Brexit: P&O Ferries flaggar ut till Cypern


Spirit of Britain. Arkivbild: STX Finland

Vid årsskiftet skiftade P&O:s Spirit of Britain från brittisk till Cyperns bekväma flagg. Detsamma är att vänta för Spirit of France, Pride of Canterbury, Pride of Kent, Pride of Burgundy och European Seaway. Övriga P&O-färjor bär redan andra flaggor än den brittiska red ensign.

Förkortningen P&O står för det traditionella namnet Peninsular & Oriental Steam Navigation Company.

Skälet är till utflaggningarna är det ödesmättade Brexit-datumet 29 mars. EU-landet Cypern finns på Paris memorandum of understanding’s vita lista vad gäller hamnstatskontroll. Det borgar för färre inspektioner och förseningar. Vidare lär rederiet räkna med förmånliga villkor under ett EU-lands flagg.

P&O:s anor leder tillbaka till 1822, då en föregångare startade trafik mellan England och Iberiska halvön. Därav rederinamnets Peninsular. 1835 utvidgades den till reguljär linjetrafik mellan London i ena ändan och Vigo, Oporto, Lissabon samt Cadiz i den andra. Alltsedan dess har bolaget sin karaktäristiska rederiflagg (fyra diagonalt skurna ”tårtbitar”, som på signalflaggen Z), med de spanska färgerna gult och rött samt Portugals dåvarande färger blått och vitt.

1837 fick Peninsular Steam Navigation Company i uppdrag av marindepartementet att förmedla post på linjen. Tre år senare utsträcktes uppdraget till att även omfatta Alexandria i Egypten, där britterna just visade sina muskler. Därav rederinamnets tillägg Oriental.

Under några år hade svenska Stena Line en fot inne i P&O, som är ett av världens mest ansedda rederier.

1987 tog P&O över European Ferries, som körde färjor över Kanalen. 1988 gick P&O European Ferries ihop med en pigg svensk uppstickare i dessa brittiska hemmavatten. P&O Stena Line föddes, med en kombination av detta namn och bådas rederiflaggor som logotyp. Äktenskapet varade till 2002, då P&O köpte tillbaka Stenas andel. Men logotypen levde kvar ytterligare flera år långt borta i Singapore, där P&O och Stena-bolaget Northern Marine Management hade joint venture-företaget Austen Maritime Services.

Gissningsvis kommer Brexit att få konsekvenser även för Stena Line. Rederiet har ett dussintal brittiskflaggade fartyg i trafik på brittiska hamnar.

Sedan 2006 ägs den brittiska kronjuvelen P&O av det emir-ägda Dubai World Ports.

Apropå Cypern väntas Brexit få konsekvenser även där. Det brittiska kolonialstyret på ön upphörde 1960. Men en kvardröjande rest är två så kallade suveräna basområden: Akrotiri nära öns huvudhamn Limassol längst i syd samt Dhekelia mellan Larnaca och Famagusta längre ostvart. Tillsammans motsvarar de ungefär Orust i storlek.

Enklaverna har status av British overseas territory. Där uppges bo cirka 16.000 personer, varav 11.000 cypriotiska medborgare och återstoden brittisk militär personal med familjer. Så länge som Storbritannien är EU-medlem råder fri rörlighet mellan enklaverna och republiken Cypern. Men efter Brexit riskerar de att förvandlas till ett legalt limbo, med komplikationer för både invånare och arbetskraft utifrån.

Sjöbefarne Tintin 90 år!

Tänk er en fest, där någon av gästerna råkar finna tecknade seriealbum i värdfolkets bokhylla. Varpå han sätter sig i ett hörn och låter sig uppslukas av äventyren i något av de oemotståndligt lockande albumen.

Snacka om brist på social kompetens! Ändå har jag inte varit överdrivet begiven på tecknade serier. Men albumen i värdfolkets hylla rörde sig inte om vilka serier som helst. Här handlar det om en kollega, den flitigt sjöfarande reportern Tintin. Visserligen syns han aldrig skriva en rad, men så kan det vara ibland när annat kommer emellan. Däremot behärskar han många andra färdigheter, som exempelvis att hantera en morsenyckel. Han är påtagligt sjöbefaren, som naturligt var för resenärer under den tidsrymd som albumen speglar: 1920-talet till in på 1970-talet.

Allra först dök han upp i en franskspråkig belgisk tidnings ungdomsbilaga den 10 januari 1929. Således för 90 år sedan. Först ut var Tintin i Sovjet, som kom på svenska först 1975.

Vid 75-årsjubileet 2004 hade National Maritime Museum i Greenwich en jubileumsutställning grundad på Tintins sjöäventyr. Ett av dem är Koks i lasten (utgivet 1958, på svenska 1968). Albumet föregicks av research ombord i Bratt-Göthas svenskflaggade m/s Reine Astrid, vars befälhavare var göteborgaren Donald Addison. Fartyget var vid tillfället destinerat till Göteborg.

Tintin skapades av vallonen Georges Remi (1907–1983), vars omvända initialer uttalade på franska gav pseudonymen Hergé. Tintin lär betyda ”ingenting alls”, och kanske är det helt enkelt så att geniet Hergé gav Tintin helt utslätade drag för att alla skulle kunna identifiera sig med honom. Av DN:s Niklas Ekdal har Tintin kallats ”en scoutsjäl som flöt med tidens strömmar”. Det gäller även Hergé själv, som under en period flirtade med landsmannen Léon Degrelles fascistiska rörelse Rex.

Plumpar i protokollet saknas inte. Exempelvis en bankir i Den mystiska stjärnan (1942), visad i sådan tidstypisk karikatyr som ofelbart kan klassas som antisemitisk. Eller den ännu tidigare Tintin i Kongo, som ger en aningslös bild av världens kanske allra värsta koloniala hemfridsbrott.

Hergés lillebror har varit förebild till rollfiguren. Tintins bästa vän, hunden Milou, fick låna namn från en flickvän under Hergés skoltid. Däremot är kvinnan förvånansvärt osynlig i ständige ungkarlen Tintins värld, med undantag för den fullslanka sångerskan Castafiore (”den kyska blomman”).

Tintins raka motsats är den ständige kumpanen sedan albumet Krabban med guldklorna (1941), den whiskypimplande och spontane kapten Haddock med sitt fyndiga batteri av svavelosande svordomar. I ett album, Enhörningens hemlighet (på svenska 1961), gavs whiskyn den alkoholpolitiskt mer otadliga svenska benämningen ”Kalasmust”. Men det var faktiskt en engångshändelse.

Totalt blev det 23 album som har översatts till ett 70-tal språk och sålts i drygt 200 miljoner exemplar. Ett 24:e album, Tintin i Hajsjön, har tillkommit utan Hergés medverkan. Det anses vara undermåligt och räknas inte.

2011 släppte filmgeniet Steven Spielberg The Adventures of Tintin: The Secret of the Unicorn, som grundar sig på tre album ur Tintins värld. Däribland sjöäventyren Enhörningens hemlighet och Rackham den rödes skatt, vilka ursprungligen gavs ut 1943–1944 i det naziockuperade Belgien.

2007 gjorde Sjöhistoriska Museet i Stockholm precis som sin ärevördiga kollega i London. Utställningen Tintin till sjöss sjösattes just som det belgiska geniet Hergé alias George Rem skulle ha fyllt 100 år. 2007 gjorde Sjöhistoriska Museet i Stockholm precis som sin ärevördiga kollega i London. Utställningen Tintin till sjöss sjösattes just som det belgiska geniet Hergé alias George Rem skulle ha fyllt 100 år. 

Samtidigt togs i trakten av Bryssel det första spadtaget till ett Tintin-museum.

Sedan 2007 kan besökare på Musée Hergé i Louvain-la-Neuve lite söder om Antwerpen bekanta sig närmare med Tintins värld.

Utställningen bygger på fem utvalda sjöäventyr bland Hergés Tintin-album. Ett av dem är Koks i lasten, som faktiskt vittnar om att Hergé även hade ett äkta engagemang som drivkraft. Albumet handlar om skrupelfri människohandel.

Samtidigt som utställningen invigdes gav museet och Bonnier Carlsen påpassligt ut en bok med likalydande titel, Tintin till sjöss. Där presenteras bl.a. kapten Addisons Reine Astrid och andra verkliga förebilder till den minutiöst noggranne Hergés fartyg.

  • Pieter Sprangers Svara

    Läsvärt som alltid Torbjörn. Tintin har alltid tillhört mina favoriter, ända sen barnsben!

  • Anonym Svara

    Torbjörn behärskar ALLT inom ”shipping”!
    Per-Olof Jörnmark

Ett svinaktigt 2019 stundar

Enligt den östasiatiska kalendern lämnar vi hundens år akteröver och går in i vildsvinets år, djurkretsens tolfte och sista. Noga räknat sker det den 5 februari, då den andra nymånen efter vintersolståndet just har infallit. Så räknar kineserna fortfarande, medan de mer praktiskt lagda japanerna numera nöjer sig med det västerländska kalenderårets nyårsdag.

Evigheten delas in i sextioårscykler, där djurkretsens tolv djur kombineras med de fem elementen – exempelvis det nu aktuella jord-vildsvinets år. Den 25 januari 2020  påbörjas en ny tolvårsperiod, med metall-råttans år. Den nu rullande sextioårscykeln avslutas först i början av 2044.

I Japan räknas vildsvinet som det vid sidan av björnen mest vildsinta djuret. Därför har det blivit en symbol för kraftfull handling utan tanke på konsekvenserna; exempelvis en dödsföraktande samurai som vägrar att retirera.

Lite av sådana personlighetsdrag tillskrivs dem som är födda i vildsvinets tecken, det vill säga under 1935, 1947, 1959, 1971, 1983, 1995 eller 2007 (med datumjustering till andra nymånen efter vintersolståndet, för den som så önskar). De utstrålar auktoritet och viljestyrka, anses vara hederliga men också godtrogna och lättlurade. 

