Veeery gooood curry…

Helt nyligen konstaterade den japanska currytillverkaren House Foods och Kyoto University att kryddan gurkmeja i förening med andra curryingredienser som kryddnejlika, kanel och koriander tycks hjälpa mot inflammationer som orsakas av luftburna partiklar. Det väcker nostalgiska tankar.

Om någon frågar mig vilken maträtt som är mest uppskattad bland sjömän skulle jag utan minsta tvekan svara just ris och curry. Åtminstone inom min sjömansgeneration, som nu har hunnit uppnå den aktningsvärda åldern 70+.

Under många år navigerade nostalgiska sjögourméer troget till en position nära Lindholmen på Hisingen. Bakom en oansenlig fasad på Polstjärnegatan dolde sig arbetarfiket My’s Café, som var en verklig pärla. Dit tog vi oss för att njuta av den stående fredagsrätten ris och curry (”starkare än både gin och vodka men med angenämare eftersmak”). Det rörde sig således om sjömanskårens kanske allra främsta paradrätt.

Till det än i dag livaktiga currygänget hör Magnus Brännberg, ordförande i Göteborgs Fartygs-Befälhavare Förening med mera, samt gamle Sessan-chiefen Lennart Ling. De betonar att curryn skall tillagas enligt receptet vindaloo för att ha det rätta stinget. Vindaloo syftar egentligen på en kötträtt – carne em vinha de althos (”kött i vin med vitlök”) – som portugiserna förde med sig till Indien. Men termen har kommit att beteckna indisk mat som är rejält kryddad, efter förebild från den före detta portugisiska kolonin Goa. Exempelvis vindaloo curry, som kan innehålla ett brett urval kryddor. Hinduer och muslimer bytte ur svinköttet mot höna, och på den vägen är det.

Oavsett ägarskiften på My’s hade traditionen bevarats i decennier, alltsedan den inleddes av en ilandgången sjökock som lystrade till namnet Putte. Väl att märka, dock: Enligt sjökokkonstens oskrivna lagar skall curryragun innehålla gammal torr höna snarare än mjällt kycklingkött!

My’s Cafe hade ett förflutet som personalmatsal i anslutning till salig Broströmskoncernens gamla proviantförråd. Förr fanns här ett avskilt, lite finare rum som följaktligen kallades Inre Käkhålan.

Men säg det som varar för evigt. My’s Café är ett minne blott. Numera vallfärdar currygänget i stället regelbundet till en indisk restaurang, för att där njuta av professionellt tillredd ris och curry.

I själva verket rör det sig således om rena hälsokosten. 2009 avslöjade forskare på Cancer Research Centre i den irländska hamnen Cork en betydelsefull upptäckt. Ämnet curcumin i curryblandningens huvudingrediens gurkmeja är aktivt verksamt mot strupcancer! Denna elakartade cancerform beräknas årligen skörda hundratusentals människoliv.

Redan tidigare hade gurkmeja konstaterats vara en kraftfullt verksam antioxidant, som vid försök på andra däggdjur påtagligt minskade risken för tjocktarmscancer. Det undergörande ämnet curcumin anses även stimulera kroppens försvar mot sjukdomar som Alzheimer och cystisk fibros.

Gurkmeja är en ingefärsväxt och har inget som helst samband med gurkornas, pumpornas och melonernas gemensamma familj. Namnet är en förvrängning av växtens latinska släktnamn, Curcuma (som i sin tur har arabiska kurkum som ursprung). Förvillande nog brukar gurkmeja även kallas ”indisk saffran”, vilket felaktigt leder tanken till en exklusiv krokusprodukt från svärdsliljornas familj. Sammanblandningen beror på den gulaktiga färgen, som är en gemensam nämnare. Gurkmeja används både som krydda, läkemedel och färgämne.

Gurkmejan ingår alltid i kryddblandningen curry, som i övrigt knappast är något enhetligt begrepp. Det har sagts att det finns lika många curryblandningar som det finns kockar i Indien. Det har också sagts att blandningen skall innehålla minst tolv ingredienser. Bland dem som brukar ingå märks kajenn- eller chilipeppar, som ger den brännande starka smaken. Denna potatissläkting från det tropiska Amerika nådde Indien först mot slutet av 1400-talet.

Andra vanliga ingredienser är bockhornsklöver, muskot, spiskummin och vanlig ingefära. Så kallad ”engelsk” curry brukar innehålla mer gurkmeja och bockhornsklöver och mindre koriander och kajenn- eller chilipeppar än sina ”indiska” motsvarigheter. Men den globala variationsrikedomen är mycket stor.

Curry bör absolut inte blandas ihop med Medelhavets hedblomster. På grund av sin doft har denna tistelsläkting kallats curryört eller curryplanta, men i övrigt saknar den helt curryns egenskaper.

Med det sydasiatiska curryträdet förhåller det sig lite annorlunda. De aromatiska bladen från denna vinruteväxt används flitigt i indiska curryrätter. Därför ingår ordet kari i de stora indiska språkens namn på trädet. Det latinska namnet är Murraya koenigii, efter den svenske Linnélärjungen Johan Anders Murray (1740-91).

Det ursprungligen tamilska ordet kari betyder helt enkelt ”sås”. På flera sydindiska språk har ordet fått en vidare innebörd av ”tillbehör” (till huvudrätten, riset). Sydasiaterna lär kalla själva kryddblandningen för masala eller masali (”mald”).

Ris och curry brukar vanligen inmundigas tillsammans med lite chutney, som är en syltliknande inläggning bestående av mango samt andra frukter eller grönsaker.

Varför längtar så många av oss efter just curry? Forskare vid Nottingham Trent University har svaret: Curryblandningen är lätt ”beroendeframkallande”. I likhet med verkliga droger påverkar den oss till både kropp och själ. Exempelvis lär den frigöra kroppens endorfiner, vilket ger en känsla av välbehag.

Så har också curry rice sin egen fanklubb, The Curry Club, med säte i England, medlemmar över hela världen och utgivning av kokböcker och tidskriften The Curry Magazine.

Med den ökande sjöfarten gjorde curryn sitt segertåg över världen. Till Japan kom kryddblandningen med britterna mot slutet av 1800-talet. Därför förknippas curry rice med västerländsk snarare än indisk matkonst. Karē raisu, som den kallas i japaniserad form, blev snabbt en av landets mest populära maträtter. Särskilt uppskattad blev den inom militären, eftersom den ansågs vara lätt att tillaga i fält. En än i dag livaktig tradition uppstod inom flottan, numera kallad Maritima Självförsvarsstyrkan. Varje fredag äter man karē raisu till lunch. Många fartygskockar stoltserar med sina egna unika recept.

Fotnot: Rubriken är lånad från Ove Allanssons roman Hongkong Blues (1997). Recept till ris och curry på sjömansvis finns tillsammans med skrönor från byssans värld i antologin Sjömansbiff och stormsoppa (1999), med Stig Elenius och Arne Ingemansson som huvudförfattare.

  • Per-Åke Åkesson Svara

    Tack Thorbjörn för Ris och Curryinformationen.
    Serveras maträtten vid konseljen på torsdagarna på Södermalmstorg?
    Hälsa Brännberg!

Norska sjömansäventyr på Galapagos

Skandinaviska sjömän har avsatt åtskilliga spår på vårt vattenklot. Så även på de ecuadorianskt styrda Galapagosöarna i östra Stilla havet, kanske allra mest kända för att Charles Darwin just där fann underlag till sina banbrytande slutsatser om arternas uppkomst. Året då han kom dit ombord i HMS Beagle var 1835.

Jag har inte själv varit där – men väl på det som för sin unika natur har kallats "Japans Galapagosöar"; nämligen Bonin- eller Ogasawaraöarna i västra Stilla havet (se mitt blogginlägg Gäckande dansk sjöman på Söderhavsö, som publicerades här den 9 januari 2017).

