Trygg hamn vid det villande hav

Under årens lopp har jag besökt Sjömanskyrkan vid Stigbergstorget i Göteborg oräkneliga gånger. Därför är det med bestörtning jag erfar att denna bastion har hamnat i akuta ekonomiska bekymmer.

Sjömansgården, som den kallades under sina första decennier, var min naturliga replipunkt när jag som ung sjöman väntade på törn och plånboken var som tunnast. Där blev besökaren bemött med medmänsklig värme.

Bland dagens stamgäster finns kanske fortfarande någon eller några kvar av dem som  överlevde farofyllda sjötörnar under andra världskriget. I Sjömanskyrkan trapphall finns sedan 1988 tolv minnesplattor med namnen på dem som inte gjorde det; cirka 1.400 sjömän under svensk flagg (flera hundra svenska sjömän i allierade fartyg oräknade). Den angivna tidsrymden 1939-55 är inget tryckfel. Minor respekterade inte freden. När s/s Höken gick på en mina i juletid 1955 tog hon med sig andra världskrigets sista svenska sjömansoffer i djupet.

Just som andra världskriget gick mot sitt slut våren 1945 höll styrelsen för Göteborgs Kyrkliga Sjömansvård ett sammanträde, som skulle visa sig vara mycket betydelsefullt.

Antagligen hölls mötet i Amerikahuset, med ingång från Oskarsgatan. Där hade kyrkan haft sitt läsrum för sjömän ända sedan 1928. I lokalerna fanns även Svenska Kyrkans Sjömansvårdsstyrelses central för tidningsdistribution ur över vattenklotet. Av allt att döma delade man dessutom kontor med Röda Korsets Upplysningsbyrå. Måhända ägde styrelsemötet rum samtidigt som s/s Drottningholm låg vid Stigbergskajen strax intill, mellan sina dramatiska utlandsresor i Röda Korsets humanitära tjänst.

På mötet tog redarrepresentanten Herbert Jacobsson, själv styrelseordförande i Broströmskoncernens moderbolag Ångfartygs AB Tirfing, till orda:

– Herr ordförande, min hustru Karin och jag har beslutat att donera 600.000 kr till styrelsen för uppförande av en fritidsgård för sjömän i Göteborg.

Till saken hör att hustru Karin var dotter till grundaren Axel Broström och syster till koncernbyggaren, den redan 1925 bortgångne Dan Broström. Paret Jacobsson tycks ha varit flitiga donatorer. Bland annat skänkte de mark till Onsala Rymdobservatorium och medel till Svenska Aténinstitutet.

Tiden rann iväg utan att bygglov beviljades, och inflationen urholkade det donerade kapitalet. Så kom ett brev från Herbert Jacobsson, som en skänk från ovan:

– Med anledning av min hustrus 70-årsdag och det försämrade penningvärdet vill vi skänka ytterligare 400.000 kr till fritidsgården för sjömän.

När huset äntligen stod färdigt hade både Karin och Herbert Jacobsson hunnit gå ur tiden. Men det var tack vare dem projektet kunde förverkligas. Invigningen ägde rum i september 1954.

Gården på Stigbergets krön har sedan dess varit en trygg hamn på älvens sydsida; en pendang till Rosenhill, som invigdes 1960 som dåvarande Handelsflottans Välfärdsråds sjömansoas på Hisingen. Samtidigt skiftade kyrkans Fritidshem för sjömän namn till Sjömansgården, antagligen för att undvika förväxling. Något konkurrensförhållande har det aldrig varit tal om. Man vänder sig till samma målgrupp men har olika inriktning och har genom åren haft ett nära samarbete.

Välfärdsrådet sadlade 1976 om till Handelsflottans kultur- och fritidsråd, HKF, och 2007 till enheten Sjömansservice inom Sjöfartsverket.

Beteckningen Sjömansgården står kvar lite diskret över ingången på Amerikagatan 2, medan det numera officiella namnet ståtar på fasaden: SJÖMANSKYRKAN.

Namnet Sjömanskyrkan vidgar faktiskt historiken långt bortom året 1954 och adressen Amerikagatan 2. Sjömansmissionen i Göteborg bildades 1875. Den store tillskyndaren och eldsjälen var assuransdirektören Engelbert Rinman, som var väl befaren till sjöss. Han hade fört befäl i fartyg under både brittisk och svensk flagg, rentav i den vid denna tid exklusiva Fjärran Östern-farten.

Kraftfullt stöd kom även från domprost Peter Wieselgren, som numera står staty vid Domkyrkan i Göteborg. Han blev annars mest känd för sin kamp mot det superi som grasserade i riket. Wieselgren ses med all rätt som den svenska nykterhetsrörelsens fader; en rörelse som efter hans död kom att stå för benhård absolutism, även om han själv snarare förespråkade måttlighet i bruket av ädla drycker.

Det första läsrummet för sjömän öppnades redan under våren 1875; med adress Surbrunn, som bör ha legat vid Surbrunnsgatan nära Järntorget på dagens Göteborgskarta. Till fartygsbesökande föreståndare rekryterades den befarne bohuslänske sjömannen Josef Johansson. Det berättas att han till en början bemöttes med hån och råskäll ombord, om han inte helt enkelt kastades iland med hugg och slag. Men han stod på sig och tappade aldrig fattningen. Därmed kunde ett förtroende byggas.

Hösten 1876 inrättades läsrummet i Stigbergsliden, granne med Sjömanshuset. En annan mycket betydelsefull granne reste sig på en kulle just nedanför liden. Där hade S:t Johanneskyrkan funnits i ett decennium; från första början en fristående kyrka för sjömansfamiljer med bopålar i Masthugget. 1878 tillkom uppdraget att betjäna gästande svenska, norska, danska och finska sjömän. För det ändamålet anställdes Peter Wieselgrens son Magnus.

Året därpå kom Magnus Wieselgren överens med läsrummet om en samordning av resurserna. Han och Josef Johansson skaffade sig en båt, som de tillsammans besökte fartygen med. Men 1887 lämnade Wieselgren tjänsten. Samtidigt flyttade läsrummet in i det då helt nyinvigda (gamla) Sjömanshemmet vid Masthuggstorget. Johansson stretade vidare på egen hand. Det passade honom nog utmärkt, utrustad som han var med enspännarens snarare än parhästens kynne.

Först 1893 fick Wieselgren en efterträdare, sjömanspastor Bernhard Bohlin. Sedan samordningsförsök med Josef Johansson gått om intet öppnade Bohlin ett ljust och luftigt sjömansläsrum i Stigbergsliden. Det innebar att Engelbert Rinmans sjömansmission nu kunde lägga ned sin verksamhet. Inventarierna och roddbåten vid Masthuggskajen överläts med förtroende till det nya läsrummet. Josef Johansson sadlade om till emigrantmissionen. Men han fortsatte att verka bland sina sjöbröder, ända tills han seglade in i den sista hamnen. Möjligen fortsatte den envetne bohusläningen därefter också.

Under några år kring det förförra sekelskiftet fick Bohlin ansvara för två sjömansläsrum. American Seamen’s Friends’ Society hade just öppnat ett, kallat Bethel, i Nordstans emigrantkvarter men såg samtidigt till att det samordnades med redan befintlig operativ verksamhet i Göteborg. 1902 slogs de samman till ett rymligt läsrum invid sjömansmissionens moderkyrka, S:t Johanneskyrkan.

I enlighet med lagen om att ingenting är beständigt flyttades läsrummet först tillbaka till Sjömanshemmet 1907, och två år senare över till Första Långgatan 25. Nästa flyttlass gick 1925 upp till Stigbergstorget 2. Mera beständiga blev bopålarna i Amerikahuset, 1928-54.

Under dussinet år (1911-23) hade man även en filial i Majorna; i närheten av Fiskhamnen, vars sjöfarare man särskilt riktade sig till. En annan filial skulle långt senare bli något av en gökunge i boet.

Sedan 1960 finns en Sjömansgården/Sjömanskyrkan närstående klubb för sjömanspensionärer, och så småningom föddes semesterhemmet Sjögården på Orust. Där i Ellös flockades gamla sailors och deras äkta hälfter. Många återkom troget år efter år. Tillvaron förgylldes ytterligare från 1982, då Sjögården blev ”rederi”. Nytillskottet var en uttjänt trålare i gedigen ek, nu omdöpt till Mary Josefina efter en husmor på Sjömansgården. Sjögården renoverades, byggdes ut - och blev med tiden en ekonomisk börda, som man numera är befriad från. Mary Josefina ingick i köpet när nya ägare tog vid.

Stiftelsen Sjömanskyrkan i Göteborg driver dagens verksamhet, som även omfattar sjömanskyrkan i Halmstad (och till härom året även hamnservice i Uddevalla med omnejd).

Ett exempel på praktiskt samarbete mellan Sjömanskyrkan och Sjömansservice är att gamle fartygselektrikern och mångårige HKF-aren Lasse Hult efter sin formella pensionering från Sjöfartsverket betjänar anlöpande fartyg i de halländska hamnarna ‒ på bådas vägnar.

Närheten till S:t Johanneskyrkan består, men det är långt ifrån enbart andlig spis som erbjuds. I Café Kuling serveras vällagad husmanskost till en billig penning. Torsdagarnas ärtsoppa lär vara bäst i Göteborg. Lyckan är fullständig när jag någon tisdag har lyckats pricka in sjömansfavoriten stekt salt sill.

Från Café Kuling leder en dörr ut till en altan, högt över Oskarsgatan nedanför och med vidunderlig utsikt över Göta Älv och Lindholmen på andra sidan. Där finns mängder av sjöbefälsstudenter och sjömanselever, som också tillhör Sjömanskyrkans potentiella besökarunderlag.

Rummet närmast Café Kuling är en lugn vrå, där man kan njuta av tystnaden och botanisera bland hyllornas mångfald av böcker. I huset finns även bastu, träningsutrymme, snickarebod samt bordtennis- och biljardbord. Många sjömanspensionärer nöjer sig med att sitta i läsrummet, titta på TV, spela schack, bläddra i tidningar och tidskrifter eller bara umgås med varandra. Här finns en ocean av sjöerfarenhet att ösa ur.

Förhoppningsvis kommer goda maritima krafter att medverka till att Sjömanskyrkan även i fortsättningen kan vara en trygg hamn vid det villande hav.

Vad är bäst med Stena Line?

Foto: Torbjörn Dalnäs

Det allra bästa är nog att detta arv av sjöfartsmetropolen Donsö skapar symboliska broar grannfolk emellan. Samtidigt skänker Göteborgsrederiet stabil sysselsättning åt tusentals besättningsmedlemmar ombord i fartygen. Det är de som är Stena Line.

Göteborgsrederi, förresten… Egentligen har donsöpôjken Sten Allan Olssons skapelse vuxit ur Göteborgskostymen för länge sedan. Rederiet driver färjetrafik på ett dussintal andra trader förutom Göteborg–Frederikshavn och Göteborg–Kiel; inte minst Irländska sjön och södra Nordsjön. Viktiga i vårt närområde är Varberg–Grenå, Karlskrona–Gdynia, Trelleborg–Sassnitz, Trelleborg–Rostock, Nynäshamn–Ventspils och Oslo–Frederikshavn.

Numera handlar det långt ifrån enbart om passagerarfärjor i närtrafik. Helägda Stena Bulk och dess börsnoterade systerbolag Concordia Maritime är stora på transport av råolja och oljeprodukter. Det är en global verksamhet. Stena Bulk ingår tillsammans med Stena RoRo i Stena Rederi. En annan utväxt på Stenaträdet är Stena Drilling, som opererar en omfattande offshoreverksamhet runt om i världen.

Men Stena-sagan inleds på lilla Donsö, där skutskepparsonen Sten Allan satsade på affärer. 1939 bildade han ett handelsbolag, som handlade med skrot. Den varan steg i värde till följd av kriget, och på den vägen är det. Det som numera heter Stena Metall är koncernens ursprung och dessutom den största enskilda verksamheten.

1946 köpte Sten A Olsson sitt första fartyg, den lilla torrlastaren Dan. Hon följdes av fler äldre småfartyg, men ännu handlade det nog mer om köp-och-sälj än om långsiktig rederiverksamhet.

