Sjömansvisan analyserad

Den just utkomna skriften Forum Navale innehåller bland mycket annat en intressant analys av sjömansvisan, inte minst hur den har presenterats i ett antal visböcker. Författare är Joakim Ekedahl, som har trampat däck som besättningsman ombord i olika segelfartyg. Han är också masterstudent i musikvetenskap vid Uppsala Universitet. 

Ekedahl har, som jag själv, en ganska sträng syn på vad som är sjömansvisa. Dit hör inte de romantiserande visor om sjölivet som skapats på landbacken, och som han kallar ”sjömanspastischer”. Författaren konstaterar att ”sjömännen framställs på ett sätt som haft ringa med verkligheten att göra (...) i kontrast mot den mer bistra verklighet som ofta framställs inom arbets- och frivaktsvisorna”. Däremot ställer jag mig frågande till att han reducerar Evert Taubes älskade sjömansvisor till ”imitationer”. 

Den drygt 30-sidiga uppsatsen i Forum Navale är läsvärd för alla som är intresserade av sjömansvisan. Men låt mig få tillfoga några mer ovetenskapliga egna tankar i ämnet, till större delen hämtade från ett avsnitt i min bok Havets ord. 

Den äkta sjömansvisan är havets folkmusik. Ändå har mängder av landkrabbor ansett sig vara skickade att uttolka sjömännens visskatt. Den helt obefarne plåtslagaren Ruben Nilsson skrev rentav vad han kallade Den sanna sjömansvisan.  

Sohlmans Sjölexikon från 1955 uttrycker sig så här:

Genom sjömansyrkets särart har en särskild grupp av sånger, med anknytning till yrket och till sjömannens ofta vemodsfyllda hemlängtan, utbildats. De verkliga sjömanssångerna äro i allmänhet skrivna av personer som själva ha utövat sjömansyrket.

1998 riktades en anspråkslös rundfråga till de svenska sjömännen, via den dagliga satellitbefordrade nyhetsbulletinen SAX-presset direkt till deras fartyg: 

– Vilka tre sjömansvisor tycker du allra bäst om? 

Syftet var att ge sjömännen själva tolkningsföreträdet över sin egen kulturskatt. Svaren strömmade in. Där förekom ett hundratal mer eller mindre kända sångtitlar. 

Evert Taubes samlade sjötid var inte särskilt imponerande. Men han var en mycket god iakttagare under sina sjötörnar. Det är ettan Eldarevalsen ett lysande exempel på. Som tvåa kom Möte i monsun. Andra av Evert Taubes sjömansvisor hamnade på delad tredje, sjätte, sjunde, åttonde, delad tolfte och artonde plats.

Ingen av dem finns med i sjömansvisans ”bibel”, Sång under segel, som kom ut 1935. Denna visbok är resultatet av ett mångårigt jättearbete, som utfördes av sjökapten Sigurd Sternvall. Han var samtida med Evert Taube, vars sjömansvisor nog inte hade hunnit sätta sig i hans medvetande.

Sigurd Sternvall kom hem till Sverige på 1920-talet efter att ha arbetat till sjöss, samt iland i Kina, i åtskilliga år. I bokens förord skriver han bland annat: Vad som särskilt frapperade vid hemkomsten efter många års bortovaro från Sverige var den plötsliga popularitet, som den så kallade sjömansvisan fått i vårt land. Ytterst få av dem hade emellertid förekommit om skeppsbord eller överhuvud haft med sjömansdiktning att skaffa...

Varmed han säkerligen syftade på den tidens schlagers och kupletter på sjömanstemat, framförda av Ernst Rolf och andra. Detta är inte helt okomplicerat, eftersom den konstnärligt mångsidige ex-sjömannen Martin Nilsson skapade flera av dem. Men han skapade även finstämda visor som förtjänar att införlivas i sjömansvisskatten, däribland Sjömanskistan. 

Martin Nilsson är också upphovsman till Gamla Nordsjön, som Harry Brandelius gjorde till en ”landsplåga”. Den hamnade faktiskt på delad tredjeplats på galluplistan, tillsammans med Evert Taubes Briggen Blue Bird.

En visa som nog kan väcka blandade känslor ombord är En sjöman älskar havets våg. Men den är skriven av sjökapten Ossian Limborg och hamnade på delad tolfte plats på listan, tillsammans med Evert Taubes Fritiof och Carmencita. 

Låt oss ägna några ord åt vad som INTE är sjömansvisor. Sjömannens väg var den i stort sett enda vägen ut i världen. Därför romantiserades det mycket kring sjömanslivet, inte minst i den tidens populära schlagers. 

1960 slog österrikiskan Lolita till med vad som skulle bli en världshit.

Seeman, lass das Träumen
Denk nicht an zu Haus
Seeman, Wind und Wellen
Rufen dich hinaus

Deiner Heimat ist das Meer
Deiner Freunde sind die Sterne
Über Rio und Shanghai
Über Bali und Hawaii...

Trots att Seemann kom på sextonde plats på listan är inte heller den någon riktig sjömansvisa, utan ytterligare en schlager på sjömanstemat. 

Jag har ett personligt minne av en julafton i främmande hamn. Någon plockade fram en grammofon och skivan Sjömansjul på Hawaii med Yngve Stoor:

Jag en ensam sjöman är
långt från svenska kustens skär
skall jag fira julen här uppå Hawaii...

Skivan spelades om och om igen. Sentimentaliteten växte och tårar rann nerför kinderna på stora starka sjömän. Men det gör inte Sjömansjul på Hawaii till en äkta sjömansvisa, trots att den hamnade på delad fjortonde plats på galluplistan. 

En sträng grundregel är att sjömansvisan skapas av sjömän och skildrar sjölivet ombord och i hamn – och givetvis att den tilltalar sjömännen själva och gärna lockar dem till att sjunga med. Enstaka undantag från det förstnämnda förekommer. 

Dan Andersson ville inget hellre än att mönstra ut till sjöss. Han försökte flera gånger ta hyra men ansågs inte ha tillräcklig fysisk styrka. Men hans Jungman Jansson har ändå blivit en evergreen bland sjömansvisorna och hamnade som femma på galluplistan. 

Ytterligare ett sådant exempel är Skeppar Sjöstrands farväl till vackra Marousja på American Bar, som kom på delad nionde plats. Den skrevs av Ture Nerman och tonsattes av Lille Bror Söderlundh.

Till skillnad från dem var Cornelis Vreeswijk till sjöss ett tag. Han skrev även några sjömansvisor. Däribland Jag och Bosse Lidén, vars melodi bygger på Kris Kristoffersons countrylåt Me and Bobby McGee.

Mönstra av i Narvik, tretti grader kallt
i sandaler, skjorta och ett par jeans.
Åkte tåg till Kiruna, klämde ett par malt
hade ganska trevligt, vad jag minns...

Den klassiska sjömansvisan Han hade seglat för om masten, som jag själv tycker mycket om, har avfärdats som ”sentimental”. Men den delade niondeplatsen med Maria Marousja och shantyn Drunken sailor.

Shanties kom väl till pass under arbete vid gångspel, pump eller rigg, där det var viktigt att hålla takten. Sången och arbetet leddes av en shantyman.

De övriga låtarna kunde sjungas i skansen för sjömännens höga nöjes skull, vare sig det rörde sig om muntra eller vemodiga visor. Därför brukade de kallas foc’sle songs (”skanssånger”). Ett exempel är den vackra balladen The Leaving of Liverpool.

Försök att lansera mera verklighetsnära sjömansvisor om samtidens sjömansliv gjordes under 1980-talet av den göteborgska musikgruppen KAL (Malte Krook, Bosse Andersson och Christer Larsson), i samarbete med textförfattarna Ove Allansson och Anders Wällhed samt det dåvarande Svenska Sjöfolksförbundet. 

KAL har sedan dess sjungit in ett tiotal CD-skivor med olika epokers sjömansvisor. Trion har enligt min mening mer än några andra bidragit till att hålla intresset för havets folkmusik vid liv. KAL:s senaste album, Mitt namn är sjömansvisan från 2019, består av tre CD-skivor med ett rikt urval som täcker sjömansvisans spännvidd från ostindiefararna till den moderna handelssjöfarten. Albumet kan beställas hos Breakwater Publishing.

 

 


Bilden från Sjöfartsmontern på Bokmässan 2016 visar trion bakom musikgruppen KAL: Christer Larsson, Malte Krook och Bosse Andersson.