Galapagosöarna är uppkallade efter de jättelika landsköldpaddor, galápagos, som håller till där. Ögruppen har även kallats Archipélago de Colón efter Christofer Columbus. Samt Las Islas Encantadas, ”De förtrollade öarna”, eftersom strömförhållandena gav intryck av att de rörde sig. Vilket gav sjömansförfattaren Herman Melville uppslag till kortromanen The Encantadas.

De första kända europeiska besökarna var den spanske biskopen Fray Tomás de Berlanga och övriga ombord på det fartyg han färdades i 1535. Fartyget kom ur kurs på grund av stiltje och drev med Humboldtströmmen, som ännu inte kallades så, ut mot ögruppen.

Därefter lär ögruppen främst ha besökts av pirater och valfångare, som hade kommit på att öarnas jättesköldpaddor dög utmärkt som både proviant och ballast. De arma kräldjuren sägs ha kunnat hålla sig vid liv i uppemot ett år utan ljus, mat och vatten innan de styckades och hamnade i de glupska sjömännens grytor.

Före 1832 – då öarna införlivades i Ecuador – fanns där inga mänskliga invånare, förutom tillfälligt skeppsbrutna sjömän. Samt irländaren Patrich Watkins, som rymde eller blev strandsatt från sitt fartyg 1807. Han hamnade på ön Floreana, där han odlade lite grönsaker som han tjingsade mot ädla drycker när något skepp råkade stanna till.

Det lär de ha gjort desto flitigare, då Ecuador någon gång på 1800-talet hade fått en verklig moralens väktare som president. 300 prostituerade damer förvisades ut till Floreana. Ryktet spred sig längs farlederna.

Dagens besökare på Galapagosöarna känner väl till Post Office Bay på Floreana, som tidigare kallades Santa Maria (efter en av Columbus karaveller) och även Charles Island. I bukten finns sedan 1793 en posttunna. Initiativtagare var valfångstskepparen James Colnett. Sjöfolk lade sina privatbrev där, varpå kollegor på hemgående skepp tömde tunnan och tog med breven till USA eller Europa.

Dock kunde den även länsas i andra syften. 1813 låg USA i krig med England. Breven i Post Office Bay hjälpte kapten David Porter på USS Essex att lura ut var han kunde finna brittiska fångstmän för att därmed slå till mot fiendens intressen.

Postgången från Post Office Bay fungerar fortfarande. Numera lär det vara möjligt att få en särskild poststämpel hos en tyskättad familj som håller till i grannskapet.

Den fungerade även på 1880-talet. Då togs de första kontakterna om en norsk bosättning på Galapagosöarna, som låg bra till för både valfångst och robbenslageri (en tidstypisk term för säljakt). 1886 fick Ecuadors regering en lista över de norrmän som ville slå sig ned där. De presenterades som utmerkede, hardt arbeidende sjøfolk og fiskere ypperlig egnet til å kolonisere øyerne. Men planerna skrinlades till följd av kravet på att norrmännen i så fall måste bli ecuadorianska medborgare.

1907 hände något som i förlängningen skulle påverka skeendet. I månader drev den norska barken Alexandra redlöst i stiltje utanför den sydamerikanska nordvästkusten. Färskvattnet sinade, maten likaså. Kapten Emil Petersen och hans besättning, sammanlagt 20 man, tvingades därför överge sitt fartyg, trots att det var helt intakt. Den ena livbåten nådde så småningom den bebodda ön San Cristóbal på Galapagosöarna men hade under rodden tappat kontakten med skeppskamraterna på den andra.

Åtta överlevande av de tio i den andra livbåten påträffades långt senare på ön Santa Cruz alias Indefatigable Island, där de hade levt Robinson Crusoe-liv. De var i ett bedrövligt skick.

Mot slutet av 1907 kom en skara avmagrade norska sjömän hem till Norge. En av dem var Alexandras timmerman Herman Karlsen, som berättade vitt och brett om sina upplevelser på Galapagosöarna. Han mönstrade ut på nytt, med Olaf Eilertsen som skeppare. Denne bidrog kraftfullt till ett fortsatt norskt intresse för ögruppen långt borta i Stilla Havet. Pressen började publicera fantasifulla berättelser om den påstått paradisiska ögruppen.

Under Panamakanalens födelseår 1914 gjordes nya sonderingar. Norska valfångstintressen skulle få etablera sig på Floreana. Men antagligen krävdes fortfarande att de inflyttade norrmännen måste bli ecuadorianska medborgare. Planerna rann ut i sanden ännu en gång.

Men 1923 lyckades Ecuadors konsul i valfångstmetropolen Sandefjord, skeppsredaren och förre valfångstsjömannen August F. Christensen, få till stånd ett avtal. Norska nybyggare skulle få 20 hektar land och tio års skattebefrielse ‒ samt bibehållet norskt medborgarskap. De fick också rätten till jakt och fiske rund de öar där de skulle slå sig ned. Hemmavid stod depression för dörren. Omkring 300 norrmän lär ha sålt sina hem och gjort sig av med sina vinterkläder för att söka en ny framtid på Galapagosöarna.

Christensens bolag Atlas Whaling Company köpte den svenska motorskonerten Start, som döptes om till Floreana. I mitten av maj 1925 avseglade hon mot Post Office Bay på Floreana, dit hon ankom tre månader senare. Utöver besättningen fanns förhoppningsfulla utvandrare med ombord, däribland den finlandssvenske ex-sjömannen och författaren John William Nylander. Dessutom deltog Christensen själv i resan, enligt någon uppgift rentav som fartygets befälhavare. Kolonin etablerade sig, och efter flera månader på plats återvände Christensen hem. Där spred han översvallande rapporter om lyckoriket i Söderhavet, vars styrande bolag bar namnet La Colonia de Floreana.

Det viktigaste av allt, tillgång till färskvatten, fanns på Floreana. Men det var fyra kilometer genom besvärlig terräng från Post Office Bay till den närmaste källan.

1926 avseglade ytterligare tre norska expeditioner mot Galapagosöarna. För Floreana-bolagets del den lilla, före detta lotskuttern Isabela, och för det nyetablerade La Colonia de Santa Cruz på ön med samma namn skonerterna Ulva och Alatka.

Dessutom avseglade cementbåten Albermarle mot ögruppens huvudö San Cristóbal, som även kallades Chatham Island. Initiativtagare var förre överstyrmannen Harry Randall, som tidigare hette Petersen. Hans koloni kallades Campo Noruego.

Gemensamt för fartygen var att de förde med sig både nybyggare och, i mån av plats, den basala utrustning som behövdes för deras etablering och levebröd. De tänkte till en början livnära sig på fiske, fångst av jättesköldpaddor och boskapsuppfödning. Längre fram planerade de även odling av frukt och grönt, konservfabrik, sockerbruk, valfångststation och bunkerstation.

Men väderfenomenet El Niño och klimatet i övrigt spelade dem spratt. Dessutom fanns den huvudsakliga marknaden för deras produkter långt borta på det sydamerikanska fastlandet. För att göra en lång historia kort bar det sig inte. Under 1928 blev sagan all för de tre norska sjömanskolonierna på Galapagosöarna.

Kolonisterna på Santa Cruz höll ut längst. Men i juletid 1928 tömdes deras lilla by Ulvenæs på sina norrmän, sånär som på fyra som valde att stanna kvar. I likhet med kolonisterna från Floreana och San Cristóbal skingrades de för vinden. En del återvände hem till Norge, andra fortsatte till sjöss och ytterligare några skaffade sig en ny tillvaro i Sydamerika.