Något år in på 1960-talet var tiden mogen. Skagenlinjen Rederi AB bildades, ett embryo som skulle gro till världens största färjerederi. Många av oss göteborgare som hunnit passera bästföre-datum minns nog den kortlivade Læsølinjen. Östtyska Seebad Warnemünde chartrades 1964 och de två följande åren för att sättas in på traden Göteborg-Vesterøhavn. Hon tog endast runt 300 passagerare som fick färdas i åtta knop. De njöt i fulla drag av sjöluft och taxfree-priser och hade ingen brådska. Här befästes nog dagskryssningen som affärsidé.

Seebad Warnemünde var ändå bara ett av ett dussin fartyg som passerade revy under sextiotalets trial and error-år. Hälften av dem ägdes av Skagenlinjen och andra Stenabolag medan den andra hälften chartrades in. Det var en tid av provkörning på olika linjer, däribland Göteborg-Skagen. Men 1966 fastnade man för Göteborg–Frederikshavn. I samma veva skiftades bolagsnamnet Skagenlinjen Rederi AB mot Stena Line.

1965 var tiden mogen för den första Stena Danica, ett splitter nytt franskbygge som tog tusen passagerare och 129 bilar. Nu är rederiet inne på sin fjärde Stena Danica, ytterligare ett franskbygge som tar 2.300 passagerare och 630 bilar. Hon har varit trotjänare på linjen Göteborg–Frederikshavn ända sedan dopet 1983.

1981 hade Stena köpt upp Göteborg–Fredrikshavn Linjen alias Sessanlinjen, som inte bara till namnet hade ansetts vara lite ”finare” än konkurrenten. Överhuvud taget tycks man ha sett ”uppkomlingen” Stena över axeln inom den göteborgska redarsocieteten. Det gör ingen längre. Sten A Olsson blev rentav invald som medlem i ärevördiga Bachelors Club, som råkar hålla till i den gamla broströmska patriciervillan i Lorensbergs villastad. Som sig bör blev han en flitig mecenat, via Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur.

Sonen Dan Sten Olsson har varit ordförande i Sveriges Redareförening, som numera heter Svensk Sjöfart. Han har hedrats med kunglig medalj i Serafimerordens band. Göteborgs Fartygs-Befälhavare Förening har utnämnt honom till hederskapten och Göta Älvklubben till årets sjöfartsprofil 2004. Och World Travel Awards har upprepade gånger utsett Stena Line till världens bästa färjerederi. Snacka om att vinden har vänt!

Men vem i all friden – om inte Stena – skulle komma på idén att bygga fartyg i den wienerska förorten Korneuburg, mitt inne i den centraleuropeiska landmassan och på maximalt avstånd från deras rätta element? Det skedde 1976–77 med lastfärjorna Stena Tender, Stena Topper och Stena Timer. De byggdes på Österreichische Schiffswerften och skulle gå mångskiftande öden till mötes. Till att börja med handlade det om att nå det trygga havet. För att gå fria för Donaus många broar bogserades skroven ned till mynningen medan deras överbyggnader fraktades samma väg på pråmar.

Alla tre har hunnit ljuta skrotdöden. Timer sedan hon 2004 tagit sjömansuttrycket bound for Guam på bokstavligt allvar; hon gick på grund just där och förpassades strax därefter till skrotvarvet i Chittagong.

Skeppslistan Sveriges Maritima Index 2019 förtecknar inte mindre än 74 fartyg som bär förnamnet Stena, alltifrån brittiskflaggade färjan Stena Adventurer till Marshall Islands-flaggade produkttankern Stenaweco Impulse.

Rederiets högkvarter på Masthuggskajen i Göteborg ligger förresten på historisk mark. Härifrån avseglade en majdag 1897 kanonbåten Svensksund mot Spetsbergen. Så inleddes den resa som slutade tragiskt med Salomon August Andrées ödesdigra polarfärd med ballongen Örnen. Men det är, som man brukar säga, en helt annan historia.

  • Per Johan Ekelöf Svara

    Men Adrémännens återkomst till Göteborg på 192-talet (?) var en stor händelse som också borde berättas

Donsö: Salta öbor reder sig själva

Donsö djuphamn. Foto Joel Lindgren

Insulär syftar på öar. Ordet kan även antyda självtillräcklig inskränkthet, att öbor skulle sakna berikande kontakter med världen utanför den egna täppan. Alltså passar det väldigt dåligt på de uppemot 1.500 invånarna på Donsö utanför Göteborg, eftersom den lilla klippön på knappt två km² gissningsvis är världens mest sjöfartstäta plätt.

Havet häver sig där en av Styrsöbolagets skärgårdsbåtar forsar fram. Bränningar slår mot Södra skärgårdens kala klippor. En lotsbåt ilar förbi, följd av en långsam fiskekutter med förväntansfulla måsar i släptåg. Turen till Donsö går via bryggor på ”Kössö” (Köpstadsö) och Styrsö och tar 40 rofyllda minuter.

Mellan Donsö och det dubbelt så stora Styrsö finns en broförbindelse, gemenligen kallad ”Kråkspången”. Men grannöarna är väldigt olika. Styrsö – vars namn antyder att sjöfararna hade öns högsta punkt Stora Rös som landmärke att styra efter – består historiskt av flera separata samhällen; ett fiskeläge här, en skuthamn där och så vidare (periodvis inbegripet smugglarnästen). I övrigt fanns där småbönder vid åkertegar, som sedermera har naggats i kanten av småhusbebyggelse.

Kanske anar man där en del av hemligheten bakom Donsöbornas födgeni. På deras lilla ö, som fått namn av det duniga halvgräset ängsull (eller av legendens skeppsbrutne holländare Don), var det måhända naturligt för alla och envar att ägna sig åt både fiske, fraktsjöfart och lite jordbruk, samt de hantverk som hör näringarna till.

Skärgårdsbåten glider under Styrsöbron, gör en bryggstuds vid Styrsö Skäret och sneddar över sundet till Donsö hamn. Få fartyg i öbornas kusttankflotta skulle få plats samtidigt om det någon gång skulle finnas anledning att anlöpa hemmahamnen. Ändå har ön 2018 begåvats med den 130 meter långa pontonen Donsö Djuphamn.

Annat var det förr om åren. Det berättas att skutskepparna brukade lägga till för att gå hem till hustrun en stund. De hade ju ändå sjövägarna förbi, och dessutom kunde besöken tänkas bidra till återväxten i yrket.

Längs en hamnpir står dussintals flaggstänger. På parad vajar den svenska flaggan och rederiflaggorna från alla de rederier som hör hemma på ön, samt de som flyttat in till det göteborgska fastlandet men har sina rötter här. Dit räknas framför allt Stena Line och Ektank.

Vid kaj breder Clipperton ut sina 63 meter långa behag, när hon inte är ute på Västerhavet och trålar sill eller makrill. Inombords undrar jag varför har hon bär namn efter en obebodd franskstyrd ö i östra Stilla havet. Hur som helst vittnar hon och öns övriga trålare om att den ursprungliga basnäringen fiske fortfarande lever på Donsö.

Så är också det närmaste rederiet, Rederi AB Donsötank, beläget i ett om- och tillbyggt gammalt vadbinderi som vilar på osynliga pålar. Rederiets fartyg bär latinska namn som antagligen säger en del om Donsöandan, exempelvis Evinco – ”seger” och Excello – ”bäst”.

Jag frågar en ung dam om det möjligen finns något museum på ön. Hon tänker efter, pekar sedan söderöver.

– Det skulle i så fall vara där borta vid minaret... – oj, så får man visst inte säga! fnissar hon och håller för munnen.

Det visar sig vara Furetanks rederikontor, försett med ett litet torn som nog skall associera till en fyrlanternin men som tydligen även aktiverar skämtlynnet. Föga anar skämtarna att minareten – arabiska al-manarah – just har innebörden av en fyrbåk som sprider ljus över nejden.

Vägen dit är i sig ett friluftsmuseum genom rader av sjöbodar prydda med namnbrädor från öns skutor och fiskebåtar.

Hans Höglund har sedan länge lämnat över den dagliga driften av Furetank till nästa generation, som på karakteristiskt Donsömaner varvar sjötjänst i rederiets fartyg med befraktning och andra plikter på kontoret hemmavid. Därigenom fick Hans tid att ägna sig åt egna hobbyintressen, som fartygshistoria. På bottenplanet i rederihuset har han inrett sitt nya revir i ett rum med fernissat ekgolv à la traditionellt fartygsdäck. Något museum är det inte, däremot ett komplett svenskt fartygsarkiv från slutet av 1800-talet och framöver.

– Säg någon av dina båtar! manade han vid mitt besök för ett antal år sedan.

Edith, en paragrafare från Helsingborg där jag var jungman 1963.

Snabbt konstaterade han att det har funnits sex Edith och slog raskt upp nr 9944, där jag kunde beundra den gamla damen och läsa om hennes vidare öden. Proceduren upprepades med Rexbolagets bulkfartyg Husarö, varpå vi nöjde oss för dagen.

Hans har även prytt sitt arkiv med fartygsmodeller och dito målningar från familjerederiet, med anor från 1850-talet.

Något museum över öns unika sjöfartshistoria tycks inte vara aktuellt. Sommaren 1999 gjorde rederierna en gemensam mönstring i form av utställning i Klippans Kulturreservat i Göteborg. Ett bestående minne därifrån är den 60-sidiga utställningskatalogen Donsöfartyg förr och nu. Bakom skriften står bland andra den inflyttade Donsöbon Esbjörn Hillberg, som även är ledande eldsjäl i Svenska Fyrsällskapet.

Familjen Kristenssons Tärntank Rederi AB, på senare år internationaliserat till Terntank, grundades 1958 men har sina rötter i en skeppshandel anno 1904. Redan under första världskriget lär en av familjen ägd fiskebåt ha anpassats för att kunna frakta en viss mängd petroleumprodukter. Men specialiseringen på sådana produkter tog fart först på 1930-talet, då förbränningsmotorer blev allt vanligare.

När det periodvis blev svackor i fisket tog sig Donsöfiskarna till Köpenhamn. Där köpte de fat med diesel och fotogen, som fraktades till Göteborg och såldes med god förtjänst. En del lär ha byggt in permanenta tankar för att öka lastvolymen. Därifrån var inte steget långt till att bygga riktiga tankfartyg, vilket skedde efter andra världskriget. Sedan har det rullat på, i den säkra takt man själva har valt.

Terntanks rederiflagg vajar över en enkel, laduliknande rederibyggnad. I likhet med Furetank håller grannen Älvtank däremot till i en relativt ny kontorsbyggnad. Den smälter väl in i skärgårdsmiljön, som även representeras av närmaste grannen fiskrökeriet. Detta för att bara nämna några av öns rederier.

Jag har gott om tid innan Styrsöbolagets skärgårdsbåt skall avsegla mot Göteborg och flanerar planlöst runt ön, där folk förefaller bo gott utan att det blir vräkigt. I flera trädgårdar syns symbolladdade ankare. Många brevlådor är vackert målade med motiv som avslöjar vilka rederier adressaterna deläger eller vilka fiskebåtar de är partredare i. Jag passerar ”Salen”; öbornas namn på sin imponerande missionskyrka, som har en betydelsefull roll för den sociala gemenskapen på ön. Öns första missionshus uppfördes av fiskaren Olof Eriksson sedan han i slutet av 1800-talet hade räddats från drunkningsdöden. Konkurrens om själarna lär i dag komma från Donsö IS snarare än från Svenska Kyrkan, som också finns på ön.

Privatbilism är i princip otillåten på Donsö. Därför har den trehjuliga flakmopeden, ”Donsö-Porsche” kallad, varit ett vanligt fortskaffningsmedel. På senare år har den fått konkurrens av små eldrivna golffordon.

Vid brandstationen på öns nordvästra del finner jag en sjöbodsliknande länga med namnbrädan Sydskär och gatuskylten All Världens Väg. Framför boden står en för säsongen obemannad ljugarbänk med utkik ut över sundet.

Där brukar också Börjessons Sjötaxi lägga till. Historiskt hör även det rederiet hemma på Donsö men har numera kontor och krog på Styrsösidan. Rederiet grundades av Donsöparet Ellen och Hilmer Börjesson 1939, då snipan Britt tog passagerare mellan Saltholmen och Södra Skärgårdens öar. I början av 1970-talet delades bolaget, då parets arvingar gick skilda vägar. Den ena grenen sögs sedermera upp i Strömma Turism & Sjöfart AB.

Sammantaget finns det ett dussintal rederier på minimal yta; omkring ett rederi med varierande antal fartyg per hundra invånare.