Beteckningarna varierar – året har även kallats galtens eller grisens år. Bland troende judar och muslimer betraktas djuret som orent. Ej heller bland kristna har grisen hög status, utan har till och med förknippats med frosseri och Satan själv. Våra förfäder trodde på galten Särimner i Valhall, som varje dag slaktades och åts upp – för att nästa dag födas på nytt. I George Orwells fabel Djurfarmen var det just grisar som ansåg sig vara mer jämlika än alla andra och därför tillvällde sig den totala makten. 

Ombord finns de i flera skepnader, även om djurets namn förr hörde till de tabu-ord som ej fick yppas. På segelfartygens tid var skeppsgrisen vanlig som levande proviant. En tatuerad gris på sjömannens vrist ansågs ge skydd mot drunkningsdöden. Senare tiders nybörjare till sjöss kunde luras att gå ned för att mata kölsvinet; en ordlek med engelska keelson, den långskepps löpande konstruktionen över kölens bottenplåtar. Ett fartyg är hogged, uppvisar ”svinrygg”, då skrovet deformerats så att midskeppspartiet ligger högre än för och akter.  

De brittiska sjömännens traditionella fartygspub bar ofta namnet The Pig and Whistle, ett namn som även har förekommit och fortfarande förekommer på landbacken. Men egentligen har det inte med grisen och (ång)visslan att göra utan lär – enligt en uttydning – snarare  vara en förvrängning av piggin (”ölkrus”) och wassail (”skål!”); det vill säga med innebörden ”svinga bägare”.  

Vildsvinets år anses vara ett lyckosamt år för de flesta, utom för dem som är födda i ormens eller apans tecken. För oss hundar artar sig året till att bli lysande.

Min haiku (japansk kortdikt med fem-sju-fem stavelser) inför det förra grisåret inspirerades av minnesbilden av en plätt på fyrplatsen Kullens sluttning. Den såg ut som om någon hade farit fram med en jordfräs – ett tydligt tecken på att vildsvinet varit framme.

Godtrogna vildsvin
bökar i mänskornas jord
som de ser som sin

Klockrent i Filippinerna ― men i Vänersborg?

Nyligen väckte tre hemförda kyrkklockor stor uppmärksamhet i Filippinerna. Det har med landets patriotiska självbild och dramatiska historia att göra. De symbolladdade klockorna stals som krigsbyten av amerikanska trupper 1901, då filippinarnas väpnade motstånd mot den nya kolonialmakten USA pågick för fullt.

225 år tidigare inträffade en numera bortglömd parallell, då mellan Sverige och den angripande arvfienden Danmark-Norge. Mer om det senare.

Kyrkklockan är ‒ i likhet med dess nära släkting skeppsklockan ‒ ett päronformat instrument med uppgiften att alstra distinkta ljud med klar efterklang.

Antagligen uppfanns klockan i en avlägsen forntid i Kina, där den kom att reglera dygnets rutiner i buddhistklostren. Den spred sig långt senare till kristna kloster; gissningsvis med återvändande nestorianska Kina-missionärer längs Sidenvägen. På den vägen är det; kyrkan tog bruk av det ihåliga klanginstrumentet för varning och kallelse till dygnsrutiner. Under tidig medeltid spred sig klockan även till fartygen.

Som jungman på paragrafaren Edith av Helsingborg fick jag ibland hålla utkik vid skeppsklockan framme på backen när det var tjocka ute på Nordsjön. Uppgiften var att slå ett slag om fara siktades om styrbord, två om fara siktades om babord och tre om fara siktades rakt föröver. Det var ett nervöst spejande där man lätt inbillade sig konturerna av annalkande fartyg på kontrakurs.

De nu aktuella filippinska kyrkklockornas bakgrund är följande. Efter drygt tre sekler av spanskt styre på Filippinerna tog USA över landet 1898. Filippinarna som eftersträvade självständighet gjorde uppror. I ett bakhåll dödade rebeller från byn Balangiga på ön Samar i mellersta Filippinerna ett 50-tal amerikanska soldater. Hämnden blev gruvlig. Många, både rebeller och civila, sköts. Byns kyrka brändes ned och de tre kyrkklockorna fördes till USA som krigsbyte. Amerikanarna hävdade att de hade använts för att ge klartecken för rebellernas attack. Icke desto mindre var bortförandet av dem ett klart brott mot det sjunde budordet: Du skall icke stjäla!

Sedan 1990-talet har flera filippinska propåer gjorts till USA:s ledning om att få tillbaka Balangiga-klockorna. Förgäves dock ‒ ända till sommaren 2018, då USA:s ambassad i Manila meddelade att USA:s försvarsdepartement avsåg att återföra dem till Filippinerna.

Två av dem fanns på en flygbas i Wyoming och den tredje på ett amerikanskt armémuseum i Sydkorea. De fördes med flyg till Okinawa i Japan och därifrån med fartyg till Manila. Den 14 december landade ett plan med dem på Samar. Cirkeln var sluten efter 117 år!

Lite smolk i glädjebägare var en uppflammande diskussion om huruvida katolska kyrkan hade ensamrätt till klockorna eller om åtminstone en av dem kunde placeras på museum. Vid ankomsten överlämnade president Rodrigo Duterte dem formellt till provinsen Eastern Samars ledning, inte till kyrkan (som han har ett horn i sidan till).

Hur som helst var ett känslosamt kapitel i de filippinsk-amerikanska förbindelserna avslutat.

Så till den skandinaviska parallellen, 225 år före Balangiga-attacken. Det så kallade Skånska kriget mellan Danmark-Norge och Sverige pågick 1675-79, även långt utanför Skånes hank och stör. 1676 erövrade den danske härföraren Ulrik Frederik Gyldenløve staden Uddevalla (där han nu långt senare har ett hotell, där jag har kamperat ett par gånger, uppkallat efter sig). På sommaren samma år vann han slaget vid Vänersborg. Stadens stolthet, storklockan, firades ned från sin stapel och fördes bort som krigsbyte.

De närmaste sex åren var storklockan spårlöst försvunnen. Det visade sig att Gyldenløve hade gömt den i sin källare på palatset Charlottenborg i Köpenhamn. Men 1682 skänkte han den till den närbelägna, då nyuppförda Vor Frelsers Kirke ‒ kanske för att sona sitt brott mot det sjunde budordet.

Nu är det nog knappast någon idé att kräva tillbaka den så kallade Gyldenløve-klockan. Det är inte samma klocka som hänger i Vor Frelsers Kirke, ty den stöptes om både 1889 och 1922. Dessutom skattade dess ursprungliga hemvist åt förgängelsen i stadsbranden 1777. Dagens upplaga av Vänersborgs kyrka uppfördes först därefter.

Men medge att klockan, både kyrko- och skeppsversionen, kan vara ett spännande ämne. Läs gärna mer i min bok Havets ord, avsnittet Skeppsklockans själsliv.

  • sten. s. Svara

    Som vanligt både intressant och lärande läsning av Dina krönikor

  • StaffanS Svara

    För några år sedan var jag i kyrkan och klappade klockan, som varandes medlem i ”Vänersborgs Söners Gille”. Stort!

Forsskål – Jemens Linné

När Svenska Ostasiatiska Kompaniets m/s Sabang sommaren 1964 anlöpte Aden för bunkring var den jemenitiska hamnstaden huvudort i det brittiska Adenprotektoratet, som i sin tur ingick i Sydarabiska federationen. Jag och några skeppskamrater tog oss iland. Inför återresan med taxi kom vi i dispyt med chauffören om priset. Han for ut i vilda tirader om vad han och hans landsmän minsann skulle göra med sådana som oss sedan britterna kastats ut. Situationen och den närmaste miljön började kännas hotfull, så vi betalade honom utan prut vad han ville ha för att snabbt ta oss tillbaka till fartyget.

45 år senare kom jag tillbaka till regionen; nu som tillfälligt medföljande reporter på HMS Carlskrona, som patrullerade runt Adenviken till skydd mot pirater.

Fantasifulla personer har förknippat namnet Aden med Edens lustgård. Snarare borde det krigshärjade samt kolera- och svältdrabbade Jemen associera till skärselden. Förhoppningsvis leder de pågående samtalen i Sverige mellan de stridande jemenitiska parterna till framsteg på den knaggliga vägen mot fred.

Läs gärna mitt blogginlägg Vapenskrammel vid Tårarnas port, som publicerades den 17 juni 2015.

Men låt mig här i stället berätta en helt annan svensk-jemenitisk historia.

Peter Forsskål – frihetskämpen som blev Jemens Linné

1766 sjösatte Sverige världens första tryckfrihetslag. Dock glöms det lätt bort att de främsta förkämparna kom från den dåvarande finska rikshalvan. En av dem var botanisten Peter Forsskål, som emellertid inte fick uppleva lagens tillkomst.

Linnélärjungen Forsskål gjorde även ett heroiskt arbete med att kartlägga växtligheten runt Röda havet. Som ett arv bär många av regionens växter hans så kallade auktorsnamn. Dit hör busken Catha edulis (Forssk.) från benvedsväxternas familj. Den är identisk med den på båda sidor Adenviken flitigt tuggade drogen qat.

Dit hör även det i Bibeln flitigt omnämnda balsamträdet, som var ett av Forsskåls mest åstundade studieobjekt: Commiphora kataf (Forssk.). Det upp till tio meter höga trädet kallas opopanax eller bisabolmyrra.

I den celebra kretsen av vittbefarna svenska Linnélärjungar var helsingforsfödde Peter Forsskål den kanske mest mångsidigt begåvade. Dessutom var han, som barn av upplysningstiden, en orädd samhällskritiker och filosof. Han bidrog kraftfullt till att tryckfrihet skulle införas i Sverige, tre år efter hans alltför tidiga död i en gudsförgäten jemenitisk håla.

Forsskål hade handplockats som naturalhistoriker till en dansk expedition, vars främsta syfte var att studera och kartlägga Arabia Felix; det lyckliga landet av rökelse, myrra och balsam. Och kaffe, med Mocha som utskeppningshamn (”Mockakaffe”). Gruppen skulle också studera tidvattnet i Röda havet och dess betydelse för israeliternas flykt från Egyptens land. Expeditionen inleddes i Köpenhamn i januari 1761, då örlogsfartyget Grønland lättade ankar. För Forsskål och hans resesällskap tog resan från Köpenhamn till Egypten och vidare till lands mot slutmålet Jemen två år.