Antagligen kommer 100-årsminnet av Galapagos-kolonin att uppmärksammas i Norge om några år. Men märkligt nog ägnar norska Wikipedia endast fem meningar på fyra rader åt äventyret. Två av dem lyder:

...Fantasirike reportasjer i norsk presse kunne fortelle om gratis jord og en sorgfri tilværelse. I stedet opplevde man vannmangel og stor nød...

Men medge att det ändå var friskt vågat av de norska sjömännen, även om inte ens hälften visade sig vara vunnet. Dessutom är det ett spännande avsnitt i de skandinaviska sjömännens rika historia.

På samma longitud som Galapagos ‒ men strax utanför den antarktiska landmassan ‒ ligger den norska söderhavsidyllen Peter I Øy. Men det är en helt annan historia än den om Galapagos, även om båda hade samband med den norska valfångstepoken.

  • per-Olof Jörnmark Svara

    Bäste Torbjörn – Du är oerhört påläst!!!! Artikeln är välformulerad.
    Vänligen
    Per-Olof Jörnmark

Lloyd’s: Arvet efter ett kaffehus

I mitt förra inlägg nämner jag i förbigående ”... fartyg, som medelst slag på Lutineklockan hos Lloyd’s i London förklarats vara spårlöst försvunna med man och allt”. Det kan ge anledning till ett förtydligande.

Lloyd's of London är en försäkringsmarknad med rötter i sjöförsäkring, snarare än ett försäkringsbolag. Företeelsen skall inte förväxlas med det maritima klassificeringsbolaget Lloyd's Register, även om båda har ett gemensamt ursprung.

Med det sagt står det klart att Lloyd's of London långt ifrån enbart ägnar sig åt försäkring av fartyg. Till de mera udda försäkringsobjekten hörde skådespelerskan Marlene Dietrichs ben. Under de senaste åren har Lloyd's drabbats av försäkringsförluster på hundratals miljarder US-dollar till följd av naturkatastrofer som taifun i Japan samt orkaner och skogsbränder i USA.

Lloyd's består av försäkringsgivare och assuradörer; både bolag och individer, så kallade Names.

Lloyd's of London har sitt resliga högkvarter på historisk mark på Lime Street. Här fanns tidigare East India House, som härbärgerade britternas mäktiga East India Company. I Underwriting Room hänger Lutineklockan, vars slag har markerat katastrofer av olika slag. Till en början rörde det sig uteslutande om förlista eller saknade fartyg.

Ett av dem var just den brittiska fregatten HMS Lutine, som förliste utanför de västfrisiska öarna 1799. Skeppsklockan bärgades, och på den vägen är det. Sedan 1859 har den hört hemma hos Lloyd's of London på dess med åren skiftande adresser. Men den 48 kilo tunga klockan har en spricka. Numera sägs slag på den begränsas till mycket speciella händelser, som terrorattacken mot World Trade Center i New York 2001 och tsunamikatastrofen i Sydostasien 2004. Senast ett fartyg som försvunnit med man och allt tillkännagavs med ett slag på Lutineklockan lär ha varit 1979, och senast ett saknat fartyg som lyckligen påträffats tillkännagavs med två slag på klockan lär ha varit 1989.

Namnet Lloyd’s leder tillbaka till Edward Lloyd, som 1686 började driva ett kaffehus – i dag skulle vi kanske kalla det kafé – på Tower Street, och från 1691 på Lombard Street. Där samlades shippingfolk och sjökaptener för att inhämta sjöfartsnyheter och utbyta erfarenheter. Lloyd gav under några år ut en egen tidning, Lloyd’s News med maritima nyheter.

1727 tog nya ägare över kaffehuset, och 1734 började de ge ut den maritima tidningen Lloyd’s List. Arvtagaren med samma namn finns kvar än i dag, men sedan 2013 endast på Internet och inte längre i pappersformat. Såvitt jag känner till har den inget som helst ägarsamröre med Lloyd's of London eller Lloyd's Register.

Lloyd's Register (förkortat LR) hette tidigare Lloyd's Register of Shipping och hade hela sitt fokus på just sjöfart. Men mot slutet av 1900-talet började man diversifiera verksamheten med sikte på andra branscher. Sedan 1764 publiceras Register of Ships, som numera täcker världshandelsflottans fartyg över 100 brutto.

1833 bildades Österreichischer Lloyd med LR som förebild (därav ”efternamnet”) i Trieste. 1836 utvecklades bolaget till ett rederi (se mitt inlägg Österrike: Kolonialmakt med förhinder den 5 november 2018).

Jag vet inte om det rörde sig om ett oblygt intrång på det brittiska varumärket Lloyd, eller om det på något vis var sanktionerat i London. Hur som helst fick det flera efterföljare. Efter Österrikes förlust av sin huvudhamn Trieste till följd av första världskriget uppstod den italienska arvtagaren Lloyd Triestino.

I Tyskland uppstod klassificeringssällskapet Germanischer Lloyd samt rederierna Habag-Lloyd och Norddeutscher Lloyd.

Rederi AB Svenska Lloyd grundades 1868 eller 1869. Min egen karriär inom rederiet råkade bli begränsad till två resor som besättningsmedlem på London-färjan Suecia någon gång på 1960-talet. Det var ju trots allt inte tillåtet för en elev i byssan att på fritiden smyga in i passagerarutrymmena för att dansa med passagerartjejer.

I andra rederier skämtades det om ”Lloyd-ekvatorn” på 46° N i Biscaya, mitt emellan Sverige och Medelhavet. Därmed antyddes att sjömännen på rederiets många lastfartyg inte kom längre än så (vilket inte var sant). Bryggans klarsiktsruta kunde kallas ”Lloyd-radar” och skeppsskorporna ”Lloyd-bakelser”.

Men det har strängt taget inte så mycket med arvet efter Edward Lloyd's kaffehus att göra.

 

Ett nytt Singapore i sikte?

Bäste läsare, kanske blir det snart dags för dig att lägga det geografiska namnet Tawi-Tawi på minnet. Där har man, enligt Manila Times, för avsikt att anlägga en så kallad transhipment hub. Ambitionen är rentav att bli Singapores jämlike som internationell handelsplats.

Tawi-Tawi är det lokala sjöfararfolket sama-bajaus namn på det tropiska fikusträdet banyan. Dessutom lär det kunna betyda ”långt borta” på malajiska. Det är också namnet på Filippinernas sydligaste provins, som består av en ögrupp med samma namn. Öarna kan sägas ingå i den större Sulu-arkipelagen, som skiljer Celebessjön i syd från Sulusjön i nord.

Hela arkipelagen och en del av det huvudsakligen kristna Filippinernas näst största ö Mindanao ingår i  Autonoma Regionen Muslimska Mindanao (ARMM).

Ögruppen Tawi-Tawi ligger strax ost om jätteön Borneos nordostligaste udde, Tanjung Labian i den av grannlandet Malaysia styrda delstaten Sabah. Mitt på huvudön, som också heter Tawi-Tawi, ligger orten Panglima Sugala. Tidigare kallades den Balimbing efter ett lokalt namn på stjärnfrukten carambola. På grund av fruktens bokstavliga mångsidighet hade Balimbing en negativ klang, med innebörden ”en som vänder kappan efter vinden”. Det föranledde ortens namnbyte.

Just i Panglima Sugala togs den 18 mars första spadtaget till vad som är tänkt att bli en storslagen omlastningshamn och en särskild ekonomisk zon. Kapital sägs ha skjutits till av ekonomiskt muskelstarka intressen i Hongkong och fastlands-Kina. Presentationen i Manila Times’ nätupplaga förutspår att projektet kommer att generera tusentals nya jobb och enorma bidrag till den filippinska statskassan.

