Svårt att undvika sjöfarten

En av de hetaste somrarna i mannaminne är snart över och många har nu bytt solstolen mot kontorsstolen. Semestern är över för den här gången.

För min del – och säkert för många andra – var ambitionen att komma så långt bort från jobbet som möjligt under några veckor. Tänka på annat. Göra annat. Se annat. Vilket visade sig vara svårt. Sjöfarten gör sig påmind överallt. Oavsett vart semesterfärden än gick så nog sjutton dök det upp något som fick öronen att spetsas och händerna att reflexmässigt famla efter block, penna och kamera.

En av utflykterna med familjen gick till vikingastaden Birka. Förklaringen till att denna handelsplats växte och blev Sveriges första stad, (inte helt fastställt, men ändå) berodde på närheten till vattnet och viljan till handel.

Till Björkö i Mälaren kom handelsmän från hela världen, fick vi lära oss av guiden. Så smått började den slumrande reporterhjärnan att vakna, detta måste ju skrivas om! Kanske inte världens färskaste scoop, men ändå, vi pratar ju sjöfart, båtar i linjetrafik (nåja) ända ner till nuvarande Istanbul. Hållbart bränsle dessutom, muskelkraft!

Kanske inte ändå, lugnade sambon mig, och vi lyssnade vidare på guiden som berättade att i utgrävningarna har man funnit såväl arabiskt silver, exklusiva tyger och östeuropeiska pärlor. Detta byttes mot bland annat järn, hudar och horn. Den sistnämnda varan prydde förövrigt INTE vikingarnas huvud, får vi också veta.

Ett par veckor senare, lite längre söderut, på Västergötlands stoltaste berg,  nämligen Kinnekulle, vandrades det i dagarna tre.

Mil efter mil avverkades på kullen. Det blommande berget blommade i och för sig inte nämnvärt vid tillfället, det rådde ökenhetta även där, dammet yrde och svetten rann. Men mycket fanns ändå att betrakta längs stigarna. Som till exempel kalkstenen och de gamla ugnarna där kalkstenen utvanns. På en skylt läste vi att kalken transporterades från berget på en järnvägsbana, bygd 1883, ner till hamnen i Råbäck, där båtarna väntade. Återigen väcktes man ur semesterlunken och något surrade igång i kroppen. Men så gick det upp för en att det räcker att observera, inga krav, ingen produktion. Bara att ta in.

Ett annat exempel där sjöfartsreportern i mig gjorde sig påmind var på en klippa, ännu lite längre söderut, i Träslövsläge, strax utanför Varberg.

Där låg jag på rygg och hade det gott under solen en av de sista dagarna på semestern. Så reste jag mig lite segt upp på armbågarna för att konstatera att barnen höll sig ovanför vattenytan, höjde blicken ut mot det öppna vattnet och fick se...Stena Nautica. Var är kameran, var första tanken. Sen började hjärnan surra om flytt till Halmstad innan jag hittade mobilen i väskan och fick iväg ett skott. Laddade för ytterligare ett när det gick upp för mig att jag är långt ifrån redaktionen. Flera dagar faktiskt. Lade lugnt ifrån mig mobilen och njöt där i solgasset när färjan sakta försvann mot Grenå.


Lämna en kommentar på "Svårt att undvika sjöfarten"