Krisåren för svensk sjöfart i början av 2000-talet ledde till något som tidigare hade varit otänkbart. Flera av Donsörederierma flaggade ut sina fartyg till Danmark och Färöarna. Sedan dess anses sjöfartsläget hemmavid ha förbättrats, exempelvis genom införandet av den efterlängtade så kallade tonnageskatten. Flertalet av öns fartyg bär åter svensk flagg.

En annan förändring är bemanningen ombord, som förr dominerades helt av öns egna och andra svenska sjömän. Numera kompletteras de av filippinare och östeuropeer.

Antagligen måste vi ta oss till den grekiska övärlden för att – om ens möjligt – finna Donsös like. Kandidater saknas ej. På 1800-talet var Syros i Kykladerna Egeiska havets självskrivna maritima centrum, vilket starkt påverkade öns näringar och yrkesval. 1900-talets mest kända redarö var grannön Andros, den nordligaste av Kykladerna, med prominenser som Embiricos och Goulandris. Men ön är stor, större än Orust.

En avancerad konkurrent är Chios, just utanför det numera helturkiska Izmir (som ännu hette Smyrna då en viss Aristoteles Onassis föddes där). Chios fick sitt namn efter havsgudens son och har frambringat mängder av sjömanssläkter som blivit skeppsredarklaner, varav Livanos, Frangos och Chandris tillhör de mera kända.

Men här gäller small is beautiful, och även Chios är alltför stort för att mäta sig med Donsö. Emellertid koncentreras de maritima intressena till ”sjöfartens moder”, orten Kardamila i Chios nordöstra hörn – och till den lilla ön Oinousses strax utanför.

Oinousses, ”Vinplatsen”, är något större än Donsö men har färre bofasta invånare, omkring 1.000. Nära nog samtliga lär syssla med sjöfart. Framför allt har redarklaner som Hadjipateras och Lemos sina rötter på ön, och på somrarna vallfärdar de till sina palatsliknande villor där. Deras donationer gör det möjligt att driva en maritim skola och ett sjöfartsmuseum på ön.

Skillnaden gentemot Donsö är att de driver sina rederier i Piraeus, London eller New York. Oinousses har säkerligen bättre kalamares med tillbehör på tavernan men Donsö har färskrökt makrill och mycket bättre fartyg.

Lite väst om Donsö ligger den lilla Sjumansholmen. Den har även kallats Sjömansholmen, men vilket namn vi väljer kommer på ett ut. Enligt författaren C. R. A. Fredberg (Det gamla Göteborg) syftar namnen på sju skeppsbrutna sjömän som höll till i öns djupa grotta efter en förlisning någon gång på 1700-talet. De lär ha börjat livnära sig på sjöröveri, men det bar sig inte bättre än att Donsöborna slog ihjäl dem.

Långt senare – 1929 – blev Sjumansholmen sommarparadis för barn till göteborgska kommunister. De som med närmast messiansk iver ville inrätta ett jordiskt paradis här och nu fick hjälp att skapa ett småskaligt sådant av en som hade mera himmelska vyer. Deras hyresvärd på Sjumansholmen var den frikyrklige Donsöskepparen Gustav Olsson.

Om Donsös gossebarn sägs att de praktiskt taget föds med sjöben. Det gällde inte Gustavs son Sten Allan, som lär ha lidit av grav sjösjuka. I stället grundade han vad som skulle utvecklas till världens ledande färjerederi.

Men det är en historia för sig.

Ta i trä! – Växtliv ombord

Under ett besök på skutvarvet i Svendborg för ett antal år sedan fick jag lära mig av skibsbyggemesteren att masterna helst skall vara av douglasgran. Eller Oregon pine, som den ståtliga furan kallas på engelska. Och under mastfotens böljande årsringar måste givetvis ett lyckobringande mynt placeras, så att skeppet garanteras trygga seglatser på haven.

Andra barrträd som utmärkt sig i skeppsbyggnadskonsten är sumpcypressen och dess nära släkting sekvoja eller redwood, världens högsta träd. Båda hör hemma på den nordamerikanska västkusten. Därifrån kommer även jättetujan, som också skattas högt, liksom dess nära släktingar ”livsträdet” (vanlig tuja) och ädelcypressen.

Av hög klass är likaså den filippinska kauritallen, vars kåda dessutom används för framställning av lack och fernissa. Denna så kallade manilakopal är antagligen identisk med hartset dammar, som ostindiefararna skaffade i Kina för att nåta trädäcket med. Coloradogran, hemlockgran, sitkagran, lärk och weymouthtall är andra uppskattade skeppsbyggnadsmaterial. Runt Medelhavet har aleppotallen, pinjen och den äkta cypressen använts flitigt sedan forntiden. De egyptiska faraonernas skeppsbyggare bidrog till att Libanons cederskogar decimerades.

Hos oss har ofta inhemska tallarter fått duga, även till spant och bordläggning. Dock valde man omsorgsfullt furu av bästa kvalitet, med smala savringar. Men i kölen fick inget av hontall sitta! Det vore direkt olycksbådande, enligt rådande sjömansskrock. Till kölen på stora skepp kunde man förr använda bok eller ännu oftare alm, som är ett ypperligt virke med stor hållbarhet i saltvatten. Valnötsträ lär ha undvikits ombord, eftersom det ansågs dra till sig blixten. Kornellträ ansågs däremot vara lyckobringande, då det troddes skrämma bort häxor. Detsamma gällde olivträdets släkting asken, som var vanlig i prydnadslister.

Bokens kusin eken var nog ändå det mest uppskattade skeppsbyggnadsmaterialet i Europa. Själva språket vittnar om dess betydelse; forntidens urholkade ekstam blev nutidens eka. Gokstads- och osebergsskeppen på Bygdøy i Oslo är bevis på träslagets beständighet, som vikingarna kände väl till. Vårt eget riksvrak Vasa bekräftar ekens hållbarhet i havet, åtminstone i brackvatten.

Ett sekel innan Vasa kapsejsade under jungfruturen 1628 hade Gustav Vasa infört kännbara straff för privat avverkning av ekskogarna. Eken skulle reserveras för skeppsbyggnad i rikets tjänst. Under Kalmarkriget 1611 lät Karl IX bränna ned de då ännu danskbehärskade ekskogarna i östra Skåne, för att sabotera fiendens skeppsbyggnad. Hans son Gustav II Adolf, som ovanligt nog var allierad med Danmark, fick mitt under brinnande trettioårskrig uppleva den icke helt lyckade sjösättningen av Vasa.

En av lord Nelsons närmaste män, amiral Cuthbert Collingwood, bar alltid ekollon i fickorna för utplantering varhelst han klev iland på brittisk mark. Det var en investering i framtidens skeppsbyggeri; ekens uppväxt tar sin rundliga tid. Dock var det ståtliga skandinaviska eller baltiska furor som fick bli master på de brittiska skeppen.

Nackdelen med ek är dess garvsyra, som snabbt angriper järnspik. Det kunde man undvika genom att i stället använda tränaglar av enebuskens virke, som är mycket segt och aldrig ruttnar. Eller att ersätta eken med det syd- och sydostasiatiska verbenasläktet Tectona, det vill säga teak. Som för övrigt är nära släkt med kyskhetsträdet, vars frukter ‒ ”munkpeppar” ‒ ansågs motverka syndiga begär. Genom sin beständighet och sitt motstånd mot både torka och fukt jämställs teakvirket med äkta mahogny från det tropiska Amerika. En av teakens svårslagna fördelar är dess oljighet, som gör att inslagen metallspik bevaras intakt för evärdlig tid.

Teak och mahogny har använts till ledstänger och annat ombord. Skott och möbler i sådana material, i förening med blankverk, bidrar till ”mysighetsfaktorn” i inredningen på fartyg av mogen ålder. Även ebenholz från det tropiska Afrika och Asien kan förekomma. Efterfrågan på dessa och andra ädelträarter har lett till en allt snabbare skövling av jordens lungor, de tropiska regnskogarna.

En av Hondurasmahognyns nära släktingar är det sydamerikanska ”sockerkistträdet” Cedrela, som också har varit flitigt använt vid skeppsbyggnad. På grund av kärnvirkets karakteristiska doft har träslaget kallats ”spansk ceder” och ”cigarrlådeceder”, men det finns inget släktskap med barrträdens storfamilj. En annan mahognysläkting är Medelhavsländernas pärl– eller paternosterträd, vars fröer blir kulor på de radband som männen brukar fingra på.

Mera av bokstavlig nyttokaraktär hade guajakväxten pockenholz från det tropiska Amerika, vars tunga och hårda virke ansågs vara det allra bästa till blockskivor och dotkoppar. Det kallas även ”livets träd” (lignum vitæ) på grund av saften, som förr hade stor medicinsk användning. Till exempel mot syfilis, vars utslag kallades ”pocken”.

Fackelblomsterarten Lagerstroemia speciosa (uppkallad efter Linnés vän Magnus Lagerström, som var direktör i Ostindiska Kompaniet) är ett ståtligt träd som ger ett hårt och beständigt, rödaktigt virke, idealiskt till bordläggning av fartyg. På Filippinerna kallas det banaba, hos oss flor- eller slöjmyrten.

Till den riktiga myrtenfamiljen hör Eucalyptus-släktets snabbväxande arter, varav flera har använts till skeppsbyggnad; däribland karri, jarrah, blackbutt och ironbark. Med den språkförbistring som råder i branschen brukar virket kallas ”australisk vit mahogny”. En nackdel är att det tar flera år på sig att torka ut invändigt, med en utdragen lätt krympning som följd.

Det gäller även lagerträdets släkting beeberu eller greenheart från Guyana, som möjligen är det allra starkaste och mest kompakta av alla träslag. Ombord har det bland annat använts på relingen och till att förhyda kölen. Det har även använts till pålverk och andra undervattenskonstruktioner. Framför badorten Eastbourne i södra England fanns en skyddande ekvall, en så kallad groyne, för att inte tidvatten och stormvågor skall föra med sig sandstränderna ut i havet. När ekstockarna hade tjänat ut blåste det upp till miljöstorm i stället. Ekar fanns ej att tillgå. Stadens fäder köpte då 4.000 greenheart-stockar, som för detta enda ändamål avverkades i Guyanas tropiska regnskogar. Därmed bidrog man ironiskt nog till just växthuseffekten, som hotar Eastbournes sandstränder.

Kung av den tropiska regnskogen är Sydostasiens Koompassia i ärtväxternas familj. Att släktets namn påminner om ett navigationsinstrument lär vara en ren tillfällighet; trädet heter kempas på malajiska. Träden växer 70 meter eller mer, högre än något annat av regnskogens träd. Traditionellt skall lokala hövdingar ha sina boningar i detta material, som också varit mycket eftertraktat för skeppsbyggnad.

Utöver furu fick våra förfäder ofta hålla till godo med vanlig gran till däck och rundhult (master, rår och bommar). Efter basning och torkning skall träet impregneras med rå linolja, bestrykas med den tjockare och mörkare kokta linoljan samt med den därpå baserade fernissan. Vilket tillsammans med tjärat tågvirke ger den doftsensation som är oemotståndlig för var och en som är det minsta sea minded.

Lin är en av våra viktigaste nyttoväxter. Linoljan pressas ur linörtens frön. Redan fornfolken längs Tigris, Eufrat och Nilen kunde göra linnegarn av linstjälkens basttrådar. Långt senare fraktades lin och även hampa längs floden Düna (lettiska Daugava) till Riga, där dessa nyttigheter omlastades på Sverigedestinerade kölar. Just den hampan kallades Rigahampa och ansågs vara av högsta klass.

Ungefär samtidigt som hippierörelsen på 1960-talet började göra begreppet ”hasch” känt, fraktade en av mina ”orientare” ett parti äkta hampa, Cannabis sativa L., från någon turkisk hamn till östskånska Åhus. Hampa är en urgammal spånadsört, som tillsammans med öl-ingrediensen humle brukar hänföras till mullbärsväxternas familj. Så här i efterhand gissar jag att partiet skulle till ett repslageri som lär ha funnits i trakten. Äkta indisk hampa var det kanske allra vanligaste materialet i fartygens tågvirke (trossar, rep och andra spunna linor för bruk ombord). Numera associerar växten till de berusande effekterna av örtens torkade skott, marihuana, och honplantans kåda, haschisch, vilket är arabiska och betyder ”gräs”.