Dessutom påpekas att Tawi-Tawis oförstörda stränder har förutsättningar att bli en turismens ”superstar”.

Till turismens lockelser borde definitivt även tillfogas lagunorten Sitangkai; ”Österns Venedig” med sina täta båtförbindelser mellan ett knippe småöar.

Kanske finns där emellertid – fortfarande – ett krux för både sjöfarten och turismen, trots att den filippinska militären gör sitt bästa för att komma tillrätta med problemet. Ögruppen Tawi-Tawi råkar ligga mitt i operationsområdet för den IS-lojala och exempellöst grymma terroristgruppen Abu Sayyaf, som även ägnar sig åt bokstavligt sjöröveri. Gruppens medlemmar lär framför allt komma från den regionala folkgruppen tausug, som har stolta pirattraditioner från fornstora da’r. På senare år har de gjort sig ökända för åtskilliga kidnappningar och halshuggningar av offren om inte rejält tilltagna lösensummor utbetalats tillräckligt snabbt.

Möjligen deltar även enstaka företrädare för Tawi-Tawi-öarnas kärnbefolkning sama-bajau, ibland kallade sea gypsies eller havsnomader, i olika muslimska gerillaaktiviteter – och kanske även i piratattacker längs farleder som de känner bättre än några andra. Farvattnen kring deras svårtillgängliga lagunstad Sitangkai har ryktats vara späckade med vraken efter ditförda fartyg, som medelst slag på Lutineklockan hos Lloyd’s i London förklarats vara spårlöst försvunna med man och allt.

Abu Sayyaf opererar även i det malaysiskt styrda Sabah, vars norra och östra del är föremål för en emellanåt uppspirande territoriell, småskalig och ganska snårig konflikt mellan Filippinerna och Malaysia. Filippinerna anser sig i sådana lägen företräda det historiska, tausug-dominerade sultanatet Sulu, som 1878 lär ha utarrenderat området till British North Borneo Company för en årlig summa pengar. Inför Norra Borneos frigörelse från britterna 1963 hölls en folkomröstning, som gav stöd för en anslutning till den nya staten Malaysia. Men kufiskt nog tycks Malaysia ha fortsatt att betala årligt arrende till sultanatet Sulu, som till namnet finns kvar inom Filippinerna som en mera traditionell kvarleva.

2013 flammade konflikten plötsligt upp, då några hundra sulu-filippinare ”invaderade” Sabah, för att markera sitt territoriella anspråk. Drygt 60 av dem dödades och ytterligare drygt 300 filippinare greps.

Men Tawi-Tawi och Filippinerna är väl värda all framgång med sitt storslagna hamn- och turismprojekt.

Landkänning: Cap de Formentor

Mallorcas nordspets Cap de Formentor kan ibland siktas från fönsterplats under inflygning mot öns flygplats. Udden är ett kargt och bergigt månlandskap längst ut på den smala, 13 kilometer långa halvön Península de Formentor.

Den besvärliga terrängen gjorde det extremt svårt att anlägga fyrplatsen längst ut på udden, som även har kallats Vindarnas mötesplats. Vindarna bär namn, exempelvis "de fyra bröderna" Tramuntana, Ponent, Migjorn och Llevant, samt deras "kusiner" Gregal, Mestral, Llebetx och Xaloc.

Bygget påbörjades 1857. Öns katolske biskop gav kyrklig dispens för att arbetet fick fortgå på sön- och helgdagar, under förutsättning att det föregicks av en improviserad mässa.

Till en början kunde fyrplatsen endast nås på åsnerygg längs en vindlande, 17 kilometer lång stig. Vid lugn sjö kunde man även använda den skyddade tilläggsplatsen Moll de Patronet i en liten vik på uddens ostsida. Därifrån hade 272 trappsteg huggits in i bergväggen upp mot fyren.

Först den 30 april 1863 kunde fyren tändas och sprida sitt trygga ljus, 210 meter över ett hav som skiftar mellan turkos och azur men stundom piskas upp till raseri med fara för de sjöfarande. Närmast i väst siktas grannuddarna Punta Tomas och Cap de Catalunya, åtskilda av den lilla bukten Cala Figuera.

Som bränsle till ljuskällan användes lokalprodukten olivolja; senare ersatt av fotogen och därefter av bensin. 1962 drogs en kraftledning ända fram till udden, men den klarade inte områdets vildsinta stormar utan monterades så småningom ned. Sedan 1994 får fyren sin elförsörjning genom solpaneler.

Dagens meanderslingrande väg anlades under ledning av den italienske ingenjören Antonio Paretti. Den erbjuder svindlande panoramavyer, stundtals med hjärtat i halsgropen för den som har anlag för höjdskräck. Här och där erbjuds andhämtningspaus vid en mirador, anlagd utkiksplats. En av dem balanserar på kanten av en lodrät, 232 meter hög klippa.

Området har ett rikt fågelliv, som bland annat inrymmer mås, lira, rödstjärt, klippsvala, steglits, bivråk och pilgrimsfalk.

1928 köpte argentinaren Adam Diehl halvön. På dess södra del lät han bygga Hotel Formentor, som främst riktade sig till konstnärer och högreståndsfolk.

Udden och halvön Formentor utgör slutpunkten för bergskedjan Serra de Tramuntana, som sträcker sig från sydväst till nordost på öns västra del. Längs nordvästkusten uppenbarar sig ett för ön typiskt fenomen. Invånarna har sina bryggor vid kusten men bor själva mera skyddat en bit inåt land, på högre terräng med god sikt ut över havet. Därför finns det längst i nord ett Pollença inåt land och ett Port Pollença vid kusten.

Skälet är historiskt. Man behövde skydda sig mot de pirater som i sekler hemsökte ön. 1550 attackerades Pollença av korsaren Dragut och hans sjövilda sällar. Under ledning av hjälten Joan Mas kunde attacken avvärjas. Det firas med en festival den 2 augusti varje år.

Redan i inledningen av spanska inbördeskriget 1936 föll Mallorca för general Francos myterister (till skillnad från grannön i ost, Menorca, som höll ut ända till det bittra slutet 1939). 2008 uppmärksammades en tysk minnessten på en flygbas i Port Pollença. Den hade rests till minne av 13 tyska stridsflygare som skjutits ned under inbördeskriget. De tillhörde en Port Pollença-baserad division av Legion Condor, som ingick i Nazi-Tysklands stöd till Franco-sidan. Texten inleds med att stridsflygarna ”föll för Spaniens frihet i kamp mot bolsjevismen”. Det var Legion Condor som bombade de varmt katolska baskernas kulturella centrum Guernica på fastlandet sönder och samman.

På Cap de Formentor känns den tiden mycket långt borta.

Spottande fripassagerare i hamn

Några stuveriarbetare i den sydspanska storhamnen Algeciras hade nyligen en obehaglig upplevelse. I APM Terminals containergytter påträffades en ringlande, uppemot två meter lång varelse.

Varelsen visade sig vara en svart spottkobra, som normalt hör hemma i Afrika söder om Sahara. Uppenbarligen hade den råkat hamna ombord på ett fartyg i någon västafrikansk hamn och senare tagit sig iland i Algeciras.

Utmärkande för arten är dess förmåga att med stor träffsäkerhet spotta sitt oerhört potenta gift mot fiendens ögon, med blindhet som följd. Lyckligtvis hann varken det eller bett med gifttanden drabba någon av stuveriarbetarna. Ormen togs om hand av det spanska naturvårdsverket Seprona och förpassades till ett lokalt zoo.

Vårt förhållande till ormar är av gammaltestamentlig ålder:

Efter syndafallet blev Guds dom hård mot ormen, som av avund hade villat bort Adam och Eva från det sorglösa paradiset:

Eftersom du har gjort detta, vare du förbannad bland alla djur, boskapsdjur och vilda djur. På din buk skall du gå, och stoft skall du äta i alla dina livsdagar (1 Mos. 3:14).