Fotnot: Forum Navale  kallar sig tidskrift men är snarare en årsbok på uppemot 200 sidor. Redaktör är Thomas Taro Lennerfors, som 2015 belönades med Stiftelsen Sveriges Sjömanshus litteraturpris för sina maritima skrifter. Forum Navale ges ut av Sjöhistoriska Samfundet, som bildades 1939. Två år tidigare hade den nya Försvarsstaben inrättat en krigshistorisk avdelning, där även Marinstabens sjökrigshistoriska avdelning inordnades. På sjösidan befarade man att de maritima intressena skulle bli eftersatta. Tanken väcktes därför på ett fristående samfund för sjöhistorisk forskning, inbegripet den civila sjöfarten.

Gravallvarets skrattspegel

I dessa bistra tider kan det vara hälsosamt med något som höjer mungiporna för ett ögonblick. Exempelvis göteborgsvitsen. Tänk på ordspråket: Ett gott skratt förlänger livet. Eller på den engelska versionen: Laughter is the best medicine.

Under ett av återbesöken i mitt hjärtas hemstad Göteborg tog jag mig till den gamla judiska begravningsplatsen vid Stampen, vars gravkapell har en moriskt inspirerad grön kupol. Under en enkel gravsten vilar de jordiska kvarlevorna efter storvitsiren Aron Jonason, göteborgsvitsens fader. Han hade studerat fysik och kemi på Chalmers och var en högt kvalificerad fotograf, en flitig skribent och en av dem som grundade den göteborgska revytraditionen. Därav följer att han nog är den mest prominente ur-göteborgaren som aldrig har hedrats med en egen staty.

På hebreiska heter begravningsplats beit kvarot (”gravars hus”), av kever som betyder grav. Jag tror på fullt allvar att ordet kan ligga till grund för vårt uttryck makaber, vilket egentligen syftar på något som påminner om döden. Vitsar kan mycket väl vara galghumoristiska, balansera på gränsen till det makabra.

Ur-göteborgare är förresten inte så dumt beträffande Aron Jonason. Hans far var urmakare…

En annan urmakare var den på sin tid kände göteborgsprofilen Henning Håkansson. En gång lär ”Lelle Håkan”, som han kallades, ha varit på vresigt humör när Aron besökte hans butik. Aron utbrast:

– Hör du min-ut-visare, vill du se-kunderna gå?

Under Oscar II:s sommarutflykter längs Västkusten i kungaskeppet Drott brukade Aron Jonason vara med ombord som tillförordnad hovfotograf. I sin egenskap av uppskattad och slagfärdig ordjonglör fick han även fungera som ett slags modern ”hovnarr”.

Exempelvis en gång när Drott kryssade norr om Marstrand. Kungen pekade mot fiskeläget Klädesholmen och frågade Aron varför det heter så.

– Det beror väl på att invånarna sysselsätter sig med rockberedning…

De fiskade ju faktiskt även hajsläktingen slätrocka.

Följande paradhistoria utspelar sig också ombord i Drott. En dam frågar vad det är för fåglar som kretsar runt fartyget. Oscar II bollar frågan vidare till Aron. Dessa repliker utväxlas:

– Jo, Ers Majestät, det är en musikalisk fågel.

– Hur så?

– Det är en måz-art.

– I dag blixtrar du verkligen.

– Ja, blixtrar den ene så åscar den andre.

En vits har ingenting med vitsord att göra; språkhistoriskt snarare med orden vett och vetande. Som ordlek kallas den på engelska pun eller quibble, och som kvickhet eller lustigt infall jest. Det ligger i ordlekens natur att den är oöversättlig. Här en engelsk klassiker:

– Is life worth living?

– That depends on the liver.

Ni vet väl förresten att på Paddan-båtarna i Göteborg kan alla och envar prata engelska flytande

Tyskarnas Witz syftar på alla slags skämt, men de brukar ju – säkerligen med orätt – anklagas för att inte ha någon humor. Spanjorernas juego de palabras betyder just ordlek.

På franska heter fenomenet calembour. I romanen Samhällets olycksbarn (Les Miserables) vågar sig författaren Victor Hugo på en definition: Le calembour est la fiente de l’esprit qui vole, ”vitsen är det träck som den bevingade tanken släpper i flykten”.

Sångaren Ragnar Grevillius är inne på ett liknande spår: ”Vitsen är tungans saltomortal på kvickhetens bakgård.” Även där finns en antydan om att vitsen inte är helt och hållet rumsren.

Citatet har felaktigt tillskrivits författaren Albert Engström, som trots enstaka plumpar i protokollet i form av tidstypiska ”judeskämt” var god vän med Aron. Däremot var det han som gav Aron titeln storvitsir; kanske med en liten anspelning på vitsarens levantinska anor. En visir var på den ottomanska tiden en högre ämbetsman i trakterna runt Det heliga landet.

Tydligen fann Albert Engström vitsandet vara starkt smittosamt bland göteborgarna. ”…De simmade vitsande omkring. Endast då de döko vitsade de inte. Jag såg ingen dyka, men dök själv mycket...”

”...Alla människor åstadkom de mest halsbrytande kvickheter så jag till slut blev halvfnoskig och måste avbryta mina studier för att på sanatorium för svagt sinnesrubbade återvinna mitt själslugn.”

En dag när Aron Jonason for med ångare ut till Marstrand blockerade en ung löjtnants ben promenadgången på övre däck. Aron sade:

 – Ta bort benen, min herre!

 – Men var skall jag göra av dem?

 – Lägg dem på ryggen, det kan vara bra i händelse av krig!

Aron Jonasons bakgrund saknar knappast betydelse för hans vitskonst. Det finns en judisk humor som har utvecklats under tidevarv i förskingringen. Den är självironisk, ofta galghumoristisk. Det handlar om – som det uttrycks på jiddisch – lachn fun tsores, att skratta bort livets vedermödor.

En from chassid reser till Paris. Väl där är hans reskassa helt slut. Han får gå brandvakt i den parisiska natten. Så möter han en kvinna, som frågar om han vill följa med och sova hemma hos henne. Sagt och gjort. Chassiden, som tror alla om gott, ser erbjudandet som en skänk från ovan.

Om möjligt ännu tacksammare är han på morgonen. Då säger kvinnan:

– Nå, hur har du det med pengar?

– Å, för all del! svarar chassiden. Pengar kan jag absolut inte ta emot, men jag skulle inte tacka nej till en kopp te.

Den judiska humorn har betecknats som en utsatt minoritetsgrupps mentala självförsvar.

Den rysk-judiske anarkisten Herz har dömts till döden. Strax före avrättningen kommer en rabbin till honom för att ge ett tröstens ord. Men Herz är kallsinnig:

– Vad skall jag med dig till. Om en stund talar jag direkt med din chef.

Aron Jonason bör ha fått den judiska humorn med modersmjölken. Kanske tog han del av det här exemplet:

En gammal jude hade en son som just konverterat till kristendomen. Förtvivlad gick han ut i öknen, slet sig i håret och skrek ut sin nöd:

– Herre, hjälp mig. Min son har blivit kristen…

Efter en stunds ödesmättad tystnad hördes en dov stämma uppifrån skyn:

– Min också!

Till sin natur är vitsen både folklig och intellektuell. Utöver en känsla för ordens nyanser kräver den ofta en viss bildning, förtrogenhet med företeelser i omvärlden. Hur hade man annars kommit på att kalla kassörskan på den gamla herrtoaletten vid Brunnsparken för Kar(l)dassfurstinnan?

Detta passar den utåtriktade hamnstaden Göteborg som hand i handske, präglad som den är av sina myriader befarna sjömän. Just därför kan göteborgshumorn även ha en dragning åt sjömansskrönan, som när pensionerade sjömannen Sander kommer i berättartagen:

– En gång slogs båtens navigeringssystem ut helt och hållet.

– Hur klarade ni det?

– Vi fick skicka iland jungman för att köpa bullar. Sen läste vi på påsen var vi var någonstans.

En annan av figurerna i kretsen kring Kal är Älan, som fortfarande seglar till sjöss. En gång kom han hem till Göteborg efter en årslång sjötörn och fann sitt hjärtas dam med en nyfödd unge i famnen:

– Har du geft dej?

– Nä, de har blett så ändå.

– Kunde du inte ha sagt nej?

– Nä, han va engelsman och jag kan la inte engelska…

Även stockholmare kan vitsa, faktiskt. På ”Namn och Nytt”-sidan i Dagens Nyheter firade vitsen halsbrytande triumfer för en del år sedan.