Sjömännen lärde sig tidigt att hampatågvirkets fina fibrer lätt tog röta och därför måste tjäras, vilket ökade hållfastheten till priset av en minskad styrka. Trätjäran tillverkades av gamla furustubbar, som kolades i en tjärdal. Vår exporterade trätjära gick under namnet Stockholm tar. Tullistornas obligatoriska oakum, ”drev”, var upprepat gammalt tjärat tågvirke som man tätade nåten i däcket med.

På segelfartygens tid kunde en fullfjädrad sjöman karakteriseras så här: Every hair a rope yarn, every finger a marline-spike, every drop of blood Stockholm tar; ”varje hårstrå av hampkabelgarn, varje finger en märlspik, varje blodsdroppe av Stockholmstjära”. Det tyder på att splejsningsprylen förr kunde kallas märlspik även om den var gjord av pockenholz. Numera lär den engelska termen fid användas även på svenska, parallellt med översättningsordet splitshorn (ursprungligen ett oxhorn), medan märlspik associerar just till den metallpryl den är i dag. Förleden i marlin-spike är samma ord som det tjärade hampgarnet märling och förtöjningsanordningen moring, vilka kan härledas till ett holländskt eller frisiskt verb som betyder ”binda”.

Många andra trossmaterial kallas också hampa, vilket kan komplicera tillvaron för den som är ute efter ett haschrus. Den slitstarka och mycket uppskattade ”manilahampan”, abaca, kommer från bananväxten Musa textilis. (Manilahampans marknadsandel utökades kraftigt till följd av Krimkriget 1853–56, som försvårade transportflödet av äkta hampa.) ”Sisal-” eller ”agavehampa” från det tropiska Amerika hänförs numera till sparrisväxternas familj, och ”aloehampa” kommer från en afodillväxt. ”Guineahampa” eller kenaf är ett juteliknande bastfiber från malvasläktet Hibiscus, och Sydostasiens ”sunnhampa” (”bengalisk hampa”) ingår i ärtväxternas spiknyktra familj.

Ärtväxtkollegan Akacia anses av somliga ha givit det mystiska gofer-trä, som Noas ark påstås ha byggts av. Andra föreslagna material är ene, cypress, furu, ädelgran och papyrusknippen.

Den sydostasiatiska arten Acacia catechu kallades förr kateku-akacia. Ur den utvanns vedextraktet kateku eller katechu, som hade en rad användningsområden. Inom sjöfarten användes det vid barkning (ibland även kallad garvning) av segel, särskilt sedan man skiftat från hampa och lin till bomullsmaterial. Denna metod för att öka hållbarheten bestod i att man lade seglen i en lag med de ungefärliga proportionerna ett kilo katechu per 15 liter vatten. Seglen fick därvid en högröd färg som efter hand gick över i mahognybrunt. Fiskarkåren gjorde likaledes med sina fångstnät.

Äkta bomull ingår i malvafamiljens fiberrika familj. Bland mycket annat gav den det grova kyperttyget till sjömännens traditionella arbetsbyxor dungarees, förebilden till jeans (läs avsnitt om detta i min bok Havets ord). Sin blåa färg fick dongeristället från färgämnet i ärtväxten ”indigo”, eller möjligen från pilörten ”kinesisk indigo”. Bomull kommer ursprungligen från Indien. Växtens engelska namn cotton är klingande arabiska (qutun, finns även på svenska i form av bomullstyget kattun).

Som material till segelduk blev bomull allt vanligare. Andra vanliga segelduksmaterial var lin och hampa; den engelska termen för segelduk, canvas, är ju en förvrängning av Cannabis. Sedan blev det polyester (Dacron) för hela slanten. Men gokstadsskeppet lär ha haft ylle i seglet.

Inom apbrödsväxtfamiljen Bombacaceae återfinns det sydamerikanska balsaträdet, vars flytbarhet Thor Heyerdahl testade under Kon-Tiki-expeditionen 1947. En annan familjemedlem är ”bomulls-” eller kapockträdet, Ceiba pentandra, vars fruktkapslar ger växtfibrer som kallas växtdun och ceiba- eller glansull. På grund av sin lätthet och unika flytkraft användes materialet länge som stoppning i livbälten till sjöss. Kapockträdet lär därför ha kallats ”sjömansträdet”. Motsvarande fibrer från det närstående silkesbomullsträdet har också använts.

I indonesiska hamnar lärde jag mig att uppskatta papayafrukten, som jag då trodde hörde hemma i Sydostasien. Men den hade överförts från det tropiska Amerika via spanjorernas transpacificlinje Acapulco–Manila. Från Filippinerna spreds detta ”melonträd”, som är sin egen unika familj (i avlägset släktskap med Medelhavskustens tamarisk), över hela regionen. Lövens papain blev mörsaltet Meat-Tenderizer, som på sin tid var ett oumbärligt vapen i skeppskockarnas eviga kamp mot segt kött.

Du som har läst ända hit, medge att etnobotanik – växtriket i människans tjänst – är ett spännande ämne!

    • Torbjörn Dalnäs Svara
      @Charles Hillgren:

      Hej. Enligt Svenska Akademiens Ordbok ”vid ansättning af stag eller tåg användt, rundt eller hjärtformigt trä- eller metallstycke med hål i midten”.

  • skepparn Svara

    Visste inte att 30 årskriget ”brann” redan 1628.
    Åtminstone inte med Sverige som deltagare.
    Bra artikel annars!

    • Torbjörn Dalnäs Svara
      @skepparn:

      Hej. Trettioåriga kriget pågick 1618-48, därav namnet. Sverige deltog från 1630. Jag borde ha varit tydligare på den punkten.

  • sten sandelin Svara

    Som vanligt trevlig och verkligen bildande artikel.

  • Jan Berglöw Svara

    Mycket intressant läsning! När jag var stabsingenjör (SI, teknisk chef) vid Kustflottan i mitten av 90-talet så ringde en skogsförvaltare från Visingsö upp mig för att meddela, enligt något gammalt dokument från tiden då man började låta ekar växa där för flottans skull, att nu var visst ekarna klara för fällning. Det var verkligen historiens vingslag och fantastiskt att denne förvaltare gjorde som det var avtalat, om än för länge sedan. Jag vidarebefordrade detta meddelande till Chefen för Marinen (CM). Vad som hände med ekarna vet jag inte, men jag förmodar att det inte blivit någon fällning utan att de står kvar granna och ståtliga.

Månen – naturens eget urverk

Månen har kommit i fokus, 50 år efter den första mänskliga landstigningen på vår närmaste granne i världsalltet. Här följer några mera folkliga än vetenskapliga observationer i ämnet.

En klassiker bland maritima väderramsor är "Stående måne, liggande sjöman – liggande måne, stående sjöman". Om månskäran ligger på rygg som på Singapores handelsflagg bör besättningen vara på sin vakt, för då väntas vinden friska i. Å andra sidan anses stormar snarare härja när månen är i sitt fylle. Men om halofenomenet mångården – en färgad ring runt månen – visar sig håller Sjöberg definitivt på att vakna; den orsakas av cirrostratus- eller slöjmoln, som alltid förebådar busväder. 

Ett annat fenomen är den blå månen. Uttrycket once in a blue moon syftar på något extremt ovanligt, "en gång på hundra år". Men det blåaktiga månskenet förekommer nog oftare än så, förorsakat av askpartiklar i atmosfären från skogsbränder eller vulkanutbrott. Om atmosfären är ren under en månförmörkelse syns månen med blodröd färg, annars inte alls.

Mooncussers kallades ett med pirater jämförbart avskum, som livnärde sig på hederliga sjöbröders olycka. Affärsidén var att få skepp att stranda eller gå på grund, så att de kunde plundras på sin last. Under nedan med kolsvarta, månlösa nätter – the darks – kunde de rida längs stränderna och vifta med irrsken, vilka tolkades som lanternor ute i rum sjö. Det engelska namnet, med betydelsen "månförbannare", kommer av att månskenet äventyrade hanteringen. På svenska kallades förövarna strandrövare eller strandriddare.

Månen – vår evige följeslagare i världsalltet – är drivverket i naturens egen klocka. Efter den har vi fått namnet på drabantens omloppstid, månaden, och veckans första dag, måndagen. Månen har framfött många talesätt. "Lyckan är som månen, den tar av och den tar till." "Efter ny kommer nedan." När japanerna säger tsuki to suppon, ”månen och snappsköldpaddan”, har det innebörden "det är en himmelsvid skillnad".

Vecka är ett germanskt ord som betyder växling, närmare bestämt skiftet mellan månens fyra faser: Den tilltagande månen, fullmånen, den avtagande månen och nymånen. Varje fas varar i sju dygn – det heliga sjutalet, som hängt med från sumerernas och babyloniernas tid. Det som närmast avses är forntidens sju kända himlakroppar, varav fem tilldelades romerska gudanamn. Var och en fick sin veckodag (hos oss delvis ersatta av namnen på fornnordiska motsvarigheter): Månen, Mars (Tyr), Mercurius (Oden), Jupiter (Tor), Venus (Freja), Saturnus och Solen.

Om perfekt ordning rådde på denna jord skulle månaden vara exakt 28 dygn lång (i stället för det verkliga månvarvets 29½ dygn), och det tolv månader långa men på jordens solvarv baserade året vara 336 dygn långt (i stället för verklighetens 365¼ dygn, som kalendermånadernas längd anpassats till).

Månen påverkar jordelivet. Inte minst sker det genom tidvattnet två gånger varje dygn, då månen också får draghjälp av solen. Dragningskraften är som störst vid nymåne och fullmåne, springtidvatten, och som minst vid månfasskiftena däremellan, niptidvatten. Ofta talar vi om springflod och nipflod, men flod syftar egentligen på hela sextimmarsperioden av stigande vatten. Ebb är motsvarande period av fallande vatten.

Enligt vissa kustbors traditioner tenderar födslar att inträffa under högvatten. Sker det på själva julafton är den nyfödde förutbestämd att bli skeppare som vuxen. Den som däremot skulle råka födas under julaftonens lågvatten kommer att drunkna senare i livet. Man räknar med att dödsfall inträffar under ebb. Par som ingår äktenskap under ebb löper risk att bli barnlösa. 

I flertalet kulturer kopplas månen ihop med kvinnan och den kvinnliga aspekten, kinesernas yin. Symbolerna är många. Silver, pärlor, vita rosor och enhörningar associerar till månen-kvinnan. Det gör även mineralet månsten; och den som lägger en sådan i munnen vid fullmåne kan se in i framtiden. Världshaven regleras av månen och förknippas därför med kvinnligt inflytande. Havet är evigt i tid och rum. Sambandet symboliseras av havssköldpaddan, som tros navigera efter månen för att komma till just sin ö. Laxen återvänder till det vattendrag där den kläcktes, nu för att själv föra släktet vidare. Snäckor symboliserar också månen och kvinnan, och snigelns rörelser in i och ut ur sitt skal har liknats vid månens faser. Det gäller även ostron, vars skal öppnar och sluter sig i takt med tidvattnet. Krabbor hör också dit; f.ö. skiftar vissa arter färg regelbundet efter månens faser.

Varför skulle inte människokroppen, som till stor del består av vatten, också påverkas av månens urverk? Det har hävdats att vår biologiska klocka är starkt avhängig av månen, med ebb och flod i känslo- och sexlivet, och aktivitetstoppar just vid fullmåne. Särskilt tydlig lär effekten bli när månen står i perigeum, den punkt i omloppsbanan som ligger allra närmast jorden. Fruktsamma kvinnors menstruationscykel sammanfaller för övrigt med månvarvet; förr talade man om "månadsrening". 

Det vanligaste namnet på månen är Luna; egentligen ett namn på mångudinnan i den romerska mytologin. Inte tänker danskarna på att deras lune, med betydelsen "nyck", är samma ord. Bakom ligger att man förmodades bli lunefuld av månens skiften, det vill säga ombytlig till humöret.

Ännu tydligare blir det på engelska. Lunatic betyder tokig, "mångalen". På svenska hette det förr tungeltagen; av ett gammalt nordiskt ord för månen och dess sken, tungel. Man talade också om att någon var månadsrasande, vilket kunde syfta på antingen sinnessjukdom eller epileptiskt anfall. Den som hade råkat födas mitt emellan låg- och högvatten var i riskzonen för att drabbas. Mångalen ansågs man kunna bli som sjöman genom att sova på däck och därmed utsätta sig för det laddade månskenet. 

