Kan färjor vara vackra?

sally_wellamo_880629

En tidigt sommarmorgon i Åbolands skärgård 1988. Viking Sally och Wellamo närmar sig Åbo efter en nattur från Stockholm. Det är stiltje, färjornas medelvarsmotorer mullrar dovt inne i fartygsskroven som bakgrund till sjöfåglarnas kakafoni av lockläten. Ljuv musik för en färjenörd.

När jag häromdagen bläddrade i gamla årgångar av Svensk Sjöfarts Tidning fastnade blicken på den smått provokativa rubriken ”Varför är Finlandsfärjor så fula?”. Mitt intresse väcktes omedelbart och jag började läsa artikeln av Hans Åkerlind, före detta stadsarkitekt i Umeå. Den publicerades i december 1992, alltså för ungefär ett kvartssekel sedan.

Efter detta fortsatte Hans Åkerlind sin forskning kring fartygsarkitektur och lade 1988 fram en akademisk uppsats för fil.lic.examen vid Institutionen för konstvetenskap vid Umeå Universitet med titeln ”fartygsarkitektur i Sverige 1935–1995, Från estetik till renodlad rationalism”, som även publicerats i bokform. Senare har jag även haft nöjet att lyssna på en medryckande föreläsning av honom i Åbo på seminariet Färjefart, som arrangerades 2011 av Sjöhistoriska institutet vid Åbo Akademi. Föredragen finns dokumenterade i skriften Färjefart (Meddelanden från Shöhistoriska institutet vid Åbo Akademi nr 33).

Jag läste givetvis artikeln om finlandsfärjorna när tidningen gavs ut, men nu, ett kvartsekel senare, märker jag att man får ett helt annat perspektiv på den. Jag kommer inte ihåg vad jag i egenskap av ”färjenörd” tänkte när jag läste den för första gången, men det är möjligt att jag inte var helt av samma åsikt om allting. Smaken är ju som baken och skönheten ligger i betraktarens öga. Nu kände jag en aha-upplevelse. Det var alltså så här man upplevde på den tiden relativt nya färjor, som idag av yngre entusiaster betraktas som renodlade ”klassiker”.

Kanske är jag miljöskadad på grund av mitt nörderi. Jag är knappast objektiv i min utvärdering av de estetiska värdena i 1980-talets färjearkitektur. Jag har faktiskt alltid lyckats finna något tilltalande även i de stora bil- och passagerarfärjornas utseende, trots att de till sin arkitektur snarare är att betrakta som funktionalistiska än klassiska (läs: hur fula de än må vara).

athena_phs

Athena (bilden) och systern Kalypso tycker jag hör till de vackraste Finlandsfärjor som någonsin byggts. Kalypso minns jag fortfarande med saknad, ett helt idealiskt fartyg för linjen Åbo–Mariehamn–Stockholm. Byggår 1989. 

8906224 Svea

Svea från1985 (identisk syster till Wellamo) är en annan färja som jag alltid har gillat – färjedesign som bäst?

När jag idag tittar på artikelns inledande bilder av Athena och Svea ser jag två färjor som jag helt uppriktigt tycker är vackra just på det sätt som fartyg kan vara. Jag har aldrig analyserat närmare vad det egentligen är som gör att jag tycker att ett fartyg har en tilltalande arkitektur, det är bara något som jag känner på mig. Även därför tyckte jag att det var intressant att läsa artikeln på nytt.

Författaren presenterar nämligen ett antal punkter där de för 25 år sedan aktuella färjorna bröt mot traditionen: De saknar språng, de saknar fokus, de har ett stubbigt och klumpigt utseende, de saknar bestämd riktning, skorstenens form är olycklig, ett överdrivet lutande frontskott, en överdrivet lutande stäv och ett olyckligt trim.

Birger Jarl

Birger Jarl på 1960-talet, en traditionell klassiker, stilren och vacker, byggd av Finnboda Varv 1953. Notera Mercedes-bilen på däckshuset förut.

bore_hakan_sjostrom_web

Bore, en annan klassiker, som likt den föregående generationens Birger Jarl har bevarats för eftervärlden och numera är flytande hotell i sin ursprungliga hemmahamn Åbo. Det var med Bore som jag gjorde min första stockholmsresa som sexåring. Bore byggdes 1960 i Oskarshamn och redaren Hans von Rettig krävde ångmaskineri för att minimera buller och vibrationer.