– Talar de flamländska på Eldslandet?

– Ja, men bara i de låglänta delarna, och bland de lågavlönade brandmännen…

Varpå någon protesterade mot att det skämtas om Eldslandet, ”eftersom jag har slä(c)kt där”.

Apropå det lär den göteborgska brandkårens sporthall gå under namnet Hall of Flame.

Det är väldigt göteborgskt att ge byggnadsverk vitsiga beteckningar, namn som säkert får Aron Jonason att skrocka förnöjt i sin himmel. Min absoluta favorit är Katolska kyrkan, som ligger vid Heden och därför får heta Hedendomen. Ett hotell i grannskapet lär ha kallats Hedens lustgård.

Det har nog fallit i glömska, men när Allmänna Svenska Elektriska AB (ASEA, numera multinationella ABB) skulle inviga sin nya anläggning i Järnbrott myntades namnet Wattikanen.

En klassiker är Ellysepalatset för elbolaget Göteborgs Energis kontorsbyggnad. Så var det visst någon som ringde dit och bad att få bli kopplad till Upplysningen

En annan klassiker är Synvillan för gamla TV-huset på Delsjövägen. Polishusets öknamn Batongskjulet anspelar naturligtvis på Betongskjulet vid Stigbergskajen. Mera tveksamt är väl Kålleseum som namn på inomhusarenan Scandinavium, eftersom det mest är icke-göteborgare som kallar sinnebilden Kal för ”Kålle”.

Skanskaskrapan vid Lilla Bommen kallas ofta Läppstiftet. En annan beteckning är det mera tvetydiga Vattenståndet. När förre Volvo-chefen Pehr ”Grynet” Gyllenhammar huserade i fastigheten fick den ett tag heta Pehr-i-skåpet. Det var nog tur att han flyttade därifrån. Annars hade Torsten Henricsons gångbro mellan Östra Nordstan och Lilla Bommen nog blivit kallad ”Gryngången”.  Smeknamnet ”Grynet” kommer förresten av bolaget Svenska Hafregryn Gyllenhammar & Co.

Just vid Lilla Bommen sitter Kal och Åssbon på kajkanten. De filosoferar om sina damer och om kärlekslivet. Så tar Kal upp ett piller.

– Ska du ha ett? frågar han Åssbon. Det är Viagra, det däringa potensmedlet du vet.

– Nä, nåt sånt vill jag inte ha!

Kal  råkar  tappa pillret ner i älvens vatten. Just då reser sig Göta Älvbrons mäktiga klaff för att släppa igenom ett passerande fartyg. Åssbon iakttar förundrat det som sker:

– Förresten, ett sånt piller vill jag nog ändå ha!

Svenska Mässans granne Hotel Gothia Towers är en annan rese, eller snarare trippel-rese. Den har kallats Högmässan och Fönsterskraporna. När tornen bara var två fick de även heta Storglas och Lillglas (vilket dock förutsatte att man kände till de numera bortglömda seriefigurerna Stor-Klas och Lill-Klas). Kärt barn har många namn.

På nöjesfältet Liseberg strax intill hade det roterande tornet Synålen inledande tekniska problem och fick därför heta Stoppnålen. När det hela rättats till var det dags att byta namn till Ej fel-tornet.

Göteborgs-Operan hann knappt invigas innan den begåvades med namnen Sing-Sing och Ackordcentralen. Det senare leder tanken vidare till Kronofogdemyndighetens lokaler vid Gullbergsvass lite längre bort: Place de la Konkurs.

Som sjöbefälsstudent hade jag ibland ärenden till det dåvarande studenthemmet Krokslätt, vars promenadstråk bar skyltar med namn som Oförvägen och Nyuppstigen

En torrdocka från varvsnedläggningarnas Göteborg skulle fraktas till Murmansk. Den slet sig under bogsering i hårt väder, blev lite tilltufsad och döptes följaktligen till Trasdockan.

När det fortfarande byggdes fartyg längs nästan hela södra Hisingen satt Kal och vilade sig vid Lundby Strand:

– Det är la gôtt att koppla av mellan varven!

– – –

Göteborgarna hade satelliterna Sputnik 1 och 2 i färskt minne när Arendalsvarvet invigdes 1963, som en filial till Götaverken. Arbetarna på det nya varvet lär ha kallats ʺkosmonauternaʺ av sina kollegor på det gamla: ʺDom är ju inne på det andra varvet.ʺ

– – –

Hemma hos Ada ringde det på dörren. Det var en representant för Anticimex, som frågade:

– Hur är det med husbocken här då?

– En ska inte klaga, men just nu är han på Götaverken och jobbar.

– – –

En annan gång tjärade Kal taket på sommarstugan. Telefonen ringde och Ada ropade inifrån köket. Inget svar. Hon gick ut och ropade igen:

– Kal, varför svarar du inte?

– En kan la inte va både tjärande å svarande!

– – –

Kal och Åssbon skall ta sig till Hisingen, och valet står mellan spårvagnen och färjan. Det blir spårvagnen. Ombord träffar de en skeppare i full uniform. Kal frågar honom vänligt:

– Kan konduktörn växla en tia?

– Jag är ingen konduktör, jag är kapten.

– Dô Åssbon, vi kom fel å hamna’ på färjan i alla fall!

– – –

Kumpanerna når en verklig bottennivå när de badar ute på Saltholmen. Plötsligt utbrister Åssbon:

– Kal titta här, det ligger tallrikar och knivar och gafflar på botten!

– Oj, någon måste ha dukat under!

Bättre kunde det inte ha uttryckts av Aron Jonason själv.

  • Anonym Svara

    Hahaha! Detta behövde man nu….!

Emmerymedaljen åter i ropet

När Stiftelsen Sveriges Sjömanshus mångårige kanslichef Christer Nordling gick i pension i höstas hedrades han med Emmerymedaljen. Nordling har ett förflutet som kommendör i örlogsflottan. Gissningsvis är han därmed den förste med sjöofficersbakgrund som har hedrats med medaljen, som oftast brukar tilldelas högre befäl i handelsflottan. Nordling är också den som senast har tilldelats medaljen.

Emmerymedaljen brukade förr om åren nämnas i ett fåtal av Sjöfartstidningens personalianotiser: Den eller den befälhavaren sades ha tilldelats Emmerymedaljen. Det var uppenbarligen en viktig statusmarkering. Det väckte min nyfikenhet.

I tidskriften Utkik nr 1/2003 publicerade jag en längre bakgrund till medaljen, under rubriken ”Hr consuln Emmery i Dunkerken och hans arv till svenska sjöbefäl”. Emmerymedaljen fick också ett eget avsnitt i min bok Havets ord, som gavs ut av Breakwater Publishing 2014.

Medaljen delas formellt ut av Kungliga Patriotiska Sällskapet. Sällskapet stiftades 1766 och var de första åren ett utskott inom Kungliga Sällskapet Pro Patria, som belönar medborgerliga dygder. 1772 blev Kungliga Patriotiska Sällskapet självständigt. Uppgiften var att främja näringslivet och uppmuntra flit och yrkesskicklighet på olika områden.

Frédéric François Joseph Emmery var Sveriges konsul i Dunkerque; det gamla flamländska kaparnästet Duinkerke, som Frankrike hade tagit över 1713. Den Sällskapet närstående professorn Anders Gustaf Barchaeus besökte honom under en utlandsresa 1777–78. Det ledde till att konsul Emmery blev invald i Sällskapet 1779. I gengäld förband han sig att donera ungefär 50 riksdaler om året till en belöningsmedalj för ”utvidgande av konster, handel och sjöfart m.m.”. Medaljens ena sida visar ett slags maritimt inspirerat vapen samt Sällskapets namn på latin och bokstäverna E. F. Det senare har – möjligen felaktigt – tolkats som Emmery Fecit, ”Emmery lät göra den”.

Av en nyutgiven bok, Kungl. Patriotiska Sällskapets medaljer och hedersbelöningar av Bengt Gustaf Jonshult, framgår att upphovsmannen själv ”wil wara okänd”. Men så småningom myntades ändå namnet Emmerymedaljen.

Premiären 1781 hade allt annat än fredliga förtecken. Medaljen skulle tilldelas den som gav det bästa tipset om hur kanoner kunde tillverkas av svenskt järn och bli av lika god kvalitet som de av andra metaller. Den andra medaljtävlingen kretsade kring framställning av harts och terpentin. Den tredje och sista tävlingen om Emmerymedaljen 1784 handlade om något så odramatiskt som export av svenska yllevaror.