Ändå fick ormen följa med på Noaks namnlösa ark. Därmed räddades den undan syndafloden, tillsammans med övriga arter i vår Herres hage. Även ormen har sin plats och roll i skapelsen, naturen. Trots det hotas art efter art av naturskövlaren Homo sapiens.

Egentligen är det med kluven tunga vi talar om ormens ondska och gör liknelser om att någon slingrar sig eller är falsk som en orm. Ormen är rättfram och följer sina naturliga instinkter, som kretsar kring föda, släktets fortbestånd och försvar mot fiender eller inkräktare.

Lite till mans vill vi nog döda en orm vid blotta anblicken. Senast gjorde jag det i Yokohama. Det var den bakgifttandade ormen yamakagashi, som med sin kobra-mimik hade skrämt upp min svägerska i hennes lilla trädgård. Tiger keelback som den kallas på engelska anses inte tillhöra de allra farligaste giftormarna. Helst hade jag låtit den löpa. Det som avgjorde saken var att den ringlade mot grannen småbarnfamiljens trädgård.

Kineserna dödar ormar främst av kulinariska skäl. På en kinarestaurang i Kuala Lumpur åt jag vad som i efterhand angavs vara orm. Det smakade inte alls pyton, men om jag känt till vad det var hade det nog blivit en annan rätt.

Ormen är ett mycket uppskattat inslag i kinesisk matlagning, i synnerhet för att den upplevs som stärkande på alla möjliga vis. Genom sin form är den en fallossymbol. Om en orm får ligga i en flaska vin eller sprit anses drycken vara ett beprövat afrodisiakum eller "kättjemedel".

Vinterns ormsoppa med köttet skuret i strimlor tillsammans med ingefära, dadlar och andra ingredienser anses värma blodet på ett fördelaktigt sätt. Mest eftertraktade är utrotningshotade kobraarter; i synnerhet den gråbeige kungskobran, som med sina upp till sex meter är störst av alla giftormar.

Kobrorna är fruktbarhetssymboler och sändebud för olika gudar. Kobran är inte buskablyg av sig utan dras till Syd- och Sydostasiens slumkvarter och annan mänsklig bebyggelse, lockad av avfall och råttor. Glasögonormens "brillor" tros för övrigt vara Buddhas fingeravtryck. Han välsignade ormen för att den skyddat honom med sin sköld då han sov i öknen.

Även i Sydostasien finns några arter av spottande kobra, likt den afrikanska frände som tog sig till Algeciras.

Japans enda inhemska kobra är en havsorm runt de sydligaste öarna; radbandsormen erabu umihebi. Den är, liksom andra havsormar, dödligt giftig. Men de färggranna havsormarna sägs vara fridfulla till kynnet. Det lär krävas ordentliga provokationer för att få en havsorm att bita en människa, men det vore oklokt att utmana ödet.

Kineserna tycks ha ett kluvet förhållande till ormar. Ormen är en farlig och listig varelse som kan skifta gestalt och vålla olycka, sjukdom och ond bråd död. Ändå har ormar fått tempel tillägnade åt sig, kanske för att blidkas. Det gäller emellertid inte det berömda ormtemplet på den kinesdominerade malaysiska ön Penang. Det är i stället tillägnat den buddhistiske munken och helbrägdagöraren Chor Soo Kong. Myriader ormar har sökt sig dit på eget bevåg.

Även i Indien finns tempel med fritt slingrande ormar, inte minst i delstaten Kerala. Ormar ses som nyttiga väktare över jordens skatter. De symboliserar lycka och fruktbarhet; är rentav ett underjordiskt folk med makt att göra kvinnor fruktbara. Varje sommar hålls ormfestivalen Naag Panchmi, då kobror infångas och släpps lösa bland troende hinduer i templen – utan att någon brukar komma till skada.

Tempelormarna på Penang tillhör arten Wagler's pit viper. Det är en art näsgropsormar inom huggormssläktet. Den kallas även den asiatiska lansormen.  Flera nära släktingar finns runtom i det tropiska och subtropiska Asien. Giftet är dödligt, även om tempelormarna på Penang sägs vara så dåsiga av all rökelse att det är relativt riskfritt att vistas bland dem.

Den största av de asiatiska näsgropsormarna är södra Japans fruktade, upp till två meter långa habu. Den är aggressiv och dödligt giftig och håller till på ängar och skogsnära fält, samt på klippiga bergssidor. Habu gömmer sig i lavahåligheter och stengärdsgårdar och går ibland in i hus på landet på jakt efter gnagare.

Till ön Amami Oshima införde man det indiska sibet- eller skunkdjuret mungo för att hålla habu i schack. Det mårdliknande rovdjuret, som Rudyard Kipling kallar Rikki-tikki-tavi i Djungelboken, har utvecklat immunitet mot ormgift. Men i stället för att hålla efter habu gav sig mungon på öns unika art av harar, som därför hotas av utrotning.

Japans andra näsgrops-ormart är halysormen mamushi. Det är den enda näsgropsorm som förekommer i både gamla och nya världen; "syskon" till den betydligt kraftigare mexikanska mockasinormen och nära släkt med skallerormarna. Till färgen är den ljusgrå till röd- eller gulbrun, med mörkare huvud. Mamushi finns ända bort till utkanten av det europeiska Ryssland. I Japan kan den påträffas vid risfält och i andra fuktiga områden.

Många mamushi går åt vid buteljeringen av påstått sexuellt uppiggande "ormbrännvin", med en orm liggande i flaskan. Bland bönder tros ormens kokta kött vara ett verksamt botemedel mot de flesta sjukdomar, och i grannländerna anses den vara en läckerhet. Det är i samband med sådana förberedelser ormbett brukar förekomma. Mamushi har nattliga vanor och långsamma rörelser. Ute i det fria skadar den sällan människor eller husdjur.

Ormgift väcker ökat intresse inom läkarvetenskapen. Giftet från den malajiska näsgropsormen har visat sig kunna lösa upp blodproppar. Och giftet hos den runt Indien vanliga Russels huggorm har en motsatt men lika värdefull effekt. Vid rätt dosering kan giftet stoppa blödningen hos blödarsjuka.

Till skillnad från näsgropsormarna tillhör Russels huggorm de egentliga huggormarna. Arten blir bara 1,2 meter lång men anses stå för en betydande del av alla ormbett med dödlig utgång. Russels huggorm väljer oftast att försvara sig i stället för att fly undan.

Av jordens uppemot 3.000 ormarter består endast ca 200 av farliga giftormar. Ett fåtal av dem står bakom merparten av de mänskliga dödsoffren; barbenta människor som arbetar i det syd- och sydostasiatiska jordbruket.

Är Russels huggorm världens farligaste? Kanske, om olika aspekter vägs samman. Kungskobran är måhända ännu farligare att konfronteras med, men risken för det har minskat till följd av kraftig decimering. Detsamma kan nog sägas om dess nära släkting, den egyptiska kobran; faraonernas heliga aspisorm och israeliternas peten. Australiens taipan och tigerorm kan båda göra anspråk på titeln, men de lever huvudsakligen i glest befolkade områden. Havsormarna är ännu giftigare men håller till i tropiska hav och angriper sällan människor.

Om det är antalet offer som räknas har Russels huggorm möjligen en jämlike i en släkting; den lilla sandrasselormen eller saw-scaled viper, som finns från Nordafrika över Mellanöstern till Sydasien. Jag har själv hållit spänd utkik omkring mig efter efeh, som den kallas på hebreiska, under ett års arbete i regionen. Den är liten på jorden och har kommit fram till att anfall är bästa försvar. Efeh kan avge ett olycksbådande ljud genom att gnida sina fjäll mot varandra.