Jag är kanske en ”fartygsarkitektonisk allätare” eftersom jag upplever att även de flesta klassiska passagerarfartyg är vackra, som exempelvis finlandsfärjornas föregångare Birger Jarl och Bore. Men jag tycker också att bilfärjor från olika epoker är, om inte alltid direkt vackra, så åtminstone tilltalande. De flesta av de färjor som gått i trafik mellan Stockholmsområdet och södra Finland sedan mitten på 1970-talet har jag även rest med, något som också påverkar hur jag upplever dem. Jag tror nämligen att en personlig relation till fartyget även påverkar hur jag upplever dem rent utseendemässigt. Ögat vänjer sig och referenserna förändras med tiden.

pride_of_hampshire_930803_2

Pride of Hampshire, byggd 1975 som Viking Venturer, fick denna exteriör efter utbyggnad av kapaciteten 1985. Här är, enligt min mening, ett exempel på hur ombyggnation totalt kan fördärva utseendet på en färja.

Däremot kan ombyggnation ge katastrofala estetiska effekter. I synnerhet färjor som förstoras genom att bygga på höjden kan få ett utseende som inte ens den mest härdade färjenörd kan tolerera. Eller vad sägs om Pride of Hampshire, för att ta ett exempel?

Min gissning är att många av de färjenördar som är yngre än jag, och som aktivt deltar i olika forum och grupper på sociala media, ändå generellt anser att våra dagars färjor ser bra ut. Det är ju med dessa färjor de har vuxit upp och rest.

Trots att jag alltså generellt faktiskt tycker att finlandsfärjor, och givetvis även andra skandinaviska och europeiska färjor är vad man kan kalla vackra (färjor i övriga världen har jag ingen personlig relation till och de upplever jag kanske därför som mer neutrala), så anser jag samtidigt att Hans Åkerlind på ett intressant sätt förklarar vad som av tradition betraktas som vackert på fartyg. Jag tror att detta med tradition är nyckeln till hela den estetiska diskussionen. Men när blir något ”traditionellt”? En färjenörd född kring millenieskiftet betraktar antagligen Svea och Kalypso som legendariska (och traditionella) klassiker.

Jag tycker att artikeln är så intressant och lärorik att alla färjenördar ska få möjlighet att läsa den. Den har åtminstone vidgat mina vyer och förklarat en hel del om klassisk fartygsarkitektur. Samtidigt kan det vara roligt att begrunda om Finlandsfärjorna verkligen är så fula som man tydligen ansåg i början av 1990-talet. Du kan ladda ner artikeln med denna länk.

Nedan följer några bilder på Finlandsfärjor från förr och nu och några subjektiva och personliga kommentarer som ni får ta med en nya salt. En del av dessa färjor tycker jag att kanske är lite mer estetiskt tilltalande än vissa andra, men alla har det där lite speciella som kännetecknar en färja. 

Kommentera, tyck till och berätta om dina egna tankar! Vad tycker du är vackert och fult med färjor, inte enbart de i trafik mellan Sverige och Finland?

skandia_1969 2

Wärtsiläbygget Skandia, en pionjär bland de moderna färjenybyggena i Finlandstrafiken 1961. Jag var djupt imponerad av denna färja och systern Nordia redan som mycket ung. Det var denna duo som skapade en grogrund för mitt färjeintresse – bilden är tagen av undertecknad vintern 1969 med en Kodak Instamatic 133-kamera.

6_fennia

Fennia, byggd i Landskrona 1966, var en för sin tid stor färja med komfortabel inredning. En färja med en harmonisk exteriör som gjorde ett oförglömligt intryck på mig när jag fick resa med henne första gången 1968. Jag gillar fortfarande den ursprungliga Silja-målningen med grått skrov.

kapella_hs

Kapella markerade inledningen till Viking Lines starka expansion när hon kom 1967. Akterporten är öppen i det fina vädret för att vädra på bildäck. En färja med karaktär, tyvärr har jag inga personliga erfarenheter av henne som passagerare. Däremot reste jag många gånger med den modernare ”halvsystern” Marella.

viking1_432

Viking 1 var en av flera systerfartyg från början av 1970-talet. Dessa så kallade ”Papenburgare”, byggda av Meyer Werft i Papenburg, hör till mina absoluta favoriter. Extremt lyckad design och exteriör. Jag saknar dem fortfarande även om de antagligen skulle kännas rätt små idag.