Under de följande hundra åren tycks Emmerymedaljen ha utdelats ytterst sporadiskt, om det ens skedde överhuvud taget. Men från 1888 kom ”den emmeryska medaljen till utmärkelse för sjöfarande” i ropet, nu således som belöning för lång och trogen tjänst ”å fartyg eller eljest i sjöfartsnäring”.

I regel har det varit befälhavare och tekniska chefer som kommit i fråga för guldmedaljen. Det har även funnits en silvermedalj, som i teorin kunde utdelas till sjöbefäl i lägre befattningar. Men i praktiken förekom det knappast någonsin.

Initiativ till utdelning av Emmerymedaljen tas av rederiet eller motsvarande arbetsgivare – ej av Sällskapet, och inte på förslag från enskilda. Det ankommer också på initiativtagaren att förrätta själva utdelningen.

Under sexårsperioden 2014–19 har Emmerymedaljen delats ut elva gånger. Enligt Kungliga Patriotiska Sällskapet har rederiet Wallenius varit den flitigaste utdelaren.

Frédéric François Joseph Emmery själv gick ur tiden 1786. Tre år senare bröt Franska revolutionen ut. En annan Emmery från Dunkerque – hans ättelägg? – gjorde karriär i det nybildade Nationalgardet och belönades senare med Hederslegionen. Men det är en helt annan utmärkelse och en helt annan historia.

Sekelgammal USA-profetia

I en av mina bokhyllor har jag några verk av den amerikanske sjömannen och författaren Jack London, som levde 1876–1916. Dock inte hans roman The Scarlet Plague, som publicerades som följetong 1912 och i bokform 1915.

Berättelsen inleds i ett ödelagt Kalifornien år 2073. Två personer klädda i djurskinn, en äldre man och ett av hans förvildade barnbarn samtalar. Pojken plockar fram ett upphittat mynt präglat 2012, vilket så småningom leder handlingen tillbaka till den tiden.

Pojken och ytterligare två förvildade och klentrogna barnbarn övertalar den gamle mannen, en tidigare litteraturprofessor, att berätta vad som hade hänt.

Han berättar att det 2010 fanns ”åtta billioner (dvs miljarder) människor i hela världen”. Det är ruggigt träffsäkert vad gäller dagens befolkning, ett drygt sekel efter författarens död.

I USA har presidentämbetet just tagits över av en miljardär. En farsot, kallad the scarlet plague, bryter ut 2013. Pandemin skördar merparten av befolkningen. De överlevande, däribland den gamle professorn, tvingas återuppta forna tiders födkrokar som jägare och samlare. Således en verklig dystopi, en mörk framtidsvision om civilisationens undergång.

Mathilda Drangels svenska översättning av romanen, med titeln Röda pesten (1918), finns att läsa på internet.

Som det brukar heta: All eventuell likhet med verkliga händelser eller personer är rena tillfälligheter. Och den miljardstinne president som styr USA då pandemin bryter ut heter Morgan the Fifth, inget annat.

  • Johan Ason Hullberg Svara

    Vi kanske har blivit för många människor på jordklotet eller lever vi inte
    längre i samklang med naturen . Om vi skövlar regnskogarna för att ta ett
    exempel påverkar det vår fauna , insekter , larver mm fågel och djurliv . Pesten , digerdöden och inte minst spanska sjukan skördade ca 100 miljoner människors död .

  • Göran Värmby Svara

    Mycket intressant! London är en av mina favoritförfattare……..

Abrovinsch till äppleskrott

Röda sten i Göteborg. Foto: Flickr/Imbythesea

Härom veckan medverkade jag om sjömansspråket i radioprogrammet Språket (för att lyssna, klicka här). En annan munart som intresserar mig är mitt eget modersmål, göteborgskan:

Landmärket Röda sten snett under Älvsborgsbrons södra fäste är en kombarris. Ordet betyder just ”stor stenbumling”, fast om sanningen skall fram har det helt saknats i min göteborgska vokabulär. Men även dialektord kommer och går, och ibland har de färdats lång väg. Det sedan länge stendöda göteborgska ordet kombarris lär komma av romani-språkets baro, ”stor”, och kon baride, ”störst”.

Kanske serveras du ibland rundstycken till frukost. Det som på andra håll kallas småfranska eller ”fralla” heter så i Göteborg. Och stockholmarnas ”bergis” heter här barkis. Den vallmofröbeströdda franskbrödlimpan är egentligen ett judiskt sabbatsbröd som fått sitt namn av hebreiska beracha, ”välsignelse”.

Den som är glupsk är åpen, och att vräka i sig är att môla.

Tyvärr tunnas den traditionella göteborgskan gradvis ut. I dag centrar vi knappast till varandra på fotbollsplanen. Inte heller går vi på kinne eller tankar bilen på en bensintapp. Rikssvenskans ”passa”, ”bio” och ”mack” har sedan länge tagit över. Men åtskilliga andra göteborgska särdrag lever kvar.

Hysta i betydelsen kasta gör det definitivt. Så även spann, som på rikssvenska oftare kallas ”hink” (och på sjömanssvenska ”pyts”). Andra ord som lever kvar i dagens levande göteborgska är tyken (”uppkäftig”), feppla (”fumla”), sala (”samla ihop pengar”), dôna (”skjuta bollen hårt”) och knô (”tränga sig fram”). Ett med knô besläktat ord är knôkad eller knôkfull. Vanliga är även förstärkningsorden gôr- (som i gôrgott) och himla (himla käckt). Kanske även det typiskt göteborgska sicken (sicket, sickna), som egentligen är en sammandragning av ”se vilken”.

Göteborgskan har det flitigt använda tilltalsordet (dô, du där borta…), som ungefärligen motsvarar stockholmarnas ”hörru”. Lika klassiskt, men med något större spridningsområde än själva Göteborg, är det undrande la? i stället för ”väl?”.

Korta i:n får en dragning åt e och korta y:n åt ö. Ibland tillämpas det lite väl utstuderat; som i namnet Feskekörka. Eller när Strömma och Börjesson 2001 döpte sitt nytillskott i flottan till Hebbe Lelle. Som väl var döptes utflyktsfartyget 2009 om efter en annan go’ gubbe: m/s Evert Taube.

En liten träkåk är en byssja, och på bänkar och säten sitter man snarare jämte varann än bredvid varandra.

I riksspråket har ordet ”fräck” fått betydelsenyanser som påflugen, oförskämd och skamlös. När något är fräckt på göteborgska syftar det snarare på något ”tufft” eller ”snyggt”.

Uttrycket svale – ”trappavsats på våningsplan” – var kanske mer i allmänt bruk förr, då hyresgästerna delade på samma toalett ”ute på svalen”. Fenomenet finns kvar på sina håll i staden, åtminstone i några gamla landshövdingehus på Gårda.

En abrovinsch är något provisoriskt och en mackapär är en knepig tingest. Och göteborgarna säger vanligen inte ”krukväxt” om det de har i fönstren utan träd, oavsett växtslag och storlek.

Rikssvenska ”kobbe” går inte hem som benämning på låga klippor och skär i den göteborgska skärgården. På göteborgska och angränsande dialekter heter det böe (som enligt ordlistorna egentligen borde stavas både).

En del göteborgare säger ett apelsin hellre än rikssvenskans en apelsin, och en paraply snarare än ett paraply. Av gammal vana talar göteborgaren om ett hörne, inte ett hörn. Kex och kilo uttalas alltid med mjukt k (”tjeks”, ”tjilo”). När stockholmaren använder ordet ”äppelskrutt” säger hans göteborgske trätobroder i stället äppleskrott om samma restprodukt.

Göteborgarna gråter inte. Däremot kan det vid sorgliga tillfällen hända att de bôlar. Att grina är däremot – i likhet med danskans grine och engelskans to grin – snarare att flina.

En person som borstar (”super”) för mycket sades förr vara på drecken. När han är bra i rôva (”packad”) kanske han går runt och brôtar (”för oväsen”) och ger folk på plytet (”på käften”). Så tetiga (”knäppa”) en del kan bli!

Den knickedick eller flane som begår sådana exter (”dumheter”) är naturligtvis alldeles baj väst (”helt väck”).

Ordet ”kinkig” finns inte i Kals värld. Han skulle nog säga något i stil med änna sjåpig (där änna lär ha med tyska ähnlich, ”något liknande”, att göra). Att sjåpa sig är att bete sig mesigt.