Detta kretsar kring dunklare sidor av månen, som i synnerhet under nedan och nytändning associerar till mörkrets och dödsrikets gudinna, Hekate. Märkligt nog är hon även en av sjöfolkets beskyddarinnor. För sjömännen kanske Hekate kom att symbolisera nymånens trygga sken i nattens mörker. 

Luna motsvaras av grekernas mångudinna Selene, som även har fått ge namn åt grundämnet selen. Det vore fel att kalla henne tillbakadragen, men hon gör inte mycket väsen av sig där hon färdas i tvåspann över himlavalvet. Då och då drar hon sig undan till en grotta i berget Latmos i dagens sydvästra Turkiet, strax innanför den grekiska ön Samos.

Ytterligare en mångudinna är den kyska Artemis, som nog är himlakroppens mäktigaste härskarinna. Hon är identisk med romarnas Diana och har hela naturen som sitt ansvarsområde. Ibland identifieras hon med de kretensiska sjömännens urgamla beskyddarinna Britomartis, som emellertid – på de antika gudarnas snåriga släktträd – även har associerat till Hekate. 

Artemis alias Diana var skyddsgudinna i Bysantion, dagens Istanbul. Enligt legenden blev hennes månskära stadens symbol sedan en starkt lysande halvmåne hade avslöjat ett makedoniskt invasionsförsök. Långt senare gjorde Konstantin den store Bysans till Romarikets huvudstad; först under namnet Roma Nova, senare Konstantinopolis efter honom själv. Månskäran behölls, nu tillsammans med havets stjärna – Stella Maris – som symbol för Jungfru Maria.

622 e.Kr. föddes islam. Men det skulle dröja innan den nya läran fick sin främsta symbol. När sultan Osman och hans muslimska turkar på 1300-talet svepte fram mot Konstantinopel lär han ha fått en uppenbarelse; nymånen som breder ut sig över hela världen. Osmanska riket gjorde Artemis’ och Jungfru Marias symboler till sina egen. Riket omfattade snart stora delar av den muslimska världen, och månskäran gled naturligt in i sin nya roll som symbol för islam och alla muslimer.

I en norsk folksaga förekommer den inte särskilt exakta positionsangivelsen ʺöstanför sol och västanför måneʺ. Just där når ett stormdrivet skepp en okänd kust. Unge Halvor går iland och råkar hamna på slottet Soria Moria. Efter en lycklig tid där önskar han sig trots allt hem igen. Men så småningom lyckas han, med västanvindens hjälp, komma tillbaka till sin prinsessa i slottet Soria Moria.

På 1700-talet ville den tidens maritima världsmakt, England, en gång för alla lösa problemet att fastställa exakt longitud till sjöss. Den fartygsanpassade kronometerns fader John Harrison segrade till sist 1764, men länge såg det ut som om en konkurrents ytterst noggranna noteringar om månens rörelser över stjärnhimlen skulle vinna den för ändamålet utlysta tävlingen. När sikten medger kan man fastställa sin längdgrad med hjälp av asimut-instrument som sextanten och tabeller över månens position i förhållande till andra himlakroppar vid olika tidpunkter i Greenwich. Kapten James Cook använde både måndistans- och kronometermetoden.

Ungefär samtidigt nåddes Sverige av det diskreta maritima sällskapet Coldinuorden, som tycks ha ett särskilt förhållande till månen. Inte för inte döptes avläggaren på Sveaborg i Helsingfors till Månans Coldin. Ordenssällskapet, som har dunkla rötter i medeltidens iberiska korsfarartraditioner, finns av allt att döma kvar endast i Sverige. 

Redan på 100-talet e.Kr. förlade astronomen Ptolemaios i Alexandria nollmeridianen till den sydvästligaste utposten av de hägrande Insulæ Fortunatæ, "Lycksalighetens öar". I dag kallas de Kanarieöarna, och utposten heter El Hierro. Konkurrenter tillkom med tiden, men där vid den medeltida världens ände fanns den i vida kretsar accepterade nollmeridianen ända till 1884. Då förpassades ön i stället i ett huj till longitud 18°W, räknat från ersättaren Greenwich. På platsen för den förlorade nollpunkten reser sig fyren Faro de Orchilla.

Vikingarna bör ha anat att det fanns en värld bortom guanchernas öar. Ungefär vid tiden för Leif Erikssons expedition till Vinland tros fränder till honom ha haft för vana att pusta ut på öarna mellan sina härjningståg kring Medelhavet. Ett millennium senare kom deras ättlingar tillbaka på bred front, inte enbart som charterturister. 1985 invigdes ett svenskt solobservatorium på El Hierros grannö i nord, La Palma, där havsluften är oerhört ren och klar. Fyra år senare invigdes nabon, ett allnordiskt optiskt teleskop. Båda är framgångsrika i utforskandet av de galaktiska vidderna bortom månen.

I vikingarnas världsbild förpassades jätten Mundilfares barn Sol och Måne ut i rymden, där de sedan dess jagas av två ulvar. Om vargar hörs yla vid fullmåne rör det sig om ungar till månens förföljare, siktande sin far. 

En svart katt förknippas med månen, kanske för att den är ett nattdjur. Dessutom var den förr populär som skeppskatt; det enda undantaget från sjömännens avsky mot allt som var svart ombord. Den ansågs bringa lycka, och att kasta den överbord vore att frammana en orkan.

Intill en välvd träbro vid den japanska dammen på Bergianska Trädgården i Stockholm reser sig ett ovanligt vackert träd. Vilseledande nog kallas arten "det japanska judasträdet". Det beror på bladens likhet med dem på det verkliga judasträdet i ärtväxternas familj. Det helt obesläktade trädets japanska namn katsura skrivs med en kombination av tecknen för "träd" och "jord". Katsuraträdet ger bland annat rökelse och utsökt timmer och anses vara heligt. 

Katsuraträdet växer dessutom även på månen, enligt urgammalt synsätt. Vi ser det i form av mörka fläckar på månens yta, som av andra uppfattas som ärr efter myriader meteoritnedslag. Från bladen på livets träd droppar odödlighetens dagg, särskilt under fullmånens klara nätter. En gammal mångubbe bryter grenar, som genast växer ut igen. Dessutom väver han osynliga silkestrådar för att förena nyfödda gosse- och flickebarns öden nere på jorden. När de blivit stora dras de obevekligen till varandra.

Gubben i månen i västerländsk tappning är inte lika sofistikerad. Han lär ha varit skeppare på en skuta som skulle runda Kap Horn i hårt väder. Skutan arbetade i den grova sjön men kom ingenvart. Till sist skrek skepparen: "Jag ska förbanne mig runt Hornet, annars kan jag lika gärna sitta på månen för evigt!" Så kan det gå.

På månen döljer sig också juvel-haren Gyokuto, som enligt japansk tradition är sysselsatt med att i en mortel stöta ris till riskakor. Det är också han som har lärt människorna att odla ris. Man har även talat om Månstaden, Tsuki no Miyako, som vi således bör kunna titta i månen efter. Folksagans bambuhuggare finner ett pyttelitet flickebarn i en bambulund. Flickan växer upp till prinsessan Kaguya, "den strålande", som alla unga män vill gifta sig med. Men så småningom måste hon återvända till Månstaden. Därifrån hade hon landsförvisats till jorden för någon försyndelses skull.

Japanerna är fascinerade av månen, vare sig det rör sig om fullmåne eller nymånens första spirande skära. En gammal sed är att man samlas i goda vänners lag till tsukimi, "månbeskådande"; gärna med risvin, smårätter och skrivdon för haiku-diktning till hands. Det sägs att man lindrar alla sorger genom att betrakta månen. Särskilt lockande är harvest moon, "skördemånen"; den fullmåne som infaller närmast inpå höstdagjämningen, då skyn anses vara som allra klarast. På japanska kallas föreställningen jugo-ya, "femtonde natten (i den östasiatiska kalenderns åttonde månad)", eller chushu no meigetsu, "midhöstens utsökta måne".

Den kristna påskhelgen styrs sedan urminnes tid av månen. Påskdagen infaller den första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen. Därmed ”spikades” även långfredagen, då jag själv råkade se dagens ljus 1946 – det årets dystraste dag och en i dubbel mening mörk tidpunkt, eftersom månen stod i nedan. Men att ändra på det är lika omöjligt som att plocka ned månen. 

Vår trogne drabant håller för övrigt på att fjärma sig från oss, med hela fyra centimeter varje år!

(Texten är en förkortad och modifierad version av ett avsnitt i min bok Havets ord.)

Kom de bara till Japan?

Den muslimske hoveunucken och amiralen Zheng He personifierade Kinas mest lysande sjöfartsperiod någonsin.

I början av 1400-talet ledde Zheng He sju enastående sjöexpeditioner, med syftet att visa Kinas allmakt. Var och en av dem omfattade hundratals fartyg och tiotusentals man. De seglade runt hela Indiska oceanen. Det var långt innan några portugisiska "upptäckare" hittade dit med sina jämförelsevis primitiva fartyg, tack vare en arabisk lots.

Tog sig Zheng Hes män även runt Afrika – och rentav över Atlanten till "den nya världen"? År 2002 väckte en brittisk amatörhistoriker uppståndelse genom att påstå detta. Utan tvivel hade Zheng He och hans flotta kapacitet att segla jorden runt, även till det som hundra år senare skulle kallas Amerika. Men den pensionerade ubåtsofficeren Gavin Menzies har nog tagit sig vatten över huvudet och är ute på 15 famnar, trots att han – som stöd för sin tes – påstår sig ha lokaliserat nio sjunkna skepp från Zheng Hes flotta på icke angiven position i Karibien.

Hur det än förhåller sig med detta kan kineserna mycket väl ha varit dubbelkontinentens första besökare. Det vill säga efter urinvånarna själva, även de med ursprung i Ostasien.

På 400-talet e.Kr. berättade munken Hui Shen om ett stort land som han hade seglat till långt ute i Österhavet. Landet angavs ligga 20.000 li (”kinesiska mil”) – ungefär motsvarande 6.000 nautiska mil – bortom Kina. Det skulle räcka till västkusten av det som i dag kallas Nordamerika. Emellertid varierade den kinesiska milens längd kraftigt från tid till annan. Den av Hui Shen angivna distansen skulle lika gärna kunna motsvara knappt 1.000 nautiska mil, det vill säga till Japan.

Han berättade om det underbara träd som gav landet dess namn: Fusang, "stödjande mullbärsträd". Trädet gav såväl mat som barktyg, skrivpapper och virke till husbygge. Det verkar stämma väl in på släktet Broussonetia, som ger både tapa-tyg, "rispapper” och saftiga mullbär. Men vad var det i så fall för märkvärdigt med detta träd, som sedan urminnes tid hör hemma i Ostasien? Kanske var trädet – som på japanska kallas kōzo eller kajinoki – vanligt i Japan men mera sällsynt på det kinesiska fastlandet. Det finns även på de polynesiska öarna, men på Hui Shens tid lär det knappast alls ha förekommit på den hägrande jättekontinenten på andra sidan Österhavet.

Fusang blir med japanskt uttal Fusō. Och Fusō-koku, ”Det stödjande mullbärsträdets land”, är ett ålderdomligt poetiskt namn på Japan.

Kanske spann Hui Shen helt enkelt vidare på en drygt 700 år äldre legend, från den legendomsusade kejsaren Shihuangdis tid. Denne kan för övrigt – likt Zheng He själv långt senare – ha haft anor från Sidenvägens karavanserajer västerut. Hans verklige far påstås ha varit var en utländsk köpman, som i Kina kallades Lü Buwei. När prins Zhuangxiang såg köpmannens vackra konkubin gjorde han anspråk på henne. Lü vågade inte säga nej, trots att hon bar hans barn. Barnet föddes, adopterades av prinsen och blev kejsar Shihuangdi.

Året var 221 f.Kr. En tusen år gammal skriftlärd, An Qisheng, uppmanade kejsar Shihuangdi att sända en expedition till Fenglai Dao, De odödligas öar. Syftet var att hämta den eviga ungdomens elixir. På japanska kallas de tre öarna Hōrai-to, eller – efter öarnas vulkantoppar – Hōrai-san.

Hōrai skrivs med tecken som helt opoetiskt betyder ”snår av gråbo”. Malörtens nära släkting gråbo är allmänt utbredd i både Sverige och Japan, där örten kallas yomogi eller mochigusa. Den är giftig i större mängd, men i synnerhet i Ostasien anses den vara en mycket verksam medicinalväxt mot alla möjliga krämpor. Dessutom används den vid så kallad moxabränning, då förment sjukdomsavledande sår skapas på kroppen.