Roslagen

Papenburgaren Roslagen (ex Viking 3) 1988. Hon är fin även med denna färgsättning.

silja_bore1

Bore I, en annan klassisk, tidig 1970-talsdesign. Redaren Hans von Rettig ville ha två ”skorstenar” (den förliga var visserligen en attrapp) i traditionell Bore-anda.

siljastar

Silja Star, tidigare Bore Star. De stora ”fransyskorna” Wellamo, Svea Corona och Bore Star var mäktiga och stora färjor som förnyade reseupplevelserna när de introducerades i mitten på 1970-talet.

silviaregina

Silvia Regina (bilden) och Finlandia, betraktas ofta som de första verkliga ”kryssningsfärjorna” i Finlandstrafiken i början på 1980-talet. Tidstypisk, något lådformig Wärtsilä-exteriör.

vikingsaga_025_80006

Wärtsiläbyggena Viking Saga (bilden) och Viking Song hörde kanske inte till mina favoriter med sin lådformade överbyggnad förut. Fartygen i sig var det inget fel på.

olympia_phs

Världens då största färjor Olympia och systern Mariella introducerade hyttplats för alla passagerare på linjen Stockholm–Helsingfors i mitten på 1980-talet. En stram och tidlös exteriör som fungerar än idag.

rosella_6012701

Ett betydligt elegantare Wärtsiläbygge är Rosella från 1980, som fortfarande är i trafik. ”Rosie” som hon kallas av bland annat sina ”fans” är något av en levande legend bland färjenördar. En typiskt lyckad design från dåvarande SF Line, bekväm att resa med och kraftfullt vacker till sin exteriör.

dianaii067_91046

Meyer-bygget Diana II kan sägas vara en kraftigt uppförstorad version av sina äldre föregångare, Papenburgarna. Denna färja har jag alltid beundrat för sin robusta exteriör. Fantastisk besättning och en oöverträffad färja på Nådendalslinjen.

040906-siljasymphony

Silja Symphony och den ett år äldre Silja Serenade introducerade många spännande nyheter i början på 1990-talet. De rekordstora färjorna har en elegant exteriör som inte störs av att överbyggnaden dragits fram extremt långt förut.

siljaeuropa_DSC0830

Silja Europa, designad av och byggd för Rederi AB Slite, men blev en Silja-färja. Omtyckt och fortfarande saknad av många på Åbolinjen. En stor färja som trots det ger ett smäckert och lätt intryck.

Prinsessan2

Ålandskryssaren Prinsessan, före detta Finnhansa, ett vackert fartyg, skulle jag våga påstå, byggt i mitten på 1960-talet.

birka_princess_1986_ph_sjostrom_web

Birka Princess från 1985, ett riktigt kryssningsfartyg både in- och utvändigt.

cinderella_95070

Cinderella innan hon blev vit och introducerades i kryssningstrafiken Stockholm–Mariehamn. Hon levererades 1989 och en detalj som skiljer henne exteriört från 2000-talets Romantika-serie (längre ner representerad av Galaxy) är livbåtarnas placering högt upp.

birka_ph_sjostrom_DSC2632

Kryssningsfartyget Birka är ett av de vackraste fartyget i trafiken över Ålands hav idag.

viking_grace_DSC2308_ph_sjostrom_web

Viking Grace, modern och elegant – och stor.

galaxy_160726_090256_DSC2003

Galaxy får alltid uppmärksamhet med sin intressanta färgsättning. I övrigt är hon en färja med en mer traditionell exteriör än till exempel Viking Grace. En stor och modern färja med en ”nyklassisk” exteriör som tilltalar mig. 

amorella_DSC0633_phs_web

Amorella, antagligen den nu existerande färja i Finlandstrafiken som jag rest mest med. Jag gillar dessa Split-byggen. En tidlös exteriör som inte skvallrar om att hon fyller 30 i nästa år! 

finnfellow_20170325_150203_DSC7498

Finnfellow (ex Stena Britannica), rationell och stilig Stena-design. En arbetshäst på linjen Kapellskär–Långnäs–Nådendal som visar att även ropax-fartyg med starkt fokus på lasttrafik kan vara vackra. Inte ens skrubberinstallationen har nämnvärt förstört skorstenarnas utseende.

stena_danica_170426_ph_sjostrom

Jag har valt att avsluta bildkavalkaden med en icke-finlandsfärja, trotjänaren Stena Danica på linjen Göteborg–Frederikshavn. Hon är byggd 1983 i Frankrike, men ser lika bra ut idag som för 34 år sedan, färjefunktionalism som bäst. En av mina favoriter från 1980-talet.

Kommentarer

  • Lars Erik Olofsson

    Hurra !
    En färja från västkusten
    TOR line’s fartyg var också snygga klassiska byggen
    Leo

  • Rolf B Bertilson

    Av alla bilder i inlägget är det väl bara Pride of Hampshire och Stena Danica som inte är vackra. Danica är lite för fyrkantig både för och akter. Och de där ”Pride of-färjorna” som korsat Kanalen många år är ju inga skönheter. Men i övrigt är ju alla i inlägget ganska vackra. Inte så vackra då som Gripsholm och Kungsholm som ju var verkliga skönheter. Cunnards större är ju också skönheter! Den fulaste av alla i Östersjön någonsin var väl Gotlandsbolagets Graip där olika påbyggnader gjorde henne både ful och utan bra sikt från bryggan.