Desto vanligare är den palestinska huggormen tzefah, som inte anses vara lika farlig. Ändå höll den på att döda min arbetskamrat Ernst. Det hade varit ett snöpligt slut för en kämpe som hade lyckats överleva nazismens koncentrationsläger. Ormen satt på en trädgren och högg när Ernst plockade äpplen. Han fick serum och hämtade sig till sist, men det tog någon månad innan han var fit for fight igen.

Vår vanliga huggorm finns tvärs över det väldiga Ryssland ända bort till ön Sachalin. När arten ändå tagit sig ända dit är det märkligt att den inte fortsatt över La Perousesundet till Japan, där den kallas Karafuto-kusarihebi ("Sachalinhuggorm"). Huggormen är annars en utmärkt simmare och bra på att orientera sig.

I det gamla Japan vördades ormen. Liksom på många andra håll sågs ormens förmåga att ömsa skinn som död och uppståndelse, en sinnebild för evigt liv. Ormen var dessutom gud över risfälten, där den uppenbarade sig på våren, och över bergen, dit den återvände på hösten, inför sin vintervila. Den ansågs också vara husets skyddsande, kanske för att den utrotar skadedjur. Långt in i modern tid var det vanligt att bonden på landet lät råttsnoken aodaisho, "den blå amiralen", bo i sitt hus för att hålla efter råttor och möss. Men så småningom fick ormen en negativ nimbus även där; kanske till följd av fantasifulla berättelser om att ormar kunde våldföra sig på kvinnor.

Den japanska råttsnoken har ingen giftkörtel och är ofarlig för människan. Aodaisho trivs på risfält, gräsbevuxna ängar och i skogsområden. Som albino anses den vara en uppenbarelse av kärleks- och fruktbarhetsgudinnan Benten.

Saliv från vissa snokarter har visat sig kunna påskynda sårläkning. Det gäller eskulapsnoken, som slingrar sig runt läkekonstens eskulapstav (ett arv från den antike läkeguden Asklepios). Vidare gäller det fyrlinjesnoken, och därmed kanske även den japanska fyrlinjesnoken shima-hebi.

Motviljan mot ormar är av gammalt datum. Den antike hjälten Perseus högg av Medusas ormbeklädda huvud, och hans kollega Herakles kämpade mot den niohövdade hydran. Dessutom gömmer sig ormar gärna i hålor – symboler för underjorden, dödsriket. Men ett effektivt vapen mot dem är en stav av askträ, eller att bara bära en askkvist i mössan. Ormen avskyr asken.

Ormar är rätt kallblodiga typer; ofta på hugget eller på bettet. I parningstider låtsas vissa hannar vara honor för att få de andra hannarna att bränna sitt krut – varpå de blir ensamma om de verkliga honornas gunst. Överhuvud taget har ormar ett trassligt sexliv, med drag av ormgrop. Det är med andra ord lätt att bli biten av ämnet.

Till sist ett par bosättningstips till dig som läst detta med stegrad vämjelse. I de ensliga ö-nationerna Seychellerna, Maldiverna och Mauritius samt på den franska EU-utposten Réunion i Indiska Oceanen finns inga giftormar. På Nya Zeeland, Irland och Island finns inga ormar överhuvud taget.

Och det lär nog dröja innan stuveriarbetarna i Algeciras containerhamn härnäst möter en svart spottkobra.

Fotnot: Det världsomspännande APM Terminals ägs av danska A.P. Møller-Mærsk A/S. APM Terminals driver exempelvis även Skandiahamnen i Göteborg.

  • Jan Odengård Svara

    Tusen tack för en uttömmande redogörelse i ämnet ormar. Vem behöver Wikipedia!
    N-E Baerendtz blickar säkert ned från sin himmel!

  • Anders G Svara

    Intressant läsning för en med ormfobi, du är makalös på att samla fakta, en svensk huggorm känns rätt ”blek” i sammanhanget. Stort tack för intressant läsning!

  • Torkel Bodin Svara

    Torbjörn! Mycket bra intressant slingrande sammanställning. Tack!

Filippinerna blir Mahárlika?

Formellt frigjorda kolonier har gärna skaffat sig nya nationsnamn. Det har med berättigad nationell identitet och stolthet att göra. Guldkusten blev Ghana, Övre Volta blev Burkina Faso och Nyasaland blev Malawi, för att nämna tre afrikanska exempel.

Men landet långt borta i Sydostasien med världens största sjömanskår har i närmare fyra sekler varit uppkallat efter Spaniens dåvarande kronprins Felipe, som 1556 blev kung Felipe II. Nu har en namnändring aktualiserats, dock inte för första gången.

Felipes påstått oövervinneliga armada fick 1588 storstryk i ett försök att invadera England. Därigenom försvagades Spaniens ställning som sjömakt. Men landets nyvunna kolonialvälde skulle ändå bestå i ytterligare tre sekler. Så även det på ögruppen Filippinerna.

Helt nyligen tog landets lynnige och frispråkige president Rodrigo Duterte upp namnfrågan. Han hänvisade till Ferdinand Magellans "upptäckt" av ögruppen... "...med ekonomisk uppbackning av kung Felipe. När idioterna ankom gav de vårt land namnet Filippinerna. En dag kommer vi att ändra namnet."

Här räcker det inte att påtala ett dubbelfel. Snarare rör det sig om ett trippelfel.

När Magellan, som egentligen var en portugis i spansk tjänst och hette Fernão de Magalhães, anlände till ön Homonhon med karacken Trinidad 1521 gav han arkipelagen namnet Las Islas de San Lázaro (efter Bibelns Lasaros från Betania). Då var Carlos I kung av Spanien. Strax därefter råkade Magellan och hans sjömän komma i vägen för ett lokalt stamkrig. Han stupade och lyckades därmed aldrig själv fullborda sin världsomsegling.

Ögruppen kallades även Islas de Poniente, "De västliga öarna", eftersom Magellans spanska skepp hade siktat dem efter överfarten på Stilla havet. Hans portugisiska landsmän talade däremot om Ilhas do Oriente, "De ostliga öarna", eftersom de hade gjort sina landkänningar via Indiska oceanen.

Först under den spanske sjöfararen Ruy López de Villalobos expedition 1543 myntades namnet Las Islas Filipinas. Det skedde då hans fartyg anlöpte öarna Samar och Leyte i ögruppens mellersta del. Upphovsman var antingen han själv eller hans kollega Bernardo de la Torre. Än i dag lever hyllningen till kung Carlos son, kronprinsen och den då blivande kungen Felipe, kvar. Men kanske inte så länge till...

Öarnas malajiska befolkning hade inget eget namn på hela arkipelagen, eftersom den aldrig hade haft något enhetligt styre. Men ett gammalt sanskritnamn på ögruppen lär ha varit Panyapayana. Handel hade bedrivits mellan Indien och öarna sedan urminnes tid.

Ett mera poetiskt spanskt namn är Perla del Mar de Oriente, "Det ostliga havets pärla". I sin filipino-form Perlas ng Silanganan lever det kvar i landets nationalsång. Det – vid sidan av engelska – officiella språket filipino är en version av tagalog, som talas i vidsträckta områden runt huvudstaden Manila. Runtom i Filippinerna talas bokstavligen hundratals olika språk, flertalet hörande till den malajo-polynesiska språkgruppen.

Ögruppen har också förknippats med Bibelns hägrande hamn Ofir. Men ingen vet med bestämdhet var Ofir låg. De sparsamma bibliska texterna handlar mest om guldet därifrån.

