Innovation på språng mot undergång

Häromkvällen såg jag ett spännande program ”Mänskligheten från Rymden” (sänds även 11 juni på SvT1). Det handlar om innovationer och utveckling och hur vi har förändrats och det i en ruskig hastighet de sista 200 åren. Om man drar både befolkningssiffran och utvecklings/innovationskurvan från mänsklighetens vagga fram till idag så är det snudd på en 90 graders vinkel där slutet pekar genom taket för dem båda.

Hur kommer det att sluta? Hur blir det för nästa generation. Utvecklingen går som nämnts tidigare inte att stoppa men är det per definition av godo för människan eller går vi mot det egna utplånandet? Enligt forskarna så är universum konstant på väg mot ett totalt upphörande av både materia, tid och rum och i så fall följer människans utvecklings och innovationslusta mallen mot den egna existensen upphörande. Med tanke på växthuseffekten, rovdriften på naturresurser, mördandet av elefanter och noshörningar och hajar för betar och fenor samt vårt sjuka fortplantningsbehov, så vetetusan om vi inte har aldrig så bråttom att utplåna oss själva. Men lik förbaskat kan man inte sluta grubbla över hur problemen kan lösas lite lite smartare och ännu billigare för att bli ett strå listigare än igår. Vi följer därmed den utstakade vägen mot det egna utplånandet. Och vi har ju bara det bästa för ögonen! Vägen till helvetet är som bekant asfalterad av de bästa av intentioner.

Och vad har nu det med sjöfart att göra undrar Ni? Ja int´ fasen lär heller vi sjöfarare komma undan denna nedärvda innovationsfjäder som äter upp oss inifrån.

Vi kan konstatera att behovet av smarta begåvade sjöbefäl kommer att accelerera de kommande 10-20 åren eftersom befolkningen kommer att öka från nuvarande 7 till 9 miljarder fram till 2050, eller tidigare?? Och alla skall de ha bil, aircondition och 4 veckors badsemester på spännande ort….. Transportbehovet lär fortsätta öka. Vid de senaste möten som förevarit på högre nivå inom EU och i forsknings/utvecklingsfora, diskuteras detta med självgående fartyg i allt högre takt och med större bokstäver. Hur kommer det att påverka dimensioneringen av bemanningen ställer sig många frågan. Men viktigare fråga tycker jag är: vilka processer kommer att utvecklas och vilka kompetenser behövs för att klara ut dem? När de frågorna kan mynna ut i svar med fastare konturer kan vi börja fundera över vilka utbildningar som måste till för att täppa till de gapande hål som med 100% sannolikhet kommer att uppstå. Jag inbillar mig att svensk sjöfartsforskning med sin breda kompetens och väl inarbetade triple helix plattformar har ett rejält försprång i dessa frågor. Vi leder utvecklingen inom maritime informatics och det gäller att ta tillvara på detta på det bästa av sätt. Våra högskolor bör börja grubbla NU men framför allt borde våra utbildningspolitiker agera en smula snabbare i dessa frågor än de lyckats prestera i andra kända samhällsomvälvande problem som omger oss idag.

Och nu är vi tillbaka där vi började, ju snabbare vi löser detta ju fortare går vi mot vår egen undergång…. Det är med samma kittlande blandade känslor som uppkommer när man ser svärmor köra över stupkanten med den egenhändigt nyrenoverade 50-tals bilen, skall man skratta eller gråta?

Ända in i kaklet var det ja, och under tiden hejar vi väl på vår elva i Frankrike?

 

Få vårt nyhetsbrev!

 

Bli uppdaterad med de senaste sjöfartsnyheterna. Prenumerera på vårt nyhetsbrev.