  • F

    Tack för en härlig kavalkad av ”ålandsfärjor” som ger nostalgiska rysningar för oss rospiggar som genom tiderna imponerats både ombord och på avstånd (…riggen slående med hand för liv och tåg i svallets berg-och-dalbana…).

  • Robert J

    Jag gillar inte Viking Grace, då skorstenen är så intersägande. En hög, karakteristisk skorsten skulle varit bättre, och gett fartyget mer karaktär.

  • Mikael Blomberg

    Dom vackraste färjorna var Sessanlinjens fartyg. Vi hade turen att få ha hela 4st samtidigt av dessa. De hade inte ens Sessanlinjen samtidigt. Här bilder på modeller av dessa fyra, byggda av Tom Johansson, Vasa. Jobbar vardags som däcksreparatörvpå Silja Serenade
    Efter dessa Sessor, hade vi i Vasa 3 st Papenburgare som bäst samtidigt sommaren 1983. De hör ocksån till de vackraste färjorna.

  • Kristina

    ”Mina” gamla båtar Caribe 1 och Eurosun, vad var det dom hette tidigare?

  • StyrmanStröm

    Härlig artikel! Mina personliga favoriter är Gotlandslinjens Nord Gotlandia (hon hade ju knappt några ventiler på förkant. Dagens stora gotlandsfärjor ser i mina ögon helt fantastiska ut med sina mjuka förbyggen och slanka form.

  • Andersson

    Fin artikel! Roligt att man vågar uttrycka sin åsikt om något så subjektivt som skönhet!
    Kul att fler vill kommentera detta, med egna favoriter också!

    Jag får hålla med M. Blomberg om att Sessanbåtarna var vackra. En som vikarierade för Stena ett tag, runt 1986/87, tror jag, var Scandinavica. Jag tyckte hon var vacker, smäcker…
    Hmmm…vet inte hur detta låter i min frus öron…

    Anyway, Tack för artikeln!

  • Mikael W

    Det här var en trevlig artikel att ramla över så här drygt ett år efter publicering. Jag tycker lika som du om de flesta båtarna i expose’n med undantag för Silja Galaxy som de ju spökat ut till förskräcklighetl 🙂
    Fennia var min favorit i många år. Idag är det nog Viking Grace och Siljas Helsingforsbåtar som är favoriterna.

  • Hans ll

    Väldigt trevligt att läsa och se bilder av härliga färjor, får hoppas på mer sådant.

  • Mats F

    Trevlig artikel, intressant att ta upp detta ämne! Väldigt många färjor som byggts från speciellt 90-talet och framåt tycker jag inte är lyckade i sin formgivning. Det saknar balans, det saknas driv i linjerna, inget fokus. Hos skrov och överbyggnad är det dock idag begränsningar att ta ut svängarna eftersom kapaciteten ska maximeras, men man kan leka med linjerna. Skorstenen kan i bästa fall se hyffsad ut men radarmasten som verkligen kan markera och ge ståtlighet och karaktär är ofta en liten pinne utan sammanhang till allt annat. Fartygen ser ut som ett ihopplock. Värsta exemplet är Waxholm 1, hur kom den till? Och den nya Yxlan är ju inte lyckad heller. Flytande bastu? Men smaken är som baken. En som har ritat mina favoriter är dansken Tage Wandborg. T ex Sundsbussarna, Stena Lines Stena Germanica/Britannica (b. 1967), Stena Olympica med systrar (b. 1972-1974…innan vissa höjdes ett däck!), Rederi Gotlands Visby /Gotland (b. 1964) som blev en populär design på 60-talet, Visby/Gotland (b. 1972,73). Bland kryssningsfartyg t ex Southward (1971), Crown Odyssey (1989, före ombyggnad). Se http://www.faktaomfartyg.se

  • Stefan R

    trevligt inlägg att snubbla över så här 2,5 år senare.
    Visste inte ens att det fanns sånt här roligt på nätet.
    Min favo är nog europa, första jag åkte som liten.

  • Alice Radomska

    Om jag bortser från den sorts färjor som bara puttrade fram och tillbaka mellan en älvs båda stränder, så blev Afrodite den första färja jag åkte med, mellan Malmö och danska Kastrup 1967. Jag kommer alltid att minnas Afrodite som vacker, även om hon inte precis var smäcker. Och jag hade svårt att förstå hur hon senare, 1978 (i tysk ägo) kunde förlängas med sju meter. Ökad passagerarkapacitet men till nackdel för utseendet, tyckte jag, nästan lite sårat..

Artikeln är stängd för fler kommentarer