Och så har vi namnet Mahárlika. I sitt uttalande hävdar president Duterte att det är "ett malajiskt begrepp som ger uttryck för stillhet och frid". Termen har sitt ursprung i det fornindiska språket sanskrit och betyder "fria män". De som förr om åren kallades mahárlika hade troligen en status i samhället som liknade de japanska samurajernas.

Duterte har satt en boll i rullning. Nu talas om lagändring och folkomröstning om att skifta landets namn till Mahárlika. Redan 1978 förordade landets dåvarande diktator Ferdinand Marcos just detta, men den gången rann det ut i sanden.

Gissningsvis stödjer många, kanske rentav de flesta, av landets invånare ambitionen att kasta det koloniala namnet Filippinerna på historiens sophög.

Och vi andra får i så fall vänja oss vid att kalla dem "mahárlikier" eller något ditåt i stället för det invanda filippinare och det mer kamratliga pinoy.

Men kommer vi att kunna uttala mahárlikiska sjömän utan att vricka tungan?

Stora sjöormen ― en harmlös fisk?

En extremt sällsynt havsvarelse har på sistone dykt upp vid Japanska sjöns kuster. I dussintal!

Uttrycket "dyka upp" är lite knepigt, eftersom verbet dyka vanligen syftar på att förflytta sig nedåt i vattnet. Här är det tvärtom. Normalt håller varelsen till på uppemot en kilometes djup i öppet vatten. Men nu har flera exemplar tagit sig upp till ytan.

In i Japanska sjön – som koreanerna trotsigt kallar Östra havet – kommer den med hjälp av Tsushimaströmmen. Denna är en gren av Svarta strömmen Kurushio, som är nordvästra Stilla havets varma motsvarighet till Golfströmmen i Atlanten.

Fenomenet har väckt medial uppmärksamhet i Japan, eftersom det enligt traditionen anses förebåda jordskalv när varelsen visar sig.

Annars brukar skalven snarare tillskrivas mytens gigantiska malfisk, som sägs skjuta rygg i ilska över människornas dårskap – med jordbävningar och ibland även vulkanutbrott som följd. Det seismiskt oroliga Japan vilar på några av jordskorpans plattor, som ständigt skaver mot varandra. Vilket då och då, sedan urminnes tid, orsakar katastrofer i landet.

Men att förebåda jordskalv i Japan är inte svårt. Sådana lär förekomma i stort sett varje dygn året om, även om de flesta är knappt märkbara.

Den nu aktuella varelsens uppdykande i ytvattnet tros snarare bero på att den är sjuk eller döende. Normalt håller den diskret till i havets djup, där den associerar till drakkungen Ryūjin och hans submarina slott. Därför bär varelsen det japanska namnet Ryūgū no tsukai, "havskungaslottets budbärare".

På engelska kallas den vanligen oarfish. Men den kallas även king of herrings och på svenska sillkung. Skälet är att den, enligt folktron, simmar i spetsen för sillstim. Dessutom har den en ryggfena, vars förlängda strålar över huvudet har liknats vid en kungakrona.

Dess storlek och vana att "stå" upprätt när den tar sig till ytan och röra sig upp och ned har lett till att den betraktats som den fruktade sjöormen. Sillkungen kan nå en ansenlig längd, kanske 15 meter eller rentav ännu mer. Men den är helt harmlös för oss människor. Dess föda består av skaldjur, bläckfiskar och småfisk.

Stora sjöormen har väckt skräckblandad nyfikenhet i sekler. I boken Berättelser om det okända, kapitlet "Havets märkliga monster", redogör Clas Svahn för en lång rad påstådda observationer av havsormar. Flertalet avfärdas. Men ännu återstår mycket att utforska i havets djup, så ämnet är knappast uttömt.

Apropå Venezuela: Piratdåd i krisens kölvatten

Filmserien Pirates of the Caribbean har fått en bister uppföljare i dagens karibiska verklighet.

Ett färskt exempel inträffade i slutet av januari i år. Venezolanska pirater kidnappade fem fiskare och en 17-årig pojke från den närbelägna ön Trinidad och krävde lösensumman USD 200.000 för att frige dem. Om så inte sker hotas offren av bokstavlig lemlästning.

När ett samhälle rasar samman uppstår en jordmån för sjöröveri och annan laglöshet. Det uppenbarades för ett fåtal år sedan utanför Somalias långa kust. Där har läget dock förbättrats under de senaste åren, till följd av en omfattande örlogsmarin patrullering och en spirande återuppbyggnad av samhällets funktioner. Vi känner mycket väl till den somaliska piratsituationen, eftersom den berörde en av världshandelsflottans mest frekventerade farleder och drabbade många internationella fartygsbesättningar.

Fenomenet finns således även utanför den sydamerikanska nordkusten, till följd av Venezuelas ekonomiska och sociala sönderfall. Det väcker däremot inget stort eko i omvärlden, eftersom offren oftast är yachtseglare eller enkla fiskare som hör hemma i närområdet.

När yachtseglare angrips är piraterna ute efter kontanter, pass, mobiltelefoner, dyrbara klockor, datorer och andra värdesaker. Om offren har tur kommer de undan med livet i behåll. Den turen hade inte en tysk seglare, som härom året mördades utanför St. Vincent lite längre nordvart. Yachtens kapten skadades svårt.

I likhet med deras somaliska kollegor anses de venezolanska piraterna själva ha en yrkesbakgrund som fiskare. Men 2010 lät Venezuelas dåvarande president Hugo Chávez nationalisera den dittills blomstrande fiskeindustrin i den nordostliga delstaten Sucre, som ligger närmast Trinidad. Branschen slogs snabbt ut och fiskarkåren fick söka sig nya vägar till försörjning. För många av dem föll valet på sjöröveri i förening med smuggling av vapen, droger och offer för trafficking. På hemvägen har de ofta sina piroger ‒ enkla båtar med kraftiga utombordsmotorer ‒ fullastade med en lång rad förbrukningsvaror som det råder kronisk brist på i dagens Venezuela.

Många attacker sker i Pariagolfen, som ingår i Orinocos delta. Den ligger mellan Venezuela och Trinidad, som är huvudön i republiken Trinidad och Tobago. Till öns närmaste punkt är det endast 15 kilometer från den venezolanska kusten. Golfen breder ut sig mellan sundet Drakkäftarna mot Karibiska havet i nord och sundet Ormkäften mot Atlanten i sydost. Den venezolanska kustbevakningen, som ingår i landets örlogsflotta, lär inte vara särskilt benägen att patrullera farvattnen. Pariagolfen har fått den olycksbådande beteckningen the Gulf of No Return.

Utanför Surinams kust lite längre ostsydostvart inträffade en massaker i slutet av april 2018. Fyra lokala fiskebåtar med sammanlagt 20 man ombord angreps av pirater. Förövarna, som i det fallet kan ha varit av annan nationalitet än den venezolanska, skållade sina offer med upphettad olja och angrep dem med machetes. De tvingades i havet med tyngder fastsurrade vid benen. Av 20 fredliga fiskare överlevde fem. Tre kroppar påträffades. Övriga tolv fiskare har noterats som saknade.

När fiskare från Trinidad är ute nattetid för att fiska havsgös och andra eftertraktade fångster går de numera med släckta lanternor för att inte dra till sig piraternas uppmärksamhet.

Fotnot: Se även mitt förra inlägg Orosmoln över ”Wilda Kusten af Södra America” (den 28 januari).

  • C.N. Andersson Svara

    Tack för alla intressanta artiklar under åren som gått, hoppas att få fortsätta läsa dina artiklar i många år till.