Våra tungomål utvecklas inte i isolering. Göteborgskan, som vi hittills har känt den, är en produkt av det tidiga 1900-talets inflyttning från angränsande landskap; en dialektal smältdegel där Adas och Kals käcka språkbruk formades. 

Andra bidrag kom över havet, med sjömännen. En tjomme var ursprungligen en ”kompis”, så småningom med en betydelseförskjutning till ”kille” i största allmänhet. Ursprunget är engelska chum eller chummy; av chambermate (”rumskamrat”). Göteborskans tjôta i betydelsen ”ha en trevlig pratstund” har nog mer med engelska chat att göra än med rikssvenska ”tjata”. Växelpengar kunde kallas tjings, av engelska change. Sjömansspråkets snarlika tjingsa betyder också växla eller byta ut något.

Från norska sjömän kommer nog det numera bortglömda dekadarier, med den ungefärliga betydelsen ”undanflykter” eller ”bortförklaringar”. En gång bad en något förfriskad gentleman i stadsdelen Haga mig om en cigarrett. ”Jag har ingen”, svarade jag sanningsenligt. ”Inga dekadarier!” fnös han.

Göteborgska män som så smått börjar passera bästföre-datum kan fortfarande höras tala om en go’ gäng (i stället för regelbokens ”ett gott gäng”!). En gäng lär också vara inspirerat av engelskan. Troligen syftade det ursprungligen på stuvedorernas arbetslag i hamnen.

  • Johan Ason Hullberg Svara

    En stockholmare gick till fiskekyrkan för att köpa reker och fick till svar
    Är det Räga du menar ? Ja såna maneter !

  • Christer Wannheden Svara

    I Göteborg kallas biblioteket för bibblan medan det i Stockholm kallas bibblan.

  • Lasse avik Svara

    NC MMU Appropå XXX Mönstring R =Sluta med vad ni gör och ge akt på mina signaleridiotflaggan enl. en gammal johnson styrman

Signalflagg U får ny användning

Signalflaggor är maritim kultur. De sju bokstavsflaggorna här ovan är ett stående inslag i inbjudan till Sjöfartsmontern på höstarnas bokmässor i Göteborg. Bokstav för bokstav står de helt enkelt för WELCOME.

Jag gissar att ytterst få av dagens sjöfarare kan samtliga signalflaggor som ett rinnande vatten. Själv kan jag endast ett fåtal av dem. Däribland den helgula signalflaggen Q, som omnämndes i mitt förra inlägg. Enligt IMO:s och Sjöfartsverkets Internationell Signalbok betyder den "mitt fartyg är fritt från smitta, och jag begär rätt till fri samfärdsel med land". Den bokstaveras Quebec, enligt det system som tagits fram av luftfartsorganisationen ICAO och som även används inom sjöfarten.

Besynnerligt nog framgår det inte av boken, men signalflagg L (Lima) förd i hamn betyder raka motsatsen: "fartyget är satt under karantän" (till sjöss betyder den "stoppa farten ögonblickligen") Det är mig obekant huruvida kryssningsfartyget Diamond Princess visade den gul-svarta flaggen medan hon låg under karantän i Yokohama med 3.711 personer ombord. Förvillande nog kan både den och Q-flaggen kallas yellow jack, som även är en beteckning på sjukdomen gula febern. 

Gissningsvis har bruket av signalflaggor minskat kraftigt på senare decennier. Därför frågar jag en sjökapten, som har seglat till sjöss under hela sitt arbetsliv, vilka signalflaggor som sitter bergfast i medvetandet. Utöver Q-flaggen nämner han exempelvis den tvåtungade blåvita A-flaggen (Alfa, "dykning pågår, håll undan!"), den likaledes tvåtungade men helröda B-flaggen (Bravo, ʺjag lastar/lossar/transporterar farligt godsʺ) och den rödvita H-flaggen (Hotel, ʺjag har lots ombordʺ).

Rödvit är även U-flaggen (Uniform, ʺni stävar mot faraʺ), men med fyra diagonalt placerade fält. Nyligen föreslog Japans meteorologiska institut Kishō-chō  att just den flaggen i storformat skall användas som varning för tsunami längs hotade kuststräckor.

Uttrycket turning a blind eye i betydelsen blunda för något brukar ges en koppling till signalflaggor. Under Slaget vid Köpenhamn 1801 signalerade amiral Hyde Parker till den då underordnade amiralskollegan Horatio Nelson att denne skulle avbryta angreppet. Den stridslystne Nelson, som var blind på ett öga, satte då tubkikaren till just det ögat och fortsatte attacken mot den danska flottan. Det är en god historia, men den har ett skönhetsfel: Oxford English Dictionary kan härleda uttrycket turning a blind eye ända tillbaka till 1698.

Stor flaggning eller flaggning över topp är att, särskilt vid högtidliga tillfällen, pryda ett fartyg med signalflaggor. Ofta används beteckningen ʺflaggspelʺ för företeelsen, men flaggspelet är egentligen den stång akterut där nationsflaggen förs. Vårt språkhistoriska rättesnöre Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) är glasklar: ʺ...stång för hissande av flaggor, befälstecken o. signaler; i sht om akterut befintlig stång för hissande av nationalflaggan.ʺ Den då och då uppdaterade Svenska Akademiens Ordlista (SAOL) anger däremot även bibetydelsen ʺstor fartygsflaggning med signalflaggorʺ, men det får nog ses som en anpassning till landkrabbors avvikande tolkning av denna sjöterm.

Låt mig till sist, apropå bokstavering, slå in på ett stickspår. Härom året riktades ilska mot den totala mansdominansen i den svenska bokstaveringen. Man föreslog att namnlistan A-Ö skulle ändras till något i stil med "varannan damernas". Det vore oklokt. Adam, Bertil och så vidare ända till Östen sitter i ryggmärgen på alla de kvinnor och män som rutinmässigt använder bokstaveringen. 

Den internationella bokstaveringen som används inom sjöfarten har åtminstone ett kvinnonamn, Juliett, och endast fyra mansnamn: Charlie, Mike, Oscar och Romeo.

  • Billy Fransson Svara

    Från ex-signalmatros Billy Fransson; skepps-nummer 55 på
    HMS Tre Kronor; vi hade ett svenskt tre-bokstavs namn på alla signalflaggorna: ADA BÅT CIF DAG EKO FRI GAJ HAV IVO JON KOL LIV MÅS NIX OVE PER QUB RUT SÄV TOR UNO VAS WIR XSS YXA ZTA ÅKE ÄRA ÖGA, ”ADA PÅ HALV” ETC/Hälsningar/Billy (ex Gränges, Salén o SRF)

  • Anonym Svara

    Som vanligt en härlig text,
    tack!
    Tango-Hotel-Uniform-Roma-Echo

  • Anonym Svara

    Kom till Sudan (90-talet). Hade glömt hissa Q. Vid kajen påtalades detta och det vara bara att ta lotsen ombord igen och och ut och vända vid lotsstation samt där hissa Q. När man sedan såg hur det såg uti land så insåg man snabbt att det inte var vi som innebar fara för smitta.

  • Björn A Lundqvist Svara

    Kul att läsa om signalflaggor! Jag har jobbat med kryssningsfartyg i Stockholm några år och har till min stora glädje sett att vissa signalflaggor fortfarande används! Just Q har man alltid hissat ! Har aldrig sett QQ eller L! Sen har man också H hissad! I sällsynta fall har jag sett Blue Peter också!

    Kommer också ihåg att man ofta såg ryska fartyg med D hissad när man gick i Östersjön!

En sjuk historia

Världen räds inför hotet från en ny kinesisk epidemi, som i värsta fall kan utvecklas till en global farsot eller pandemi. Kryssningsfartyg med flera tusen passagerare och besättningsmedlemmar läggs i karantän. I den japanska örlogshamnen Yokosuka har färjan Hakuō chartrats som karantänsfartyg, med plats för uppemot 500 misstänkt smittade. Epidemin väcker tankar.

Till spekulationerna om hur epidemin har uppstått hör konsumtion av ormkött. En gång tog jag mig iland från Svenska Ostasiatiska Kompaniets m/s Sabang i det som då hette Port Swettenham, dagens Port Klang, och for upp till Malaysias huvudstad Kuala Lumpur. Väl där beställde jag mat på en kinesrestaurant. Det skedde på måfå, eftersom menyn var på kinesiska. Efteråt fick jag veta att rätten bestod av just ormkött. Det smakade inte alls pyton, och sjuk blev jag inte.