Det skulle också visa sig bli ett bokstavligt och tragiskt slutmål för expeditionen. Endast en av de sex deltagarna kom hem med livet i behåll. Utöver Forsskål ingick två danskar, två tyskar och ytterligare en svensk (en obemärkt vaktmästare vid namn Berggren).

Forsskål skred till verket med frustande och till synes aldrig sinande energi – ända tills malarian slutgiltigt knäckte och dödade honom den 11 juli 1763. Han klädde sig som lokalbefolkningen, behärskade både högarabiska och lokala dialekter och smälte väl in i den främmande miljön.

Svenskens förtrogne, den tyske kartografen Carsten Niebuhr, var den ende som överlevde expeditionens strapatser. Han räddade vad som kunde räddas av vännens anteckningar och insamlade naturalier. Men Niebuhr var ingen fackman på botanik. Därför tog han efter hemkomsten hjälp av en oidentifierad svensk i arbetet med att bearbeta och sammanställa anteckningarna. 1775 gavs Flora aegyptiaco-arabica ut i Forsskåls namn, tolv år efter hans död. Antagligen roterade han vilt i sitt himmelska vilorum. Trots att floran brukar betraktas som en klassiker på sitt område har sammanställningen av Forsskåls systematiska och noggranna anteckningar även betecknats som ett slarvigt sammelsurium.

Forsskål anses ha tillhört växtgeografins pionjärer, men mycket av hans insamlade material förstördes av misstänksamma och fördomsfulla myndighetspersoner. Det som ändå nådde fram till Köpenhamn gömdes undan på grund av inkompetens eller missunnsamhet. Många av Forsskåls unika rön blev kända först efter att andra hunnit få äran för samma iakttagelser.

Han bröt mot sina danska uppdragsgivares stränga förhållningsregler genom att skriva till sin högt vördade läromästare och bifoga en kvist av det mytomspunna balsamträdet, något som Linné särskilt hade bett honom om. Den danska statsledningen var angelägen om att få hela äran av expeditionens landvinningar.

Forsskål blev endast 31 år gammal. Nog var det småaktigt av Linné att som hedersbetygelse ge lärjungens namn åt en oansenlig brännässla, Forsskaolea. Växten betecknades som ”hårdnackad, vild, envis och kantig”, vilket har ansetts stämma med bilden av Forsskål själv.

Författaren Thorkild Hansen skildrar den ödesdigra expeditionen i sin märgfulla och läsvärda dramadokumentär Det lyckliga Arabien – en forskningsfärd 1761–1767.

När fred, lag och ordning har upprättats i Jemen borde Forsskåls grav lokaliseras och upphöjas till minnesmärke.

Fotnot: Araber är traditionellt vända mot öster när de fastställer väderstreck. Jemen betyder landet på höger hand, i söder. Högerhanden anses vara ren (till skillnad från den vänstra, som man torkar sig med efter att ha förrättat sina naturbehov). Ordets positiva laddning gjorde att al-Arabiyya al-Yamani – det högra (södra) Arabien – vantolkades som Arabia Felix, Det lyckliga Arabien.

Vikingafärder i tid och rum

Min sista törn som yrkessjöman bestod av två rundresor i Svenska Orient Liniens m/s Birkaland 1974. Men fartygsnamnets förebild djupt inne i ”Näckros-Atlanten”, det vill säga Mälaren, hade jag aldrig besökt. Det skedde inte förrän 2006…

Nu kan jag dessutom fördjupa kunskapen om Birka. Den just utkomna Sjöhistorisk årsbok 2018-19, Birkas skepp ‒ Vikingatid på Östersjön, är en rikt illustrerad kunskapskälla om den unika vikingabosättningen. För det borgar praktverkets sju författare; däribland historikern Dick Harrison och den maritimt mångkunnige Klas Helmerson.

För min del tog resan till Birka med Strömma Kanalbolagets m/s Eskil halvannan timme från Stadshuskajen i Stockholm. Normalt var det bolagets m/s Victoria som skulle trafikera Stockholm-Birka, medan Eskil under juli-augusti gick på Västerås-Strängnäs-Birka, Södertälje-Birka och Enköping-Birka.

Dessa trader antyder varför den befästa och stadsliknande handelsplatsen Birka byggdes upp just på Björkö. Ön ligger strategiskt där segelleder korsas, mitt i farleden ut mot Östersjön. Till navet Birka kunde pälsverk, järnmalm och andra åtråvärda varor fraktas från alla väderstreck, för att sedan skeppas vidare ostvart.

Kanske kunde man rentav tala om den tidens Svenska Orient Linien. Från Birka bedrevs handel med Miklagård alias Konstantinopel och andra hamnar i det vikingarna kallade Särkland (av arabiska. sharq, ”öster”). Dit tog sig skeppen via flodnätet i Gårdarike – det blivande Ryssland.

Spår av tidigare bosättningar har påträffats på Björkö, men det välorganiserade samhället Birka uppstod först under 700-talets senare hälft. Det som har kallats Sveriges vagga blomstrade sedan under två sekler. Men mot slutet av 900-talet upphörde Birka plötsligt…

Hade samhället stormats av någon fiende och bränts ned till grunden? Måhända berodde de uppemot tusen invånarnas exodus i stället på landhöjning, med andra ord sänkning av Mälarens vattennivå. Om deras bryggor till sist stod på torra land kanske de valde att flytta till den nya metropolen Sigtuna, som grundades just vid denna tid.

Naturskyddade Birka finns sedan 1993 på Unescos världsarvslista; tillsammans med Hovgården på Adelsö tvärs över Björkösundet, där sveakungarna höll till i flera sekler.

Det är lätt att förnimma historiens vingslag under en rundvandring på Björkö. Det framträdande landmärket Ansgarskorset högst upp på Borgberget erbjuder en enastående vy ut över den historiespäckade och pastoralt vackra nejden.

Minnesmärket restes först 1834 men bär det romerska årtalet MDCCCXXIX. Det vill säga 1829 – tusen år efter att Nordens apostel började missionera just här. En kilometer längre österut invigdes1930 det ekumeniska Ansgarskapellet. Som framgår av boken Birkas skepp var Ansgars missionsnit på Björkö emellertid inte särskilt framgångsrikt.

Birkamuseet ligger på bekvämt avstånd från dagens brygga. Där ges perspektiv på öns historia och vårt nutida förhållande till vikingatiden. Strax intill – på en strand som varit havsbotten – har rekonstruktioner av vikingatida hus vuxit fram.

Boken Birkas skepp ‒ Vikingatid på Östersjön kostar 350 kr och finns exempelvis till försäljning på Sjöhistoriska museet. Men vi som är medlemmar i museets välskötta vänförening,  Föreningen Sveriges Sjöfartsmuseum i Stockholm, har fått den alldeles gratis som medlemsförmån. FSSS är också bokens utgivare, i samarbete med Medströms Bokförlag.

Fotnot: Bilden på Ansgarskorset tog jag under mitt besök 2006, ifall något i omgivningarna har förändrats sedan dess.

  • Lennart Fougelberg Svara

    Jag var på Birka för ca. tjugo år sedan och då höll man på med utgrävningar sponsrade av Rausing. Mycket intressant besök som kan rekommenderas.

Polen: Återupprättat grannland

Vårt grannland Polen firar 100-årsminnet av sin återupprättade nation 1918. Låt mig instämma i hyllningskören, helt oberoende av vad jag anser om landets nuvarande ledning och dess politik. Här följer två av mina polskrelaterade texter. Läs gärna även mitt tidigare blogginlägg publicerat den 17 november 2016.

Landkänning Kap Rozewie

Efter första världskriget helades det i sekler av huggsexor uppstyckade Polen. Merparten av Pommern ‒ slaviska po morze, "vid havet" ‒ skulle dock förbli tyskt i ytterligare ett kvarts sekel. Där landskapet slutar i öster gjorde segermakterna Danzig (dagens Gdańsk) till en binationell fristat med särskild status, skyddad av Nationernas Förbund. Mellan fristaten och det tyskbehärskade Pommern upprättades den så kallade Polska korridoren upp till havet, längs en väg som belades med gatusten från Bohuslän.

Polen nådde nu både Östersjön längst uppe i norr och Danzigbuktens västligaste del, som då kallades Putziger Wiek (upphovet till det anrika krognamnet Pustervik i Göteborg). Putzig var det förtyskade namnet på den gamla kasjubiska pirat- och fiskebyn Puck (uttalas "Putsk"). Farvattnen åtskiljs av den märkliga Helahalvön, som på den tiden kallades Putziger Nehrung. Den långsmala landremsan eller strandsporren, bevuxen med tall och björk, skjuter likt en naturens egen vågbrytare in över Danzigbukten. I Puck slöt polackerna 1920 en symbolisk trohetsed mot havet, och i den kasjubiska fiskebyn Gidanie eller Gdingen strax söder därom började de 1921 anlägga den nya hamnen Gdynia. Redan 1926 var Gdynia en fullvuxen hamn, 1934 den största hamnen vid Östersjön.

Världshamnar brukar växa fram där segelbara floder strömmar ut mot havet. Det gäller inte Gdynia, som skapades av andra, geopolitiska hänsyn. Så hade knappast skett om inte Fristaten Danzig hade behärskat den mäktiga farleden Wislas utlopp. Dock tilläts polackerna ha en garnison på mynningsudden Westerplatte. Just där startade Nazi-Tyskland andra världskriget den 1 september 1939. De 182 polackerna på udden stod hjältemodigt emot övermakten i en hel vecka.

Under 1500- och 1600-talen hade Danzigs betydelse som hamn ökat kraftigt, och vid Hel längst ut på Helahalvön fyrade man i ett 34 meter högt kyrktorn för att ge skeppen en säker punkt att navigera efter. Arrangemanget följdes så småningom av riktiga fyrar. Den första var 42 meter hög och togs i bruk 1827. Vid krigsutbrottet 1939 använde tyskarna fyren till att låta pansarskepp skjuta in sig på polska mål. Polackerna förstörde den. 1942 invigdes dagens åttakantiga, illröda och 40 meter höga fyr. Från den går det att sikta ett halvdussin andra fyrar i grannskapet.