Livselixiret bevakas av baxian, de åtta odödliga. Deras färd över havet till de tallklädda öarna, som dignar av plommon och persikor, är ett populärt motiv i den kinesiska konsten och litteraturen. De syns också som klippformationer i det hav som den japanska trädgården symboliserar. På Fenglai alias Hōrai finns även tennin, änglalika ungmör som svävar omkring i vackra kläder och spelar ljuv musik. Hōrai är de saligas ängder och taoismens öar av evig ungdom, dit tranan tsuru styr sin flykt. Dessutom har havets drakkonung sitt slott där. Legenderna tycks peka på en vag aning bland forntidens kineser om de japanska öarnas existens.

Uppdraget gick till två rådgivare vid hovet, Su She och Lu Ao. Den förre bör vara identisk med den 36-årige hovläkaren Xu Fu, på japanska Jofuku, och den senare bör vara dennes medhjälpare, med det japanska namnet Zokuden. Därutöver sägs expeditionen ha omfattat 300 unga män och 300 unga kvinnor. Enligt andra uppgifter var de tiofalt fler...

Expeditionen tycks ha nått de japanska öarna, där Jofuku introducerade den konfucianska läran. Deltagarna rotade sig och blev japaner. Den japanska nationen föddes.

Men uppgifterna går isär. En version är att Jofuku misslyckades med att finna livselixiret och därför inte vågade återvända till Kina. Enligt en annan version återvände han flera gånger för att hämta förnödenheter och fler kolonisatörer.

Uppgifterna går också isär om var han klev iland. En kandidat är udden Niizaki som skjuter ut i Japanska sjön nordväst om Kyoto. Där har han sin egen shintohelgedom.

En annan, mera omhuldad teori är att Jofuku kom till Ariakesjön som tränger in på västsidan av sydön Kyushu. Där upptäckte han de varma källornas läkande effekt, odlade enebuskar och fick orten Fukuoka – Jofukus kulle – uppkallad efter sig. Han sägs faktiskt ha funnit livselixiret furofushi på berget Kinryu just där i trakten.

Ytterligare en kandidat är sydspetsen av den stora Kiihalvön, som skjuter ut i havet från sin bas mellan dagens storstäder Osaka och Nagoya. Jofuku klev iland i Shingu vid Kumanoflodens mynning, där han antas ha grundat sin koloni. Där finns till och med vad som påstås vara hans grav. Men innan han dog lärde han invånarna nyttiga färdigheter som jordbruk, papperstillverkning, fiske och valfångst.

Här fann han också en livsförlängande ört som var verksam mot både reumatism och njursjukdomar. Det rör sig om lagerväxten kryddbuske, som efter Jofukus sentida svenske läkarkollega Johan Linder (1676-1724) skulle få det vetenskapliga släktnamnet Lindera. En av släktets arter kallades "den japanska tandborsten" av Carl Peter Thunberg, ”Japans Linné”.

Berättelserna om Jofukus kolonisation sammanfaller med arkeologiska fynd, som visar på övergången från en primitiv jägarkultur till den mycket mer avancerade Yayoi-kulturen, baserad på risodling och redskap av metall.

Ännu mer fantasieggande är möjligheten att ett okänt antal av Jofukus skepp kan ha "missat" Hōrai, de japanska öarna, och i stället följt svarta strömmen Kuroshio ända till den hägrande dubbelkontinenten bortom det väldiga Österhavet.

Linnés sjöfarande apostlar

Det är midsommartid och vår trädgård är en palett av blomsterprakt i alla färgnyanser. Då tänker jag på blomsterkungen Linné och hans sjöfarande apostlar.

Vi svenskar anses ha en oemotståndlig dragning till naturen. Vi bär naturnamn som Blomgren, Roskvist och Lindblom; en ”egen” namntradition som vi för övrigt delar med japanerna på deras språk. Många av oss är programmerade med visor om ”lilla tussilago”, ”blåsippan ute i backarna står” och ”sov du lilla vide ung”. Exemplen kunde mångfaldigas. Kanske har det med arvet efter Carl von Linné att göra.

När Carl såg dagens ljus den 23 maj 1707 sjöng den svenska stormaktstiden på sista versen. Under hans uppväxtår avlöstes den av frihets- och upplysningstiden, så småningom med honom själv som ledande fyrbåk på vetenskapernas område. Inte minst gällde det läran om växtriket, botaniken, där han gjorde banbrytande insatser som i allt väsentligt står sig än i dag.

Ändå är hans sjöfarande apostlar väl så spännande som blomsterkungen själv. Oförskräckt seglade de ut i världen, mestadels påmönstrade som skeppsläkare eller skeppspräster. Det var de som gjorde grovjobbet, ofta under mycket svåra umbäranden. Linné var strategen som hemifrån styrde sina härskarors framryckning över vattenklotet.

Gotlänningen Herman Nicolai Grim var en av föregångarna. Redan på 1600-talet tjänstgjorde han som skeppsläkare i holländska Ostindiska Kompaniet och gjorde betydande insatser för att kartlägga floran på Ceylon, dagens Sri Lanka.

En annan för-linnean var Elias Tillander, som också levde på 1600-talet. Han grundade Åbo Botaniska Trädgård, och även han kunde nog ha blivit en framstående sjöfarande botaniker. Men efter en ruggig seglats mellan rikshalvorna lade han sig till med namnformen Tillandz (”till lands”) och svor dyrt och heligt att aldrig mera kliva ombord i ett fartyg. När han behövde ta sig mellan  rikshalvorna red han runt Bottenviken! Kanske roterar han vilt i sin grav över att ändå ha fått ananasväxten Tillándsia från det tropiska Amerika uppkallad efter sig. (Bakom ananasfamiljens släktnamn Broméliaceae döljer sig Linnélärjungen Olav Bromelius, som också höll sig på hemmaplan.)

Tillandz’ absoluta motsats var kapten Carl Gustaf Ekeberg. Ovanligt nog hade Ekeberg inlett sin sjöbana som skeppsläkare. I fraktfart på Spanien lärde han sig navigationskonsten, och 1742 mönstrade han styrman i ostindiefararen Drottningen. Det skulle bli ett dussintal ostindiska långseglationer; den sista 1774-75 med Drottning Sophia Magdalena. 1763 blev det han, då befälhavare i Finland, som fick äran av att ha hemfört de allra första tebuskarna till Linné i Uppsala.

Ekeberg utnyttjade sin sjötid till omfattande naturvetenskaplig forskning, bland annat om kinesiska nyttoväxter. Han bör inrymmas i den lysande skara sjöfarande Linnélärjungar, som for vida omkring och gjorde enastående forskningsinsatser av bestående värde.

Den främste av dem alla – Carl Peter Thunberg – kom till det slutna Japan 1775 som skeppsläkare på den holländska ostindiefararen Stavenisse. Han skulle nu tjänstgöra som medicus vid den holländska handelsstationen på ön Dejima i Nagasaki; det hermetiskt slutna Japans enda ventil på glänt mot yttervärlden.

Våren 1776 var han, två holländare och ett stort antal japanska vakter på väg till årets obligatoriska vördnadsbetygelse av shogun, landets reelle härskare i Edo (dagens Tokyo). ”Holländaren” Thunberg färdades i en kago, en täckt palankin (den tidens orientaliska bärstol). Han lär ha irriterat sina japanska följeslagare med sina ideliga kissepauser – med det egentliga syftet att botanisera i omgivningarna.

Varför den holländska täckmanteln för en blid vetenskapsman från Jönköping? Det var enda chansen för honom att kartlägga Japans unika flora. Endast en starkt begränsad skara hårdbevakade holländare och kineser släpptes in i landet, för den minimala handelns skull.

Thunberg sägs till och med ha finkammat det hö som fördes in till Dejima, på jakt efter botaniska ledtrådar som råkat slinka med. Men mot slutet av sin årslånga vistelse i Japan tilläts han botanisera någorlunda fritt i trakten runt Nagasaki, om än under ständig bevakning på egen bekostnad.

Dessa svåra förhållanden till trots lyckades han göra en verklig pionjärinsats. 1784 utkom Flora Iaponica, som renderat japanernas Tsunberugu-sensei – Mäster Thunberg – evig berömmelse som ”Japans Linné”.

Under sin åtta och ett halvt år långa utlandsvistelse hade Thunberg även stannat till i det sydligaste Afrika. Mera i förbifarten lyckades han även bli apostroferad som kapbotanikens fader. Hans namn lever vidare i form av den tropiska akantusväxten Thunbergia.

I Kaplandet verkade vid samma tid även Anders Sparrman; en framstående kollega som senare skulle bli känd för att ha deltagit i kapten James Cooks andra söderhavsexpedition ombord i Resolution (1772-75). Under den första expeditionen med Endeavour (1768-71) deltog i stället Daniel Solander, ”söderhavsbotanikens fader”. Om båda finns oändligt mycket mer än så att berätta, och de lever vidare i lindsläktet Sparrmánnia och potatissläktet Solándra.

Antagligen fanns ett misslyckat svenskt koloniprojekt två decennier tidigare kvar i medvetandet, när Linné i början av 1750-talet sände ut Pehr Löfling med en spansk och Daniel Rolander med en holländsk expedition. Destinationen var i båda fallen bokstavligen ”dit där pepparn växer” (syftande på den potatisbesläktade, så kallade ”spanska” cayennepepparn). Var för sig hamnade de ungefär samtidigt på ”Wilda Kusten af Södra America”; det som i utvidgad bemärkelse kallas Guyana. Namnet betyder ”De många vattnens land” och syftar egentligen på hela kustremsan mellan Orinocos och Amazonas’ mynningar.

Naturens outtömliga håvor hägrade. Det var utan tvivel ett av de starkaste motiven för Linné, liksom  för hans apostlar och sponsorer. Den vetenskapliga drivkraften inrymde klara inslag av etnobotanik, även om termen ännu inte hade myntats; växtlivet till ekonomisk, medicinsk och annan nytta för människan själv. Här fanns febernedsättande kvassia (Quassia). Växten, som ansågs vara verksam mot ett flertal sjukdomar, erinrar om den medicinalväxtkunnige slaven Quasi – ”ägd” av en svensk plantageägare i Surinam, Carl-Gustav Dahlberg. (Denne fick för sin del ärtväxten Dalbérgia uppkallad efter sig).

I trakten fanns även sockerrör, ananas, copaivabalsam, den äkta arrowroten Maránta och många andra botaniska lockbeten.

I gränslandet mellan dagens Venezuela och före detta Brittiska Guyana, i den östra utkanten av Orinoco-deltat, löper floden Barima ut i Atlanten. Dit anlände i mars 1732 en svensk expedition med skeppet Fortuna, under amiralitetslöjtnant Laurens Branders befäl. Uppdragsgivare var det nybildade Västindiska Kompaniet hemma i Göteborg. Bakom kompaniet stod kända namn som Niclas Sahlgren och Jonas Alström (senare som adlad Alströmer).

Jonas son Clas Alströmer skulle för övrigt bli ytterligare en av Linnés kringflackande apostlar, men han tog sig inte längre bort än till västra Medelhavet. Dock hedrades han med namnet på den sydamerikanska påskliljan Alstroeméria.

Troligen fanns det ett samband mellan Fortuna-expeditionen och en legend, vars eventuella sanningshalt nog dessvärre har förtonat i tidens töcken. Mot slutet av 1600-talet påstås en svensk nybyggare ha ägt stora markområden kring Orinoco-deltat. Han antas ha testamenterat egendomen till Sveriges kung, vilket rimligen bör ha syftat på Karl XI. Enligt legenden skall detta ha respekterats av ”Wilda Kustens” holländare och britter, vilka såg området som okränkbar svensk mark. Historien går inte in på vad markens rättmätiga ägare, den inhemska lokalbefolkningen, kan ha haft för synpunkter. Området sägs ha kallats New Sweden, i likhet med den kortlivade kolonin längs Delawarefloden långt uppe i nordnordväst något årtionde tidigare.

Det nu aktuella koloniprojektet, som även omfattade den före detta kurländska kolonin Tobago strax utanför deltat, rann ut i den karibiska sanden. Som av en ödets ironi har vi svenskar i modern tid fått särskilda rättigheter i trakten; i det gudsförgätna Franska Guyana, som är EU-mark  med rätt till sjukvård med mera för oss i egenskap av EU-medborgare.