Det blev jag däremot strax därefter i någon indonesisk hamn, efter att ha ätit Sydostasiens svar på varmkorv: Satay, marinerat kött på smäckra bambustickor. Snabbmaten påstods bestå av fårkött, men hamnens vilda hundar verkade ha ett säkerhetsavstånd till det enkla satay-köket. Sjuktillståndet yttrade sig i några dygns diarré, men vår 2:e styrmans medicinering hjälpte mot åkomman.

Långt senare ådrog jag mig en liknande åkomma i den filippinska huvudstaden Manila. Men då berodde det sannolikt på att jag borstade tänderna i kranvattnet där jag kinesade. Det var en prövning att under resten av vistelsen tvingas äta risvälling och dricka en sliskig amerikansk läskedryck i stället för att njuta av skaldjur, friterad bläckfisk och San Miguel Beer.

Vid en jämförelse med det nu aktuella coronaviruset är sådana krämpor naturligtvis rena bagateller, även om det inte kändes så medan de pågick.

Sjukdomar och hälsotillstånd lär vara ett av våra allra vanligaste och populäraste samtalsämnen, långt ifrån enbart hypokondriker – det vill säga inbillningssjuka – emellan. Därför må det vara mig förlåtet om jag ägnar detta inlägg åt ämnet.

Jag tänker tillbaka på en mycket händelserik rundresa med Svenska Orient Liniens m/s Sunnanland sommaren 1973. Låt mig få citera några brottstycken från mitt avsnitt Hamndagbok i den av Ove Allansson sammanställda antologin DIKT BABORD – Berättelser ur Sjömannen (utgiven 1992):

Casablanca. (...) Några yngre befäl går iland för att äta med påföljd att alla utom en blir matförgiftade och tvingas tillbringa långa törnar på toaletten. (...)

Benghazi. (...) En av de magsjuka från Casablanca hämtar sig aldrig, och en feber på över 40 grader tvingar honom att stanna till sängs. (...)

Lattakia. (...) Sjuklingen roterar fortfarande mellan sängen, spypytsen och toaletten. Han skickas till läkare. Diagnos: tyfoid feber... (...)

Beirut. Den gula karantänsflaggan vajar för de sparsamma vindpustarna. Dess betydelse: ”Mitt fartyg är fritt från smitta, och jag begär fri samfärdsel med land...” Sjuklingen mönstras av och flygs hem. Tyst och stilla. Inget krångel och ingen fördröjning av fartyget med dithörande kostnader. (...)

Oslo. (...) Kungl. Medicinalstyrelsen får upp ögonen och sänder oss glastuber, med vilka var och en skall lämna avföringsprov för att fria oss från alla misstankar om salmonellasmitta...

Tio år dessförinnan ankom Rexbolagets m/s Husarö till New Haven, Connecticut. Många landkrabbor har tvivlat på sanningshalten i det som följer och klassat det som sjömansskrönor, men jag var själv med om det. Besättningen fick köa framför en amerikansk läkare som inspekterade våra könsorgan! USA ville på så vis värja sig mot smittsamma könssjukdomar. Bland oss sjömän gick hanteringen under ett folkligt namn, där ordet ”...mönstring” ingick. Denna förnedrande behandling lär ha drabbat alla nationers sjömän, däribland fransmän, i första amerikanska hamn. Myndigheterna i Frankrike påstås ha svarat med samma mynt och börjat inspektera gästande amerikanska flottisters genitalier. Varpå USA fattade galoppen och upphörde med ”...mönstringen” i sina hamnar.

Jag tittar i mitt gamla vaccinationscertifikat för sjömän, med särskilda uppslag för smittkoppor, gula febern och kolera. Där framgår att jag bland annat hade vaccinerats mot smittkoppor, troligen på den hälsocentral för sjöfolk som då fanns på Masthugget i Göteborg. Det hade inte behövts, eftersom jag lär vara livslångt immun mot just den sjukdomen...

Gissningsvis var det i tioårsåldern alla svenska barn skulle vaccineras mot smittkoppor, för min del således kring 1956. Den första vaccinationen tog inte, och inte heller den andra ‒ men tredje gången gillt! Den vaccinationen tog så kraftfullt att jag ådrog mig sjukdomen. Jag minns att jag fick ligga isolerad på Uddevalla Lasarett och att personal och besökare hade skyddsdräkter på sig när de kom in på mitt rum. Efter en tid i isolering kunde jag emellertid friskförklaras och lämna sjukhuset.

Mina föräldrar var oroliga för att jag kunde vara överkänslig mot vaccin och tillät därför inte att jag vaccinerades mot polio. Men mitt vaccinationscertificat, avdelningen Other vaccinations, vittnar om att jag långt senare hade vaccinerats mot den sjukdomen också.

Smittkoppor tros ha plågat mänskligheten i minst 3.000 år, men sjukdomen anses numera vara utrotad. Det senaste utbrottet i Sverige skedde 1963. En svensk sjöman hade mönstrat av i Australien och flugit hem ‒ med mellanlandningar i Indonesien och Indien, där sjukdomen grasserade. Man tror att han smittades under hemresan. Hemma i Stockholm smittades 27 personer, varav fyra avled. Hur det gick för sjömannen själv vet jag inte.

Från min fars bekantskapskrets minns jag en sjöman, som lystrade till smeknamnet Shanghai-Jack. Om inte minnet sviker hade han drabbats av malaria och kunde få plötsliga anfall av frossa. För ett barn var det lite skrämmande, men samtidigt var han en spännande person vars historier nog bidrog till att jag själv så småningom skulle söka mig till sjömanslivet.

Malaria, som förr även kallades sumpfeber, är en av våra värsta marodörer. Den kräver uppskattningsvis en halv miljon dödsoffer varje år, mestadels afrikanska barn. Sjukdomens italienskklingande namn, med betydelsen ”dålig luft”, tros bero på misstankar förr om att sjukdomen berodde på miljöpåverkan från den förorenade italienska floden Po.

Andra myggburna epidemier är West Nile-febern, som förekommer i alla världsdelar utom Sydamerika, och zikafebern, som har spridit sig från just Sydamerika till Europa. Till den kategorin hör även denguefebern, som är den tropiska sjukdom som har snabbast spridning över världen. Dit hör likaså gula febern.

Dessvärre kan listan över dödligt farliga sjukdomar med stor spridningsrisk göras betydligt längre. Bara mördarinfluensan spanska sjukan, som bröt ut och snabbt spred sig i slutet av och efter första världskriget, krävde drygt 50 miljoner liv.

Tidigare farsoter är inte nödvändigtvis enbart historia. Smältande isar och permafrost till följd av klimatförändringar befaras kunna leda till att slumrande bakterier och virusarter återuppväcks. Men det får kanske ännu så länge hänföras till avdelningen dystopi, skräckvisioner.

2002 fick jag chansen att besöka den svenska karantänsön Känsö i Göteborgs södra skärgård. Ön är ett militärt skyddsobjekt. Därför krävs särskilt tillstånd för allmänheten för att få besöka ön.

En kortlivad föregångare hade förekommit, men 1819 kunde Känsös mera varaktiga karantänsanläggning invigas. Det var i rättan tid. En koleraemidemi grasserade och spreds via sjöfarten till land efter land. 1834 nådde den Göteborg, som då hade drygt 20.000 invånare. Koleran skördade en tiondel av dem. Ankommande och även passerande fartyg tvingades ankra vid Känsö för karantän. Verksamheten där pågick utan avbrott ända till 1922. Formellt upphörde den 1934.

Varför just termen karantän? Den kommer av italienska quaranta, som betyder 40. 1485 införde Venedig bestämmelser om isolering av resenärer från pestsmittat land i 40 dagar, vilket hade med beräknad inkubationstid och talmystik att göra. Venedigs pestsjukhus kallades förresten Nazareto, efter en kyrka med bibliska Nazaret i namnet. Det förenades med Bibelns sjuke fattiglapp Lasaros till ordet lasarett, som egentligen avser just epidemisjukhus.

Kanske jag återkommer med ett längre inlägg om Känsö någon gång framöver.

  • Johan Ason Hullberg Svara

    En ung svensk sjömän fick spanska sjukan i U.S.A. kom hem till Öland och smittade ner hela familjen och alla dog utom en .