Däribland en fyr som reser sig mitt i den flerhundraåriga bokskogen på Polens nordligaste punkt Rozewie, nordväst om Hel. I legenden har fyrplatsen fått svensk anknytning. Det berättas om en svensk köpman, vars skepp gick i kvav just vid Rozewie. Alla ombord utom en drunknade. Köpmannens vackra dotter räddades av en ung och stilig kasjubisk fiskare. De blev kära i varandra och levde sedan lyckliga i alla sina dagar. Av tacksamhet över räddningen tände de en brasa varje stormig natt, som vägledning för andra sjöfarande.

En helt annan berättelse utspelar sig under något av de blodiga svensk-polska krigen, kanske det 1654-60. Inträngande svenska ockupanter mördade fyrvaktaren på Rozewieudden. De misstänkte honom för att ha signalerat för att varna sina landsmän. Fyrvaktarens trolovade riktade då en bannstråle mot svenskarna, varpå de förvandlades till de bokar som fortfarande står där.

På den tiden kallades vårt umgänge med grannen i syd Szwedzki potop, "den svenska syndafloden". En vanlig bön löd: "Herre, bevara oss från pest, svält, eldsvåda och svenskar." I den polska nationalsången Än är Polen ej förlorat omnämns den dåtida svenska ockupationsmakten särskilt.

Det äldsta dokument där en fyr på Rozewie omvittnas är ett svenskt sjökort anno 1696 ‒ sannolikt en tidstypisk vippfyr. I det museum som i dag finns i fyrtornet visas en kopia av sjökortet, där dagens Helahalvö är ett halvdussin långsmala öar som hjälpligt avskärmar "Bautziska Wiken" (Putziger Wiek, dagens Zatoka Pucka).

Efter Polens första delning 1772 kom Rozewie att tillhöra Preußen. Fyren på Rixhöft ‒ som platsen kallades på tyska ‒ togs ur drift. Men 1807 tändes fyren åter, efter en kollision mellan två franska skepp strax utanför.

1822 anlades dagens fyrbyggnad på Rixhöft alias Rozewie. 1866 anpassades den till den nya bränslekällan rapsolja. Fyrskenets räckvidd var nu drygt 20 nautiska mil. 1875 släcktes den, men efter en 35-årig vila togs den åter i bruk 1910. Den moderniserades ytterligare, elektrifierades och byggdes till på höjden med en fem meter hög konstruktion. Men bokskogens svenskar fortsatte skjuta i höjden, så att fyren löpte risk att bli skymd för sjöfarten. I stället för att hugga ned dem byggde man 1978 till fyren med ytterligare åtta meter. Därmed nådde den sin nuvarande höjd 33 meter. Lanterninens höjd över havet är 83 meter. Fyrskenets räckvidd är numera 26 nautiska mil. Fyren står på en brink framför det kasjubiska kustlandets ändlösa stränder av nästan vit sand, så fin att den skulle duga i timglas. Här kan den uppmärksamme flanören med lite tur göra bärnstensfynd.

Rozewie markerar också ostgräns för det historiska landskapet Pommern, som i väster sträcker sig ända till den tyska halvön Darß, den västligaste utposten i Svenska Pommern 1648-1814. Men i polskt språkbruk begränsas Pomorze till kustlandet mellan Wisla och Oder.

Med avbrott för ockupationsåren är fyren på Rozewie sedan 1933 uppkallad efter författaren Stefan Zeromski (1864-1925). Han bodde i området och skrev bland annat romanen Wiatru od morza, "Vinden från havet". Nazisterna döpte för övrigt om närbelägna Gdynia till Gotenhafen och tömde staden på dess polska befolkning, varpå den gjordes till en tillflyktsort för balttyskar som omflyttats i samband med Hitlers och Stalins bytesaffärer i början av kriget.

Den 16 april 1945 ‒ blott tre veckor före krigsslutet ‒ inträffade det som möjligen var världens värsta fartygskatastrof, i människoliv räknat. Just utanför Rixhöft sänktes tyska s/s Goya av den sovjetiska ubåten L-3. Drygt 7.000 offer lär ha krävts. Det rörde sig mestadels om kvinnor och barn som evakuerats från baltiska och östpreussiska områden, vilka intagits av sovjetiska trupper.

I slutstridens infernaliska kaos fördes inga exakta besättnings- och passagerarlistor. Kanske skedde den allra värsta fartygskatastrofen någonsin i stället på den betydligt större s/s Wilhelm Gustloff. Även hon var på väg från östområden med evakuerade undan den sovjetiska framryckningen. Man räknar med att mellan 5.000 och 7.000 liv gick till spillo när sovjetiska S-13 sänkte henne nordnordost om Leba, fem landmil väst om Rozewie, den 30 januari 1945. Endast ett tusental räddades.

Kanske döljer sig svaret på en gåta där nere i djupet ‒ gåtan vart det berömda bärnstensrummet från Katarinapalatset i det dåvarande Pusjkin (nu åter Zarskoe Selo) utanför Leningrad (Sankt Petersburg) tog vägen. Rummet, som bestod av en halv miljon snidade bärnstensbitar, hade skänkts 1716 av Preußens kung Friedrich Wilhelm I till den ryske tsaren Peter den Store. 1944 monterade nazityska ockupanter ned rumsenheten och transporterade den till det dåvarande Königsberg (Kaliningrad). Där upphör spåren, men det har hävdats att stöldgodset lastades ombord i Wilhelm Gustloff . Omfattande åverkan lär sedan dess ha gjorts på vraket. Kanske har dykare lyckats bärga bärnstensskatten ‒ om den fanns där. Möjligen finns den kvar ombord, åtkomlig endast om fartyget bärgas.

Trots alla krig och katastrofer kallar kasjuberna den trolskt sköna regionen Ziemia Pucka (Putziger Land) runt Rozewie för "Guds leende".

***

Landkänning Vineta

Vineta är inget land som kan siktas från angörande fartyg. På sjökortet är det ett rev på någon famns djup, knappt en nautisk mil utanför den mellersta delen av den numera delade tysk-polska ön Usedom/Uznams nordkust. Vineta är också ett Östersjöns eget Atlantis, eller snarare Sodom. Enligt legenden sänktes staden i havet av en stormflod, som straff för befolkningens övermod, ogudaktighet och synd. Det kan mycket väl ha funnits sakliga skäl för en sådan straffpåföljd, och fantasifulla personer har hävdat att det faktiskt går att skönja ruinerna där nere.

En trolig verklighetsbakgrund är att staden Vineta var identisk med den länge blomstrande skandinavisk-slaviska handelsplatsen Jumne eller Julin, som var samtida med Birka. 1184 jämnades den närmast med marken av danskarna, samtidigt som farleden Dievenow/Dzivna ‒ den östra av Oders tre mynningsarmar ‒ hade börjat slamma igen. Handelsskeppen seglade i stället längs mynningsarmarna Peenestrom och Swine till den ryktbara handelsplatsen Stettin/Szczecin. Antagligen såldes svinborst eller färdiga borstar där. Slaviska szczecina betyder just "borst", och vikingarna kallade orten Borstaborg. Julin övergavs och sjönk med tiden allt djupare i glömskans flod. Och blev legendens Vineta.

I Nils Holgerssons underbara resa spinner Selma Lagerlöf vidare på legenden:

Men Vinetas invånare kan inte dö, och inte heller förstörs deras stad. Och en natt vart hundrade år stiger den i all sin prakt upp ur havet och ligger på jordytan jämnt en timme. Men när timmen är förbi, sjunker den ner i havet igen, om inte en köpman i Vineta under tiden fått sälja något till en levande varelse.

Julin låg på ostsidan av Usedoms tvillingö Wolin (Wollin på tyska), som i dag också är namnet på själva orten. Där fanns även vikingaborgen Jomsborg, som skyddades av enorma, järnbeslagna portar, med vilka man kunde spärra farleden mot inträngande fiender. Vikingarna kallade det omgivande landet Vendland efter venderna, deras beteckning på pomeraner och andra för-polska slaver som bredde ut sig längs Östersjöns södra kuster.

Jomsborg lär ha grundats kring 960 av danske kungen Harald Blåtand. Bland annat påstås han ha undervisat venderna i sjöröveriets ädla konst. Grundandet har också tillskrivits Toke Palnesson alias Palnatoke från Fyn, som var hövding på borgen. Relationen mellan honom och kungen var spänd och komplicerades av att Palnatoke var fosterfar till Haralds "oäkta frilleson", den blivande kungen Sven Tveskägg.

Inbördes höll de sjövilda jomsvikingarna sams i ett förbund av fostbrödralag och strikta hedersregler. Endast stridsföra män tilläts i borgen; inga kvinnor, barn och åldringar. Deras hamn lär ha varit enorm för sin tid, med plats för mellan 150 och 300 långskepp.

När sveakungen Björn Eriksson dog vid ungefär samma tid, skulle sönerna Olof och Erik samregera över sitt rike. Olof dog strax därefter, och hans minderårige son Björn började snart kräva sin andel av riket. Kung Erik gav honom en flotta på 60 skepp för att han i stället skulle dra ut i viking. Det gjorde han med sådant besked att han fick heta Styrbjörn Starke. Exempelvis intog han det "ointagliga" Jomsborg, antagligen när Palnatoke och hans män var ute på egna härjningståg. I stället blev Styrbjörn jomsvikingarnas hövding.

Snart styrde han kosan till Danmark, där kung Harald Blåtand övertalades att ge honom dottern Tyra som maka. Därtill lät kungen utrusta ett par hundra skepp till Styrbjörn. Men kring 985 hjälpte Palnatoke sin fosterson att störta Harald. Sven Tveskägg tog över den danska tronen och Harald Blåtand lär ha förvisats till Jomsborg. Enligt en minnessten i dagens Wolin dog han där 986.

Kring år 990 hade Styrbjörn Starke samlat ihop tillräckligt många skepp för att segla mot Uppsala. Nu skulle han äntligen ta sveatronen från sin farbror Erik! Men slaget vid Fyrisvallarna blev en katastrof för angriparna. Styrbjörn Starke själv stupade, och snart kunde kung Erik börja yvas över sitt nya, hedrande tillnamn Segersäll.

