellöst grymma terroristgruppen Abu Sayyaf, som även ägnar sig åt bokstavligt sjöröveri. Gruppens medlemmar lär framför allt komma från den regionala folkgruppen tausug, som har stolta pirattraditioner från fornstora da’r. På senare år har de gjort sig ökända för åtskilliga kidnappningar och halshuggningar av offren om inte rejält tilltagna lösensummor utbetalats tillräckligt snabbt.

Möjligen deltar även enstaka företrädare för Tawi-Tawi-öarnas kärnbefolkning sama-bajau, ibland kallade sea gypsies eller havsnomader, i olika muslimska gerillaaktiviteter – och kanske även i piratattacker längs farleder som de känner bättre än några andra. Farvattnen kring deras svårtillgängliga lagunstad Sitangkai har ryktats vara späckade med vraken efter ditförda fartyg, som medelst slag på Lutineklockan hos Lloyd’s i London förklarats vara spårlöst försvunna med man och allt.

Abu Sayyaf opererar även i det malaysiskt styrda Sabah, vars norra och östra del är föremål för en emellanåt uppspirande territoriell, småskalig och ganska snårig konflikt mellan Filippinerna och Malaysia. Filippinerna anser sig i sådana lägen företräda det historiska, tausug-dominerade sultanatet Sulu, som 1878 lär ha utarrenderat området till British North Borneo Company för en årlig summa pengar. Inför Norra Borneos frigörelse från britterna 1963 hölls en folkomröstning, som gav stöd för en anslutning till den nya staten Malaysia. Men kufiskt nog tycks Malaysia ha fortsatt att betala årligt arrende till sultanatet Sulu, som till namnet finns kvar inom Filippinerna som en mera traditionell kvarleva.

2013 flammade konflikten plötsligt upp, då några hundra sulu-filippinare ”invaderade” Sabah, för att markera sitt territoriella anspråk. Drygt 60 av dem dödades och ytterligare drygt 300 filippinare greps.

Men Tawi-Tawi och Filippinerna är väl värda all framgång med sitt storslagna hamn- och turismprojekt.

Landkänning: Cap de Formentor

Mallorcas nordspets Cap de Formentor kan ibland siktas från fönsterplats under inflygning mot öns flygplats. Udden är ett kargt och bergigt månlandskap längst ut på den smala, 13 kilometer långa halvön Península de Formentor.

Den besvärliga terrängen gjorde det extremt svårt att anlägga fyrplatsen längst ut på udden, som även har kallats Vindarnas mötesplats. Vindarna bär namn, exempelvis "de fyra bröderna" Tramuntana, Ponent, Migjorn och Llevant, samt deras "kusiner" Gregal, Mestral, Llebetx och Xaloc.

Bygget påbörjades 1857. Öns katolske biskop gav kyrklig dispens för att arbetet fick fortgå på sön- och helgdagar, under förutsättning att det föregicks av en improviserad mässa.

Till en början kunde fyrplatsen endast nås på åsnerygg längs en vindlande, 17 kilometer lång stig. Vid lugn sjö kunde man även använda den skyddade tilläggsplatsen Moll de Patronet i en liten vik på uddens ostsida. Därifrån hade 272 trappsteg huggits in i bergväggen upp mot fyren.

Först den 30 april 1863 kunde fyren tändas och sprida sitt trygga ljus, 210 meter över ett hav som skiftar mellan turkos och azur men stundom piskas upp till raseri med fara för de sjöfarande. Närmast i väst siktas grannuddarna Punta Tomas och Cap de Catalunya, åtskilda av den lilla bukten Cala Figuera.

Som bränsle till ljuskällan användes lokalprodukten olivolja; senare ersatt av fotogen och därefter av bensin. 1962 drogs en kraftledning ända fram till udden, men den klarade inte områdets vildsinta stormar utan monterades så småningom ned. Sedan 1994 får fyren sin elförsörjning genom solpaneler.

Dagens meanderslingrande väg anlades under ledning av den italienske ingenjören Antonio Paretti. Den erbjuder svindlande panoramavyer, stundtals med hjärtat i halsgropen för den som har anlag för höjdskräck. Här och där erbjuds andhämtningspaus vid en mirador, anlagd utkiksplats. En av dem balanserar på kanten av en lodrät, 232 meter hög klippa.

Området har ett rikt fågelliv, som bland annat inrymmer mås, lira, rödstjärt, klippsvala, steglits, bivråk och pilgrimsfalk.

1928 köpte argentinaren Adam Diehl halvön. På dess södra del lät han bygga Hotel Formentor, som främst riktade sig till konstnärer och högreståndsfolk.

Udden och halvön Formentor utgör slutpunkten för bergskedjan Serra de Tramuntana, som sträcker sig från sydväst till nordost på öns västra del. Längs nordvästkusten uppenbarar sig ett för ön typiskt fenomen. Invånarna har sina bryggor vid kusten men bor själva mera skyddat en bit inåt land, på högre terräng med god sikt ut över havet. Därför finns det längst i nord ett Pollença inåt land och ett Port Pollença vid kusten.

Skälet är historiskt. Man behövde skydda sig mot de pirater som i sekler hemsökte ön. 1550 attackerades Pollença av korsaren Dragut och hans sjövilda sällar. Under ledning av hjälten Joan Mas kunde attacken avvärjas. Det firas med en festival den 2 augusti varje år.

Redan i inledningen av spanska inbördeskriget 1936 föll Mallorca för general Francos myterister (till skillnad från grannön i ost, Menorca, som höll ut ända till det bittra slutet 1939). 2008 uppmärksammades en tysk minnessten på en flygbas i Port Pollença. Den hade rests till minne av 13 tyska stridsflygare som skjutits ned under inbördeskriget. De tillhörde en Port Pollença-baserad division av Legion Condor, som ingick i Nazi-Tysklands stöd till Franco-sidan. Texten inleds med att stridsflygarna ”föll för Spaniens frihet i kamp mot bolsjevismen”. Det var Legion Condor som bombade de varmt katolska baskernas kulturella centrum Guernica på fastlandet sönder och samman.

På Cap de Formentor känns den tiden mycket långt borta.