Portförbjuden president

Den 13 mars tillträder Ekaterini Sakellaropoulou, som den första kvinnan någonsin, posten som sjöfartsnationen Greklands president. Därmed blir hon också den första grekiska presidenten som inte har tillträde till hela sitt lands territorium. Orsak? Just det faktum att hon är kvinna.

Mellan hamnstäderna Thessaloniki och Kavalla, som jag besökte 1965 eller 1966 ombord i Svenska Orient Liniens m/s Vikingland, sticker tre halvöar ut i Egeiska havet. Den nordostligaste av dem, Hágion Óros (”Heliga berget”), utgör den självstyrande munkrepubliken Athos. Antagligen siktade vi halvön under gång mot eller från Kavalla, utan att ana vad som dolde sig där inne.

Athos är formellt en del av Grekland – och därmed även EU – men lyder under sina egna lagar. Till dem hör förbudet mot kvinnlig närvaro inom munkrepublikens hank och stör. Förbudet gäller enligt uppgift även djur, med undantag för äggproducerande hönor och råttjagande katter.

Till ytan är Athos jämförbart med svenska Orust. Invånarna uppgår till omkring 2.000 män, varav färre än 200 lär bo i den administrativa huvudorten Karyes. De övriga, greker och munkar av andra ortodoxa nationaliteter, håller till i 20 utspridda kloster. De första av dessa lär ha grundats redan på 900-talet, när våra nordiska förfäder ännu hade Tor och Oden som sina husgudar.

I likhet med flera ortodoxt dominerade länder i Östeuropa, men inte övriga Grekland, firar Athos invånare de kristna högtiderna enligt den gamla julianska kalendern. Juldagen firas således den 7 januari, enligt vår gregorianska kalender.

Athos är inte helt ensamt om att portförbjuda kvinnor. På den japanska Kii-halvön, som sticker ut i Stilla havet mellan hamnstäderna Osaka och Nagoya, finns det inom shinto-religionen heliga berget Omine-san. Stora delar av berget är förbjuden mark för kvinnor.

Till den kategorin hör även den heliga japanska ön Okinoshima i Koreasundet (se mitt inlägg Okinoshima – sjöfartens helige beskyddare den 19 maj 2017).

Det lär även finnas heliga platser i Indien där kvinnor är bannlysta. Antagligen är bevekelsegrunderna likartade, vare sig det handlar om ortodox kristendom, hinduism eller japansk shinto-kult: Kvinnor anses vara ”orena” på grund av sin menstruation, och deras närvaro kunde dessutom befaras frammana ”syndiga” livsandar hos de fromma männen.

Modiga och principfasta kvinnor lär dock ha brutit mot Athos förbud vid minst ett dussintal tillfällen under seklens lopp, utklädda till män. Enligt en grekisk lag från 1953 riskerar de numera upp till ett årslångt fängelsestraff.

Den uppgående solens flagg

Kyokujitsu-ki, i bokstavlig översättning Den uppgående solens flagg.

Läran om flaggor – vexillologi – är ett spännande ämne. Flaggor kan exempelvis, som vi skall se, även vara en källa till konflikter. (Läs gärna mer om detta i kapitlet Siktat i flaggspel och rigg i min bok Havets ord.)

I augusti 2018 hedrades Stockholm och Sverige med ett unikt japanskt flottbesök, det första på fyra decennier. Två av Maritima självförsvarsstyrkans örlogsfartyg, Kashima och Makinami, låg vid Skeppsbron under några dygn. Besöket ingick i ceremonielet för att uppmärksamma 150-årsjubileet av diplomatiska relationer mellan våra länder.

Egentligen slöts avtalet om diplomatiska relationer 1868 mellan Kejsardömet Japan och Förenade Kungarikena Sverige och Norge, och det var faktiskt norska fartyg som totalt dominerade den dåvarande svensk-norska unionens Japanhandel under de första decennierna (se mitt tidigare inlägg den 2 januari 2018).

Jag såg inte Kashima och Makinami med egna ögon, men självfallet måste de ha fört Kyokujitsu-ki, i bokstavlig översättning Den uppgående solens flagg, på sina respektive flaggspel längst akterut. Flaggen med den röda solen något till vänster om mitten och med 16 röda strålar ut mot kanterna är identisk med den örlogsflagg som fördes inom den Kejserliga Japanska Flottan från 1889 ända till slutet av andra världskriget 1945. Det har nu, sent omsider inför sommarens Tokyo-OS, återuppväckt ont blod på sina håll.

Örlogsflaggen skall inte förväxlas med Japans civila flagga Hi no maru, vars namn bokstavligen betyder ”solens rondör”, det vill säga solskivan. Flaggnamnets maru (cirkel) är för övrigt identiskt med de civila japanska fartygens närmast obligatoriska ”efternamn” maru, med innebörd av något positivt eller lyckobringande (se stickordet maru i min bok Havets ord).

Hi no maru består av en röd solskiva på vit botten. Solen är en urgammal symbol för landet, som kan ses som en sista utpost mot det väldiga Stilla havet i ost. Inte för inte har Japan kallats Den uppgående solens land. Nationsnamnet Nihon/Nippon/Japan betyder rentav solens källa. Hi no maru har således gamla anor men blev Japans officiella nationalflagga så sent som 1999. Dessförinnan var det nog den som kunde väcka ont blod bland de grannfolk som hade drabbats av det forna Japans expansionism.

Först därefter tycks i stället Den uppgående solens flagg ha kommit i fokus, kanske i samband med att japanska supportrar börjat vifta med den under idrottstävlingar. Dessutom lär japanska extremister ha viftat med den under anti-koreanska demonstrationer.

Nyligen krävde den sydkoreanska regeringen att Den uppgående solens flagg skall bannlysas från läktarna under sommar-OS i Tokyo.

Kampanjen mot Den uppgående solens flagg förefaller vara sent påtänkt. Sydkorea och Japan har gemensamma strategiska intressen visavi det ständigt upplevda hotet från Nordkorea. Ländernas styrkor har ofta genomfört samövningar till sjöss utan protester mot de japanska fartygens nu plötsligt förhatliga örlogsflagg. Samma fartyg har även anlöpt sydkoreanska hamnar, under bibehållen flagg. Under en flottrevy på den sydkoreanska ön Jeju hösten 2018 ombads dock deltagande japanska örlogsfartyg att ersätta Den uppgående solens flagg med Japans civila flagg. De japanska deltagarna avböjde med hänvisning till sina flaggbestämmelser och backade ur från flottrevyn.

Japans markbaserade självförsvarsstyrkor har en flagga med ett något avvikande utseende; mer kvadratisk, med solen centrerad och endast åtta solstrålar.

Japan och Korea har en problematisk gemensam historia. Korea ockuperades av Japan 1910–45. Under krigsåren tvingades många koreaner och koreanskor att tjänstgöra i den japanska industrin, och som fältprostituerade – så kallade ianfu eller ”trösterskor” – bakom de japanska frontlinjerna. Efterkrigstidens demokratiska Japan har vid upprepade tillfällen bett om ursäkt för de oförrätter som den tidigare regimen begick, men för många koreaner har detta uppenbarligen inte varit tillräckligt.

Även vattnet länderna emellan är ett tvistefrö. Namnet Sea of Japan är internationellt inarbetat, så även i Japans största grannländer. Innanhavet heter Japonske more på ryska. I Kina – som via floden Tumen nästan når ända dit – heter Japanska sjön Riben hai, med samma innebörd. Men dagens båda koreanska stater är rörande eniga om att innanhavet rätteligen heter Donghae ("Östersjön"), och att det internationellt borde kallas East Sea.

Enligt Japans konstitution av 1946 får landet inte bygga upp en ny militärmakt. Därför håller man sig sedan 1954 i stället med tre defensiva så kallade självförsvarsstyrkor, motsvarande armé, flygvapen och örlogsflotta. Kaijō Jietai, Maritima självförsvarsstyrkan, lär omfatta omkring 50.000 man och drygt 150 fartyg, förande Den uppgående solens flagg. Vid kommande månadsskifte avseglar ett av dessa, en jagare, mot Hormuzsundet till skydd för japanskägda tankfartyg. Lejonparten av den råolja som Japan importerar kommer just därifrån. Jagaren och två japanska spaningsflygplan, som redan är på plats, kommer inte att ingå i den US-ledda insatsen International Maritime Security Construct. Men operationen är ändå kontroversiell på hemmaplan.

Och dessvärre lär nog misshälligheterna mellan Sydkorea och Japan fortsätta, med eller utan Den uppgående solens flagg på sommarens OS-läktare.