Erik Segersäll var gift med den slaviska prinsessan Swietoslawa, som var dotter till den pomeranske fursten Mieszko I. Av allt att döma är hon identisk med Sigrid Storråda. När Erik dog kring 994 efterträddes han av parets son Olof Skötkonung. Sigrid gifte om sig med Sven Tveskägg, men först sedan den frejdige norske kungen Olav Tryggvasson hade brutit ett äktenskapslöfte till henne. Han lär också ha kastat en handske i ansiktet på henne för att hon vägrade låta sig döpas. (Swietoslawa har i andra källor kallats Gunhild, och enligt dem tvingades Sven Tveskägg gifta sig med henne sedan han kidnappats av Styrbjörns efterträdare i Jomsborg, skåningen Sigvald Rappe.)

Sigrid Storråda sägs ha hetsat sin son och sin nye make mot norske kungen. Stridstupparna möttes i det legendomsusade sjöslaget vid Svolder, där jomsvikingarna stod på Olav Tryggvassons sida. De besegrades och Olav stupade. Slaget har tidsangivits till september år 1000, men ingen vet med bestämdhet var Svolder låg: Vid Ven, nära Rügen, just utanför Wolin eller någon helt annanstans?

Jomsvikingarna hämtade sig aldrig riktigt efter Svolder. Men tusen år senare hedras deras minne en helg varje sommar. Då hålls vikingafestival i Wolin.

På 1600-talet kom Styrbjörns landsmän tillbaka på bred front. Formellt från och med Westfaliska freden 1648 men i praktiken redan från 1630 höll Sverige hela det så kallade Vorpommern och även (om än bara till 1669) en landremsa längs floden Oders östra strand. (I tyskt språkbruk delar Oder landskapet Pommern i Vorpommern och Hinterpommern, medan Pomorze i polskt språkbruk endast syftar på "Hinterpommern" mellan floderna Oder och Wisla.)

Området integrerades aldrig politiskt i Sverige utan var en svenskstyrd del av det löst sammansatta tysk-romerska riket, formellt med svenske kungen utsedd till hertig av Pommern. Därför fortlevde livegenskapen, som Sverige vid samma tid avskaffade i sina baltiska besittningar. För Sverige fick Svenska Pommern störst betydelse som ett intellektuellt fönster mot Europa. Många pomrare berikade Sverige på en rad kulturella och vetenskapliga områden.

Östra Vorpommern med Usedom, Wolin och Stettin avträddes 1720, men återstoden med Saßnitz och städer som Stralsund, Greifswald och Wolgast förblev i svensk "ägo" ända till 1814. Wolgast vid Peenestrom var rena skattkistan; där passerade all sjöfart på Oder, och tullinkomsterna gick direkt till Stockholm. Först 1731 började preussarna muddra den mellersta mynningsarmen Swine, för att slippa svensktullen. De byggde ut den urgamla marknadsplatsen Stettin (samtidigt som en tysk prinsessa växte upp där tills ödet gjorde henne till Rysslands kejsarinna, Katarina den stora). Vattenvägar som förgrenade sig från Oder utvidgades. 1914 invigdes Oder-Havelkanalen, som skulle göra Stettin till Berlins hamnstad. Den 90 landmil långa Oder, som rinner upp i de tjeckiska Sudeterna, har fått sitt namn av slaviska (v)oda, "vatten". På latin har floden kallats Viadua.

Även samhället Swinemünde ‒ dagens Swinoujscie ‒ leder sina anor tillbaka till vår vikingatid, då området stod under furst Mieszkos inflytande. I mitten av 1700-talet byggde preussarna raskt ut hamnen, och Swineleden in till lagunsjön Oder Haff (alias Kleines eller Stettiner Haff) rätades ut genom kanalavsnitten Mellinfahrt och Kaiserfahrt. På 1850-talet uppförde de hamnens ståtliga fyr, som med sina 65 meter är Polens största ‒ men ingalunda den första.

Just söder om Wolin finns en urgammal fyrplats, som lär kunna konkurrera med Falsterbo fyrplats (tidigt 1200-tal) om att vara den äldsta runt Östersjön.

Sjömanshustrun spanar efter världskrigets offer

Den 31 mars 2015 berättade jag på denna plats om första världskriget. Nu uppmärksammas 100-årsminnet av vapenstilleståndsdagen den 11 november 1918, det vill säga krigsslutet. Således läge för en lätt modifierad repris.

Första världskriget blev det förödande resultatet av en obeveklig händelsekedja, som kulminerade i Sarajevo den 28 juni 1914. En bosnienserbisk student mördade den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand och hans gemål Sophie. Skotten i Sarajevo frammanade en krigspsykos.

Det internationella handelsutbytet hade ökat kraftigt under decennierna före världskriget. Orsaken var de framsteg som hade gjorts inom sjöfarten. Invigningen av Suezkanalens 1869 banade väg för strategiska kolbunkerstationer längs farlederna österut. Ändamålsenliga ångfartyg öppnade Östern med snabbare transporter än någonsin. Europas industriprodukter byttes mot omvärldens råvaror och livsmedel. Sjömanskåren skulle drabbas hårt när civil sjöfart började utsättas för krigshandlingar.

Av en historisk slump råkade krigsupptakten 1914 sammanfalla med invigningen av ytterligare en strategisk transportled, Panamakanalen, som också skulle revolutionera världshandeln. 

Kriget låg i luften och skotten i Sarajevo blev den utlösande faktorn. Vare sig Gavrilo Princip och hans sammansvurna handlade på uppdrag av Serbiens underrättelsetjänst eller på eget bevåg låg även deras aktion i luften. Balkans karta var en nagel i ögat på alla serber som strävade efter ett enat Serbien.

Mellan Serbiens skyddsmakt Ryssland och Österrike-Ungern fanns allvarliga motsättningar om hur Balkans politiska karta skulle se ut. De panslaviskt inriktade ryssarna var förbittrade över att ej ha fått det inflytande de ansåg vara berättigade till på Balkanhalvön, sedan de hade motat bort de osmanska turkarna från stora delar av området genom det rysk-turkiska kriget 1877-78. Rysslands egentliga avsikt var att få kontroll över Konstantinopel och därmed sjöleden mellan Svarta havet och Medelhavet. Samtidigt ville Ryssland uppnå kontroll över Balkans slaviskt befolkade områden.

1912-13 utkämpades två krig mellan regionala allianser, där alla strävade efter att utvidga sina respektive territorier. Under det första av dem drevs turkarna bort från merparten av sitt återstående territorium på Balkanhalvön, däribland tvistefröet Makedonien. Men här var inte den panslaviska gemenskapen helig. I det andra Balkankriget 1913 angrep Bulgarien sin allierade granne Serbien. Ortodoxa trosfränder stod mot varandra. Balkankrigen blev ett mycket betydelsefullt inslag i upptakten till första världskriget.

Österrike-Ungern styrde över det flernationella men serbdominerade Vojvodina i norr. Det innebar att dubbelmonarkin sträckte sig ända in i den serbiska huvudstaden Belgrads norra förorter. 1908 hade den mäktige grannen dessutom annekterat det delvis serbdominerade Bosnien-Hercegovina, där attentatsplatsen Sarajevo var och är huvudort.

Skulden för kejsarmordet lades på Serbien, som fick ett fränt formulerat ultimatum. Innan den givna tidsfristen löpte ut hade serberna gått med på flertalet krav. Exakt en månad efter skotten i Sarajevo, den 28 juli 1914, förklarade Österrike-Ungern ändå krig mot Serbien. Fientligheterna inleddes.

Dubbelmonarkins mäktige allierade Tyskland förklarade den 1 augusti krig mot Serbiens skyddsmakt Ryssland, och den 4 augusti mot det med Ryssland allierade Frankrike. Detta samt Tysklands kränkning av Belgiens neutralitet fick Storbritannien att i sin tur förklara krig. Parterna formerade sig. Den så kallade ententen bestod av Storbritannien, Frankrike och Ryssland, samt något senare Japan och från 1915 även Italien. 1917 gick USA in på ententens sida. Mot sig hade de centralmakterna, som bestod av Tyskland, Österrike-Ungern och så småningom även Turkiet och Bulgarien.

Redan den 3 augusti förklarade sig Sverige – i likhet med Norge – neutralt. Nu stundade en ömtålig balansgång. Den svenska järnmalmsexporten var oumbärlig för Tysklands rustning och krigsinsats. Samtidigt pågick den svenska sjöfarten på brittiska hamnar i oförminskad omfattning, med sågat virke som stabil exportvara. Bådadera förklarades av respektive motståndarläger vara krigskontraband.

På hösten 1914 släcktes fyrar och lysbojar längs den svenska sydkusten, efter tyska påtryckningar. Följden blev strandningar och grundstötningar. Krigsutbrottet satte även stopp för en omfattande tysk turism till skånska Kullaberg. 1910 hade järnvägen mellan Höganäs och badparadiset Mölle invigts. Därmed fanns – via tågfärja – en direktlinje ända från Berlin till foten av Kullaberg. Det blev en kortvarig idyll för berlinarna.

I februari 1915 proklamerade Tyskland en krigszon runt de brittiska öarna, som svar på ententens handelsblockad i syfte att svälta ut fienden. Tyskarna blev först i sjökrigets historia med att använda sig av ubåtsvapnet i storskalig omfattning. De inledde nu ett ubåtskrig mot handelssjöfarten på brittiska hamnar. Den svenska sjöfarten fortsatte dock, efter den första krigsmånadens avvaktan. Sverige var starkt beroende av kolimporten därifrån.

Även på de transoceana traderna fortsatte den svenska sjöfarten. Men stor förvirring rådde. Flertalet fartyg var ännu inte utrustade med trådlös telegrafi. De som kunde nås telegrafiskt under liggetid i hamn informerades om krigsläget, men befälhavarna hänvisades ofta till sin egen bedömning av situationen och vad som borde göras.