Så synd att den möjligheten ej fanns då Pehr Löfling i februari 1756 låg döende i malaria på en missionsstation i trakten. Han blev bara 27 år. Som en välförtjänt hedersbetygelse men klen tröst fick han nejlikan Loeflingia uppkallad efter sig.

Rolander fick ingen sådan hedersbetygelse. Antagligen berodde det på att det skar sig mellan honom och läromästaren Linné, varpå han gav sig ut på sin egen ökenvandring.

Två decennier tidigare hade Fortuna stävat hem till Göteborg, varpå Västindiska Kompaniet upplöstes. Sahlgren, Alström och grabbarna satsade i stället på det nybildade Ostindiska Kompaniet. Det skulle visa sig vara ett betydligt mer framgångsrikt koncept – så även för Linnés ambitioner.

Den mycket framgångsrike Linnélärjungen Pehr Kalm tog sig emellertid på andra vägar till Nordamerika och fick den lokala ljungväxten Kálmia uppkallad efter sig. Bakom nässelnamnet Forskólea döljer sig Pehr Forsskål, som deltog som botaniker i en dansk expedition till Jemen, där han avled 1763 (läs mer om honom i mitt blogginlägg den 17/12 2018). Båda var, i likhet med flera andra av apostlarna, vad vi i dag skulle kalla finlandssvenskar.

Den estlandssvenske lärjungen Anton Rolandsson Martin for 1758 med valfångstfartyg till Spetsbergen och kan nog sägas vara pionjär i vår stolta polarforskningstradition; numera anförd av Polarforskningssekretariatet vid Kungl. Vetenskapsakademien..

Adam Afzelius vistades länge i Västafrika och var vid sidan av botaniken starkt engagerad i kampen mot slaveriet. Hans minne bevaras av den tropiska ärtväxten Afzélia.

I Stockholm bildades Swenska Levantiska Compagniet, i syfte att kopiera göteborgarnas ostindiska framgångssaga. Det blev inte så, men Linnélärjungen Fredrik Hasselquist hann sommaren 1749 göra en resa till Smyrna (dagens Izmir) med kompaniets barkentin Ulrica. Hans uppdrag var att botanisera i Det heliga landet. I likhet med ett flertal kollegor skulle han aldrig återse Sverige. 1752 dog han på sin post.

Flera tog sig till Kina, som skeppspräster eller skeppsläkare i Ostindiska Kompaniets fartyg. Först ut var skeppsprästen Christopher Ternström i Calmar 1746. Dessvärre dog han på Sydkinesiska sjön på utresan men fick ändå tesläktingen Ternstroemia uppkallad efter sig. Hemmavid blev hans änka arg på Linné för att han hade gjort hennes barn faderlösa. Därefter lär blomsterkungen endast ha skickat iväg ogifta män.

Efter Tärnström följde Olof Torén (som lejongapsväxten Torénia erinrar om) i Göta Lejon och Pehr Osbeck (med medinillaväxten Osbéckia) i Prins Carl. Ytterligare en av Linnés ostindiefarare var Carl Fredrik Adler.

Var och en av dem har en långt mer spännande historia att förtälja än vad dessa korta rader kan förmedla.

Många har verkat senare i Linnélärjungarnas anda. Dit hör ”Krimhalvöns Linné”, finlandssvensken Christian von Steven (1781-1863). Han är komplett okänd i Sverige, men i ett ryskt uppslagsverk presenteras han som ”Khristian Khristianovitj Steven, rysk botaniker och entomolog av svensk nationalitet”.

Göteborgs stolthet Botaniska Trädgården grundades av Carl Skottsberg (1880-1963), som kraftfullt bidrog till vår kunskap om floran i det sydligaste Sydamerika och östra Stilla havet. Den kransblommiga plantan Skottsbergiélla på Juan Fernandezöarna erinrar om honom. Anders Fredrik Regnell (1807-84) verkade i Brasilien och fick den där förekommande orkidén Regnéllia uppkallad efter sig. Erik Leonard Ekman (1883-1931) bedrev en ovärderlig botanisk forskning på Hispaniola och Cuba, där en korgblommig växt efter honom döptes till Ekmánia.

Till denna exklusiva svenska krets hör även Vivi Täckholm i Egypten, Nicolás Wessberg i Costa Rica, samt äventyraren Charles John Andersson i det dåvarande Sydvästafrika, där han rentav utsågs till hererofolkets kung.

1857 sände kung Charles hem en märklig växt som san-folket kallade n’tumbo, ”stumpen”, till botanisk expertis. Försändelsen med den avlägsna släktingen till läkeväxten efedra kom dessvärre på avvägar. I stället för att släktet fick heta Andersónia blev det snopet nog en österrikare som gav namn åt det: Welwitschia mirabilis.

På sätt och vis hör den gotländske sjömannen John Anders Boström också till gänget. 1861 var han iland och rumlade i Jacksonville, Florida, och det bar sig inte bättre än att han blev akterseglad. När han gick längs stränderna och begrundade sitt oblida öde fick han idén att smaka på de vildapelsiner som växte här och där. Vilket i sin tur framfödde idén att börja odla den läckra frukten. Sålunda föddes Floridas blomstrande citrusodlingar – i god samklang med lärofader Linnés nyttoperspektiv.

Glad midsommar!

Fotnot: Texten bygger delvis på ett avsnitt om Bergianska Trädgården (vars upphovsman P.J. Bergius också var Linnélärjunge) i min Stockholmsbok Förtoningar (2004).

  • Anonym Svara

    Christoffer Tärnströms Journal är en oerhört ambitiös bok om linnelärjungen som bordade
    en ostindiefarare och utforskade Kinas flora m.m. Jag tror att han ej kom levande åter till
    Sverige men det gjorde hans material som blev bok med stöd av en engelsk stiftelse.
    Jag har ett ex. och betalade 600:- för boken. Lennart Fougelberg, Breakwater publ.

”Den svarta legenden”

Spanien tillhör mina absoluta favoritländer, inte enbart av det skälet att min dotter och mina barnbarn bor på Mallorca. Det har även med naturen samt kulturella företeelser som språket, musiken och Spaniens läckra bidrag till medelhavskosten att göra. Jag trivs helt enkelt alldeles utmärkt i landet.

Detta innebär inte att jag instämmer i den spanska historierevisionism vars nyckelord är la leyenda negra (den svarta legenden”). Denna påstådda legend går ut på att Spaniens koloniala historia har svartmålats av britter och andra historiska fiender.

Senast aktualiserades detta av arméofficeren och historikern Esteban Vicente Boisseau, som nyligen gav ut en bok vars spanska titel betyder "Bilden av Spaniens närvaro i Amerika (1492-1898) i brittisk och amerikansk film". Jag har inte tagit del av själva boken utan läst om den i den spanska dagstidningen El País'  engelskspråkiga nätupplaga.

Exempelvis pekar författaren på filmsviten Pirates of the Caribbean, samt 1492 – den stora upptäckten (en film som emellertid har betecknats som fransk-spansk). 1492 – den stora upptäckten hade premiär exakt 500 år efter Christofer Columbus' ankomst till Amerika.

Säkerligen har antispanska överdrifter och rent förtal förekommit, samtidigt som britter och amerikaner säkerligen har förskönat den egna sidan. Men det behövs knappast några överdrifter. Väl belagda historiska fakta är illa nog. Låt mig peka på ett exempel, hämtat från den västindiska ö som kom att kallas Hispaniola. Ön består i dag av Haiti samt Dominikanska Republiken, som är det enda latinamerikanska land jag har haft tillfälle att besöka.

När Christofer Columbus gick iland på ön trodde han sig ha funnit det jordiska paradiset. I brev till den spanske kungen berättade han om öns lokalbefolkning taínos: ”De bedrev handel med oss och gav oss allt de hade. De är mycket vänliga och vet inte vad ont är; ej heller mördar eller stjäl de. I hela världen kan det inte finnas ett bättre folk. De älskar sin nästa såsom sig själva…”

Otack är världens lön. 1503 utsågs Nicolás de Ovando till ny guvernör. Han bestämde sig för att ta itu med taínos en gång för alla. Den vackra och begåvade kvinnliga taínohövdingen Anacoana lurades till att ställa upp på ett fredsmöte. Hon lät samla ett åttiotal lokala hövdingar i sitt halmtäckta residens. När alla hade mött upp omringade spanjorerna huset och tände på. De som försökte rädda sig undan lågorna höggs ihjäl.

Det som följde var en svåröverträffad orgie i svek, girighet, bedrägeri och grymhet, även om termer som etnisk rensning och folkmord skulle myntas först ett halvt millennium senare. Inom ett halvsekel från europeernas ankomst 1492 hade öns taínobefolkning utplånats. De som inte dukade under för svält, slavarbete i guldgruvorna eller conquistadorernas övervåld föll offer för smittkoppor och andra europeiska sjukdomar.

Sant är att en betydande del av taínofolket föll offer för sjukdomar, men det förringar inte de grymheter som också krävde myriader taínoliv.

Om dessa grymheter har den spanske 1500-talsprästen Bartolomé de Las Casas lämnat utförliga vittnesbörd i en bok, vars spanska titel betyder ʺEn kort redogörelse för förstörelsen av Amerikaʺ.

I själva verket var nog spanjorer och britter lika goda kålsupare i branschen hemfridsbrott på andra folks territorier. Men spanjorerna har lämnat mer bestående spår efter sig. Sett till alla dem som har spanska som modersmål är språket näst störst i världen; hästlängder efter ettan standardkinesiska men före storheter som engelska, hindi/urdu, malajiska/indonesiska och arabiska. Uppemot en halv miljard människor i fem världsdelar har spanska som förstaspråk!

Bilden, som jag tog 2009, visar Columbus som staty i Dominikanska Republikens huvudstad Santo Domingo.

Britterna kan andas ut: Korparna på Towern har förökat sig!

Mitt i det utdragna Brexit-eländet kom äntligen en för britterna glad nyhet, som jag strax återkommer till.

Någon av mina sju ”orientare”, gissningsvis m/s Vikingland, gjorde en gång på 1960-talet ett anlöp mitt i centrala London. Närmare bestämt på New Fresh Wharf just innanför Tower Bridge. Hamnavsnittet är sedan länge ʺgentrifieratʺ, omvandlat till strandpromenad och kontor, och namnet är bortglömt. Men strax intill reser sig det eviga, snart tusenåriga Tower of London.

Jag har inget minne av att jag såg några korpar i grannskapet. Men enligt traditionen skall det finnas minst sex korpar på Towern. Annars faller kungahuset och Förenade Kungariket. Den risken har minskat, Brexit-kaoset till trots. Nyligen kunde den livdrabant på Towern som ansvarar för korpbeståndet meddela att fyra korpungar hade kläckts. En av dem kommer att hållas kvar och döpas till Raven Georg eller Raven Georgina, eftersom de föddes på Englands nationalhelgon Sankt Görans dag.

Under andra världskrigets bombanfall mot London reducerades korparna på Towern till ett enda exemplar. Varpå premiärminister Winston Churchill beordrade snar tillökning.

Få djur har begåvats med så många talesätt som korpar och övriga kråkfåglar. Den oinvigde förstår inte ”det fina i kråksången”, det vill säga finessen med något. Slarvig handskrift kallas kråkfötter. Fyllekajan är en berusad person. Ögon kan kallas korpgluggar, och skatögon är giriga sådana.

Korplåt är en olycksprofetia. En dysterkvist som ser allt barka åt skogen kan kallas olyckskorp. När Judas hade hängt sig kröp en korp ut ur hans mun. Kråkfåglar i gemen har uppfattats som ett dåligt omen; kamouflerade människosjälar som varslar om död och elände.

Kråknedan är den krympande månskivans period under våren, då den kännetecknas av kyla och regn. Ordet kolsvart kan ersättas med korp- eller ramsvart (ram som i göteborgska Ramberget kommer av ett äldre norrönt ord för korp, hrafn). Någon är tjuvaktig som eller skrattar som en skata. Kråkslott eller skatbo syftar på ett ruckel och Kråkvinkel på en småstad. Mina skolårs hemstad Uddevalla kallades förr Korpesta’n eller Korpehôla.

”En riktig skata” kan vara en nedsättande beteckning på en äldre kvinna som anses vara mindre tilldragande. På engelska motsvaras det av that old crow. Skatans hesa hånskratt har ansetts förebåda äktenskapliga gräl bland oss människor. I Kina anses lätet tvärtom förebåda lycka och välgång.

