Den nya innovationen – För fin för att användas!?

Separationsområden eller Traffic Separation Scheme (TSS) som det också heter har funnits i nuvarande form sedan 1967. Dover Straits var först ut tror jag, alltså för snart 50 år sedan. Införandet av TSS via IMO hade i vanlig ordning föregåtts av långa diskussioner (någon förvånad…?) innan ställning togs. Trafiken hade ökat och även så incidenter och kollisioner så beslutet var välkommet och förnuftigt. Då.

However…

Jag var lättmatros på Johnsons M/S Rio de Janeiro, när vi 1970 rammades i sidan av en tysk, just i kanalen. Ankaret slets av och hål i båten fick vi.  Radarn användes sparsamt ombord på den tiden, den var dyr och kunde ju gå sönder, inte sällan hängdes det lås på så den inte okynnes användes. –”Titta ut genom ventilen för böveln istället för att glo på moderna manicker”.
”Så gjorde riktiga navigatörer förr”.

 

rio-de-janeiro-i-manta-equador-1970

M/S Rio de Janeiro i Manta Equador (foto Ulf Svedberg).

 

Känns kommentaren igen med avseende på dagens ENC kort som är overlays på radarn idag? Troligen gnällde väl även de riktigt gamla navigatörerna på samma sätt när magnetkompassen uppfanns av kineserna 200 f.kr.
”Tacka vet jag förr när man fick lukta och smaka på vatten och vind för att veta var man var och hur man färdades”
”Nu för tiden står alla och glor i den där lilla kompassmanicken”

Usch så utvecklingen ”de-skills” navigatörerna!

Nu har ju radarn utvecklats rejält sedan den kom och hänglåsen klippts bort (hoppas jag). ARPA-funktionerna har funnits i många år och GPS positionering är oftast klockren. Vår egen lots Benny Pettersson och Sjöfartsverket drev stenhårt AIS från början av 90-talet och nu börjar vi på bryggan få en ganska bra bild över dels var vi är, vart vi ska och vilka medaktörer runt omkring oss som vi ska förhålla sig till enligt ombordläggningsreglementet (COLREG).

En av de sista bristerna i informationsflödet till navigatören har varit kunskapen om kurserna fartygen runt omkring kommer att förflytta sig den kommande timmen eller två. Vilket är väldigt spännande just i separations områden och s.k. karuseller (typ vid Bornholm och Falsterbo). På AIS kan man utläsa destinationsorten, om den är korrekt inmatad dvs, men det finns fler än en väg som bär till Rom så exakt hur den närmsta tiden kommer att te sig är lite osäkert.

Med Monalisa projektet har vi nu äntligen lyckats lösa den gåtan med Route exchange funktionen, där vi tillsammans med industrin lyckats få till stånd ett gemensamt dataformat för ruttutbyte mellan fartyg och även till landstationer. Så oavsett fabrikat på grejorna på bryggan kan fartyg nu utväxla sina rutter med varandra.

Detta öppnar en uppsjö av möjligheter att kvalitetssäkra navigeringen med avseende på COLREG, men även att optimera rutter och reducera bränsleförbrukning med tillhörande emissioner.

Då vill jag återkomma till TSS som jag nämnde först. Vid tiden för TSS införandet fanns ingen av den informationsmängd som vi nu har tillgång till. Därmed borde man enligt mitt förmenande se över separationsprocesserna och även COLREG som nu i vissa stycken känns förlegad.

Flyget har sedan länge slutat köra i sina flygkorridorer som inrättades just för att man inte visste var de andra planen var. Nu när alla flighter har koll på varandra flyger de kortaste vägen och ATCC på marken stämmer av när det uppstår s.k. ”conflict zones”. Allt för att spara bränsle och reducera emissioner. Men till sjöss fortsätter vi att köra långa omvägar för att undvika varann, trots att vi nu har tekniken att se, planera och undvika varann i varje givet ögonblick.

Ett exempel: Ett fartyg som skall norröver via Ålands hav och in till Stockholm tvingas till en omväg om 10M oavsett om de har möte eller inte. Men när isen ligger, kör man smartaste vägen i en dynamisk process ledd av isbrytarledningen. Logiskt? Inte mycket inte.

Jag menar att nu är det oansvarigt av beslutsfattare att inte ta del av de nya framsteg som gjorts och anpassa processerna därefter. Alltför många bakåtsträvare tillåts rita nya motorvägar till sjöss, allt i sjösäkerhetens namn och oavsett kostnader. Detta måste få ett slut! Fartygen och befälhavarna har nu de verktyg som behövs för att lösa eventuella möten ute på havet med bibehållen säkerhet och med förbättrad ekonomi och miljö. Bakåtsträvaren måste dra upp huvudet ur den zinkhink där det är begravet och ta till sig dagens utveckling.

Industri 4.0 står och knackar på sjöfartens dörr men IMO med ”hangarounds och wannabes” vägrar att lyssna och fortsätter planera nys TSS områden och rapporterings stationer, SRS, trots att alla inblandade redan vet var de är på väg, vilken last de har och även vilka websidor besättningen surfar runt på! Vad håller vi på med?

Det måste bli ett slut på detta vansinne som kostar näringen och miljön miljarder kronor varje år. Det tog tid för bilindustrin att våga sluta skicka med en startvev till motorn, ifall batteriet skulle ta slut. Det är nu hög tid att ansvariga myndigheter för regelfrågor vågar lyfta blicken från TSS-ritbordet och se att det händer saker utanför myndighetens igengrodda fönsterrutor.

Tiden är mogen att införa ett dynamisk och självsekventiellt flöde av trafiken, där navigatören sätts i centrum och landsidan endast har en stöd- och uppföljande funktion.