Det har sagts att den svenska handelsflottan hade ”tur” under världskrigets första månad. Snarare berodde avsaknaden av krigsförlisningar på att en stor del av flottan hölls kvar i svensk hamn den första tiden efter krigsutbrottet. Men snart nog kom sjöfarten igång igen, sedan regeringen hade tillsatt Statens Krigsförsäkringskommission. Detta nya organ garanterade redarna ersättning vid krigsskador på fartygen, för att de i samhällets och folkförsörjningens intresse skulle hålla sjölederna öppna.

Vid krigsutbrottet uppgick den svenska sjömanskåren till drygt 21.000 man och knappt 2.000 kvinnor. De var de enda svenskar som direkt utsattes för krigets fasor. Även deras riskfyllda förhållanden måste regleras. Vid nyåret 1915 slöts för första gången någonsin en uppgörelse om krigsriskersättning.

En lång och sorglig följd av krigsförlisningar drabbade den svenska sjöfarten och skulle fortsätta långt efter vapenstilleståndet den 11 november 1918. Minor är försåtliga och respekterar inga fredsavtal.

Först att råka illa ut var Wilsonlinjens s/s St. Paul, som minsprängdes och sjönk utanför Tyne den 2 september 1914. Hela besättningen kunde räddas av kollegorna på norska s/s Bruse. En kuriositet är att St. Paul råkade vara det allra första svenska lastfartyget som hade utrustats med en radioanläggning. Kapten lär ha varskott telegrafisten att sända den nya nödsignalen SOS, men sändarantennen rasade ned innan så kunde ske.

Snart började kriget kräva sin tribut i svenska sjömäns liv. Det första offret var övermaskinisten Erik Gustav Sjölin på Ångfartygs AB Trios lilla s/s Tua, som sjönk efter att nattetid ha blivit påseglat av ett brittiskt örlogsfartyg ute på Nordsjön. Sedan följde de slag i slag innan det första krigsåret var tillända; Ångfartygs AB Jernbardens s/s Alice med två omkomna, Ångfartygs AB Örnens s/s Örnen med sex, Ångfartygs AB Thules s/s Atle med sex, Ångfartygs AB Libras s/s Andrea med 15, Ångfartygs AB Hyperions s/s Everilda med 17, Rederi-Sveas s/s Norra Sverige med 25, Rederi AB Malmös s/s Anna-Greta med 17 och Otto Bancks s/s Irma med 14. Samtliga blev minsprängda. Till dem kan fogas Otto Bancks s/s Carma, som försvann spårlöst med man och allt under gång mellan Amsterdam och Blyth.

Året därpå började även torpeder drabba civila svenska fartyg. För maskinfolket nere i fartygets ”hjärta” kunde det komma på ett ut, men de övriga besättningsmedlemmarna föredrog nog torpederna framför de lömska minorna, som slog till utan minsta förvarning. Under dygnets ljusa del kunde den annalkande projektilens bana genom vattnet siktas från det utsatta fartyget. Därigenom hade de kanske en chans att snabbt fly undan från den direkta träffpunkten ombord.

1915 inleddes också något annat, som kan tyckas vara märkligt med tanke på omständigheterna. Marknaden drabbades av glädjefnatt. Gamla uttjänta passagerarångare som var mogna för upphuggning lär snabbt ha byggts om och satts i trafik som lastfartyg. Det berättas om hejdlösa spekulationer och vinstutdelningar på rederiaktier som slog rekord efter rekord.

Efter två krigsår var tyskarna starkt pressade av ententens handelsblockad. Deras motdrag blev formidabelt och brutalt utan motstycke i sjökrigets långa historia. Den 31 januari 1917 proklamerade Tyskland det oinskränkta ubåtskriget. I princip blev all sjöfart på europeiska vatten lovligt byte för de tyska ubåtarna.

Befälhavaren H. Henricsson och hans besättning var lyckligt ovetande om detta när den svenska fyrmastbarken Hugo Hamilton stävade hemåt i makligt tempo, lastad med 3.800 ton salpeter. Lasten var efterlängtad som gödningsmedel till det svenska jordbruket. Den 9 december 1916 hade hon lämnat Caleta Buena i Chile, och fartyget hade ingen radioutrustning. Två månader och tre dagar senare mötte hon sitt öde utanför Irland. U 81 sänkte denna grandiosa skönhet under neutral flagg. Dock fick de 31 besättningsmedlemmarna först gå i de båda livbåtarna, som hade skadats då de sattes ut i den grova sjön. De öste och rodde förtvivlat i den hårda kulingen med snöbyar och hög sjö.

Samtidigt gick norska s/s Rio de la Plata på sydlig kurs. Det berättas att skepparen och 1:e styrman oberoende av varandra hade fått samma impuls: Fartyget måste lägga om kursen västvart, åt styrbord! De följde ingivelsen och kunde därmed sikta och bärga Hugo Hamiltons nödställda besättning, som fick följa med till Funchal på Madeira.

Den 92 meter långa Hugo Hamilton, sjösatt på Harland & Wolff i Belfast 1883 och god för 2.570 bruttoregisterton, var det största segelfartyg som någonsin har seglat under svensk flagg. Det hann hon göra i blott tio månader.

Ett annat drama drabbade besättningarna på två fartyg som gick för Förnyade Ångfartygs AB Viking. s/s Aspen och s/s Viken hade prejats av britterna och hölls i Kirkwall på Orkney. Fartygen var lastade med vete från Philadelphia respektive svavel från Freeport i Texas. Den 17 maj 1917 upphävde britterna kvarstaden. Klockan 1600 lättade fartygen ankar och började stäva mot Sverige. Sikten var klar och de var tydligt märkta med namn och nationalitetsmärken på sidorna. Fri lejd hade utverkats av tyskarna. Men efter knappt fyra timmar siktades från Vikens brygga en torped med kurs mot fartyget. Torpeden träffade sitt mål och Viken sjönk på mindre än en minut. Från Aspen observerades hur sjömän från Viken simmade omkring bland vrakspillrorna. Livbåtar firades i sjön för att rädda dem. Just då träffades även Aspen av en torped, men hon sjönk inte. Ubåten gick upp i ytläge och försökte göra slut på henne med ett tjugotal kanonskott. Även det misslyckades. Facit för dramat på Nordsjön blev att åtta man följde Viken i djupet. Övriga därifrån och samtliga från Aspen, sammanlagt ett femtiotal personer, räddades av ett brittiskt örlogsfartyg. Aspen bogserades tillbaka till Kirkwall och kunde så småningom sättas i stånd igen.

Två händelser bidrog starkt till att USA 1917 skulle ansluta sig till kriget. Den ena var sänkningen av Cunards passagerarångare Lusitania utanför Irlands sydspets Cape Clear den 7 maj 1915. Bland de 1.198 dödsoffren fanns 128 amerikaner. Dådet väckte ett ramaskri inom den amerikanska opinionen. Det andra var det oinskränkta ubåtskriget, som slog blint mot alla nationers sjöfart och sjöfolk. När USA väl hade bestämt sig och kommit igång med sin effektiva krigföring var centralmakternas öde snart beseglat. Sönderfallet skedde snabbt under sensommaren 1918.

Första världskriget hade krävt ohyggligt stora offer, enbart bland de stridande omkring tio miljoner stupade och dubbelt så många sårade och lemlästade. Därtill kommer minst lika många civila offer för krigshandlingar, hungersnöd, massakrer och folkfördrivningar.

Versaillefreden som formellt satte punkt för kriget undertecknades den 28 juni 1919, på dagen fem år efter de ödesdigra skotten i Sarajevo. Ryssland hade gått sin egen revolutionära väg, men den övriga ententen tog nu en gruvlig hämnd på de förlorande centralmakterna.

Särskilt utbrett var hatet mot Tyskland för dess brutala krigföring, inte minst under det oinskränkta ubåtskriget. Tyskland förlorade nu stora landområden och alla sina transoceana kolonier. Dessutom ålades det i stor utsträckning utarmade landet att betala krigsskadestånd långt utöver vad det orkade bära. Däri föddes ett frö av revanschsugen frustration som snart skulle gro till nya tyska makthavare. Bara 20 år efter Versaillefreden skulle de leda in Tyskland och världen i ännu en katastrof.

I Saint-Germainfreden den 10 september 1919 tog segermakterna itu med Österrike-Ungern. Den jättelika habsburgska dubbelmonarkin förlorade i ett huj sina oceanhamnar vid Adriatiska havet och krymptes ihop till en liten tyskspråkig inlandsstat (samt en dito ungerskspråkig).

Den tyska militärens starka lojalitetsband och hedersbegrepp, die Ehre, frambringade en spektakulär slutaktion. Platsen var Scapa Flow på Orkneyöarna, där Royal Navy vid denna tid hade sin huvudbas. Efter vapenstilleståndet internerades hela den kvarvarande tyska högsjöflottan just där; elva slagskepp, fem linjekryssare och 58 jagare. Den 21 juni 1919 gav konteramiral Ludwig von Reuter med kodad flaggsignal order om sänkning av samtliga fartyg för att inte flottan skulle bli britternas krigsbyte.

En annan tysk fartygschef skulle bli en i alla läger aktad man med en sjöhjältes nimbus – och så småningom hamna i Sverige, där han tillbringade sina sista år. 16 år gammal rymde greve Felix von Luckner 1897 från sin mormor i Halle. Han gick till sjöss och seglade på världshaven under varierande flaggor i sju år. Efter sjöofficersutbildning gjorde han krigstjänst i Kejserliga Marinen och deltog bland annat i det blodiga Skagerackslaget 1916 mellan tyska och brittiska flottstyrkor. Slaget krävde uppemot 10.000 liv, varav två tredjedelar på den ”segrande” brittiska sidan.

Blockaden hade gjort drivmedlet kol till en bristvara. Tyskland satte nu även in bestyckade segelfartyg som hjälpkryssare. Ett av dem var fullriggaren Seeadler, som i juletid 1916 stävade mot Stilla Havet med von Luckner som fartygschef. Hon hade blindutrymmen för fångar och ”övertaliga” besättningsmedlemmar, samt finurligt dolda kanoner och kulsprutor. På utresan klarade Seeadler av en brittisk visitation, kamouflerad till trälastade norska skutan Irma. Efter passage genom Panamakanalen trädde Seeadler i aktion som kaparfartyg. Besättningen kom snart att kallas ”Kejsarens pirater”.

