Härom veckan råkade tre fiskare hamna som skeppsbrutna på den öde korallön Pikelot i det vidsträckta Mikronesiens utkanter, sydost om det US-styrda Guam. Efter en vecka kunde de undsättas, sedan de med hjälp av palmblad format bokstäverna HELP på en sandstrand. Vilket observerades av search and rescue-flyg.

Kanske hade deras belägenhet kunnat undvikas om de vore kunniga i traditionell wayfinding, fjärrskådande orientering till havs.

Idag har vi system som tidigare sjöfarare bara kunde drömma om. Radar och AIS (Automatic Identification System) gör det möjligt att identifiera fartyg bortom synranden och få landkänning innan land siktas. GPS (Global Positioning System) hjälper oss att navigera tryggt och säkert via satellit ute på vidsträckta hav. Söderhavets sjöfarare fick ta till andra metoder på sin tid. Så även den franske sjömannen Bottineau.

Étienne Bottineau föddes 1738 vid floden Loire i västra Frankrike. Han gick till sjöss som 15-åring och blev snart uppmärksammad för en märklig förmåga. Han kunde förebåda okänt land eller annalkande fartyg hundratals distansminuter bort, långt innan de bröt horisontlinjen och kunde observeras med hjälp av utkikens tubkikare. Det skedde genom ingående studier av atmosfären, där det enligt Bottineau gavs något slags märkbara tecken som vittnade om avvikelser nere på havsytan.

1764 slog Bottineau sig ned på ön Île de France i Indiska Oceanen, sedermera känd som Mauritius. Många betraktade honom som en knäppskalle och hans rön som långsökta och föga trovärdiga. I egna ögon hade han kommit en vetenskaplig verklighet på spåren – nauskopi.

Bottineau slog mynt av omgivningens misstro genom att slå vad om sina förutsägelser. Eftersom dessa visade sig vara träffsäkra tjänade han en hel del pengar.

Till sist gjorde hans träffsäkra observationer intryck på öns högsta ledning. Bottineau erbjöds en ansenlig klumpsumma och en årlig pension i utbyte mot sin hemlighet. Han avböjde och närde i stället en dröm om att vinna ära och ryktbarhet hemma i Frankrike för sin vetenskapliga upptäckt. Där bemöttes han emellertid med hånleenden eller likgiltighet.

När Frankrike stod på randen till sin revolution 1789 törnade Bottineau in för gott långt borta i Franska Indien. Hans detaljerade metoder bakom nauskopin har ej dokumenterats eller vetenskapligt prövats. Dessvärre tog han hemligheten med sig i graven.

Veterligen seglade sjöman Étienne aldrig i de farvattnen, annars skulle han troligen ha känt sig som en själsfrände till Stilla havets sjöfarare. På en del isolerade söderhavsöar lär man fortfarande tradera från far till son den urgamla kunskapen att läsa havet och upptäcka land bortom synranden.

För dem handlar det om att använda alla sina sinnen och memorera iakttagelser vid olika tider på dygnet och under året. Det kan gälla vissa stjärnors skenbara rörelser över himlavalvet i relation till havets horisontlinje, himlens och havets färgnyanser, dyningens och vågornas riktning, hur molnformationer anhopas över öar i fjärran, samt fåglarnas och de havslevande djurens beteende.

Metoden brukar kallas wayfinding, vilket borde kunna översättas med orientering, ”finna väderstreck”. Termen kommer av latinska oriens som har med solens uppgång i ost att göra.

Ex Oriente lux, från Östern kommer ljuset.

(Jag har glömt var jag tog min havsbild. Det kan ha varit i västra Stilla havet, på Nordsjön eller någonstans där  emellan. Texten bygger i huvudsak på ett avsnitt i min bok Havets ord.)