Grattis Atle, 40 år!

atle_1975

Isbrytaren Atle i originalutförande 1975. Foto: Wärtsilä.

Isbrytaren Atle har fyllt 40 i höst. Gratulationerna är något försenade, eftersom hon (eller borde man kanske säga han), levererades den 21 oktober 1974. Men den 16 december blir det på dagen 40 år sedan Atle inledde sin första isbrytarexpedition.

Till och med för en isbrytare, som konstrueras för lång tjänstgöring av bästa material, är 40 år en ansenlig ålder. Av de svenska statsisbrytarna är det endast Kockumsbygget Ymer från 1932 – världens första diesel-elektriska isbrytare – som var längre i tjänst. Den första Ymer höggs upp 1976 i en ålder av 44 år.

Minstingen Ale, levererad 1973, har redan passerat 40-årsstrecket och är i nuläget den statsisbrytare som varit näst längst i tjänst. På delad tredje plats i antal tjänsteår kommer för närvarande de båda Atle med 40 år. Sveriges första statsisbrytare Atle utrangerades nämligen efter 40 års tjänst 1966. Fartyget hade levererats av Lindholmen i Göteborg 1926 och fick då det beskrivande namnet Stats-Isbrytaren. Efter Ymers tillkomst byttes namnet till Atle.

Om allt går enligt planerna kommer den andra Atle att bli betydligt äldre än sin ångdrivna namne från 1926. Sjöfartsverket uppger att förutsättningarna är goda för att Atle ska kunna tjänstgöra som isbrytare i ytterligare 10 till 15 år genom modernisering och förebyggande underhåll. Frågorna om den framtida svenska isbrytarflottan utreds nu tillsammans med grannländerna Finland och Estland.

Atle byggdes av Wärtsilä Helsingforsvarvet, på den tiden världsledande byggare av isbrytare både för Östersjön och polarförhållanden. Till exempel kom ryggraden i den sovjetiska flottan av konventionella (icke atomdrivna) polarisbrytare, från Wärtsilä.

Atle-klassen (som i Finland brukar kallas Urho-klassen) utvecklades för de svåra isförhållandena i Bottenviken. Sjöfartsverket i Sverige hade tillsammans med dåvarande Sjöfartsstyrelsen i Finland kommit fram till att det behövdes en betydligt kraftigare isbrytartyp än de tidigare för att hålla hamnarna öppna i Bottenviken året runt.

Wärtsilä tog fram ett isbrytarkoncept som passade för de båda länderna.

Den första beställningen gjordes av Sjöfartsstyrelsen i Finland i december 1970, följd av ytterligare en enhet i april 1971. Sjöfartsverket beställde sina fartyg i maj 1971, februari 1973 respektive mars 1975. Det blev trots detta Atle som levererades först av kvintetten, följd av Urho i mars 1975. Som en kuriositet kan nämnas att de finska fartygen levererades med öppna bryggvingar (som senare byggdes in), medan de svenska redan från början hade en heltäckt brygga.

Atle och dess fyra systerfartyg blev de kraftigaste isbrytarna i Östersjön med sina 22.000 axelhästkrafter.

– Atleklassen är utvecklad särskilt för de speciella isförhållanden som kan råda i Bottenhavet, Kvarken och Bottenviken, med många typer av is, berättar Ulf Gullne, chef för Isbrytarledningen på Sjöfartsverket.

– De är optimala för den is som finns i Bottenviken och Bottenhavet där det pressar ihop och blir mycket vallbildningar och issörja.

De svenska statsisbrytarna var fram till en övergångsperiod under åren 2000 till 2001, en del av Försvarsmakten och Marinen. De bemannades av värnpliktiga och personal anställd i Försvarsmakten. Idag hör statsisbrytarna till Sjöfartsverket och bemannas av civil personal genom avtal med bemanningsföretag. B&N ingick år 2000 avtal med Sjöfartsverket om drift och bemanning av de statliga isbrytarna och sjömätningsfartygen genom dotterbolaget B&N Hornet. Numera svarar Viking Icebreaker Management AB, ett dotterbolag till Viking Supply Ships inom Transatlantic-gruppen, för bemanningen.

Till en början bestod Atles besättning av 66 personer, av vilka 45 var värnpliktiga. År 1997 hade bemanningen reducerats till 41 personer och 23 av dem värnpliktiga. Atle tjänstgjorde som förbandschefsisbrytare mellan 1977 och 1991.

– På den tiden deltog vi i militärövningar och kunde vara upp till 100 personer ombord. Idag består besättningen av cirka 18 professionella yrkesmän och kvinnor som är ute två till fyra veckor i taget, säger Ulf Gullne som själv tjänstgjorde på Atle 1987 till 1992.

Han säger vidare att Atle är i gott tekniskt skick och har moderniserats kontinuerligt genom åren.

– Hon har goda förutsättningar att tjänstgöra tills att hon fyller 50 år.

010315_atle_scan_204

Atle vintern 2001.

Med sin kantiga, tidstypiska Wärtsilä-exteriör, hör Atle och de fyra systerfartygen fortfarande till de bästa isbrytarna då det verkligen kärvar till sig i Bottenviken. Deras isbrytnings- och manöverförmåga är legendarisk och det finns många berättelser om deras egenskaper.

Ulf Gullne kommer ihåg en episod när Atle låg utanför Luleå i en stampvall för att ta in en stor tankbåt. Befälhavaren på Atle meddelade tankfartyget att isbrytaren ligger med all effekt uppkopplad och att tankfartyget skulle köra in i vallen med full fart med kurs rakt mot isbrytarens akter.

”Du får under inga omständigheter dra av, du måste köra fullt hela tiden. Kör du inte fullt i den här stampvallen som vi ligger i nu så kommer du att sitta, vi kommer inte att få dig härifrån,” var befälhavarens budskap till kollegan på tankern. Han visste att bogsering inte var ett alternativ med ett så stort fartyg.

– Tankern kom in med god fart och man såg att detta inte kommer att sluta väl, det kommer att smälla, minns Ulf Gullne.

Men befälhavaren står lugnt på Atles bryggvinge och väntar innan han i maklig takt går fram till manöverpanelen och lägger fullt på alla propellrar. Det börjar skaka och allting löst skramlar, men Atle börjar majestätiskt röra sig framåt. När det bara är någon meter kvar till kollision har Atle redan fått upp farten och rännan breddats. Hela ekipaget kommer igenom.

Befälhavaren litade på sitt fartyg till hundra procent och visste precis vad hon gick för under rådande förhållanden.

– Då såg man hur effektiva de här isbrytarna verkligen är. Befälhavaren låg precis på marginalerna och utnyttjade allt som fanns.

Få vårt nyhetsbrev!

 

Bli uppdaterad med de senaste sjöfartsnyheterna. Prenumerera på vårt nyhetsbrev.