Fotnot: Sjötermen flaggspel syftar på den flaggstång längst akterut, vars flagg visar fartygets nationalitet. Termen förväxlas ofta med det som rätteligen heter stor flaggning eller flaggning över topp.

Rått Nytt År!

Som förutbestämt sedan urminnes tid infaller det ostasiatiska nyåret vid den andra nymånen efter vintersolståndet, år 2020 den 25 januari. Året kallas metall-råttans år, efter ett av de fem elementen samt det första av den ostasiatiska zodiakens tolv djur. Nästa gång blir det metall-oxens år, som inleds den 11 februari 2021. Därefter följer vatten-tigern 2022. Och så vidare, intill tidens ände.

De praktiskt lagda japanerna har emellertid anpassat sig till vår gregorianska kalender och brukar fira nyåret den 1 januari. Du som är född mellan den 1 januari och den andra nymånen efter vintersolståndet bör kunna välja vilket av de två angränsande åren du vill tillhöra.

Inför råttans år brukar japanerna avbilda huvudrollsinnehavaren tillsammans med rissäckar och ädla mynt på sina nyårskort. Orsaken är att råttan anses vara budbärare till rikedomens gud Daikoku, en av de sju lyckogudar som bemannar skattskeppet Takara-bune. Varje nyårsafton glider skeppet in i hamn med sin last, som består av åtråvärda klenoder.

Varför är råttan först? Buddha låg för döden och jordelivets djur skyndade sig till honom. När den snälle men trögtänkte oxen närmade sig målet lät han en råtta rida på ryggen. Just framme tog råttan ett rejält skutt och kom därmed främst i djurprocessionen.

Eftersom råttan således inleder de tolv djurens kretslopp anses just råttans år vara väl ägnat för kraftsamling och omorganisation, kanske sjösättning av nya planer.

Synen på råttan är motsägelsefull. Å ena sidan ses den som en metodisk och driftig överlevare, och å den andra som ett orent, pestspridande skadedjur. Men till tröst för de årsbarn som tillmäter råttans år en dålig klang lär tecknet för kinesernas shū även kunna syfta på andra gnagare, som mullvaden och hamstern. Möjligen gäller det i så fall även japanernas nezumi, som skrivs med samma tecken.

De som är födda i råttans tecken – exempelvis 1936, 1948, 1960, 1972,1984, 1996 eller 2008 – anses vara charmiga, sällskapliga, anpassningsbara och kreativa, ofta med en dragning till det ljuva livet. De kan också vara trångsynta, skrytsamma strebrar eller opportunister – när katten är borta dansar råttorna på bordet! Råttans årsbarn anses passa som tidningsman eller i något konstnärligt yrke – men också som krämare eller pantlånare.  

Ovanligt många författare är födda i råttans tecken. Dit hör William Shakespeare, Lev Tolstoj, Daniel Defoe, Jules Verne och Emile Zola. Där finns även politiker som Winston Churchill, George W Bush och Göran Persson, musiker som Mozart och Haydn, samt spioner som frisiskan Margareta Zelle (”Mata Hari”) och engelsmannen T.E. Lawrence (”av Arabien”).

Vad gäller kärleksrelationer sägs råttans årsbarn passa bra ihop med drakens, oxens och apans men absolut inte med hästens eller tigerns årsbarn.

Råttan själv, då? Under forntiden kunde det vara ett gott omen att se en råtta. I hinduismen betraktas råttan som helig, den har rentav sina egna tempel. Så länge som råttor höll till i ens hus fanns det ingen risk för brand. Å andra sidan kan de orsaka bränder i dagens moderna hus genom att de gnager sönder elkablar.

Andra världskrigets segerrika britter i Nordafrika gjorde ökenråttan till sin symbol, för det pilsnabba djurets förmåga att överleva under extrema förhållanden. Långt tidigare kunde man inom Royal Navy se skeppsråttan som ett välkommet proteintillskott, sedan den ätit sig fet i mjölbingarna ombord. 

Även i Kina äts råttor, vilket knappast är konstigare än att köttätare äter andra däggdjur. Hungrig mage tycker om allt. Det har sagts att kineserna äter alla djurkretsens djur (möjligen med undantag för det femte, draken).

I ett skede då mat-kickande sjömän kallade de äldre Wilhelmsen-fartygens karaktäristiska blåa linje längs sidorna för ”svältranden”, och skeppsskorpor för ”Svenska Lloyd-” eller ”Svea-bakelser”, påstods att råttorna kunde lämna ett fartyg på grund av kosthållet ombord. Sant är att de var ett gissel som kunde förorsaka matbrist under långa seglatser. På klipperskeppens tid började man försöka röka ihjäl skadedjuren före avgång. De brukade ta sig ombord – och iland – via någon av förtöjningstrossarna, innan dessa började spärras med råttskärmar. Fortfarande utfärdas råttcertifikat ‒ Deratting Certificate ‒ inom sjöfarten, även om dokumentet sedan 2007 kallas Saneringsintyg på svenska och Ship Sanitation Certificate på engelska.

Ett mycket vanligt talesätt handlar om råttorna som lämnar det sjunkande skeppet; i dag mest med symbolisk innebörd, men förr något som togs på blodigt allvar. Sjömännen förknippade råttor med otur och förebud om olyckor. Råttorna skulle knappast ens ta sig ombord i ett skepp som var ”dömt”, förutbestämt att gå under. Där de redan fanns ombord ansågs de kunna förutse en annalkande katastrof och överge skeppet i sista hamn. De var ju faktiskt de första att observera stigande slagvatten långt där nere i kölen. 

Det berättas om en flodångare på Mississippi, Paris C. Brown. Några råttor sågs lämna fartyget före avgång från New Orleans på nyåret 1889. Flera uppskrämda besättningsmedlemmar gjorde likaledes. Det gjorde de rätt i, skulle det visa sig. Fartyget sjönk uppströms Baton Rouge och tog åtta man med sig i böljorna.

Råttor kom ursprungligen österifrån. Det var sjöfarten som gjorde det möjligt för dem att sprida sig över världen. Med dem spreds en annan, osynlig och mycket mer lömsk fripassagerare: Yersinia pestis. Men egentligen var svartråttan – den vittbefarne skeppsråttan – själv ett oskyldigt offer. Det var den parasiterande pestloppan, som den ofrivilligt bar på, som spred pesten ända till Europa. 

Böldpesten bröt ut i Kina 1334 och spreds västerut via Sidenvägen. 1347 belägrade mongoler Genuas koloni Kaffa – dagens Feodosia – på Krimhalvön. Farsoten härjade bland dem, och man tror att de tog till biologisk krigföring genom att slunga pestsmittade lik över stadens murar. På hösten samma år ankom två genuesiska skepp därifrån till Messina, med alla ombordvarande antingen döende eller redan döda. Den katastrofala smittan spreds mycket snabbt norröver genom Frankrike och Tyskland till Skandinavien, där pesten kom att kallas digerdöden eller svarta döden.

Under flera sekler spred sig den större och aggressivare brunråttan långsamt från norra Kina västerut genom Ryssland. På 1700-talet nådde den till våra trakter, där den snart trängde ut svartråttan. Brunråttan går normalt knappast till angrepp mot sin betydligt större däggdjurssläkting människan, men även den kan bära på loppor och löss som sprider smitta. Antagligen fick den sitt vetenskapliga namn Rattus norvegicus i tron att det var via ett norskt fartyg den tog sig till Storbritannien, när den i själva verket kom dit via Danmark.

Och så var det den göteborgske hamnschåaren som av tilltalet att döma bar det högt värderade bankirnamnet Rothschild. En kollega på kajen bringade klarhet:

– Han va’ geft me’ e’ käring som kallades Rôtta, å när dom sen skilde sej feck han heta Rôtt-skild…

Ett av många talesätt på rått-temat är ”fattig som en kyrkråtta”. En sak är dock säker: Om råttan bosätter sig i en kyrka finns där något att livnära sig på, och det behöver inte nödvändigtvis vara kvarglömda oblater. Den kan hanka sig fram där också – tills den känner att det börjar osa katt.

Det ostasiatiska nyåret lockar fram en haiku (japansk diktform med fem-sju-fem stavelser):

Hungriga råttan
äntrar ett välbärgat skepp
vars håvor lockar

  • Lars-David Bergmark Svara

    Våta Råtta öm
    Med glödande drakpustar
    Ispäls tina upp

    Tack för mycket bra krönikor Torbjörn!

    Och Gott Nytt År till Er alla därute!