I rollen som kapare var det von Luckners strävan att åsamka fienden materiell skada, utan blodsutgjutelse. Det kunde ske genom att dreja bi och bjuda över fiendefartygets besättningsmedlemmar på förtäring, varpå de fann sig själva tillfångatagna och sitt fartyg sänkt. Fram till att Seeadler slutade sina dagar på ett rev i Franska Polynesien hösten 1917 kapades 15 fiendefartyg. Alla utom ett sänktes. Besättningarna frisläpptes i närmaste hamn. Under Seeadlers härjningståg i Söderhavet krävdes ett enda människoliv, en sjöman som skållades ihjäl i ett pannrum.

Långt senare ville nazisterna använda krigshjälten i propagandasyfte, men det ställde inte gentlemannen von Luckner upp på. I stället visade han var han stod genom att hjälpa en judisk kvinna att fly till USA. Efter andra världskriget flyttade han till Malmö, där han gifte sig med sockerkungen Max Engeströms dotter Ingegerd. Felix von Luckner seglade in i den sista hamnen 1966.

Det civila sjöfolket hade fått betala ett oerhört högt pris under första världskriget. I boken Förbund på sju hav anger Yngve Gyllin siffran 787 svenska sjömansoffer under krigsåren. Samtidigt betonar han att den omfattar dödsfall på svenskflaggade fartyg. Ytterligare minst 430 svenska sjömän anses ha omkommit som besättningsmedlemmar i andra handelsfartyg, exempelvis brittiska.

I Lennart Lundbergs bok Handelsflottan under första världskriget anges antalet svenskflaggade krigsförlisningar till 260 fartyg.

Ett litet arv från första världskriget lever kvar i den svenska handelsflottan, om än anpassat till modern teknik. Det gäller den dagliga nyhetsbulletinen SAX-presset, en tjänst som numera tillhandahålls av enheten Sjömansservice inom Sjöfartsverket (före detta Handelsflottans kultur- och fritidsråd) i samarbete med nyhetsbyrån TT. Det började den 1 april 1915, som ett samarbete mellan Telegrafstyrelsen och Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. Ett urval av de viktigaste dagsnyheterna sändes ut per morsetelegrafi på radions långvågsband till de fartyg som hade hunnit få ombord radioanläggning. Nyheterna försågs med signalen SAX, ett kollektivt morseanrop med betydelsen ”till alla svenska fartyg”. Efter drygt ett halvsekel med morsetelegrafi och ett mellanspel med fartygstelexsystemet Maritex sänds SAX-presset ut över världen per e-post via satellit.

Ett annat arv från den svenska sjöfarten under första världskriget ser vi på Skeppsholmen i Stockholm; det stolta skeppet af Chapman, som med all rätt har förärats epitetet ”världens vackraste vandrarhem”.

Branschen skrek efter utbildat sjöfolk. 1915 lade den ex-brittiska, norska fullriggaren Dunboyne till i Göteborg. Rederi AB Transatlantic köpte skönheten, satte svensk flagg på henne och döpte om henne efter rederiets skotskättade delgrundare. De närmast följande åren tjänstgjorde G.D. Kennedy som elevfartyg i fraktfart. Innan kriget tog slut hann hon flera gånger bli prejad av de stridande.

I början av 1920-talet gick Transatlantic överstyr. 1923 togs G.D. Kennedy ur trafik. Rederiet kunde rekonstrueras, men segelfartygsepoken var nu definitivt avslutad för Transatlantics del. Marinen tog över fullriggaren som övningsfartyg för Skeppsgossekåren under nya namnet af Chapman. Strax efter andra världskriget övergick hon i Svenska Turistföreningens tjänst som flytande vandrarhem.

För många rederier hade världskriget paradoxalt nog utvecklat sig till en lysande affär. Dessutom upplevde sjömanskåren en ovanlig period av full sysselsättning – med livet som insats. Men  helt andra tider lurade bortom horisonten. Massarbetslöshet och social oro stod för dörren.

Många sjömansfamiljer hade mist sina försörjare och hamnat i vad som har kallats ”den tysta nöden”. Andra sjömän kom hem invalidiserade eller med andra sviter efter krigets fasor. Det kvardröjande fattigsamhällets blygsamma ersättningssystem förslog inte långt. Men på hösten 1918 togs initiativ till att ge den svenska sjömanskåren ”nationens tack och hyllning för dess betydelsefulla och farofyllda arbete att hålla vårt lands förbindelser och tillförsel till sjöss öppna”. 1919 bildades Nationalfonden för sjökrigets offer. Syftet var att hjälpa dem som hade drabbats av kriget samt att ”åstadkomma ett för eftervärlden bestående minnesmärke” över deras insatser. I fondens styrelse fanns både redarnas och sjömännens organisationer representerade; ett av de första exemplen på partssammansatta styrelser inom sjöfartsbranschen.

Minnesmärket förverkligades, i form av det ståtliga Sjömanstornet i Göteborg. Tillsammans med grannen Sjöfartsmuseet invigdes det av kung Gustav V sommaren 1933. Bådadera hade ritats av arkitekten Karl M Bengtsson, men det är Ivar Johnssons staty Kvinna vid havet som tronar på Sjömanstornets topp. Kombinationen av tornet och den fem meter höga statyn anses med sina dryga 40 meter vara Sveriges högsta monumentalskulptur. ”Sjömanshustrun”, som vi brukar kalla henne, syns vida omkring där hon spanar ut över nejden efter sin sjöman som aldrig mer kommer hem. På den tolvkantiga sockeln sitter elva stentavlor med namnen på 690 omkomna sjömän och deras 98 fartyg.

På det att vi skall minnas dem.

Fotnot: Sjöhistorisk årsbok 2016-2017 heter Sverige och första världskriget - Maritima perspektiv.  Sammantaget förmedlar de 16 delförfattarna, på uppemot 300 sidor, en bred insyn i det drama som avslutades för hundra år sedan. Boken kan köpas på Sjöhistoriska museet i Stockholm.

  • Ragnar Johansson Svara

    Tack för en intressant berättelse.
    Jag har alltid undrat varför Sjömanshustrun blickar ut över det goda Hisingslandet och inte västerut där det är troligare att hennes sjöman är? Någon har sagt mig att det var för att hon inte fick visa bakdelen till Amerikalinjens passagerare vid Amerikaskjulet.
    Har författaren någon uppfattning?

  • Anonym Svara

    Tack Torbjörn.
    Intressant och upplysande som vanligt.
    Hälsningar från West Point Island
    Henrik Karlsson

Österrike: Kolonialmakt med förhinder

När de alliansfria staterna Finland, Sverige och Österrike blev EU-medlemmar 1995 slog det mig att Finland och Luxemburg var de enda i den då utvidgade EU-familjen som helt saknade ett kolonialt syndaregister.

Min tanke väcktes innan Cypern, Malta och en lång rad öststater anslöts till unionen; de flesta av dem 2004, Bulgarien, Rumänien och Kroatien några år senare.

Vän av ordning skulle antagligen peka på den lilla inlandsstaten Österrike som ytterligare ett undantag. Men innan det habsburgska väldet självförvållat krymptes ihop till följd av första världskriget blickade även Österrike lystet ut över världen, med sin dåvarande oceanhamn Trieste som utgångspunkt. Det är emellertid en bortglömd historia, även bland österrikarna själva.

Mellan sjötörnar, studieperioder och olika påhugg hemma i Sverige tillbringade jag åtskillig tid i Wien under 1970-talet. Skälet var det vanliga för unga sjömän som råkat hamna på udda platser. Som fransmännen säger: Cherchez la femme!

Aldrig någonsin dök frågan om Österrikes koloniala förflutna upp, vare sig i min wienerska bekantskapskrets eller i de lokala medier som jag tog del av. Kanske för att landets utomeuropeiska äventyr inte var så mycket att yvas över.

Kring 1720 bildades Ostende-Kompaniet i det som då utgjorde Österrikiska Nederländerna. Man hann etablera några faktorier i Bengalen. Men redan 1731 kastade kompaniet in handduken.

(Strax därefter, 1733, gjorde besättningen på den svenska ostindiefararen Drottning Ulrica Eleonora ett tappert försök att etablera sig i Porto Novo – dagens Parangipettai – sydväst om Bengalen. Men Koromandelkustens redan etablerade engelsmän och fransmän trängde resolut bort intränglingarna, som slokörade och tomhänta fick segla hem till Göteborg.)

1775 lät den österrikiska härskarinnan Maria Theresia grunda Triestiner Ostindische Handelskompanie, som inte blev mer långlivat än föregångaren i Ostende. Men nu hände ändå saker.

I det sydligaste Moçambique leder Maputobukten in till den likalydande huvudstaden. Under kolonialtiden kallades den Delagoabukten, efter portugisiska Baía da Lagoa. Våren 1777 ankom det nya österrikiska kompaniets skepp dit. En befästning uppfördes och området utropades till österrikisk koloni, varpå skeppen seglade vidare ostvart. Men 1781 såg portugiserna till att den sagan var all.

Strax därefter försökte den polsk-ungerske greven och äventyraren Maurice-August Benyowski locka med Madagaskar som en österrikisk koloni. Men det projektet rann ut i sanden på grund av bristande finansiering. (Drygt ett halvsekel tidigare hade Karl XII:s Sverige lockats med samma koloniala godbit, men då av öns brokiga skara västerländska sjörövare.)

De österrikiska skeppen seglade oförtrutet vidare till Nikobarerna, som breder ut sig mellan Bengaliska bukten och Andamansjön. Ögruppen var visserligen ett danskt revir sedan 1756, under namnet Frederiks-Øerne. Men lokalbefolkningen ansågs ha kannibalistiska matvanor, så kanske hoppades österrikarna att deras danska konkurrenter hade "tagit slut". I själva verket hade ögruppens danskar tillfälligt dragit sig tillbaka till sin fasta koloni Trankebar på det indiska fastlandet.