På sjömansengelska kan crow även vara beteckningen på en oförbätterlig suput eller bråkstake, eller en som vanemässigt överskrider sin landpermission. Jackdaw, kaja, är beteckningen på en som stjäl eller lurar till sig varor och föremål från fartygets förråd. Bakom ligger kajans påstådda ha-begär.

I träden vid min pendeltågsstation har myriader kajor brukat trängas parvis. Som på en given signal flyger de disciplinerat upp i skyn, fram och åter, så tätt att himlen nästan förmörkas.

Kråkan och dess nära släkting korpen är inga sjöfåglar. Just därför tog vikingarna med dem på sina sjöfärder som ett slags "naturens radar". De hölls i en bur i masten, som därmed fått ge namn åt senare utkikars mastkorg; crow's nest. När en fågel släpptes satte den rak kurs mot närmaste land, bortom synranden för vikingarna själva.

En av de första islandsfararna fick heta Korp-Floke (Hrafna-Flóki) för att han utnyttjade denna naturliga radar. Begreppet fågelvägen heter på engelska as the crow flies, ”som kråkan flyger”.

Korp-Floke och hans hedniska fränder var nog omedvetna om en biblisk förebild. Korpen var det första djur som fick lämna Noaks ark (1 Mos. 8:7). Bibeln nämner det inte, men i själva verket var han vit som snö när Noak sände iväg honom för att se om syndafloden hade börjat sjunka undan. Han kom tillbaka med dåliga nyheter och fick därför sin svarta färg.

Ordspråket säger: Korpen blir aldrig vitare, hur ofta han än tvättar sig.

Korpens släkting skatan var det enda djur som hade vägrat att skeppa in sig under ordnade former på arken. I stället satte han sig trotsigt i ösregnet på toppbryggan.

I dagens japanska stadsmiljöer ses de alltmer talrika kråkorna som ett gissel, men förr betraktades de som heliga djur och gudarnas budbärare. De förknippas också med hösten, exempelvis i haikudiktning. Kråkans kraxande läte har uppfattas som , ett ord för sonlig vördnad. I en av landets mest älskade barnvisor har den hemlängtande kråkan, karasu, en framträdande roll.

Kråkor lever i livslånga äktenskap. De bygger varje år nytt bo i någon trädtopp eller på en klipphylla, där hanen och honan samarbetar om att hålla god ordning och mata ungarna.

I kinesisk tradition representerar kråkan den kvinnliga principen yin i begreppsparet yin-yang (där det manliga yang representeras av den vita hägern). Sjömän på Yangtsefloden såg ett oroligt exemplar av den nära släktingen korpen som ett förebud om annalkande katastrof.

Kråkfåglarna är mycket smarta djur, med korpen i familjens absoluta IQ-topp. Detta bekräftas av korparna Hugin (håg, sinne) och Mumin (minne), som håller asaguden Oden underrättad om vad som sker i omvärlden.

Japanska kråkor upptäckte att valnötter är god föda. Men inte ens den kraftiga kråknäbben räckte till för att knäcka nötskalet, och ej heller det beprövade knepet att släppa ned nötterna mot hård mark. Då kom de på att bilarnas hjul var lösningen. Vid rödljus placerar de snabbt ut valnötter på vägen och vid nästa rödljus hämtar de lika snabbt den blottlagda måltiden.

Andra japanska kråkor placerades framför två behållare, den ena märkt med en tvåa och den andra med en femma. Endast den med femman innehöll mat. Kråkorna lärde sig snabbt detta och tog sig i fortsättningen raka vägen till femmans behållare, oavsett hur behållarna var placerade. 

Blixtsnabbt genomskådar de odlingsfältets fågelskrämma (eng. scarecrow, ”kråkskrämma”) och använder den som sittpinne. Somliga av dagens artsfränder skulle kunna kallas hackers, sedan de hackat sönder delar av det omgivande IT-samhällets fiberkablar.

Kråkfåglar kan också vara långsinta. De minns och identifierar blixtsnabbt den som de någon gång tidigare har upplevt som ett hot. Vid varje nytt möte uppträder de aggressivt mot just den personen, oavsett dennes klädsel.

På Nya Kaledonien i Stilla havet har forskare dokumenterat hur kråkor tillverkar små verktyg för att få ut insekter ur ruttna träd eller plocka upp något ätbart ur kärl fyllda med vatten.

Det var just i den delen av världen ur-kråkan föddes för uppemot 35 miljoner år sedan, varpå hennes ättlingar gjorde sitt segertåg över världen.

Någon gång under 1970-talet lär en småländsk riksdagsman ha motionerat om att vi borde äta mer kråka. Det väckte nog ingen entusiasm, men redan under andra världskriget lär rätten ha förekommit på krogmenyer under det förskönande namnet ”prima skogsfågel”.

Begreppsförvirring saknas inte på kråkfåglarnas område. Törnskatan hör inte dit, ej heller strandskatan som är en vadare. Spillkråkan är ingen kråka utan en hackspett, och blåkråkan tillhör fågelfamiljen  biätare.

Nästa gång jag har vägarna till London tänker jag söka mig till Towern för att få en skymt av de smarta kungliga korparna.

  • Kurt Olsson Svara

    Tack för en trevlig och allmänbildande berättelse om släktet kråkfåglar.

Besättningen Rydbergsgastarna 90 år

Vårt lands maritima arv har många yttringar. En av dem är Besättningen Rydbergsgastarna med omkring 200 medlemmar. Ett 30-tal av dem mötte upp till traditionell 1 maj-mönstring ombord i galeasen Shamrock på Skeppsholmen i Stockholm.

Samtidigt var det 90 år sedan rydbergsgasten och sedermera kaphornaren Arnold Schumburg år 1929 tog initiativ till vänföreningen.

1780 föddes Abraham Rydberg under fattiga förhållanden i Lidköping vid Vänern. Så småningom blev gossen framgångsrik som skeppsredare. Exempelvis var han en av initiativtagarna till reguljär svensk fartygstrafik på Lübeck.

Efter Abrahams död 1845 kom namnet att bevaras på olika sätt. Det visade sig att han hade testamenterat en rejäl summa pengar till förbättrad sjömansutbildning. Den 1 maj 1849 föddes Abraham Rydbergs stiftelse till danande av skicklige sjömän, vanligen kallad Rydbergska Stiftelsen. Här erbjöds 15- till 20-åriga ynglingar kostnadsfri utbildning i sjömansyrket.

Det började med briggen Carl Johan. 1879 ersattes hon av fullriggaren Abraham Rydberg, det första av tre skepp med det namnet. Hon har kallats ”världens minsta fullriggade skolskepp”, men det var nog i så fall innan Skeppsgossekårens Jarramas år 1900 löpte av stapeln hemma i Karlskrona.

Den tredje Abraham Rydberg törnade till 1929. Hon var en fyrmastad bark, sjösatt i Glasgow 1892. Under andra världskriget hamnade hon utanför spärren. Hon lades så småningom upp i Baltimore, såldes till Portugal och ljöt skrotdöden som Foz do Douro i La Spezia 1957.

Stiftelsens sista fartyg i egen ägo var skonerten Sunbeam, byggd 1929. Efter en sejour som Flying Clipper för Clipper Line i Malmö njuter hon numera sitt otium som museifartyget Evgenios Evgenides i Piraeus.

Alltsedan starten har myriader sjömanselever passerat revy i Stiftelsens rullor, och sedan 1929 vårdar de således sitt maritima arv inom Besättningen Rydbergsgastarna. Många valde ett yrkesliv till sjöss, medan andra sadlade om och gjorde sig bemärkta inom helt andra verksamhetsområden.

Till de senare hörde Thord Ivar Hallström. 1893 mönstrade Thord ut i Abraham Rydberg, och efter kursen skiftade han till ännu en fullriggare, Hawksbury. Där blev han kvar en bit in på 1894. Möjligen blev det ytterligare några sjötörnar, men sedan följde en mycket brokig och dramatisk bana på flera kontinenter, samt internationell ryktbarhet under det angliserade namnet Ivor Thord-Gray. I tolv år slogs han för britterna i Södra Afrika, exempelvis under boerkriget 1899–1902 (med en hel del utvandrade före detta landsmän på motståndarsidan…).


Fullriggaren Abraham Rydberg i hemmahamnen Alberget på Djurgården sommaren 1900. Foto: Julius Grape.

Ett par år därefter, 1905, spårade den naturvetenskapligt intresserade äventyraren en flock sydafrikanska babianer. En hona gick till anfall för att försvara sin unge, som var nästan hårlös. Thord fann till sin häpnad att det var en ljushylld människounge, som visade sig vara identisk med en bebis som hade rövats bort av apor något år tidigare. Senare berättade han om episoden för den amerikanske skribenten Edgar Rice Burroughs – som 1912 gjorde succé med Tarzan of the Apes. Snart erövrade ”Apornas son” Tarzan världen genom en strid ström av seriemagasin och filmer med Johnny Weissmüller.

Tarzans upphovsman Thord fick ingen credit men brydde sig nog knappast om det. Han var redan i färd med nya bataljer. Exempelvis fanns han på koloniala krigsskådeplatser i Filippinerna, Indokina och Nordafrika. 1913–1914 kämpade han i Pancho Villas mexikanska rebellarmé. Om det berättar han i den spanskspråkiga boken Gringo Rebelde. På något förunderligt vis hann han även sammanställa en ordlista där tarahumara-indianernas termer översattes till engelska. Snart var han engagerad i den vita armén i inbördeskrigets Ryssland. Han sårades och togs tillfånga av de segerrika bolsjevikerna men utlämnades så småningom till USA. Sedan han lekt rommen av sig höll han gärna till på sommarstället vid Furusund och deltog med liv och lust i Rydbergsgastarnas aktiviteter.

En annan rydbergsgast skrev en föredömligt koncentrerad meritförteckning, curriculum vitae:

”Från Filipstad kom jag så småningom ’ut i världen’ och sen har jag skrivit mig som sjöman, diversearbetare, borstbinderiarbetare, kristidsmontör, järnarbetare, bokhandelsbiträde och litet av varje. Det var korta anställningar överallt. Så blev jag kuplettmakare, skådespeleriarbetare och nu tituleras jag författare.”

1915 kom Nils Ferlin till Stockholm, där han fick en elevplats på Abraham Rydberg (II), det mindre stålskepp som 1911 löste av fullriggaren. Han uppges ha trivts ombord och tänkte sig därför en fortsatt sjömansbana. Men den tog abrupt slut ombord i barken Anton av Väddö, Roslagens stolthet kallad. Där sägs han ha mött en råare stil. Nils lämnade skutan i förtid, och därmed var sjömansbanan all. Det är mig obekant om han ens snuddar vid sjölivet i någon av sina dikter.

Rydbergsgastarnas läsvärda medlemsorgan heter Skeppsorder och har i många år redigerats kärleksfullt av Sven Dagberg. Snarare än en styrelse till namnet har vänföreningen en crew list med Sten Gattberg i spetsen som kapten. Pensionerade kommendörkaptenen Sten har, bland mycket annat, en gedigen bakgrund i Marinens skonerter Gladan och Falken på sitt CV.

Rydbergska Stiftelsen är still going strong och stödjer numera sjömansutbildning på andra segelfartyg, exempelvis just Gladan och Falken samt danska fullriggaren Georg Stage. Elever därifrån är berättigade till medlemskap i Besättningen Rydbergsgastarna.

På jubileumsmåltidens meny den 1 maj 2019 stod Biff Rydberg; ytterligare ett arv efter Abraham, skapat på det hotell vid Gustaf Adolfs Torg i Stockholm som också bar hans efternamn.

15 år tidigare hade jag förmånen att få delta i 75-årsjubileet i den ursprungliga hemmahamnen Alberget på Djurgården. Det var då länge sedan Rydbergska Stiftelsen hade ägt fastigheten och bryggan, men den dåvarande ägaren upplät välvilligt plats åt Besättningen Rydbergsgastarna. Där hade vänföreningen också tillgång på ett museiliknande rum med dokumentation om Stiftelsens skepp och dess verksamhet. Dessvärre har senare fastighetsägare avslutat den relationen.

  • Folke Bergstrom Svara

    Min far, Folke Bergström, för 1890 i Karlskrona, var Skäppsgaase och talade om för mig
    att han seglat paa JARRAMAS. Gammla FALKEN, kan jag tala om att ligger lungt i bottnen
    av Valparaiso hamn här i Chile, daa hon skönk äfter en storm. H¨lsninga, Folke Bergström Jr.