Orosmoln över ”Wilda Kusten af Södra America”

Den omstridde venezolanske ledaren Nicolás Maduro har ofta ett högt tonläge, understundom med macho-inslag. Härom året karaktäriserade han sig själv som ”en fartygskapten med en kvinna i varje hamn”, samtidigt som han antydde att den tidens ogifte oppositionsledare nog inte var "lagd åt det hållet". Det förhållningssättet fungerar inte mot den nye, karismatiske oppositionsledaren Juan Guaidó, som är gift och har en dotter.

När auktoritära ledare känner sig hotade på hemmaplan frammanar de gärna en yttre fiende. För Maduro passar Venezuelas västra grannland Colombia utmärkt i den rollen. På sistone har han även pekat finger åt det lilla, glest befolkade grannlandet i ost: Den före detta brittiska kolonin Guayana. En i hundratals år slumrande och emellanåt uppflammande gränskonflikt har åter aktiverats.

I juletid 2018 gensköt den venezolanska örlogsflottan det norskägda, Bahamasflaggade forskningsfartyget Ramform Tethys på det som i dag är Guayanas exklusiva ekonomiska havszon (EEZ). Fartygets uppdrag var oljeprospektering för US-ägda Exxon. Guayana anses ha stora oljefyndigheter utanför sin kust.

2013 kapade den venezolanska flottan ett annat prospekteringsfartyg inne i Guayanas EEZ. Fartyget frigavs efter en vecka.

Tvisten leder tillbaka till forna tiders dragkamp om det nordligaste Sydamerika mellan våldgästande spanjorer, holländare, fransmän och britter. För att göra en lång historia kort gör Venezuela anspråk på området Guayana Esequiba, som omfattar två tredjedelar av den sedan 1966 självständiga republiken Guayana.

Där i gränslandet mellan dagens Venezuela och Guyana, i den östra utkanten av Orinoco-deltat, löper floden Barima ut i Atlanten. Dit anlände i mars 1732 en svensk expedition med skeppet Fortuna, under amiralitetslöjtnant Laurens Branders befäl. Uppdragsgivare var det nybildade Västindiska Kompaniet hemma i Göteborg. Koloniprojektet, som även omfattade den före detta kurländska kolonin Tobago strax utanför deltat, rann emellertid ut i den karibiska sanden.

Möjligen fanns det ett samband mellan Fortuna-expeditionen och en legend, vars eventuella sanningshalt nog dessvärre har förtonat i tidens töcken. Mot slutet av 1600-talet påstås en svensk nybyggare ha ägt stora markområden kring Orinoco-deltat. Han antas ha testamenterat egendomen till Sveriges kung, vilket rimligen bör ha syftat på Karl XI. Enligt legenden skall detta ha respekterats av ”Wilda Kustens” holländare och britter, vilka såg området som okränkbar svensk mark. Historien går inte in på vad markens rättmätiga ägare, den inhemska lokalbefolkningen, kan ha haft för synpunkter.

Venezuela, Colombia och Ecuador har snarlika flaggor. Deras vågräta trikolorer har, uppifrån räknat, gula blåa och röda fält. Orsaken är en gemensam historia – och enligt legenden en vacker svenska.

Flaggan skapades av den Carácas-födde Francisco de Miranda, som var en frihetskämpe mot det spanska styret. Han reste flitigt i Europa och vistades bland annat i Göteborg 1787. Ryktet säger att han var en riktig Casanova och att damer föll som bowlingkäglor i hans väg. Men i Göteborg träffade han grosshandlarhustrun Christina Hall, som han faktiskt blev ordentligt kär i. När han senare tog sig över Karibiska sjön för att iscensätta revolutionen förde hans skepp Leander för allra första gången befrielserörelsens gul-blå-röda flagg. Det hävdas att det var hans hyllning till sin stora kärlek långt borta i Skandinavien: Gult som hennes hår, blått som hennes ögon och rött som hennes läppar.

Det finns andra förklaringar till flaggans färgkombination. Exempelvis landets överflöd, dess närhet till havet, samt det blod som spilldes i kampen för självständighet. Men varför nödvändigtvis göra våld på en god story?

Länge hade flaggan sju vita stjärnor i mitten, representerande de sju provinser som 1810 utropade landets självständighet. 2006 tillfogade landets förre president Hugo Chávez en åttonde stjärna. Den skall symbolisera Provincia de Guayana. Troligen är det just det omtvistade Guayana Esequiba som avses.

Dagens konkursbo Venezuela har en betydande tillgång ‒ i Sverige! Johnsonkoncernens anrika oljeraffinaderi Nynäs Petroleum, dagens pricklösa Nynas, har sedan 1986 landets statliga oljebolag Petróleos de Venezuela som hälftenägare. (Den andra hälften ägs sedan 1989 av finska Neste.) Raffinaderiet grundades i Nynäshamn 1928 av Axel Ax:son Johnson. Delvis för att tillgodose hans skötebarn Rederi AB Nordstjernans behov av dieselbunkers till fartygsflottan, som i åtskilliga decennier bedrev linjetrafik på en mängd sydamerikanska hamnar.

Nynäs Petroleums svenskflaggade trotjänare m/t Engelsberg och m/t Framnäs övergick 1984 till ett annat bolag inom Johnsonkoncernen och hann av allt att döma aldrig hamna under venezolanskt ägarinflytande. Fartygen var kvar i svensk drift till 2004 (och ljöt skrotdöden 2013).

Den populära uttydningen av namnet Venezuela leder tillbaka till året 1499, då ett skepp med den prominente italienske sjöfararen Amerigo Vespucci ombord seglade in i havsviken Maracaibosjön. Han observerade att lokalbefolkningen bodde i hus på pålar ute i vattnet. Därav hans namn på platsen: Veneziola, "Lilla Venedig". Sedermera förspanskades det till Venezuela, som namn på hela det omgivande landområdet.

Dessutom fick Amerigo äran att ge namn åt hela den av europeerna nyupptäckta dubbelkontinenten Amerika, vars lokalbefolkning emellertid hade varit på plats sedan tiotusentals år. Men det är en långt mer vidlyftig historia än den om Lilla Venedig, Venezuela.

USA:s dagsaktuella engagemang visavi kapten Maduros sjunkande skepp kan vara tveeggat, med tanke på landets bedrövliga track record i Latinamerika. Ett av alltför många exempel är det som utspelades i Guatemala 1954. Låt mig avslutningsvis få citera ett avsnitt i min bok Gränslös sjöfart, kapitlet "Kylfartygens värld":

Giganten United Fruit – som i Centralamerika kallades El Pulpo (”Bläckfisken”) – hade under 1900-talets första hälft tillvällt sig stora delar av områdets odlingsbara jord, med sikte på framtida bananplantager. Merparten låg för fäfot, samtidigt som befolkningen behövde mark för matproduktion. 1954 lät Guatemalas folkvalde liberale president Jacobo Arbenz expropriera en del av United Fruit’s outnyttjade markområden – finurligt nog mot en ersättning som exakt motsvarade det värde bolaget hade angivit i sin skattedeklaration. Det räckte för att han och hans demokratiska regering skulle störtas av utifrån dirigerade trupper och bombflygplan. Ett spirande välfärdsprogram för landets befolkning, inbegripet arbetarna på United Fruit’s bananplantager, kvävdes i sin linda. I stället fick Guatemala genomlida en flera decennier lång period av militärdiktatur.

Etiketten ”bananrepublik” satte sig i omvärldens medvetande.

  • Peter Burman Svara

    Alltid lika intressanta och välskrivna artiklar av Torbjörn Dalnäs. Tackar för det.

  • Thommy kembring Svara

    Har länge undrat över de tre ländernas snarlika flaggor.
    Tack för en mycket läsvärd text.

  • Svengöran Dahl Svara

    Ett stort tack till denna mycket klargörande text som dessutom är humoristisk. GrTtis också till en mycket fin svenska utan massa nyord ovh svengelska. Svengöran Dahl. [email protected]