1778 döpte österrikarna om den danska stödjepunkten Ny Sjælland på Nicobar-ön Nancowry till Kaiserhügel, "Kejsarkullen". Men 1784 blev de medvetna om att Danmark fortfarande gjorde anspråk på Frederiks-Øerne. Således hög tid att segla hem till Trieste. Dessutom upplöstes Triestiner Ostindische Handelskompanie året därpå.

Men till skillnad från danskarna, som först 1869 överlät ögruppen till England, har österrikarna lämnat minst ett tydligt spår efter sig. En av öarna heter fortfarande Teressa, efter kejsarinnan Maria Theresia. Eller efter hennes ostindiefarare Giuseppe e Teresa, med sin namnform på den österrikiska hemmahamnen Triestes dominerande språk.

Fartyget seglade under Österrikes kejserliga flagg, som egentligen var det Habsburg-dominerade Tysk-romerska rikets dito. Den hade en svart dubbelörn på gul botten. På distans kanske motivet kunde förväxlas med en dödskalle med korslagda benknotor, det vill säga sjörövarnas flagg Jolly Roger. Den kejserliga flaggen sägs ha varit något av sin tids bekvämlighetsflagg och lär ha använts flitigt av råbarkade sällar som hade utrustats med kaparbrev.

Under 1800-talets senare hälft sonderades terrängen inför ett tilltänkt österrikiskt fotfäste på norra Borneo. Även det rann ut i sanden. Men dubbelmonarkin Österrike-Ungern hann etablera sig i ett 60 hektar stort koncessionsområde i den kinesiska hamnstaden Tianjin från 1901 ända till 1917, då nederlaget i första världskriget var ett faktum. Därmed var även den österrikiska kolonialismen definitivt död och begraven. Den glupska stormakten reducerades till en småstat med en oproportionerligt stor och pampig huvudstad.

Ett redskap i de koloniala strävandena var Österreichischer Lloyd, som bildades 1836 och snabbt växte till ett betydande rederi med Trieste som hemmahamn. Det leder mig till ett kuriosaartat stickspår:

Natten till den 17 januari 1889 gled Österreichischer Lloyd’s ångfartyg Amphitrite i skydd av mörkret in till Tadjouravikens norra strand i det lilla land vid Tårarnas port mellan Röda havet och Adenviken som numera heter Djibouti. Ombord fanns omkring 200 ryska nybyggare under ledning av kosackhövdingen Nikolaj Achimov. Efter en vecka installerade de sig i ett övergivet fort på karavanstationen Sagallo, där den ryska kolonin Nya Moskva utropades. Då hade Achimovs kosacker redan hunnit göra sig omöjliga i alla läger, med stråtröveri, kidnappning och våldtäkt på meritlistan.

Frankrike markerade snabbt revir, och för att inte stöta sig med en vänskaplig makt tog den ryska statsledningen genast sin hand från koloniprojektet. En månad efter ryssarnas ankomst genomförde Frankrike en uppvisning i kanonbåtsdiplomati som fick den spirande ryska kolonin att stryka flagg. Slokörade ryssar fördes tillbaka till Suez för en snöplig återfärd till Odessa med ryska korvetten Zabiaka.

Men det var ju egentligen en helt annan historia än den om Österrike.

Dagens Österrike brukar knappast kallas sjöfartsnation. Men även efter andra världskriget har det kustlösa landet faktiskt bedrivit oceansjöfart, i något fall med tyska Bremen som inofficiell hemmahamn. Gamla Österreichischer Lloyd upplöstes formellt 1921 men återuppstod till namnet 1951, numera hemmahörande i Limassol på Cypern: Oesterreichischer Lloyd Seereederei (Cyprus) Ltd.

Slutligen ytterligare ett kuriosaspår, det om Österrike som varvsnation:

I mitten av 1970-talet kom Stena Line på idén att bygga fartyg i den wienerska förorten Korneuburg, mitt inne i den centraleuropeiska landmassan och på maximalt avstånd från fartygens rätta element. Det skedde 1976-77 med lastfärjorna Stena Tender, Stena Topper och Stena Timer. De byggdes på Österreichische Schiffswerften och skulle gå mångskiftande öden till mötes. Till att börja med handlade det om att nå det trygga havet. För att gå fria för Donaus många broar bogserades skroven ned till mynningen medan deras överbyggnader fraktades samma väg på pråmar.

Några decennier senare har alla tre hunnit ljuta skrotdöden. I likhet med Österrikes koloniala strävanden, långt tidigare.

Skeppskyrkogården vid Tidvattnets udde

Som aktivt seglande sjöman kom jag aldrig till Japan. Min enda ostasiatare, m/s Sabang, förde mig inte längre ostvart än till malaysiska och indonesiska hamnar, samt Singapore. Men därefter har det blivit många flygresor till Den uppgående solens land, för besök hos min hustrus och vår dotters japanska släkt. Och för min del även för att hälsa på det dåvarande HKF:s platsombud i Kobe, där svensk sjömansservice bedrevs 1971-89.

Ändå passerade jag en gång Shiono-misaki, Tidvattnets udde, med ett Walleniusfartyg någon gång på 1980-talet. Det var juletid, och tillsammans med platsombudet var jag medbjuden ombord för att tillsammans med besättningen njuta av julbordets håvor under den korta resan mellan Kobe och Nagoya. Just på den rutten dubblerar man Tidvattnets udde, som är Kiihalvöns och den japanska huvudön Honshus sydspets.

Den 2 september 2006 ringde en av min dotters japanska kusiner. Han berättade att ett annat fartyg som jag besökt  några gånger just hade förlist: Havens drottning Stella Polaris; byggd på Götaverken för bergensiska ägare 1926-27 och svenskflaggad för Clipper Line i Malmö 1951-69. (Hon har kallats världens första specialbyggda kryssningsfartyg, men den äran bör snarare tillskrivas tyska Prinzessin Victoria Luise, som sjösattes redan 1900.)

Under det ödesdigra dygnet bogserades Stella mot Shanghai. Där skulle hon genomgå en välbehövlig överhalning efter att ha legat i saltvatten framför Fujiberget som hotell och bröllopspalats ända sedan 1969 – utan en enda dockning. Om valet i stället hade fallit på något närbeläget japanskt varv hade framtidsutsikten som flytande hotell i Stockholm kanske kunnat besannas. Det var den nye svenske ägarens avsikt.

Skeppsbrottet skedde kl 0200 lokal tid utanför fiskebyn Kushimoto på Tidvattnets udde, som skjuter ut i det som med ett rejält understatement brukar kallas Stilla havet.

Kiihalvön, som har kallats "Japans spirituella hjärta", härbärgerar mängder av buddhistiska och shintoistiska kraftcentra. Det hjälpte inte Stella Polaris, som under bogseringen och förlisningen lyckligtvis var obemannad. Inte ens prima svenskt stål från Götaverken kunde hålla hur länge som helst utan underhåll.

Vackra Stella Polaris vilar nu på 70 meters djup. Tidvattnets udde smeks av den varma Kuroshio, Svarta strömmen, som lockar rika fiskstim in i Kushimoto-fiskarnas nät. Havsfaunan har fått ett nytt konstgjort rev att leka i.

Stella är ingalunda ensam på havsbottnen utanför Tidvattnets udde. Udden ligger i lovart för inkommande taifuner. Oräkneliga bortglömda och namnlösa skepp lär ha förlist i farvattnen under seklernas lopp.

Det mest omskrivna exemplet är det som i efterhand har kallats "Turkiets Titanic". 

Osmanska riket och kejsardömet Japan hade en gemensam nämnare som förde dem samman. De var de i stort sett enda asiatiska länderna som inte behärskades eller dominerades av kolonialmakter. 1887 besökte företrädare för Japans kejsarfamilj Istanbul för att tilldela sultanen den kejserliga Krysantemumorden.

Den osmanska ledningen uppdrog åt fregatten Ertugrul att segla till Japan i ett motsvarande ärende, för att visa sin aktning för kejsar Meiji. Fartyget var uppkallat efter den turkiske stamhövdingen Ertugrul, som levde på 1200-talet och var far till det långlivade osmanska rikets grundare, sultan Osman I.

Ertugrul ankom till Yokohama i juni 1890 och blev kvar där sommaren ut. Trots varningar om den förestående taifunsäsongen satte hon den 15 september segel och lättade ankar för den långa hemresan till Osmanska riket.

Redan samma dag blåste det upp till full taifun. Vid mörkrets inbrott den 16 september hade Ertugrul ådragit sig så stora skador att hon drev redlöst mot reven och klipporna kring Tidvattnets udde. Runt midnatt slogs hon i spillror och sjönk. Siffran över antalet omkomna sjömän varierar men rör sig kring 550. Endast 69 räddade livhanken och kunde så småningom föras hem med japanska fartyg.

Katastrofen befäste en vänskap som består än i dag mellan Japan och det som skulle bli det moderna Turkiet.

Som om det inte vore nog med vildsint härjande taifuner drabbas Japan ofta av jordbävningar, ibland åtföljda av förödande tsunamivågor. I juletid 1946 hade ett skalv med magnituden 8,0 Tidvattnets udde som epicentrum. Den tsunami som följde krossade bebyggelse och tog livet av 269 människor.

Fyren Shiono-misaki tōdai på Tidvattnets udde stod dock pall för naturens urkrafter. Den vitmålade, 23 meter höga stenfyren anno 1878 ger en lyshöjd på 49 meter över havet. Fyren designades av Japans "Mr Lighthouse", skotten Richard Henry Brunton. De 26 japanska fyrar av västerländsk modell som han låg bakom kallades "Bruntons barn".

Vid Susamikusten strax nordväst om Tidvattnets udde har lokala krafter placerat en postbox på tio meters djup, allt för att hamna i Guinness rekordbok. Dit kan dykare ta sig med vattenbeständiga specialvykort med hälsningar skrivna med specialpenna. Brevlådan töms regelbundet, varpå försändelserna distribueras i vanlig postal ordning.

Fotnot: Bilden av Stella Polaris tog jag under mitt första besök 1994 vid hennes flera decennier långa förtöjningsplats nedanför Fuji-vulkanen. Den andra illustrationen visar den osmanska fregatten Ertugrul.